27 oktober 2008

Sändningsuppehåll?


Vi var ett gäng äldre herrar på jobbet idag som vid förmiddagsfikat kom att prata om TV, och vi mindes alla med häpnad den tid då det var sändningsuppehåll på TV alla onsdagar (någon som minns när det upphörde?). B., som varit med några år äldre än jag, konstaterade att han idag får in mer än 700 kanaler med sin parabol! Tiderna då hela Sverige diskuterade gårdagens TV-program nästa morgon är förbi för länge sedan, hur mycket tidningarnas nöjessidor än kämpar för att göra skridskoåkande halvkändisar , målbrottsoffer och modeikonerna Larz Kristerz till riksangelägenheter.

Det måste väl låta som rena stenåldern för yngre generationer med bara en TV-kanal, som inte ens ens sände veckans alla dagar? Och då skulle de bara veta att vissa av oss är så vansinnigt gamla att vi hann komma upp i tioårsåldern innan vi fick TV hemma! Jag hittade en TV-tablå från den tiden, så här såg TV-programmet ut en julafton i slutet av 1950-talet:

Måndag 24 december - julafton

19.00: För er som fått tv i jul: Betlehems stjärna
Siluettfilm av Lotte Reiniger med sång av Glydebourne Festival Chorus

20.00: Andy Pandy

20.35 - 21.10: Chaplinfilmer
Hälsobrunnen och Äventyraren

Det var det hele! Ännu ingen Arne Weise i sikte, men han hade i alla fall börjat höras i radio.

Själv har jag för länge sedan resignerat inför mångfalden, och ju fler program och kanaler det blir, desto mindre tittar jag på TV. Fast hatkärleken Lost blir det väl till att titta på även i nästa omgång - same presidier as last year! I övrigt kämpar jag mig febrilt igenom gamla videoband med inspelningar av program som jag missat att titta på för sådär fem år sedan. Det händer att man stundtals känner en viss upptäckarglädje över oväntade fynd, och bättre sett än aldrig!

24 oktober 2008

Ett upp men inget i minne

Sol ute, sol inne,
sol i hjärta, sol i sinne
om det regnar, töm ditt minne!

Forskare vid Georgia School of Medicine tror sig ha funnit ett sätt att blockera minnesintryck som hjärnan försöker plocka fram. Ännu är man bara på försöksstadiet, men om man lyckas utveckla metoden att användas på människor kan det t.ex. användas att blockera traumatiska minnen hos krigs- och brottsoffer, lindra fobier och liknande.

Risken är väl som vanligt att det förmodligen även kan användas i negativa syften. När någon idag säger "glöm vad du har sett!", kanske man i framtiden även i praktiken kan blockera minnet för någon som är obekväm.

Sedan kan man ju även tänka sig lättsammare användningsområden! Den som på kemisk väg tömt hjärnan under en blöt lördagkväll och långsamt känner hur minnet börjar rada upp alla pinsamma detaljer fram på söndag förmiddag måhända en dag bara behöver trycka "ctr alt delete" för att få lite sinnesro?

För egen del är jag i den åldern att jag inte längre behöver hjälp att glömma, utan att minnas. Den dagen man inte längre minns adressen till Google lär man inte heller längra hitta genvägarna till att utveckla ett superminne. Det vill jag ändå inte ha - tänk bara att minnas alla klavertramp! Var är avstängningsknappen?

10 oktober 2008

Vargavinter

Den 18 oktober 1888 skrev en bekymrad lokalkorrespondent till Aftonbladet: "I norra delen av Norrland är tillståndet redan nu riktigt betänkligt. Vi har nu i tre veckors tid haft fullständig vinter med rik nederbörd av snö, väldiga stormar och ett par gånger har det varit 13 grader kallt. Som jag förut nämnt blev det mycket svår missväxt här i år, varför många ser den långa och så tidigt började vintern an med bekymmer, ja med förtvivlan." Korrespondenten berättar vidare att lokalbefolkningen bakar nödbröd på islandsmossa och agnar, med den lakoniska kommentaren att "detta bröd inte är av den allra sämsta sorten". Med brevet bifogas ett stycke av brödet, som får betyget att "det påminner inte mycket av människoföda och smaken är mycket kärv". Kanske är det i skenet av detta man skall se det faktum att innevånarna i Storsjö kapell enligt Sundsvalls Tidning samma år faktiskt önskade sig en varginvasion mot "skadedjuren", som då var renarna. Något säger mig att den gästfriheten mot vargen inte gäller idag...



7 oktober 2008

Läxor för livet


Ett klipp ur Svensk läraretidning 1893, från tiden långt innan flum- och disciplindebatten: "En ledsam händelse har, enligt hvad berättas i tidningen Värmlandsberg, inträffat i Gåsbornshyttans folkskola. I lärarens hem hade en guldring bortkommit, och läraren riktade sina misstankar på en skolgosse, hvilken vid annat tillfälle gjort sig skyldig till oärlighet. Då läraren icke med vänliga föreställningar kunde få gossen att bekänna, öfvergick han till stränghet, hvarpå gossen för att undgå vidare kroppslig aga påtog sig stölden. Med anledning af bekännelsen verkställde skolrådet en undersökning i skolan, i följd af hvilken sex af gossarne erhöllo strängare bestraffning. En af dem (icke den för stölden misstänkte) kunde icke bära skammen utan afhände sig lifvet. Det uppdagades sedan, att lärarens egen dotter tagit ringen. Saken har nu blifvit föremål för rättslig undersökning."

Fortsättning samma källa senare samma år: »Folkskofetragedien» i Gåsbornshyttan, Vrml., hvarom vi förut haft meddelande, har nu slutbehandlats vid häradsrätten, hvars utslag har följande lydelse: »Som annat förhållande icke blifvit i målet ådagalagdt, än att svaranden skolläraren S. A. Lönnqvist, såsom han uppgifvit, dels tilldelat kärandens son Karl Oskar, hvilken ostridigt är minderårig, aga för ett af honom begånget tillgrepp af en klocka, dels ock uppmanat nämde gosse att bekänna sig skyldig till tillgrepp af en ring, med tillsägelse tillika, att han borde veta, att han eljest finge stryk, samt Lönnqvist härigenom, oaktadt sedermera blifvit kändt, att ringen tillgripes af annan person, icke kan anses hafva missbrukat den rätt, som honom i egenskap af gossens lärare tillkommit att utdela aga och undersökning anställa, förty finner häradsrätten käromålet icke kunna bifallas; och varda med afseende å hvad i målet förekommit rättegångskostnaderna parterna emellan kvittade, liksom Lönnqvists anspråk på vedergällning och yrkande om ansvar å vederparten för obefogad rättegång af häradsrätten ogillas.»

Med andra ord så fann häradsrätten att skolläraren hade sin fulla rätt att dela ut aga och hota med mer stryk, trots att pojken ju var oskyldig i fallet med ringen. Att läraren dock inte fick igenom igenom sitt anspråk på skadestånd känns även så här 115 år senare åtminstone som en liten tröst...

Att skoltukten var en mycket brännande fråga framgår av en annan artikel i Svensk Läraretidning, också från april 1893:

"Lärarinnan Maria Olsson, som var anställd vid mindre folkskolan i Åsbo, Valbo församling af Gäfleborgs län, afled natten till den 5 d:s under mera säregna förhållanden. O., som var en mycket begåfvad och intelligent kvinna, hade gjort sig känd såsom en ovanligt framstående och nitisk lärarinna icke blott uti kunskapers meddelande utan också med afseende på ordning och tukt inom skolan. Detta senare vann dock mindre genklang bland barnens föräldrar, hvilka i afseende på föräldratukten stå på en allt annat än hög ståndpunkt. Detta hade till följd, att en skolrådssuppleant jämte ett par andra personer uppträdde brutalt och ohyfsadt mot lärarinnan, uppeggade barnen till olydnad samt, då detta ej hjälpte, klagade inför inspektören och skolrådets ordförande, hvilket dock ej ledde till annat resultat, än att skolrådssuppleanten blef skild från sitt förtroendeuppdrag och föräldrarna erhöllo tillrättavisning af skolrådets ordförande.

Men för dylika intriger samt en mängd ohyggliga historier, som hennes antagonister förstodo att sätta i omlopp, var fröken Olsson ej stark nog. Hon blef dyster till sinnet, isolerade sig mer och mer, ådrog sig något slags hjärtlidande och den 5 d:s på morgonen kom ingen lärarinna in i skolsalen. Barnen sprungo muntert omkring på lekplatsen till middagstiden, då en förbigående kvinna väckte grannarnas uppmärksamhet på saken. Lärarinnan fanns då liggande död och kall i sin bostad. Hon hade dött utan någon människas närvaro. Den aflidna var blott 28 år.

Förhållandet har väckt stort uppseende för att icke säga upphetsning inorn orten, skrifves till Svensk Läraretidning."


Från samma tidningssida som artikel 1:

"Till anskaffande af trägevär att användas vid folkskolegossarnes i Hudiksvall exercis har fabrikör E. Frisk därstädes skänkt 30 kronor".

"Betänkliga rubbningar i skolgången på landsbygden förorsakas af den stränga vintern. Så meddelas från södra Uppland, att i flera skolor är ofta mer än halfva antalet barn frånvarande. Många hafva lång väg till skolan, och om de i den stränga kölden och genom de hopade snömassorna icke kunna taga sig fram, så måste nog detta räknas som giltigt förhinder. Äfven från många andra delar af landet ingå liknande underrättelser, och på åtskilliga ställen har man t. o. m. ansett sig böra stänga åtminstone småskolorna".

5 oktober 2008

¡Buen provecho!


Det ser ödsligt ut i frysen för dagen, så jag funderar på att trotsa busvädret och röva hem en cochinillo asado från krogen. Nej, den sortens traktering finns förstås inte här - det blir väl till att låta nöja sig med en sipan...

Hade jag däremot befunnit mig i Madrid kanske det hade varit läge att besöka Sobrino de Botín, vilket lär vara världens äldsta i drift varande restaurang. Fransmannen Jean Botin, som egentligen hade tagit sig till Madrid med förhoppningen att få anställning som kock hos någon välbärgad arbetsgivare, kom istället att år 1725 öppna en egen servering tillsammans med sin asturianska hustru, och ännu idag ligger restaurangen där på Cuchilleros, 17. Redan år 1882 skrev den spanske författaren Ramón Gómez de la Serna: "det känns som Botin alltid har funnits, och att det var just här som Adam och Eva åt sin första cochifrita..."

Botins syskonbarn övertog på sin tid etablissemanget, men idag heter ägaren Emilio Gonzales, och han är den tredje generationen i sin släkt att driva Sobrino de Botín. En av Botins specialitéer ända från början är just cochillino asado, helstekt spädgris tillredd på den vedeldade 1700-talsugnen. Den andra paradrätten är cordero asado, kastiliansk lammstek.

En så gammal restaurang är förstås inbäddad i sin egen historia. Bland annat sägs att Francisco Goya arbetade här medan han väntade på att bli antagen på konstakademien, och Ernst Hemmingway var på sin tid en av stammisarna här. Hemmingway blev så förjust i cochillino asadon att han lät den figurera på en av de avslutande sidorna i "Och solen har sin gång".

Sobrino de Potíns atmosfär, historia och dess mat har gjort att den blivit en riktig turistmagnet, vilket gör att mer avancerade gastronomer numera gör ett pliktskyldigt besök för att sedan söka sig till andra vattenhål. Men har du vägarna förbi så titta gärna in, fast glöm inte att beställa bord först! Priset för en standardrätt lär ligga på 18€, medan en trerättersvariant går lös på 40€. Själv får jag nöja mig med min sipan (pizza förstås; skinka, champ, köttfärs och kebabsås), vilken betingar ett pris av 70:- på favoritpizzerian. Och inte behöver jag bekosta flyg till Madrid heller!

4 oktober 2008

Mer broar


Återkommer till ämnet broar, med anledning av omröstningen i kanten t.v. Kanske borde Högakustenbron (eller hur, Smulan?), bron i Esfahan (ovan) och Svinesundsbron (Eivor!) ha varit med också, men annars är jag rätt nöjd med urvalet. En del av broarna att välja på finns att beskåda här eller här.


Pont du Gard, akvedukt från omkr. år 100 e. Kr. (fri bild från Wikipedia)