"This is not the end"?

Bilder från Wikimedia

Montrose Air Station Heritage Centre i Skottland står som minne över Storbritanniens första militära flygplats som invigdes 1913, d.v.s. för snart 100 år sedan. Som så många andra historiska institutioner av rang i det förenade kungariket håller man sig med en uppsättning spöken, något som man på brittiskt manér inte sticker under stol med. På hemsidan kan man sålunda läsa att flygplatsen ända sedan invigningsåret 1913 har dragits med spökerier av olika slag. "Först på plan" var Löjtnant Desmond Arthur, som störtade i maj 1913, och som därefter sägs ha givit sig till känna i olika former ända till 1917, då en undersökning slog fast att haveriet hade orsakats av slarviga tekniker och inte av något misstag från löjtnanten själv.

I samband med att andra världskriget bröt ut tilltog de oförklarliga tilldragelserna, och man har bland annat upplevt aktiviteter med flygtrafik när all flygtrafik låg nere, flygare iförda omoderna uniformer och goggles har visat sig, "ghost riders" har synts på himlen (något som resulterade i en artikel i Scottish Daily Express 1963), och besökare till muséet har haft förnimmelser av att en svart labrador följt i hasorna på dem.

Allra märkligast är väl kanske ändå den radiomottagare som finns uppställd i en del av muséet där man återskapat en logementsmiljö från andra världskriget. Radion är inte driftklar, och den är inte ens ansluten till elnätet. Ändå finns det åtskilliga vittnen som svär på att de hört tal av Winston Churchill eller musik från Glenn Miller i upp till halvtimmeslånga sändningar på radion! Tillkallade radioreparatörer har inte kunnat konstatera andra aktiviteter i radion än spindlar som byggt spindelväv...

Bob Sunderland, en av stationens styresmän, säger sig ha hört "At Last" med Glenn Miller i en låg men klart hörbar version. Andra förtroendevalda i styrelsen har också hört musiken och tal av Churchill, eller upplevt hur skepnader, vissa i flygarkläder, skymtat förbi.

OK, jag accepterar förstås att alla inte tror på "sådant här", men personligen tycker jag att tillvaron skulle vara tråkigare utan små och stora mysterier av olika slag att fundera över.

(Om en annan sevärdhet i Montrose går det att läsa här.)

Den oförklarliga vädernyheten

Orkanen "Galveston" drabbade USA med ofattbar kraft år 1900
och lämnade massförstörelse efter sig. (Foto: Wikimedia).

Idag har vi vant oss vid att vädret ofta toppar tidningsrubrikerna. "Det galna vädret" har blivit en klyscha för rubriksättarna att luta sig emot, kryddat med "monsterstorm", "extremtorka" eller "superskyfall". Fast så här års brukar "så länge stannar högtrycket" vara extra gångbart att toppa löpsedlarna med...

Att tidningarna ägnar sig åt väderleken är faktiskt ingen ny företeelse, redan för tvåhundra år sedan och mer skrevs det om vädret i spalterna. Av naturliga skäl blev det dock mest rapporter efter att ett oväder dragit fram, konsten att ställa väderprognoser var inte så utvecklad, och dessutom var ju nyhetsgången betydligt långsammare än i våra dagar.

När Tammerfors Nyheter utkom lördagen den 8 september 1900 innehöll den en tidstypiskt charmig blandning av lokalt och internationellt, stort som smått. På sidan tre fanns ett förhållandevis långt stycke om oväder. Det handlade bland annat om något så exotiskt som snöstorm i Australien, och att en blixt tänt eld på en jättelik silo i Buffalo, USA. Men framför allt skrev man om en gigantisk storm som drabbat Amerikas östkust den 13 augusti, den värsta på 50 år med mängder av förlorade människoliv i ovädrets spår. Bl.a. skulle New York ha blivit illa utsatt med vindstyrkor omkring 100 km/tim, och ovädret skall även ha sträckt sig hundratals mils in i landet. Den amerikanska väderkatastrofstatistiken är synnerligen omfattande, men söker man på en storm eller orkan i New York i augusti år 1900 hittar man ingenting. Däremot kan man med hjälp av Google konstatera att såväl snöstormen som silobranden som nämndes i artikeln verkligen hade ägt rum.

Men samma dag som tidningen utkom, den 8 september år 1900, drog en våldsam orkan in över Galveston, Texas, och eftersom den inträffade innan ovädren fick människonamn kallades den just Galvestonorkanen. I den del av tidningen som handlade om skadorna i New York hade Tammerfors Nyheter skrivit den 8 september: "Huru många som drunknat i hamnen, är icke bekant. Men tusentals lustresande befunno sig på ångbåtar och segelbåtar då stormen bröt ut, och många af dessa senare båtar ha icke återkommit. Stränderna äro betäckta af spillror af jakter och andra båtar." I sammanfattningen av "den verkliga orkanen", som uppskattas ha krävt över 8000 liv, stod senare följande att läsa om vad som skedde när orkanen med vindstyrkor på 105 km/tim nådde New York den 12 september, d.v.s. en månad efter "den okända augustistormen": "Closer to the waterfront, along the Battery seawall, waves and tides were reported to be some of the highest in recent memory of the fishermen and sailors. Spray and debris were thrown over the wall, making working along the waterfront dangerous. Small craft in New York Harbor were thrown off course and tides and currents in the Hudson River made navigation difficult."

Nog kan man väl fundera över vilka tillfälligheternas spel som gjorde att en finsk tidning tycks ha skildrat ett oväder så exakt att detaljerna stämmer på ett som höll på att bildas i samma ögonblick? (Mer om Tammerfors Nyheter och Galvestonorkanen kan läsas på blixtar.se)

Försvunnen på fjället

Spårsnö, Sarek. Wikipedia.
På 1830 meters höjd över havet ligger Pårtetjåkko inom ett fjällområde som gärna frekventeras av fjällvandrare- Kungsleden ligger "i närheten" med fjällvärldsmått. Idag är nog inte så många av vandrarna som är medvetna om det drama som utspelades här i slutet av september 1917.

Vid den tiden låg vid Pårtetjåkko en forskningsstation för väderstudier, bemannad av meteorologistudenter från Uppsala. Även vid de vidrigaste väderförhållanden skulle de två tjänstgörande forskningsaspiranterna göra avläsningar var tredje timme dygnet runt. De servades av en hantlangare som höll till i vad som väl kan kallas en base camp nere i Pårek. Nu hade denne medhjälpare slutat, och i STF:s årsbok 1918 skriver projektets grundare och forskningsledare Axel Hamberg lite sarkastiskt: "För att tjänstemännen på Pårtetjåkko skola ha sina förnödenheter till hands behöver hantlangaren, som fått taga sin bostad i det något gästvänligare Pårek, gå två à tre gånger i veckan upp på toppen (=Pårtetjåkko) och en à två gånger i veckan ned till Kvikkjokk. Han kan sålunda i regeln påräkna en fridag i veckan utom åtskilliga ofrivilliga, av snöstormar förorsakade liggdagar, allt med bibehållen dagspenning, men vår man tycks ha föredragit att ligga på sommarnöje i Pårek och fiska tre dagar i veckan." Uppenbarligen hade Hamberg ställts inför fullbordat faktum, och han hade inte lyckats få fram någon ersättare för den avhoppade hantlangaren.

Uppe på forskningsstationen satt observatören Manne Hofling och hans assistent Finn Malmgren lördagen den 22 september och väntade förgäves på den efterlängtade kontakten med omvärlden. När de inventerade förråden kunde de dystert konstatera att allt som återstod var en tallrik makaroner, en brödbit och lite mjöl. De beslöt att Hofling själv skulle vandra ner till Pårek för att hämta upp påfyllning och kanske undersöka vad som hänt med deras hantlangare, och i kvällningen begav han sig iväg.

Men vädret på fjället kan vara nyckfullt, och under Hoflings nedfärd från forskningsstationen blåste det upp en tidig snöstorm. Det bar sig inte bättre än att Hofling gick vilse, men han övernattade i skydd av en stor sten, och följande dag letade han sig fram till den primitiva Säkohyddan, där han kunde återhämta sig lite innan han på söndagsmorgonen fortsatte färden mot Pårek. Även om hantlangaren avvikit från Pårek fanns där fler boende, bl.a. en meteorolog. Man tog hand om den slitne Hofling och bäddade ner honom. Hofling utnyttjade dagen till att vila ut och skriva några brev, bl.a. till Hamberg, där han lugnande skrev "Jag tror ej jag kommer att få något men av det hela" och "Något feber har jag dock, men det kan ej hindra mig återvända till toppen, vilket är mycket brådskande eftersom provianten är slut".

Även om vädret åter försämrats och det fanns tecken på annalkande oväder ville Hofling inte stanna längre än nödvändigt i Pårek, så på tisdagen påbörjade han vandringen upp till kamraten på Pårtentjåkko, bärande på en ryggsäck med 15 kilo förnödenheter. Någonstans under vandringen blåste det upp till ny snöstorm, och på femte dagen efter att Hofling lämnat toppstugan utan att höras av insåg Malmberg att han själv måste gå ner till Pårek för att ta reda på vad som hänt, trots att det blåste 30 sekundmeter denna dag. Även Malmberg tvingades övernatta på vägen innan han nådde ner till säkerheten, och när han meddelade att Hofling inte nått fram till stationen stod det klart att något hade hänt kamraten. Man begav sig ut på skallgång, men snöovädret hade grundligt sopat igen alla spår. Den vanligaste hypotesen är att han fallit ner vid stupet vid Pårteglaciären, men faktum kvarstår: Hofling har under de 94 år som förflutit aldrig återfunnits. Det innebär inte att försök inte har gjorts för att återfinna Hoflings kvarlevor; så sent som 2008 gjorde Polisen en hedervärd genomsökning av området i hopp om att hitta några spår.

I samband med en artikel om detta omnämndes en ryggsäck som lär ha återfunnits i området redan 1974. I Fjällklubbens publikation 2-2010 framkommer att en person tagit tillvara på en barometer, ett fickur och en guldring, uppenbarligen från samma ryggsäck. På barometern står ingraverat "Meteorologiska institutionen Uppsala universitet", och det vore långsökt att tro annat än att detta kan vara något annat än Hoflings prylar. Dessutom sägs ryggsäcken plus en kniv fortfarande ligga kvar på samma plats där ryggsäcken observerades 1974!

Till kategorin mysterier i sammanhanget kan även nämnas vad som tros vara en grav återfunnen i närheten av Sähkok i Sarek under tidigt 1980-tal. Författaren för som en hypotes fram att Hofling kan ha förts med jokken och återfunnits och begravts där stenformationen i Sarek finns. Men är det realistiskt att tro att någon i modern tid bärgar en kropp eller skelettdelar av en människa och begraver dem utan att underrätta Polisen? Någon undersökning av innehållet i "graven" har såvitt jag vet aldrig blivit av.

Slutligen: Hoflings assistent Finn Malmgren är välbekant för många av oss. Han avskräcktes inte av händelserna vid Pårtejåkko, utan kom att medverka vid ett antal spektakulära polexpeditioner, bl.a. flera av Amundsens ishavsresor. Han fanns även med som ende svensk på luftfarkosten Norge som nådde Nordpolen. Men när han deltog vid Nobiles ballongfärd tog turen slut - Finn Malmgren dog, och inte heller hans kvarlevor har gått att återfinna.

Den oavslutade resan

Wikipediabild (inte den aktuella bilen)

Något som fascinerar mig är fall där människor försvunnit spårlöst. Nu tänker jag inte på sådana händelser där någon uppenbarligen bragts om livet, och inte heller där det ligger depressioner eller liknande bakom försvinnandet. Ett färskt försvinnande innebär en oerhörd tragedi för de närstående, men med tiden blir de olösta mysterier som engagerar, något som ännu efter årtionden kan få människor att spekulera i fallen och t.o.m. ge sig ut på expeditioner för att försöka klarlägga vad som hänt.

Jag vet att det i min egen släkt, om än på stort avstånd både i släktskap och tid, skall ha funnits två kvinnor som gått vill i skogen och aldrig kommit till rätta. Jag har förgäves försökt att hitta uppgifterna på nytt, men om jag inte minns fel skedde det under början av förra seklet någonstans i skogarna norr om Säffle. Sannolikt dukade de under av utmattning, och med tiden har djur och tidens tand utplånat alla spår efter dem.

Ett känt "unsolved mystery" (som det brukar heta i TV-programmen) är fallet med de tre yngre männen som en 29 juli 1965 lämnade Annedal i Göteborg i en Volvo PV för att senare aldrig återfinnas. Eftersom det fanns uppgifter att de begivit sig till Åsa i Halland för att bada sökte dykare igenom några större åar och vattendrag längs den förmodade körvägen, dock utan att det resulterade i några fynd som skulle kunna förklara vad som hänt.

En märklig omständighet är att samma dag försvinner ytterligare en ung man i Göteborg, utan kända kopplingar till de tre andra. Denna fjärde person är i Göteborg bara på genomresa till Gerlesborgs konstskola i Bohuslän. Det har spekulerats i att han har fått lift med gänget i PV:n och delat deras öde, men det är alltså bara just spekulationer.

Under årens lopp har det ibland droppat in tips att någon av de försvunna har setts på olika platser ute i världen utan att det har lett till någonting. Med tiden har det blivit allt längre mellan tidningsskriverierna om det här fallet, men det finns debatter på vissa nätforum som håller fallet vid liv. På ett forum finns det sålunda inte mindre än 228 sidor om de tre saknade från Annedal där fallet stötts och blötts ur olika perspektiv, och där inga ledtrådar lämnats liggande. Personligen gissar jag att föraren råkat köra över en kajkant någonstans.

Vad gäller den person som försvann på resa till Gerlesborg har det under våren aktualiserats på nytt efter att delar av ett kranium hörande till en yngre man hittats vid Fodenäs, inom intressant avstånd från Gerlesborg. Senare visade det sig att de här mänskliga kvarlevorna hittades första gången för flera decennier sedan, men därefter "glömts bort" igen. Förutom "Gerlesborgsmannen" har det även kommit förslag på att kvarlevorna kan tillhöra något offer från andra världskrigets slag till havs ute på Skakgerak. Man hoppas kunna ta hjälp av Kol14-metoden för att försöka komma närmare en lösning på kraniets gåta.

Ja, må dom leva!

Ernest Borgnine är en gammal skämtare, med betoning på båda orden, och han lever såvitt jag vet än idag, i så fall 94 år gammal. Han har varit gift fem gånger, varav det kortaste äktenskapet, med skådespelerskan Ethel Merman, varade i 32 dagar. Snabba ryck! Det är väl f.ö. något liknande han säger i Fox News Channel 2008 om receptet för ett långt liv också (Ernst var då 91)...

Skämt (?) åsido så hittade jag en uppgift i Sundsvalls tidning från 1888 som gjorde mig intresserad. Där kunde man nämligen läsa följande:


Vid denna tid hade Sverige en befolkning på c:a 4,8 miljoner. Blev då nyfiken på hur det är i dagsläget och fann hos SCB att i december 2010 var antalet åldringar 90 och mer 85743 st., fördelat på 61678 kvinnor och 24065 män, av en befolkning på drygt 9,4 miljoner.

Skall man gå på sådana som är exakt 90 år så visar det sig att år 1920 föddes det 138753 människor (okänd könsfördelning). Av dessa återstår idag 16%, eller 23310, fördelat på 15942 kvinnor och 7368 män.

Fann sedan hos SR en artikel om framtida pensioner (vilken vi i övrigt kan lämna därhän) som meddelar att "mer än varannan flicka som föds i dag kommer att få uppleva sin 90-årsdag och av pojkarna beräknas 43 procent uppleva den dagen. Det visar siffror från Statistiska centralbyrån." Vid en koll med SCB på nytt fick jag fram att år 2010 föddes 59385 pojkar och 56256 flickor i Sverige, totalt 115641 individer. Det innebär att Sverige kommer att ha c:a 53670 90-åringar år 2100 (plus alltså även sådana som är ännu äldre).

Om siffrorna stämmer så är det en svindlande förändring inom loppet av drygt tvåhundra år (även om den maximala livslängden inte förändrats i takt med antalet som lever längre). Och det mesta tyder på att svenskarna inte bara lever längre, utan kan bibehålla spänsten längre upp i åldrarna. Även om vissa av oss inte kommer att innebära en plusfaktor i just den statistiken...

Vilken bokrea?

Högt NKI här, bokhandeln!

Jo då, tackar som frågar, jag läser och läser och läser, men det är synd att påstå att bokhögen bredvid sängen krymper - till det är Stieg Larssons böcker lite för mycket i tegelstensformat. Det är med andra ord kanske inte så svårt att förstå att jag undvikit bokrean? Ja, det vill säga fram till idag, för när personalen i den tillfälliga bokrealokalen höll på att packa igen för säsongen fick jag en ingivelse att kolla om det "ändå inte fanns något". Det gjorde det faktiskt, för två minuter senare stod jag åter på gatan, nu med Brutus Östlings och Susanne Åkessons praktverk "Att överleva dagen - om fåglars sinnen och anpassningsförmåga" under armen. Visserligen i bokreaupplaga. Men halva reapriset, 74:-, det är ju snudd på förnedrande billigt!

När jag väl var hemma igen och grottat ner mig i läsfåtöljen under palmen tänkte jag att den så tragiskt bortgångna gråtjacken (som jag nämnt tidigare) skulle ha varit stolt över mig för mitt val av reabok. Hon hade verkligen anpassningsförmåga, även om hon drev den in absurdum och fick plikta med livet för det! Kommen så långt i mina funderingar slog jag upp det första bladet i boken och fann följande introducerande dikt av Werner Aspenström:

Gråsparven är en sällsynt fågel.
Den döljer sig
som ax i åker.
De gyllenbruna fjädrarna,
lika eftersökta som gatstenar.
Den har ett stort projekt på gång:
leva en dag till och en natt till
och en dag till ...

Kändes lite dystert att på det viset påminnas om att jag sabbade hennes projekt! Å andra sidan såg jag hennes änkling (kan fåglar bli det?) med de nyutflugna och till synes välartade ungarna idag. Även om jag tyckte att han tittade lite surt på mig (förlåt, snälla!) så tror jag att han är lite lättad ändå över att ha sluppit föda upp ungarna på sockerkaka och annan skräpmat som hans äventyrliga fruga släpat hem. Åtminstone inbillar jag mig det.

Sommarbete!

Så kom då sommaren "på allvar", och jag tog tillfället i akt att bege mig ut på ett litet "uppdrag" för min egen stenblogg (resultatet kommer där endera dagen). Nog är det fantastiskt när man kan åka fem-sex hållplatser från tätorten i Göteborgs utkant och vips! - så befinner man sig ute på landet! Fick traska ganska långt, men vad gjorde det, när det skedde i strålande solsken och med sjungande fåglar längs landsvägskanten? Vid Helenevik gick hästarna på sommarbete, och det kändes som om jag också jag gjorde det. Välsignade sommar!

Jobbannonser då och nu

Annons ur Sundsvalls Tidning 17 mars 1888.

Även om jag inte längre läser platsannonser med samma frenesi som jag gjorde för några år sedan händer det dock att jag ibland tar en koll på tidningssidornas lediga jobb, inte minst för att annonserna har en del att säga oss om den berömda "tidsandan". För några veckor sedan presenterades i "Språket" på P1 en avhandling om vilka egenskaper arbetsgivare har efterfrågat hos nya medarbetare under en 50-årsperiod (1955-2005). "Den egenskap som värderas högst i våra dagar är ’drivkraft’ och ’självständighet’, medan man på 50-talet efterlyste ’energi’, sade forskaren Karin Helgesson till Språket.

Sedan dess har sajten monster.se presenterat en lista över de egenskaper som arbetsgivarna efterfrågat mest i totalt 8400 annonser på sajten. De fem mest efterlysta egenskaperna 2011 är (med fjolårsplaceringen inom parantes):

1. Noggrann (19),
2. Strukturerad (1)
3. Självgående (2)
4. Flexibel (9)
5. Serviceminded (8)

"Noggrann" har som synes gjort ett kraftigt hopp sedan förra året, och andra rusare är "samarbetsvillig", ny på listan som nia, och "tävlingsorienterad", som tagit ett språng från plats tjugo upp till plats nummer tio. Ut från topp tio har "initiativrik", "utåtriktad", "positiv" och "säljinriktad" åkt. Känns lite som om den kreative (plats 14!) medarbetaren, eller glada skiten om man så vill, fått stryka på foten för den trägne arbetshästen! Gamla hederliga "stresstålig" har efter några år i vanrykte f.ö. jobbat sig upp till åttonde från elfte plats (fast formuleringen "många bollar i luften" som var så populär en period verkar numera försvunnen). Jämför man då med avhandlingen ovan så motsvaras väl "självständighet"av "självgående", medan "drivkraften" motsvaras av flera beskrivningar.

Sökte på färska annonser på nätet, och hittade en med följande kravbeskrivning: " Vi söker dig som är analytisk, noggrann, strukturerad, självgående, flexibel, lugn, stresstålig och en lagspelare." Inte illa att lyckas både med att pricka in alla de tre populäraste orden och undvika de devalverade i en och samma annons! Fast jag är tveksam till om de verkligen lyckas hitta någon med precis alla de efterfrågade egenskaperna.....

I USA är f.ö. de här de fem mest önskade egenskaperna hos nya medarbetare enligt flera källor: "Communication Skills", "Honesty", "Teamwork Skills", "Interpersonal Skills" och "Strong Work Ethic".

Mannen som tänker läsa en bok

"År 2006 läste 71 procent av männen någon gång i en bok under det senaste året, vilket är en nedgång från 78 procent sedan i början av 1980-talet. För de män som varje vecka läser böcker är nedgången ännu större: från 35 procent till 29 procent. Bland kvinnorna däremot märks ett något successivt ökat litteraturintresse under hela samma period med en andel på ungefär 88 procent som någon gång läser en bok och 48 procent som 2006 läste varje vecka. Men vid ett närmare skärskådande ser vi att det är bland medelålders och framför allt äldre kvinnor som bokläsningen ökat. Bland de yngre kvinnorna, har bokläsningen i stället gått kraftigt tillbaka, liksom bland de yngre männen." (Statens Kulturråd i en rapport om bokläsandet i landet.)

I åtminstone tre år har de olästa Milleniumböckerna stått där i bokhyllan och anklagande vänt ryggen mot mig, och precis som med da Vincikoden har jag varit i ständigt bryderi om vad jag skall göra först - läsa böckerna eller se filmen. Nu när jag gått på ledighet har jag äntligen kommit till skott, och igår avverkade jag fem kapitel i snabb följd av "Män som hatar kvinnor" för att förvissa mig om att författaren skulle sätta klorna i mitt läslust, och det lyckades!

Nu är jag förstås inte ensam om att försaka böcker, googlar man på "olästa böcker" får man 468.00 träffar, och på "unread books" blir det 390.000. Nu inkluderar det säkert många träffar på böcker som man inte ens har införskaffat, men ändå! Väldigt många tycks vara hemskt systematistiska och gör listor över vilka böcker man borde läsa, men jag tror att det för min del bara skulle öka den där känsla av dåligt samvete om jag åstadkom en sådan lista. Och apropå dåligt samvete, här kommer några beskäftiga rubriker rubriker från nätet som ökar ruelsen ytterligare:

"Finns det böcker man borde ha läst någon gång i sitt liv?"
"10 böcker du orkar läsa, och kan ha på skrytplats i bokhyllan"
"Böcker varje person MÅSTE läsa"
"1001 böcker du måste läsa innan du dör" (Göran Häggs bok. Borde man läsa den?)
"365 böcker du borde läsa!"

Ja, ni hör ju, så där håller de på! Nu skall jag dra mitt strå till stacken och avverka Stieg Larssons trilogi - men inte för att jag måste, utan för att jag vill! Så hörs vi inte på ett tag så beror det på att jag sitter i läsfåtöljen med näsan i en bok, och jag säger med Jimmy Durante: "The day I read a book? I can't remember when, but one o' these days, I'm gonna do it again!"

Skål och tack?

Original: Henry Singleton, "The Ale-House Door" omkr. 1790

Kan inte påstå att jag varit någon frekvent besökare av engelska pubar - av naturliga skäl, eftersom jag bara varit i England en gång. I och för sig håller sig ju varenda svensk tätort med självaktning numera med en engelsk pub, men det känns inte särskilt genuint. "The Old Inn" i Xköping låter inte lika lockande som "Carpenter Arms" någonstans i öriket! Hur som helst, vid mitt Londonbesök hann jag avverka några pubar som absolut levde upp till mina förhoppningar. På det första stället vi kom till dröjde det inte många minuter innan jag, med mina bristfälliga engelska språkkunskaper, fann mig involverad i en diskussion om engelsk ligafotboll, och fast mina grannar vid disken höll på Arsenal och jag på Queens Park Rangers skiljdes vi så småningom åt med största högaktning.

Nu läser jag att Storbritanniens pubverksamhet blivit en krisbransch, det stängs 25 ställen per vecka nu, och även om det finns uppskattningsvis 50000 att ta av anses det som alarmerande siffror. En talesman för "Campaign For Real Ale" (CAMRA) säger bedrövat till express.com.uk att det nu förmodligen finns fler platser i Storbritannien utan pub än det gjort sedan Domesday Book, och då skall vi veta att därmed vi talar om år 1085, när Vilhelm Erövraren hade makten! Camramannen säger att när ortsborna protesterar mot att deras stampub läggs ner så är det så dags - hade de varit flitigare besökare hade det aldrig hänt. "Men folk går helt enkelt inte så ofta på puben numera", konstaterar han. Det finns flera faktorer som spelar in. Lågkonjunkturen har förstås betydelse, liksom rökförbudet som inträdde 2007, plus det billiga spritutbudet på stormarknaderna.

Det finns huvudsakligen tre olika sorters pubar: de privatägda, de som ingår i ett större företagsnät, samt "Pubcos". Det senare är en sorts säljrättskedjor, där den som driver puben blir uppbunden till att servera öl från vissa bryggerier. De två största rättighetsinnehavarna styr vardera över 7000 pubar i Storbritannien. Säljrättstagarna klagar nu på oskäliga hyror och produktpriser, det sägs att de betalar mer för sina varor än vad dessa kostar i allmän handel.

"Den lokala puben är otroligt viktig som en samlingspunkt", påpekar talesmannen från Camra. "Och den som hävdar att pubarna bidrar till spritmissbruket bör känna till att på den tiden som 90% av spriten serverades över pubdiskarna så var missbruksproblemen mindre än de är nu, då 50% av all alkohol saluförs av butikskedjor och "off-licenses". Det är viktigt att våra pubar får leva!", avslutar han.

Så kommer du till England så se till att knô dig in på närmaste pub innan den hinner stänga. För gott...

Fotnot: The Lost Pubs Project som dokumenterar nedlagda pubar anger något annorlunda siffror än express.co.uk över antalet pubar och i vilken takt de läggs ner. Svenska Expressen har tidigare skrivit om pubkrisen i England.

Sett, hört, läst

Självet.

Mycket musik blir det ju, men jag har hört att man skall vara lite personlig på bloggen också, så jag får väl göra ett försök! Några självbekännelser har jag dock inte att komma med för dagen, bortsett från vållandet av gråsparvens död häromdagen då. Nej, jag gör helt enkelt så att jag plankar frågorna från en återkommande spalt i Aftonbladet och svarar själv.

Första jag läser på morgonen: brukar skumma av tre-fyra stora svenska dagstidningarnas hemsidor för att se om det hänt något. Inga papperstidningar.

Lyssnar jag på i bilen: saknar bil, men lyssnar till vardags på radionyheterna på P1 innan jag går till jobbet.

Bloggar och twittrar jag följer: följer inga bloggar regelbundet, men tittar främst in på släkt och vänners sidor för att kolla att de mår bra. Twittrar är inget för mig.

Här surfar när jag borde jobba: brukar kunna bli någon snabbtitt på atg.se medan jag pustar ut.

Skämmigt måste: vet inte om det är så "skämmigt", men så här års kollar jag blixtar.se ibland. Även om sidan ibland förefaller väl ungdomligt nördig så får man ändå en bra väderuppdatering på alla oväderslänkar.

Mediapersoner jag gillar: André Pops, Daniel Sjölin på Babel och Ann-Marie Rauer i Sverige gillar jag alla starkt för deras lyhördhet. De är alla fullt i klass med Skavland! Henrik Kruusval på Landet Runt är nog en sådan som man endera avskyr eller gillar - jag hör till den senare gruppen! Att samtliga jobbar på SvT är nog ingen tillfällighet...

Missar jag aldrig på TV: missar det mesta, men ett program jag försöker kolla är tidsresenärerna på TV9. Det är ett gäng arkeologer som jobbar med förutsättningen att på tre dagar hinna åstadkomma ett resultat i sina utgrävningar. Lättsam brittisk tilltalston, utan att man gör avkall på professionalismen. Tyvärr repriseras programmen lite för ofta på TV9 i stället för att man sänder färska avsnitt. Ser också gärna på "Vem tror du att du är" på SvT, både de utländska och de svenska upplagorna. Känner igen upptäckarglädjen från den tid då jag själv tyckte att det var roligt att släktforska. Följer också "Mästarnas mästare" och "Stjärnorna på slottet" på SvT samt "Så mycket bättre" på TV4, och så ser jag fram emot nästa säsong av "Downtown Abbey" på SvT.

Här får jag mina nyheter: läser främst de stora svenska tidningarnas hemsidor, plus ett och annat nedslag utomlands, t.ex. hos Hufvudstadsbladet (inte minst för deras vårdade språk - inget "galet" där inte!) En "hemlig" passion är att kolla in mindre ortstidningars hemsidor, det ger mig en hemmakänsla på orter som jag sällan eller aldrig besöker. "Släkt och vänner" på Ulricehamns Tidning är bra på att skildra "vardagens människor"!

Försöker skärpa mig med att följa nyhetssändningarna på TV, men det går bara "så där".

Veckans mediehöjdpunkt: lördagarnas "Vinnare" på TV4 sport, mitt substitut för gamla Tipsextra. Känner hatkärlek till programmet, beroende på hur det går med spelet... ;-)

Sista jag gör innan jag somnar: lyssnar på "kvällsekot" klockan 22.00 på radion. Får mig att känna som om cirkeln är sluten.

Bara en grå liten fågel...

Gråsparv (dock ej den förolyckade!).
Foto Milvus (Wikipedia).

"And the great earth, with neither grief nor malice,
Receives the tiny burden of her death."
(~Death of the Bird av Alec Derwent Hope)

Förra sommaren började en liten gråsparvshona nästla sig in i lägenheten genom minsta fönsterspringa eller via balkongdörren. Hon verkade ha full tillit till oss människor, och det hände att jag delade en sockerkaksbit med henne som hon snabbt snodde med sig till sina ungar. Nu i sommar dök hon upp igen, och jag hörde med grannar att jag inte var den ende som hon våldgästade. Eftersom vissa av de närboende inte tyckte om hennes besök så har jag haft fönster och dörrar stängda på dagen för att inte vara den som uppmuntrar henne att göra ovälkomna besök, varken hos mig eller någon annan.

Så idag när jag skulle hämta något på balkongen gick dörren inte igen när jag stängde den bakom mig. När jag kollade vad det berodde på såg jag ett knyte på tröskeln. Det var gråsparvshonan, som låg där med bruten nacke! Endera hade hon försökt smita in efter mig, alternativt att dörren blåst igen på henne strax innan. Det kändes sorgligt, speciellt med tanke på att hon nog har en kull ungar i boet. Förhoppningsvis är de så stora att de klarar sig själva med hanens hjälp. Och mitt i allt elände var det bäst att hon dog direkt på fläcken - det hade inte varit roligt att inleda sommarledigheten med att tvingas avliva en fågel...

Konsten att överleva arbetsmarknadens ättestupa

Raka spåret mot ättestupan? (Egen bildbearb).

"Vid 33 är man passé,
vid 35 så kan man hälsa hem.
Vid 40 jämnt är man ett skämt
och högre upp så åker man väl på en propp."
(HasseåTage)

Jag skall inte påstå att jag följer svensk arbetsmarknadspolitik särskilt väl; några år i maskineriet ger mig övermättnadskänslor vid blotta tanken på hur det (inte) fungerar. Jag skall därför hålla mig undan allmänt tyckande om Fas 3 och liknande äventyr. Däremot vänder jag mig lite mot en predikotext som flitigt sprids inte minst av arbessökande själva, nämligen myten om vid vilken ålder vi blir svårplacerade på arbetsmarknaden på grund av åldersskäl. För inte så länge sedan drogs repet över spåren vid fyllda 55, men nu hörs det påståenden om att man börjar bli för gammal för att få jobb vid 35.

För runt fem år sedan nu var jag utsatt för arbetsmarknadsutbildning under ledning av några empatiska men ganska rådvilla jobbcoacher. Av någon anledning ansågs jag ligga långt framme i min produktion av jobbsökningar, så jag fick ofta frigång på stan under lektionstid, och jag har väl aldrig hunnit med så många museibesök och biblioteksbesök som jag gjorde under den perioden! Något jobb fick varken jag eller (vad jag vet) någon annan av mina olycksbröder och -systrar i klassen genom denna utbildning. Däremot fick jag i den ett ord på vägen som förde mig vidare, nämligen att man idag, oavsett ålder, inte kommer någon vart på arbetsmarknaden utan kontakter. När jag tog vara på den tanken dröjde det inte länge innan jag av en ren slump träffade en f.d. arbetskamrat som såg mig som en resurs och gav mig ett jobb som jag behärskade. Två år senare var jag kvar hos samma arbetsgivare, om än i en annan roll (och är det än idag).

Det slumpade sig då, efter två år, att jag satt med vid ett möte som hade till syfte att vi inom mitt arbetsområde var uttagna att bli "fältassistenter" åt några arbetssökande som skulle beredas sysselsättning över sommaren då deras utbildning låg nere. Någon frågade vår kontaktperson om åldersfördelningen på våra tillfälliga kollegor, och hon svarade att det var personer i alla åldrar. Hon tillade att det ibland hände att man kunde bereda fortsatt jobb för en del av dessa som var under arbetspolitiska åtgärder, och att man t.o.m. lyckats anställa en 56-åring. Då kunde jag, kanske med viss triumf i rösten, berätta att jag själv med liknande förutsättningar blev anställd av dem som 59-åring, och fortfarande kvar i tjänst (jag var 61 fyllda då). Vår kontaktperson tittade på mig med häpen blick, uppenbarligen kom det som en överraskning att man kunde komma in på annat sätt än "medlidandevägen". Och jag tror att det är någonstans där som skon klämmer! Om vi lite till mans försöker att "tänka utanför lådan" och undvika att till varje pris blint följa "formulär 1A" så kanske vi ser möjligheterna istället för problemen? Jag skall själv inte slå mig för bröstet för sättet jag råkade hitta mitt jobb mer än på en punkt, nämligen att jag faktiskt tycker att "den som lyder råd är vis". Dessutom är jag glad över att jag inte lät mig slå mig till ro med svepskälet att jag var förbrukad på arbetsmarknaden.

Anna och Kalle, en dokusoppa

Another place, another town

Det är kvavt i kväll, så det har inte blivit något gjort - skönt att ha något att skylla på i alla fall! Men det är i sådana här stunder som Det Oväntade brukar kunna hälsa på! Som nyss, då jag gluttade i nätboken "Swedish - An Essential Grammar", utgiven 1997. På sidan 20 i boken fann jag ett antal exempel på "sentence stress" i olika former, som jag inte är kapabel att gå in på här.
Däremot upptäckte jag en dold, lätt absurd berättelse i exemplen, och jag anar att inte bara meningarna utan även Anna, Kalle och berättaren kan vara något stressade - nog låter det som ren och skär diskbänksrealism! Så här är då deras livs story, befriad från upplysningarna om det rör sig om "contrast objects", "formal subjects" eller rent av "auxiliery verbs".

Anna har köpt ett hus.
Huset ligger vackert.
Det kostade mycket pengar.
Hon hade inte råd.

Hon äter middag.
Kalle möter
Anna.
Han möter henne. Han gör det.
Honom har jag inte sett på länge.

Jag tycker inte om honom,
men jag gillar henne.

Eva äter och dricker.
Eva dricker kaffe. Hon dricker
inte té.
Hon blev polis. Han är sjuk.
Det ligger en bok på bordet.
Hon ska dricka. Jag måste gå nu.

Veckans val: Megaptera novaeangliae

http://songlinesofthewhales.org/


Som du eventuelle besökare kanske har märkt så har jag återupptagit min lilla presentation av musik för mig, kanske för dig, under titeln "Veckans val", och den här gången gör rubriken verkligen skäl för namnet, eftersom det är knölvalen som står för musiken. Det är en mäktig upplevelse att lyssna på knölvalens sång, den urkraft man upplever när man hör inspelningar av den vill jag närmast jämföra med andaktskänslan inför tranrop över en enslig myr.

Nu visar dock nya undersökningar att knölvalen alls inte är någon konservativ traditionsförmedlare när det gäller sina sånger; någonstans längs Australiens östkust finns uppenbarligen vad som kan vara valarnas BjörnåBenny eller Lennon/McCartney. I det valbestånd som håller till där uppstår ständigt nya variationer av parningsropen, som det ju egentligen är fråga om. När årets tema presenteras sprider sig sedan denna version genom haven i östlig riktning, och inom loppet av två år har sången vandrat från Australien till Franska Polynesien, via sex angränsande populationer.

Knölvaltjurens sång består av upprepade sekvenser av lågfrekvent ljud mellan 20 och 5000 khz. Sekvenserna kan varieras och bestå av olika teman. Sångens räckvidd beror på vilken frekvens den ligger på, och på havsvattnets temperatur. I regel kan sången höras över tre mil, men det finns uppgifter om att den vid gynnsamma förhållanden kan spridas över tjugo mil.

På SvT:s Vetenskapssida kan man läsa att när sångerna sprids, endera genom migration mellan flockarna eller via tjuvlyssnande, så innehåller de ofta visst material från föregående år som kompletterats med något nytt.

"Ungefär som när man tar en gammal Beatleslåt och fogar ihop den med något från U2. Men ibland struntade de helt i den gamla låten och började sjunga på en splitterny sång", säger forskaren Ellen Garland enligt SvT Vetenskap. Låter lite grann som Melodifestivalen, fast mera värdigt...

"Töntrahär!"

Där sker det farliga tågöverfallet ibland, vackra kvällar när månen är gul." (Beppe Wolgers)

Understundom händer det att jag råkar ut för minnesrekyler från barndomen. När jag nyligen tog del av en skildring av livet i gruvorna förr och nu och kom till en beskrivning av den s.k. skjutarens arbetsuppgifter hajade jag till när jag läste om hur han innan sprängning brukade gå runt i gruvgångarna och ropa "tänt var det här" (eller "eld i berget"). Plötsligt förflyttades jag bortåt sextio år tillbaka i tiden, till barndomslandet.

Stigen upp mot Lillskogen hade förvandlats till en viktig järnvägsförbindelse som jag, Kapten Miki, och mina tappra vapendragare Windy och Salasso skulle försvara till varje pris. I Brända Dalen (som låg i höjd med Olssons rabarberland) råkade vi ut för ett länge fruktat anfall från bröderna Nilsson. De kallade sig vid sina rätta namn efter att ha förkastat ett namnförslag om att vara bröderna Stilton. Bengt hade hotat med att gå hem, vilket hade avgjort namnstriden till deras fördel. Nu var de på jakt efter guldet som fanns i tågets postkupé.

En hård eldstrid utbröt, och ingen vet hur det hade slutat om inte Salasso hade tryckt ner mig mot golvet och kastat en dynamitladdning mot bovarna. Just när han gjort det insåg jag att Kapten Miki aldrig skulle låta ens de värsta skurkar bli sprängda i bitar, så jag skrek "töntrahär!" Bröderna Nilsson kastade sig i skydd av tant Elnas vittvätt som hängde på tork, och undkom därmed ännu en gång.

Salasso satte sig ilsket upp från skyddsställningen och blängde på mig. "Du är ju inte klok!", skrek han. "Här kunde vi ha gjort dem till pölsa, och så förstör du alltihop!" Jag försvarade mig lamt med att jag inte gillade pölsa, men det bet inte. "Skall det vara så här så kan jag lika gärna leka med Hedvig!" (Hedvig var Salassos lillasyster som han aldrig dragit jämnt med, så det var en riktig nedsabling som han bjöd på...) "Skall du följa med Windy?", frågade han. "Jag bjuder på saft!" Det avgjorde saken, och just som jag såg hur de två desertörerna cyklade rakt över gräsmattan i riktning mot horisonten träffades jag av en kula mellan ögonen från en av bröderna Nilsson. "Typiskt!", tänkte jag bittert. "Hade jag inte spelat hjälte hade jag också kunnat få ett glas saft."

"Töntrahär!" var trots det tillfälliga bakslaget ett mycket gångbart uttryck i våra strider, och det var först ungefär när Windy tog studenten som det slog mig att uttrycket betyder "tänt var det här!"Vid den tiden hade dock alla krig upphört och Brända Dalen blivit parkeringsplats.

P.S. "Vilda Västern" var ett litet seriehäfte utgivet av Centerförlaget. Första numret utkom 1952, fast Kapten Miki var faktiskt skapad i Italien något år tidigare. Kanske ett förebud om de spaghettiwesternfilmer som blev riktigt populära några decennier senare?

Knappt så att man kan bärga sig...

Läste om det möjliga fyndet av ett tyskt krigsflygplan från andra världskriget i Lasjön i närheten av Sala. Förmodar att det kan bli aktuellt med bärgning av vrakresterna, och då kom jag att tänka på ovanstående metod. Den verkar effektiv, om än något brutal...

Den verkliga "taxibullen"...

Patent D153,851 och D154,742.

Google Patents är en sökmotor från Google som vi nöjessurfare kanske inte besöker så ofta. G.P. ger faktiskt tillgång till över 7 miljoner patent och patentansökningar hos United States Patent and Trademark Office. Det lär dessutom finnas långt gångna samarbetsplaner mellan Google och det europeiska patentverket EPO som innebär tillgång till ytterligare 70 miljoner registrerade patent på webben.

En uppfinnare som kanske inte blev så förstådd varken av sin framtid eller av framtiden var Lynn Brodton. Han, för det är trots förnamnet en "han", producerade diverse möjliga och kanske ännu fler omöjliga patent, som inte verkar ha kommit längre än till ritbordet. Bl.a. skapade Brodton diverse futuristiskt skapade taxibilar. År 1947 lämnade han t.ex. in patent på två olika skapelser på en och samma dag, och man blir faktiskt lite imponerad av den aerodynamiska finishen, samtidigt som man blir man något förskräckt över tanken på hur kostsam en plåt- eller glasskada skulle ha blivit på ett sådant här fordon, liksom byte av en krossad lykta. Vidare ser väl bagageutrymmet ut att vara lite svårjobbat?

En detalj däremot där Brodton tycks ha varit förutseende är att föraren placerats avskiljd från passagerarna, en detalj som vi ju känner igen i en något annorlunda form från Londons taxibilar. En undersökning från SCB för något år sedan visade att under ett år hade 2 300 av Sveriges cirka 23 400 taxiförare drabbats av av våld i någon form, och mer än 4 600 utsattes för hot. En lösning enligt Brodtons modell skulle kanske ha ändrat den statistiken?

Läskigt!

Inte Fredriks hiss... (Från Wikimedia)

Fredrik och hans familj bor i ett gammalt fint hus. När hus blir gamla kan de behöva lagas. I Fredriks hus har hissen krånglat ibland. Det har hänt att Fredrik fastnat i den. Det tycker Fredrik är läskigt. En del vuxna säger att de förstått att hissen inte alltid har gått ända upp hos Fredrik. Då går Fredrik i taket.

Kanske är den min västsvenska regiontillhörighet som gör att jag har svårt att se seriöst på bruket av ordet "läskig"? Att barn använder sig av ordet hör ju till, som när någon vuxen frågar "vad tyckte du om filmen?" och får svaret "läskig". Men nog har det väl blivit vanligare att även vuxna använder ordet, och där har jag en känsla av att det är mer frekvent brukat i östra delarna av Svealand än i övriga landet. Som idag, då självaste statsministern på en presskonferens om familjens tillfälliga utflyttning ur Sagerska huset bl.a. anförde att " Värst kanske har varit att vi ofta fastnat i hissen. Det kan ju vara läskigt men det har också lett till att vi varit försenade till viktiga flygtransporter till USA."

I likhet med statsministern använder sig en stor majoritet ordbrukare av "läskigt" för att beskriva något olustigt eller rent av skräckfyllt. "Stora ordlistan" på nätet lämnar t.ex. följande synonymer till "läskig": " hemsk, kuslig, otäck, ruskig, ryslig, skräckinjagande, skrämmande". Från början var detta drygt hundra år gamla slangord dock ett förstärkningsord med positiva förtecken. Så här skriver svenska Akademiens Ordbok:
"LÄSKIG , adj.

[utvecklat ur läska, v. 6]

(i slangartat spr.) prima, "flott", "jäsig"; ofta ss. förstärkande adv. Skaffa dig en fin och läskig kvinna, som du kan lita på. ULLMAN FlickÄra 187 (1909). (Skolynglingen hördes) försäkra en kamrat att .. (teaterpjäsen) varit "läskigt bra". SvD(A) 1929, nr 311, s. 12. HELLSTRÖM Malmros 186 (1931)." Om begreppsglidningen av ordets betydelse må man tycka vad man vill, själv tycker jag kanske att det är en aning "läskigt" när landets statsminister tillgriper barnspråk för att beskriva ett problem.

Tappad energi

Bilder från Wikimedia Commons.

..."några mindre dramatiska vårtecken bör rimligtvis ha dykt upp. Kanske nån tussilago, kanske några blyga ölburkar sticker upp sina buckliga små huvuden ur dikesrenarna eller möjligen kan de dekorativt svarta hundbajspåsarna ha tinat fram ur drivan." - Nicke Sjödin.

Även om vädret på andra sidan persiennridån nu på morgonen är grått som en vadmalsskjorta så lurar det ingen - våren är här! Kom att tänka på det där med "vad som göms i snö kommer upp i tö" häromdagen när jag såg några buckliga burkar i en plantering. Om man lite filosofiskt skall se de slängda ölburkarna som vårtecken så är det väl "vår" året om numera...

Numera har förresten de urdruckna öl- och colaförpackningarna vid vägkanten fått sällskap av energidrycksburkar. När man ser de slängda tomburkarna som innehållit energidrycker slås man av tanken att det är synd att den där drycken inte ger de energitankande ungdomarna tillräckligt med ork för att bära med sig tomburken hem, eller åtminstone till närmaste skräpkorg...

P.S. Ett annat sätt att ta tillvara på gamla tomburkar än att panta dem har Sandy Sanderson på Nya Zealand kommit på: han bygger nämligen modellbilar av de gamla burkarna. Se här! På liknande sätt skapar Odette och hennes familj på Madagaskar små modellbilar av tomburkar, något som de förvandlat till ett levebröd.