Den svårflörtade göteborgskan

Baychimo i isens grepp.

År 1914 sjösattes på Lindholmens varv ett ångfartyg som skulle gå ett märkligt öde till mötes. Hon hette ursprungligen Ångermanelfven, var på 1322 ton och var dryga 70 meter långt. Redan på konstruktionsstadiet såldes fartyget till Baltische Reederei K.G. i Hamburg och gick i trafik mellan Tyskland och Sverige, vilket säkert inte var helt odramatiskt under det första världskriget. Vid krigsslutet övergick fartyget i brittisk ägo, men såldes ganska omgående vidare till Hudson Bay Company, nu under namnet Baychimo, och hennes nya hemmavatten kom att bli inom en trehundramila radie längs Kanadas och Alaskas kuster. Baychimo användes till att transportera förnödenheter till inuiterna, och förde bland annat skinn och hudar som returlast. Det var en tuff trad som fartyget gick på, och en sjöman som mönstrat på som lärling sommaren (!) 1927 konstaterade senare att tillvaron bestod av att befinna sig vilse i ogenomträngliga dimtäcken, sitta fast i packis omgiven av isberg och ett ständigt sökande efter fria farleder.

Kombinationen av välbyggt fartyg, gott sjömanskap och tur höll dock Baychimo i drift fram till den 1 oktober 1931. Det året hade polarisen brett ut sig sydligare än på flera årtionden, och Baychimo blev ohjälpligt fast i packisen vid Barrow i Alaska. Det isbälte hon körde fast i kan knyckla ihop ett fartyg och sänka det, eller dra det med sig på en resa mot ovisst slut. I en vecka slet besättningen med att få loss Baychimo ur packisens grepp, och vid ett tillfälle lyckades de med hjälp av dynamit få henne fri i tre timmar. Men snart var hon åter i isens våld, och inför utsikten att dras in mot Alaskas klippstränder och en trolig sänkning beslöt besättningen sig nu att ge upp den ojämna kampen. Huvuddelen av besättningen, omkring 20 man, hämtades av flyg, vilket var en pionjärinsats för luftburna räddningsinsatser i polartrakterna. Återstående 14 besättningsmän inklusive kaptenen John Cornwell skulle hålla sig kvar under knappa omständigheter i land, i väntan på att skeppet åter skulle gå fri från isens grepp.

Kraftigt snöoväder isolerade besättningen i början av november, och när de slutligen kunde återvända till den position där de övergivit fartyget fann de bara tjock is så långt man kunde se. Resignerat konstaterade man att fartyget sannolikt nu låg på havets botten, och började en mödosam återfärd mot civilisationen. Men på vägen träffade man på några inuiter som berättade att man sett fartyget på en annan position 6 mil därifrån. Upphetsade begav sig kapten Cornwell och hans mannar till den uppgivna positionen, och där låg mycket riktigt Baychimo och väntade! Dessvärre var dock situationen fortfarande prekär för fartyget, och i december 1931 lastade man ur det mest värdefulla styckgodset och överlät Baychimo att möta ett ovisst öde under återstoden av vintern.

På våren 1932 färdades upptäcktsresanden Leslie Melvin med sitt hundspann från Herschel Island mot Alaska. Han kunde konstatera att Baychimo ridit ut vintern, och det var nu som Baychimo fick en ny framtoning bland människorna här uppe. Så långt hade hon ansetts som ett vanligt fartyg, om än med lite brokig historia. Men efter att blivit befriad från sin besättning kom hon nu att bli en legend. De följande sju åren inrapporterades hon av såväl inuiter, äventyrsresande som av passerande fartyg där hon satt fast i isen eller drev omkring i olika strömmar utan att någon lyckades bärga henne. På barerna frodades myterna kring Baychimo, och sjömännen viskade sinsemellan att hon tog hjälp av polarstormarna för att hålla människorna från sig. Men hon fick faktiskt flera besök, och det rapporterades att hon var i utomordentligt skick fortfarande. År 1933 blev hon räddningen för en grupp inuitjägare som drabbats av extremt oväder. När en man som hette Hugh Polson 1939 gjorde ett misslyckat försök att bärga fartyget var det sista gången som man med bestämdhet kan säga att någon varit ombord på Baychimo. Sedan kom ett krig emellan, och legenden Baychimo bleknade sakteliga bort. Ända till 1962, då förvånade inuiter fann fartyget åter fast i packisen! Hon hade rostat under sina 32 år i frihet, och hade börjat se ut som det spökskepp som hon länge ansetts vara.

”Det måste väl i alla fall vara slutet på historien?”, utbrast förvånade iskustbor, men när den amerikanska tankern Manhattan år 1969 gjorde sin omtalade färd genom Nordvästpassagen träffade besättningen på inuitjägare, som hävdade att Baychimo drev omkring mellan Point Barrow och Icy Cape i Alska.

Så sent som år 2006 skickade man ut en expedition från Alaska med uppdrag att söka efter det legendomsusade spökskeppet, men trots efterforskningar både på och under havsytan fann man inga spår av fartyget som lämnat varvet i Göteborg som "Ångermanelfven" över nittio år tidigare. Men ingen vågar längre säga att man sett Baychimo för sista gången - kanske tog hon bara hjälp av polarvindarna ännu en gång för att hålla sig borta från människorna…

Den googlande detektiven

Mystiska försvinnanden både fascinerar och skrämmer nog många av oss! Här är ett fall där en fiffig amerikansk detektiv tog okonventionella sökmetoder till hjälp för att återfinna en till synes spårlöst försvunnen person.

Klockan var halv elva på kvällen den 1 februari 1993 när en bilist på River Road i Yakima County, Washington, observerade något som låg mitt i vägbanan. Fylld av farhågor vände han tillbaka och såg att byltet han sett verkligen var en människa. Samtidigt som mannen hejdade de första fordonen som närmade sig såg han i ögonvrån vad han uppfattade vara en Chevrolet Camaro lämna olycksplatsen. Tillkallad räddningspersonal som snabbt var på plats kunde endast konstatera att offret var bortom all hjälp, nu återstod det endast att identifiera den döde och ta reda på vem som dödat honom - något som dock blev lättare sagt än gjort! Offret som vid provtagning visade sig ha varit odrogad och nykter saknade varje form av legitimationshandlingar i den kamoflagefärgade klädsel han var iförd, och de efterlysningar som sändes ut av den lokala polisen blev resultatlösa. Akten med uppgifterna om det oidentifierade offret hade alla förutsättningar att bli ett hopplöst cold case.

Elva år senare satt Pat Ditter, utredare på Washington State Patrol, och bläddrade i en artikelserie från Seattle Post Intelligencer från 2003. Artiklarna innehöll kritik mot myndigheternas sätt att följa upp fall med spårlöst försvunna personer. Man påpeka hur lågprioriterade dessa fall tycktes vara, och hur illa det fungerade med de databanker över de saknade personer som fanns att tillgå. Detektiv Ditter med tretton års rutin och med omvittnad uthållighet och ett utpräglat sinne för detaljanalyser, tänkte att "om det är så illa ställt i Seattle så är det väl inte bättre här?" Han beslöt sig för att söka sig utanför de gängse ramarna. Varför inte testa Google?

Efter att Ditter bläddrat igenom ett antal polisakter fastnade han för smitningsolyckan på River Road 1993. Han tog fram de uppgifter om offret som fanns tillgängliga, såsom vikt och längd, och gjorde en avancerad sökning på nätet. Inom en vecka hade han lyckats med det som hans kollegor gått bet på tidigare - han hade fått ihop en lista på saknade personer som kunde vara hans "John Doe" från Yakima. På Doe Network fann han ett foto på en man med drag som var påfallande lika offret, med ett undantag: han hade glasögon med lite ovanlig design. I materialet om offret som Ditter hade tillgång till nämndes att denne hade haft glasögon, men de fanns inte avbildade. Pat Ditter rekvirerade ut bevismaterialet, och i kartongen med kläder låg det ett par glasögon som stämde in med dem som den saknade personen bar på efterlysningsfotot. "Nu kör vi!", tyckte Ditter.

Den 31 januari 1993, tvåhundra mil från Yakima County, återvände Karen Lewis hem till Amarillo i Texas efter en tredagars shoppingtur till Dallas. Villan var tom, men videobandspelaren var igång, så hon förmodade att hennes make var hos kompisar och tittade på den Super Bowlmatch som han spelade in. På köksbänken låg hans ring och armbandsur, vilket hon tyckte var lite märkligt. När hennes make inte återvänt hem påföljande morgon, den 1 februari, anmälde Karen hans försvinnande, och en efterlysning av den 39-årige advokaten och tidigare domaren David Glen Lewis utfärdades. Enligt hustrun var han en omtänksam make, och hon såg inga skäl till att han skulle ha givit sig av självmant. Till yttermera visso förelåg det en viss hotbild mot honom.

Påföljande dag, den 2 februari 1993, återfanns Lewis röda Ford Explorer parkerad utanför Potter County domstol inne i Amarillo. Såväl bilnycklar som bostadsnycklarna låg gömda under bilmattan, och både checkhäfte och kreditkort låg där han brukade förvara dem i bilen. I hemmet saknades heller inga av Lewis tillhörigheter. Teknikerna kunde konstatera att videon inte varit förinställd utan hade startats manuellt, uppenbarligen med avsikten att den skulle stoppas på samma sätt efter matchen. Av de upplysningar som samlades in från kollegor, grannar och vänner framgick det att sista gången någon sett Lewis var den 30 januari.Ett genombrott fick polisen då man kontaktade olika flygbolag. Det visade sig att det fanns biljetter utställda på Lewis personligen. Den ena, från Dallas (!) till Amarillo hade köpts den 31 januari, dagen då matchen hade spelats in på videon. En andra biljett, från Los Angeles till Dallas, hade använts samma dag som Lewis hade anmälts som försvunnen. Polisen antog därför att Lewis höll sig undan frivilligt, trots att hans närmaste enträget påstod att det var en omöjlighet. Att en mystisk man hittats död på vägen i Yakima County i Washington samma dag som Lewis enligt biljetten företagit sin andra resa var förstås okänt för Amarillopolisen vid den tidpunkten, och även om man känt till det hade man knappast få det offret att passa in i mordbilden.

Åter till 2004 och Paul Ditter, som nu beslöt sig att kontakta Amarillopolisen och få mer uppgifter om David Glen Lewis. Man fann det lämpligt att Lewis nu försåg Amarillokollegorna med DNA-analyser på det oidentifierade offret. Amarillopolisen i sin tur lät matcha prover tagna på Lewis mor vid en analys hos University of North Texas. Analysresultatet gav vid handen att den okände person som elva år tidigare begravts i Yakima County med 99,91 procents sannolikhet var identisk med den saknade David Glen Lewis. Detta fick Lewis familj att omedelbart misstänka att han hade blivit bortförd, inte minst eftersom han saknade anknytning till Washington state.

Advokat Lewis bror hyllade detektiv Ditters hängivna efterforskningar. "Om han inte hade undersökt vårt fall hade vi fortfarande stått på ruta ett, och ännu väntat på att få höra av min bror", sade han i en intervju. Efter att David Glen Lewis slutligen under sitt rätta namn kunde begravas i sin hemstad den 30 oktober 2004 återstår dock flera frågor att besvara. Vem hade startat videon i Lewis bostad, vem befann sig samtidigt på flygplanet mellan Los Angeles och Dallas, och hur kom det sig att Lewis själv då befann sig i Washington state, där hans liv tragiskt ändades?

Sun Arise

I mina första tonår låg det en tokrolig australiensare på hitlistorna med en låt med den märkliga titeln "Tie Me Kangaroo Down, Sport". Att en australiensare dessutom kunde heta Rolf tyckte man ju var extra roligt, för hans namn är förstås Rolf Harris. Genom sina TV-shower blev Rolf känd även i vårt land, så känd att han t.o.m. hamnade på svensktoppen med låten "Sven Gren med sitt extra ben". (Att det på den tiden fanns en omtyckt blomexpert på TV som hette Sven Green gjorde titeln lite extra kul, tyckte vi då!)

Rolf Harris är en man med många talanger, musiker och bildkonstnär bl.a., och för en en del år kunde vi som kollade BBC se honom som programledare i en TV-serie om Australiens djurliv (och även en veterinärserie tror jag mig minnas).

Googlade lite på Roffe, och fann att han fortfarande är i farten: om 14 dagar har hans julshow premiär på Fairfield Halls, Croydon, med gästspel av de gamla kändisarna Tony Christie och Kiki Dee - inte illa av en man som fyller 80 om några månader!

En av Rolf Harris låtar heter Sun Arise, och när den gavs ut förstod vi nordbor inte riktigt referensen till didgeridoo, aborginernas blåslur, men på senare versioner har den tydliggjorts ytterligare. Fast lurstötarna känns lika mycket som om de härstammar från en hednisk solkult på en bronsåldersmosse i Norden - kanske bär vi en förträngd soldyrkan någonstans inom oss, oavsett om vi är födda i Perth eller Partille? Vad passar då bättre än att påminna om att det bara är 14 dagar kvar till midvintersolståndet - dags alltså att plocka fram bronslurarna ur förrådet!

De okritiska lyssnarna

-Kan du inte läsa?
-Nej, men jag kan lyssna!
(Eget bildmontage)

Owens mamma lyssnar stolt på när hennes son leende läser för Sadie medan han borstar hennes päls. Efter att ha övat och övat uttalar han nu orden som de skall låta, och när läsestunden är slut ber han sin mamma att boka in en ny tid med Sadie.

Barn som har lässvårigheter riskerar att inte känna sig respekterade och delaktiga. Ofta spänner de sig när de skall läsa inför kamrater och vuxna, som i ren välmening korrigerar direkt istället för att låta barnet få rätta sig själv. Men på biblioteket i Darthmouth har man två medarbetare som verkligen kan konsten att lyssna utan att protestera! Det är Chloe, en arton månader gammal papilion, och Sadie, en nioårig Nova Scotia Duck Tolling Retriever. Sadie har ett förflutet som utställningsstjärna, men har nu sadlat om och blivit terapihund. Terapihundar är utbildade till att ge stöd och sällskap åt allt från autistiska barn till senildementa gamla.

På biblioteket kan föräldrarna boka in femton minuter konsultation med Chloe eller Sadie, och sedan får barnet ta en bok och krypa intill sin lyssnande mentor. Lilla Hanna frågade mamma flera gånger om hon verkligen trodde att Chloe skulle gilla den här boken när hon valde att läsa "Martha Speaks", som handlar om en hund som plötsligt kan tala efter att ha ätit en förtrollad bokstavssoppa. Och Chloe lyssnade förstås på Hannas lite stapplande läsning utan invändningar! De två fyrbenta läskamraterna har olika sätt att lyssna, Chloe som är den unga tjejen, verkar att lyssna engagerat och entusiastiskt, medan Sadie, som den livserfarna individ hon är, verkar lyssna mera avslappnat. Men det fina är att de två hundarna tycks känna skillnad på hur man skall stötta barnet individuellt. Sadie lade vid ett tillfälle tassen på axeln till en liten gosse som hon uppenbarligen tyckte skulle ha lite extra uppmärksamhet, och när han dessutom fick förtroende att gå ut och gå med henne i koppel tycktes killen vara i sjunde himlen.

Kathy Klotz från Intermountain Therapy Animals säger att själva tanken egentligen inte är att lära barn att läsa, till det finns det massor av andra beprövade metoder att använda. Det gäller istället att få barnen att känna läsglädje, och så har det fått ytterligare en effekt som överraskat Klotz. "Barnen verkar känna sig som lärare, och är besjälade av tanken att verkligen få hunden att begripa berättelsen!"

Projektet med bibliotekshundar för att få barn att upptäcka läslusten började år 2000 som ett projekt vid Bennion Elementary School i Salt Lake City, och har sedan spridit sig över USA. Här i Sverige verkar dock metoden ännu så länge oprövad. Kanske man är rädd för allergiriskerna?

"...men gladast är nog räven!"

"Nej, tyvärr har vi bara en sko i den storleken"...

Bearbetat foto från wikipedia.

Det finns tre sorters lögner - lögn, förbannad lögn och butik. Åtminstone om man skall tro en undersökning gjord på Karlstads Universitet, där det sägs att sex av tio butiksanställda någon gång ljuger för kunderna. Man kan t.ex. ljuga av lättja när man inte orkar hämta en vara på lagret, av stress när man inte hinner ringa och kolla om varan finns i en annan butik i kedjan, eller av affärsmässiga skäl när man vill kränga en vara som man vill bli av med till varje pris. Lars Ivarsson, fil. dr. i arbetsvetenskap vid universitetet i Karlstad verkar att ha förståelse för expediternas situation. "I stort sett skulle det ju inte fungera om alla gick runt och talade sanning hela tiden", säger han till nyhetskanalen.se. Och det är ju sant.

Det frusna drevet

Den 12 november inleder reportern Kerstin Weigl i Aftonbladet sin nyhetskolumn: "Medan journalisterna trampade runt i isande duggregn, letade rasister och flyktingbarn satt borgmästare Holm långt borta i Dakar och tittade på hästkapplöpningar". Weigl fortsätter längre fram: "Enstaka invånare stretar förbi, hejdas i regel av någon av reportrarna som hastat till byn för att skildra främlingshatet. Som inte är svårt att hitta." Artikeln fortsätter om "sanslösa rädslor för dem som kommer hit och stjäl", och om Hököpingeborna som låser sina cyklar och håller barnen hemma. Det hela handlar alltså om Hököpinge i Vellinge, en av de 187 av Sveriges totalt 290 kommuner som inte vill ta emot ensamkommande flyktingbarn (vilket inte är några smickrande siffror).

Men nästan lika illa berörd som jag blir av motviljan att ta emot de utsatta flyktingkillarna (flickor framskymtar sällan i dessa sammanhang) blir jag av Drevet, de frusna och tappra deltagarna i det politiskt korrekta uppbåd som skickats till Skåne för att hänga ut Vellingeborna till allmänt bespottande. Några dagar efter att uppbådet gjort sin plikt visade en opinionsundersökning att 63% av Vellingeborna var positiva till ett transitboende för flyktingbarnen i kommunen, medan i sammanhanget låga 18% var motståndare. Vad som framskymtar i sammanhanget är en bitter konflikt mellan Vellinge och Malmö kommuner. En avhoppad lokalpolitiker påstår enligt DN att "de ansvariga i Malmö visste mycket väl att Vellinge skulle reagera så här hårt och att genomslaget i medierna skulle bli stort." Samarbetet mellan dem som placerat nyheten och de som lydigt förde ut den till allmänheten verkar alltså ha fungerat enligt beräkning.

Idag publiceras en likalydande apell om frihet för Dawit Isaak på framträdande plats i 91 svenska tidningar. Jag instämmer helhjärtat i den bakomliggande viljeyttringen, men skräms samtidigt av den politiska korrekthetens diktatur. Om liknande mediamanifestationer hade skett i annan tid och på annan plats skulle vi kanske ha talat om politiserad, totalitär och åsiktskontrollerad media. Idag samkör man för det goda budskapets skull, men vem vad det goda budskap som nästa gång media vill ha det totala tolkningsföreträdet i opinionsbildningen blir? Kommer det då att vara tillåtet att ha en avvikande åsikt, eller kommer vi att ha åsiktsregistrerande journalister som trampar runt vårt hus i isande duggregn på jakt efter var mans nidingar?

För brödätande ugglor och andra terrorister bevare oss!

Bildmontage från Wikipedia och NASA.

Så är då klotet i rullning igen, när Cernexperimentet återupptas nästa vecka efter det fiaskoartade stoppet för fjorton månader sedan. Då talade talespersonen om att man skulle vara igång igen på vårkanten, men det tog alltså längre tid än så. Redan innan starten 2008 hade projektet råkat ut för diverse pinsamheter, som bl.a. då en grupp hackare som kallade sig Greek Security Team tog sig in i systemet kort tid innan den tilltänkta starten. Problemen har därefter fortsatt under stopptiden, bl.a. har det sorgliga hänt att en ingenjör som arbetat med partikelaccelatorn gripits för misstänkt spioneri för en terrorgruppering i Algeriet. Och för några veckor sedan meddelade man från Cern att vad som förmodades vara "en fransk uggla med en bit baguette i näbben orsakade en kortslutning i en utomhusplacerad elektrisk anordning som betjänar sektor 7-8 och 8-1 av LHC. Kortslutningen orsakade bland annat ett avbrott i LHC:s kryotekniska system". Personligen har jag svårt att tro att ugglor, ens de franska, äter baguette, och senare gick Cern ut med en dementi. "Men Cern-laboratoriet skriver nu att man visserligen fann fjädrar och brödsmulor vid platsen, men att man ännu i dag inte känner till vad som orsakade strömavbrottet", skrev bl.a. SR:s nätupplaga. Kanske var det någon terroringenjör som käkat kyckling och fralla på rasten och kastat resterna i världens dyraste sopsug?

Men nu är man alltså klara för ett omstartsförsök, och om det inte blir go´natt jord som pessimisterna befarar så kanske åtminstone våra datorer får skrämselhicka. På t360 kan man nämligen läsa: "Trots att Atlas-detektorn i LHC kommer att få uppleva att protonpaketen möter varandra 40 miljoner gånger per sekund, med potentiellt 20 krockar vid varje möte, och dataflödet blir cirka en petabyte per sekund, alltså mer än hela Europas teletrafik tillsammans, räknar man ändå inte med att kunna får reda på om man har sett en Higgs-boson, alltså beviset för att teorin om varför saker och ting väger något, förrän efter 2-3 år." Skönt att slippa den teleräkningen! Om man överlever...

De stjäl vår historia!

Då arkeologer från länsstyrelsen för en tid sedan kom för att gräva ut en fyndplats i Alva på Gotland upptäckte de att skattplundrare redan varit på plats och grävt omkring 250 gropar när de brandskattade området på värdeföremål. Tjuvarna hade metodiskt sökt av området med hjälp av metalldetektorer, och en tjänsteman vid länsstyrelsen på Gotland uppskattar att det stulits mynt värda 250.000-500.000 kronor. Markägaren till den plundrade åkern är starkt kritisk till att koordinater för tidigare skattfynd är offentliga, och han anser att mycket tyder på att tjuvarna har lika bra utrustning som arkeologerna, och dessutom kanske till och med lika bra utbildning.

Där kunde historien ha varit slut, om det inte hade varit att de skyldiga gjorde misstaget att bjuda ut mynt till försäljning på internet. Därmed kom polisen dem på spåren, vilket resulterat i att tre män sitter häktade, misstänkta för skattplundringen. Det är faktiskt första gången som någon häktats för grovt fornminnesbrott på Gotland och kanske i hela landet, enligt Gotlands Tidningar. Huvudmannen sitter i styrelsen för en auktionsfirma som specialiserat sig på gamla mynt, så det finns skäl att tro att det kan finnas fler trådar i den här härvan.

Som en ödets ironi hade någon av kvällstidningarna samma dag som häktningarna offentliggjordes en "solskenshistoria" om en person (utomlands) som hittade sitt livs skatt med hjälp av metalldetektor. Nu togs visserligen den artikeln bort rätt snabbt, men de här framgångssagorna återkommer med jämna mellanrum i pressen, ofta utan att det upplyses om att användandet av metalldetektor för skattsökning i Sverige är förbjudet utan tillstånd från länsstyrelsen. För bara några veckor sedan kunde vi t.ex. läsa i Expressen om en person i Staffordshire som uppgavs ha goda chanser att tjäna en förmögenhet på en skatt som han hittat med hjälp av metalldetektor, utan att det nämndes vilka regler som gäller i vårt land. En leverantör som säljer metalldetektorer på nätet skriver om en av sina detektorer att "den snabbt blivit en favorit bland arkeologer i England", utan att heller nämna vad som sägs i lagen om kulturminnen 2 kap. 18§ beträffande dessa apparaters bruk i vårt land.

Hade förresten själv en enkel metalldetektor på den tiden det var tillåtet. Det mest anmärkningsvärda var en noskedja till en ko som jag hittade vid brorsans hus. Min bror blev själaglad, eftersom han tyckte att det påminde om gårdens historia. Däremot testade jag aldrig detektorn på den samlingsplats för en krigshär som låg några hundra meter från huset. Det tyckte jag var arkeologernas jobb, och så tycker jag fortfarande.

Inte ett spår av Argleton...

Det här är järnvägsstationen i Aughton, West Lancashire, close to nowhere...
(bild från Wikipedia)

"Nu böjas över kartans blad
de huvun små i lockig rad,
som efter oss ta arvet.
Vad oss synts långt, för dem syns kort,
och alla avstånd svinna bort
i järnvägstidevarvet."

(Carl Snoilsky)

När innevånarna i Ormskirk (häftigt namn!) i West Lancashire kollade på Google Map fann de till sin förvåning grannstaden Argleton. Ingen hade nämligen vetat om denna orts existens, men när de sökte på Google fann de under tilltagande häpnad att där fanns jobb att söka, lägenheter att hyra och skolor att sätta ungarna i.

En oförvägen ormskirkbo beslöt sig för att bege sig till Argleton, kanske för att finna Den Bortglömda Staden, varför inte Nils Holgerssons Vineta, staden som bara visar sig en gång var hundrade år som straff för medborgarnas övermod och praktlystnad? Men av Argleton fann spanaren inte ett spår, när han kom till den förväntade stadskärnan såg han bara åker och äng runt omkring sig!

Efter det har de fiktiva arbetsförmedlingarna, mäklarna och skolorna diskret utplånats från nätet. Nu lutar sig stigfinnare och andra vise män över Googlekartan och grubblar över varifrån och varthän staden kom och gick. Representanter från det holländska företag som svarat för kartbiten gnuggar sina ögon och vrider sina händer och säger att man inte har en aning om vad som gått snett och att sådana här saker inte händer så ofta, vilket man ju kan förstå.

Telegraph.co skriver: "Tantalisingly, “Argle” echoes the word “Google”, while the phantom town’s name is also an anagram of “Not Real G”, and “Not Large”, vilket ju låter lite skumt. Kanske är det på grundval av detta som en lärd man, möjligen med anlag för konspirationsteoretiserande, misstänker att kartmakarna helt frankt placerar in sådana här spökstäder här och där för att kunna se vilka som knycker deras kartor. Låter väl lite långsökt med tanke på att även folk i grannskapet, ormskirksbor och andra, troligen också kollar kartan ibland för att lokalisera sig? Om du inte kollat din plats på jorden på kartan nyligen så gör då det - du kan få en överraskning!

Som jag ser det finns det bara en lösning för ormskirkarna: ut och sätt spaden i marken för att bygga Argleton - kartan ljuger ju aldrig!

1937

Häromdagen fick jag fick ta del av ett fynd från Folkrörelsernas arkiv i Karlstad. En gammal bandylegendar hade botaniserat i föreningens gamla protokoll, och hittade följande noteringar från ett styrelsemöte den 14 november 1937 där C. hade suttit vid protokollet. Under § 4 och 5 skrev C.: "Diskuterades träningsfrågan för den stundande bandysäsongen. Att leda gymnastiksträningen skulle styrelsen höra efter om Kurt N. kunde åtaga sig. Till denna skulle alla bandyspelare uppmanas infinna sig. Vidare beslöts att anordna skogspromenader och landträning på söndagarna. Att anordna detta utsågs Harald T."

Idag, när bandylagen står på is i augusti, och när idrottstränare har näst intill gudomlig status, känns det fantastiskt med en tid då ett elitlag i mitten av november började fundera på att köra igång så smått med skogspromenader och lite lattjande på söndagarna under överinseende av en av spelarna. Man "uppmanades" också att infinna sig på gymnastikträning, som en annan av spelarna skulle tillfrågas om att hålla i. Så var det med det, och fram på vårkanten vann de SM igen, för tredje gången av fyra....

Det är lätt att tycka att det här visar på hur primitiv idrotten var på den tiden, men jag är inte beredd att skriva under på det! Det här gänget bestod av en rutinerad samling som spelade fotboll på hög nivå på sommaren, och som hade ett hårt fysiskt arbete på fabriken. Privatbilismen existerade nära nog inte, utan man cyklade och gick i det dagliga livet. Med andra ord var det säkert inte så svårt att få fart under rören när det var så dags!

Efter att ha läst utdraget plockade jag fram en gammal radiointervju med Calle från 1977, och det var faktiskt första gången på tolv år som jag hörde hans röst, och det fick mig att känna dåligt samvete över de kassetter jag har liggande med honom och G., där de berättar om sina liv. Med dagens teknik borde det vara lätt att överföra dem på CD-skivor, men kommer det att finnas tid och intresse att blicka tillbaka när det finns så mycket annat som konkurrerar om uppmärksamhet? Den som söker i gången tid får allt bättre metoder i den forskningen, men allt färre att berätta för - utöver andra forskare...

Törnrosasömn

Vissa arbetsdagar råkar bli mer spännande än andra! Som igår, då jag hade ärende till de gamla fabriksruinerna i kommunen, och i samband med det fick möjlighet att fotografera lite. Spännande ja, men även lite skrämmande att se hur snabbt allt förfallit, där människor bara för några år sedan var i full verksamhet. Fast när staden nu har köpt in området kan man ju hoppas på att området snart blir återupprättat igen!

Änglamakarnas förbund

"Likkista" är förvisso inget trevligt ord, men det är invant och funktionellt och står för vad det är. Men nu har Sveriges Begravningsbyråers Förbund (SBF) lanserat ett nytt namn för kistan, nämligen "angelbox". Man gör detta i samband med att man ersätter det gamla "livsarkivet" med en ny folder kallad "Never ending story".

Visst, låt gå för ett trevligare benämning för kistan - men "angelbox"? "Bevare mig väl", som ha sa som skulle balsameras! Varför engelska, och varför en så fånig benämning? Jag tycker att det är en falsk varubeteckning att kalla det för "änglalåda"! Alla som dör har inte varit änglar, och det är tveksamt om alla kommer att bli det i akt två heller.

Och "Never ending story"? Återigen varför engelska, och finns det en garanti inbygd i namnet? Skall det vara på det här sättet så vägrar jag att dö tills vidare! I protest spelar jag Angel Eyes med Willy DeVille, som visserligen nyligen avled, men som aldrig kommer att dö. Hoppas jag.

Mersmakande måndag

Egen bild

Och det blev den 24 augusti. Den korta vandringen till jobbet bjöd på små förtäckta tecken på sommarens förgänglighet, trots strålande morgonsol. Kvarterets tornseglare saknades på himlakupan, de har påbörjat sin långa färd till Afrika utan att komma till häckning i år. Motorhotellets parkering, som varit fylld av semestergästernas bilar på morgnarna, börjar bli normalbelagd. Och på jobbet hade de sensemestrande återvänt, lätt snopna efter att det visat sig finnas ett slut på friheten även för dem. Vi andra tröstade dem med att berätta att vi visste precis hur de kände sig.

Arbetsdagen innehöll bland annat ett besök vid den vackra villan som står tom i den vilda parken. Mellan tankarna på husets historia och dess osäkra framtid hann jag provsmaka på härliga gråpäron och fullmogna björnbär - det var nästan så längtade jag efter vin, ost och bröd i en korg för ett riktigt sensommarkalas!

Men kompensationen kommer nu ikväll i form av en varm smörgås, fylld med kantareller som min omtänksamma systerdotter överraskade med i går. En kall Zeunerts till det, och en stilla stund på balkongen i sensommarkvällen. Om alla måndagar var så här skulle fredagen inte behövas!

Lend a Hand, Make a Friend

“A true friend never gets in your way unless you happen to be going down.” Arnold H. Glasgow

Vi är nog många som de senaste dagarna skrattat åt den lilla jordekorren som så kavat tog över bilden från paret på utflykt vid Lake Minnewanka i Banff National Park. Några andra ekorrar (och deras välgörare på UCLA!) som är lätta att ta till sitt hjärta syns här ovan på kortfilmen från YouTube (utlagd av Aldrin Gamos). Låten som hörs först i inslaget är Bruises med Chairlift.

Men ännu sjunger lärkorna

"Slottskogen", Ypres 1917 (Wikibild)

"The thundering line of battle stands,
And in the air death moans and sings;
But Day shall clasp him with strong hands,
And Night shall fold him in soft wings."

(Ur "Into Battle" av Julian Grenfell, född 1888, död i första världskriget 1915)

Harry Patch vägrade länge att tala om det, om kriget. De fem månadernas fasorna i Flanderns skyttegravar. Löss, råttor, knädjup dy i löpgravarna att ta sig igenom, blod, livlösa kroppar och skrik. Inte förrän han fyllt hundra började han att tala, i takt med att andra veteraner från första världskriget tystnade och dog undan. Patch insåg att någon måste berätta om det, så länge det var möjligt.

31 juli 1917. Striderna i Flandern utmynnade i ett tredje slag i Ypres, ibland kallat slaget i Passchendaele som kom att pågå fram till början av december samma år. Man uppskattar att de allierade förlorade omring 300.000 man i Flanderns lera, 35 män för varje meter man lyckades erövra, många av dem för alltid nergrävda, nertrampade eller spridda i småstycken i jorden, andra som identifierade eller okända förflyttade till en grävd grav på någon av många krigskyrkogårdarna. Tyskarna beräknas ha förlorat 260.000 man under samma drabbning. Redan samtida bedömare ansåg att slaget var totalt meningslöst.

Intervjun började gå mot sitt slut, och reportern anade att den gamle mannen vid fönstret kunde vara trött, men han hade en absolut sista fråga att ställa till Harry Patch. "Hur känns det", frågade han försiktigt, "hur känns det att vara den siste kvarvarande, den siste i denna spökarmé?" Kanske ångrade journalisten genast sitt sätt att ställa frågan, men den gamle verkade inte ta illa upp. "Jag tycker inte om det", sade han bestämt. "Jag sitter ofta här och tänker, och det händer även i när jag drömmer att jag är tillbaka i den där första striden. Det går bara inte att glömma." Han tystnade ett ögonblick innan han fortsatte sin berättelse. "Jag föll i en skyttegrav. Där låg en kille i min ålder, perforerad av splitter. Jag höll hans hand i min den sista minuten av hans liv. Han öppnade sin mun, och det sista ord han förmådde säga var "mor". Jag såg henne inte, men i det ögonblicket kände jag att hon var där. Så försvann han bara, bort från det här livet och vidare till en annan tillvaro, och det kändes som det skedde under Guds överinseende."

I samma slag men på den tyska sidan deltog en Charles Kuentz. Hans berättelse är kusligt lik den vi fått ta del av från Harry Patch. "Det var fruktansvärda strider", berättade han. "Det är nästan omöjligt att förstå vad soldaterna fick gå igenom, både fysiskt och psykiskt." Kuentz svåraste minne var att se sin bästa vän trasas sönder av granatsplitter i skyttegraven. "Det fanns inget jag kunde göra för honom, och ännu i denna dag kan jag inte fly undan den synen", sade Kuentz för några år sedan. Inte bara dessa händelser förband den tyske och engelske soldaten, t.ex. så dröjde även Kuentz till dess han fyllt hundra innan han började berätta sin historia.

Harry Patch klarade sig fram till den 22 september 1917, då en splitterbomb exploderade över hans grupp och dödade tre av kamraterna. Själv blev Harry splitterskadad i magen, och fördes hem som konvalescent. Han återgick efter kriget till sitt jobb som rörmokare, bildade familj och försökte glömma kriget. Charles stred ända till krigsslutet, då även han återgick till ett civilt liv och bildade familj. Tragiskt nog fick Charles Kuentz uppleva hur en av hans söner föll på Normandies stränder under D-dagen 1944.

Trots de båda männens samstämmiga livshistoria dröjde det ända till 2005 innan de fick träffas. Då arrangerades ett möte mellan Harry Patch, 106, och Charles Kuentz, 103, vid de gamla slagfälten i Ypres. De två herrarna bjöd varandra på kakor och cider innan de besökte en tysk kyrkogård där 44.000 av deras generationskamrater vilar sedan nittio år. Nu i våras gick Charles Kuentz bort, och igår, med bara en vecka kvar till 92-årsminnet av den tredje kampanjen vid Ypres, avled Harry Patch som den siste brittiske veteranen från första världskriget. "And Night shall fold him in soft wings".

"In Flanders field the poppies blow
Between the crosses row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below."
(John McRae)

Om "at(t) inmängia främmande språk"

"The Capital of Sweden" 1725, Johan Mynde (Wikimedia)

"För att ett språk ska fortleva krävs att människor fortsätter att tala och berätta på det språket. Vidare krävs att det används som undervisningsspråk och att det finns ett skriftspråk som används i olika samhällsfunktioner."

Elisabet Engdahl, professor i svenska språket vid Göteborgs universitet

År 1713 satt Carl XII nere på slottet Timurtasch utanför Adrianopel och försökte styra Sverige. Vid det laget hade kungen varit ute i fält i nästan tretton år, och det är lätt att förstå att administrationen på hemmaplan tagit skada av kungens frånvaro. Han beslöt därför att tillsätta en kunglig ombudsman, vars uppgift var att övervaka att ämbetsmännen var plikttrogna och följde rikets lagar och påbud. Titeln ändrades 1719 till justitiekansler, men ordet "ombudsman" hade kommit för att stanna, och är ju ett av de få svenska ord som gått på export. Det finns nu i många språk, bl.a. engelska, italienska, holländska och ungerska, och EU har sin egen ombudsman som " undersöker klagomål om administrativa missförhållanden inom Europeiska unionens institutioner och organ". Föga visste Karl XII vilken genomslagskraft det nya ordet skulle få, men just 1713 visade han prov på att det svenska språkets ställning betydde mycket för honom. Kungen undertecknade nämligen detta år en kansliordning där det infogades en paragraf angående främmande ord. "Kongl: Maij:tt will och att dess Cantzelij uti alla de Bref och Skrifter, som därifrån utgå, beflijtar sig om en ren och tÿdelig Svenska, samt så mÿcket som möijeligt är undflÿr fremmande ord". Kanske hade kungen ärvt denna omtanke om svenskan från sin far Karl XI, som på sin tid hade ålagt kammarrätten att uttrycka sig i "klare och tydelige ord, utan att till at inmängia något främmande språk eller ordasätt." I kansliordningen från 1661 fanns föreskriften att all korrespondens på främmande språk som ankom rikets administration skulle besvaras på svenska (med enda undantag för brev från den franske monarken).

Om Karl XII haft möjlighet att tala med administratörer i sin huvudstad av idag skulle han kanske ha behövt en engelsk tolk. ”The Capital of Scandinavia”, som Stockholm nu kallar sig, har nämligen gått ner sig i språkträsket. Stockholms turistbyrå heter Stockholm Visitors Board, och det kommunägda bolag som har ansvar för näringslivspolitiken är omdöpt till Stockholm Buisness Region. Både språkvetare och ledarskribenter börjar mullra om att nu räcker med vurmerierna för det engelska språket, och den ideella sammanslutningen Språkförsvaret har JO-anmält såväl regeringen som Stockholms stad för brott mot språklagen, då de favoriserar engelskan före vårt eget språk. Kanske är Språkrådets hemsida och deras lista med förslag över användbara svenska ord och uttryck något att botanisera i för språkförlamade makthavare?

Expressen skriver: "Det är lätt att ha kul åt svenska politikers svaghet för engelskan, men det är ingen bagatell. Det lilla svenska språket blir alltmer utarmat. Unga människor använder engelska ord även när det finns svenska. Kanske för att de inte läst tillräckligt mycket svensk litteratur för att behärska och leka med sitt modersmål. Det offentliga har en viktig uppgift att hålla spjärn mot den utvecklingen och värna svenskan, men i stället beter sig många politiker precis som de tonåringar som tycker att svenskan bara ("ba´") är såå trist."

Kanske är tiden mogen för en svensk språkombudsman, eller en språkkommissionär som man har i Kanada? Där svarar kommissionären för att balansen mellan franskan och engelskan upprätthålls, hos oss skulle språkombudsmannen kunna försöka tillse att jämvikten mellan svenskan och engelskan bibehålls. Åtminstone så länge det är möjligt - vartåt det barkar kan vi bl.a. se i EU. Språklagsutredningen "Värna språken" föreslog för några år sedan att ”Den som företräder Sverige i Europeiska unionen ska använda svenska när tolkning erbjuds, om det inte av särskilda skäl är lämpligare att använda ett annat språk.” Detta gick dock regeringen emot, och nu kan vi se resultatet. Spraktidningen.se skriver: "Svenskarnas tolkanvändning i Europeiska unionen är bottenlåg. Sedan systemet att medlemsländerna själva betalar för tolk infördes i EU, har svenskarnas tolkanvändning rasat med 80 procent. Svenskarna talar i stället engelska, som sedan tolkas till spanska, franska och vad nu åhörarna har för modersmål." Detta har föranlett två debattörer att för någon månad sedan i Stockholms Fria Tidning uppmana våra EU- parlamentariker och -tjänsteman att ta tillvara på möjligheten att använda sitt bästa språk mer än vad de gör nu. "Svenskans ställning i EU kan bara försvaras om den används i praktiken", skriver de, och Carl XI hade säkert nickat gillande! "Om Keijsaren eller andre Potentater, Princer och Stater, skrifwa till Kongl. M:t på sitt modersmåhl, schall på Kongl. M:t Kongl. Maij:tz sijda them swaras på Swensche tungemåhlet igen", som det hette på hans tid.

Fotnot: "Kortfattad svensk språkhistoria" av Gösta Bergman är en intressant läsning för den som vill veta mer. Jag hittade skrivelserna från Karl XI och Karl XII där (dock ej om ombudsmannabefattningen).

Låt den rätte Lars Kepler komma in!

Deckarsverige har begåvats med en ny författargåta av Balderssonsk kaliber. Det är pseudonymen Lars Kepler som i dagarna har kommit ut med sin första bok, "Hypnotisören", som verkar få ett gott mottagande.

Spekulationerna är förstås redan i full gång om vem som döljer sig bakom pseudonymen, bland annat har Henning Mankell utpekats, men han har redan slagit ifrån sig de ryktena med både armar och ben. En än märkligare "kandidat" hittar vi i ingen mindre än Stieg Larsson, som visserligen är avliden, vilket inte hindrat att han förts fram som ett möjligt namn bakom pseudonymen. Om inte annat så vittnar det om att Larsson nu kan sällas till de odödliga, i sällskap med Jackson, Presley m.fl...

Eftersom ingen blogg med självaktning bör undvika att föra fram en egen kandidat så sällar jag mig härmed till skaran! Länge var mitt huvudspår Anna-Lena Brundin, men efter att ha följt de senaste mejlintervjuerna så börjar jag nu (den 26 juli) allt mer luta åt att den hemlighetsfulle författaren är Pär Nuder. Det som fått mig att byta fot är bl.a. det "Kepler" säger om sin politiska bakgrund och om hur länge han varit författare. Ändelsen -er verkar ju också lättfunnen i sammanhanget!

Att Pär Nuder skulle välja att skriva under pseudonym skulle kunna ha som självklart skäl att hans namn kan innebära ett visst köpmotstånd, inte minst från personer av annan politisk åskådning.

OK, då är jokern spelad, och därmed är det bara att hoppas att det inte dröjer lika länge som i fallet Bo Baldersson att konstatera vem som passar!


Fotnot: Om någon nygooglat sig hit eller är återbesökare så har min nya teori gjort att jag stuvat om rubriken en aning, vilket härmed meddelas för att undvika förvirring.

Slott och koja

(Wikibilder)

"Monarkin vilar på en romantisk grund av förväntat sagoskimmer, skönhet och upphöjdhet. Bara därigenom finns en bevekelsegrund för dess existens. Därför fastnar diskussionen obönhörligt i ett otidsenligt träsk av traditioner, tronskifte och en avelsbetonad syn på kronprinsessans val av make."

-Mediesajten Fokus, 29 juni 2007.

"Dessa ["de självutnämnt enda riktiga rojalisterna"] ordade om att det inte passar sig att kronprinsessan äktar ”en man av folket”. Nej, utländsk prins, furste eller i värsta fall en svensk adelsman är det enda som kan duga. Anledningen till detta, menar de, är att det kungliga blodet inte kan blandas hur som helst och att Sverige kommer att byta kungaätt – från Bernadotte till Westling. Därmed skulle monarkin för alltid gå förlorad. Resonemanget påminner mycket om blodsmystik från tiden innan boktryckarkonsten."

Ledare i Barometern, juli 2009

För den som besökt olika släktforskningssidor är det uppenbart att det för en och annan ligger en viss status i att räkna släktskap med kungligheterna. Ganska många svenskar bär i likhet med vårt nuvarande kungahus på anor från Gustaf Vasa, och den vägen kan många hitta ett släktskap. Kanske ännu vanligare är att söka inofficiellt släktskap från verkliga eller påstådda kungliga snedsprång, där vissa är särskilt ihärdiga med att försöka bevisa sin egna blåblodstillhörighet.

I dagens pappersupplaga av Aftonbladet finns det uppgifter som skänker nya infallsvinklar på ämnet kunglig genealogi. Det är Göran Stenmark, forskare på Riksarkivets avdelning för släktforskningsmaterial, som där presenterar Daniels Westlings förfäder. "Den övervägande majoriteten av blivande prins Daniels anfäder och anmödrar har hållit sig inom lagens råmärken och varit vanliga hårt arbetande svenskar", vet tidningen att berätta. På släktforskarsajten Anbytarforum är det här ingen ny fråga; "blivande prins Daniels" anor har stötts och blötts där sedan 2002 (!)...

Så under förutsättning att vår nuvarande kronprinsessa och hennes make av folket levererar nya tronarvingar kommer framtida släktforskare att leta släktskap med kungahuset inte bara hos adeln, utan även hos de torpare, soldater, bönder och skräddare som finns i anorna hos den blivande drottninggemålen. Kommer det även då att dyka upp förhoppningsfulla forskare som hittar inofficiella släktanknytningar med den framtida kungahuset, t.ex. via någon utomäktenskaplig förbindelse mellan en backstugesittare och granngårdens piga?

I våras publicerades ett aprilskämt på Västnytt där det påstods att den blivande prinsen även härstammar från Folkungaätten, och det hävdades t.o.m. att han borde ha större skäl än Victoria att göra anspråk på kronan genom sitt släktskap med Birger Jarl! Fast alla tycks inte ha kopplat att det just var ett aprilskämt, så "nyheten" har av vissa spridits vidare som en sanning. Och vem vet, kanske låg det lite önsketänkande bakom skämtet - möjligen känns det inte så upplyftande i alla läger med ett "nytt" kungahus delvis sprunget ur det enkla folket? Bland annat har Svensk Damtidning gjort ett försök att göra Daniel Westling tillhörig den sedan länge utdöda adliga släkten Westring, något som kraftfullt dementeras genom Stenmarks forskning och kommentarer här.

Populärhistorikern Herman Lindqvist tycks i alla fall vara entusiastisk över utvecklingen. "Kungens valspråk är ju ”För Sverige i tiden”, och Sverige är ett sådant land där en kvinnlig tronföljare självklart ska välja en man av folket – det är helt logiskt i Sverige. Och därför är detta någonting i tiden. För en generation sen hade det varit helt fel", sade han till Aftonbladet i våras. Ja, tänk om Ville i Momåla hade kunnat förutspå denna utveckling när han skrev "Därför är jag republikan" 1955, och tänk om arbetaren Johannes Hugg eller torparehustrun Anna Jonsdotter bara hade fått veta att deras ättlingar en gång skulle bestiga Sveriges tron! Endast en Jan i Skrolycka skulle väl ha kunnat tro att något sådant är möjligt?

Slutligen: det är ju väldigt populärt med konspirationsteorier numera. Därför förvånar det en aning att ingen lanserat teorin om att villkoret för att kungen skulle godkänna kronprinsessans giftermål var att hon avsäger sig arvsrätten till tronen. Vem kung Carl Gustaf vill se på tronen är ju ingen hemlighet...

(För egen del vet jag också hur jag vill ha det.)

Hajen som visste för mycket

Småfläckig rödhaj (Wikibild)

Den småfläckiga rödhajen är den efter pigghajen vanligaste hajen längs vår västkust, men mest förekommer den i nordöstra Atlanten, Medelhavet och sydvästra Svarta havet. Denna lilla haj (kan bli max en meter lång i våra vatten) är knappast något man behöver bli skrämd av, till skillnad från mer skräckinjagande släktingar. Rödhajen gillar plockmat i form av mollusker, minikrabbor och små bläckfiskar, som den smaskar i sig på avsevärda djup under sin levnad, som kan vara upp till åtta år.

Det verkar som om rödhajen trivs på Havets Hus i Lysekil, för man har lyckats plantera ut en del individer därifrån under årens lopp. För någon vecka sedan var det dags igen, då fyra stycken treåriga exemplar under stort intresse från allmänheten skulle sjösättas i Gullmarn. Det gick "sådär"; en stack iväg på upptäcktsfärd direkt, en annan fick upplysas om lämplig färdriktning innan den gav sig iväg, medan de två återstående protesterade mot att lämna sitt ombonade akvarium. De stack nosen högt över vattnet och plaskade som om de ville visa att de inte var riktigt simkunniga, och en av dem, låt oss kalla honom hajen Ferdinand, var så påstridig att han lyckades tjata sig tillbaka till Havets Hus. Och där ligger han väl nu under sin tångruska och luktar på snäckskal, och han är sååå lycklig...