27 augusti 2014

Sensommarutflykt


Skall man tro att denna väderleksmässigt märkliga sommar är till ända nu? Kyligt i juni, stekhett i juli och regnrikt i augusti - i genomsnitt kanske det gör ett svenskt "lagom"?

Gårdagen började i alla så lovande att jag vågade ta en sväng in till Göteborgs konstmuseum för att strosa runt närmast i min ensamhet några timmar. Kändes lite lyxigt att i lugn och ro få fördjupa sig i konstverken! Eftersom utställningen "En målad historia" pågår en månad till fick man dessutom chansen att återse en del klassiker utlånade från Nationalmuseum.

Lunchen intogs på Hard Rock Café, samtidigt som ett störtskur hemsökte Avenyn. Kändes nästan som en utlandssemester eftersom restaurangpersonalen talar engelska. Att beställa hamburgare på engelska går riktigt bra...

Avslutade min lillsemester med att titta till barken Viking. Storslagna ovädersmoln tornade upp sig över Hisingen, därmed kändes det rätt att återvända hem till Solsidan igen.

12 augusti 2014

Kändisselfiegamarna och deras byten


I ungdomen samlade jag på autografer. Tillsammans med mina skolkamrater köade jag i trappan på baksidan av festplatsens scen för att få autograf av Zarah Leander och Anders Börje och andra av den tidens kändisar (innan det ordet fanns). Artister som jag inte gillade det minsta, men som ändå hade sin givna plats i mitt herbarium av torkat bläck. Det jag minns mest nu på äldre dagar är att så många av artisterna var påtagligt berusade bara minuter efter att de gått av scenen (en del var nog fulla redan på scenen, när man tänker efter).

Men trots allt var det bara en nedrafsad namnteckning - hade man tagit ett kort av sig själv med artisten hade man nu kunnat se sig själv poserande bredvid en i många fall full artist i nedförsbacken. Ingen trofé jag skulle ha känt mig stolt över idag! Har tänkt på det några gånger på sistone, t.ex. i somras, när jag läste hur en kypare blivit avstängd för att han låtit sig fotograferas tillsammans med fotbollsspelaren Robert van Persie som gästade restaurangen. På bilden ser man en artigt uppställd van Persie (med amatörfotoröda ögon) tillsammans med storviltsjägaren själv som ser lagom blasé ut. Jag tycker faktiskt att den restaurangägaren var väldigt snäll som lät kyparen överhuvudtaget få visa sig på jobbet igen!

Så i morse när jag läste om den store aktören Robin Williams död var det dags igen! Ett av de allra sista fotografier, kanske det allra sista, som togs på Williams kommer från en snabbmatssylta i närheten av den behandlingsklinik han vistades på. En ung servitris strålar mot kameran poserande med sitt byte, en nedbruten man som skyggt tittar ner. Hela hans kroppsspråk skriker ut att här ser vi ett människospillra som inte orkar annat än stillsamt ställa sig till förfogande för sin publik en sista gång. Hade den servitrisen haft den minsta barmhärtighet hade hon rivit det kortet i samma ögonblick hon såg det. Och har hennes chef det minsta folkvett lyfter han ut den unga damen på restaurangen och tackar för den tid som varit.