Ett klipp ur Svensk läraretidning 1893, från tiden långt innan flum- och disciplindebatten: "En ledsam händelse har, enligt hvad berättas i tidningen Värmlandsberg, inträffat i Gåsbornshyttans folkskola. I lärarens hem hade en guldring bortkommit, och läraren riktade sina misstankar på en skolgosse, hvilken vid annat tillfälle gjort sig skyldig till oärlighet. Då läraren icke med vänliga föreställningar kunde få gossen att bekänna, öfvergick han till stränghet, hvarpå gossen för att undgå vidare kroppslig aga påtog sig stölden. Med anledning af bekännelsen verkställde skolrådet en undersökning i skolan, i följd af hvilken sex af gossarne erhöllo strängare bestraffning. En af dem (icke den för stölden misstänkte) kunde icke bära skammen utan afhände sig lifvet. Det uppdagades sedan, att lärarens egen dotter tagit ringen. Saken har nu blifvit föremål för rättslig undersökning."
Fortsättning
samma källa senare samma år: »Folkskofetragedien» i Gåsbornshyttan, Vrml., hvarom vi förut haft meddelande, har nu slutbehandlats vid häradsrätten, hvars utslag har följande lydelse: »Som annat förhållande icke blifvit i målet ådagalagdt, än att svaranden skolläraren S. A. Lönnqvist, såsom han uppgifvit, dels tilldelat kärandens son Karl Oskar, hvilken ostridigt är minderårig, aga för ett af honom begånget tillgrepp af en klocka, dels ock uppmanat nämde gosse att bekänna sig skyldig till tillgrepp af en ring, med tillsägelse tillika, att han borde veta, att han eljest finge stryk, samt Lönnqvist härigenom, oaktadt sedermera blifvit kändt, att ringen tillgripes af annan person, icke kan anses hafva missbrukat den rätt, som honom i egenskap af gossens lärare tillkommit att utdela aga och undersökning anställa, förty finner häradsrätten käromålet icke kunna bifallas; och varda med afseende å hvad i målet förekommit rättegångskostnaderna parterna emellan kvittade, liksom Lönnqvists anspråk på vedergällning och yrkande om ansvar å vederparten för obefogad rättegång af häradsrätten ogillas.»
Med andra ord så fann häradsrätten att skolläraren hade sin fulla rätt att dela ut aga och hota med mer stryk, trots att pojken ju var oskyldig i fallet med ringen. Att läraren dock inte fick igenom igenom sitt anspråk på skadestånd känns även så här 115 år senare åtminstone som en liten tröst...
Att skoltukten var en mycket brännande fråga framgår av en annan artikel i
Svensk Läraretidning, också från april 1893:
"Lärarinnan Maria Olsson, som var anställd vid mindre folkskolan i Åsbo, Valbo församling af Gäfleborgs län, afled natten till den 5 d:s under mera säregna förhållanden. O., som var en mycket begåfvad och intelligent kvinna, hade gjort sig känd såsom en ovanligt framstående och nitisk lärarinna icke blott uti kunskapers meddelande utan också med afseende på ordning och tukt inom skolan. Detta senare vann dock mindre genklang bland barnens föräldrar, hvilka i afseende på föräldratukten stå på en allt annat än hög ståndpunkt. Detta hade till följd, att en skolrådssuppleant jämte ett par andra personer uppträdde brutalt och ohyfsadt mot lärarinnan, uppeggade barnen till olydnad samt, då detta ej hjälpte, klagade inför inspektören och skolrådets ordförande, hvilket dock ej ledde till annat resultat, än att skolrådssuppleanten blef skild från sitt förtroendeuppdrag och föräldrarna erhöllo tillrättavisning af skolrådets ordförande.
Men för dylika intriger samt en mängd ohyggliga historier, som hennes antagonister förstodo att sätta i omlopp, var fröken Olsson ej stark nog. Hon blef dyster till sinnet, isolerade sig mer och mer, ådrog sig något slags hjärtlidande och den 5 d:s på morgonen kom ingen lärarinna in i skolsalen. Barnen sprungo muntert omkring på lekplatsen till middagstiden, då en förbigående kvinna väckte grannarnas uppmärksamhet på saken. Lärarinnan fanns då liggande död och kall i sin bostad. Hon hade dött utan någon människas närvaro. Den aflidna var blott 28 år.
Förhållandet har väckt stort uppseende för att icke säga upphetsning inorn orten, skrifves till Svensk Läraretidning."
Från samma tidningssida som artikel 1:
"Till anskaffande af trägevär att användas vid folkskolegossarnes i Hudiksvall exercis har fabrikör E. Frisk därstädes skänkt 30 kronor".
"Betänkliga rubbningar i skolgången på landsbygden förorsakas af den stränga vintern. Så meddelas från södra Uppland, att i flera skolor är ofta mer än halfva antalet barn frånvarande. Många hafva lång väg till skolan, och om de i den stränga kölden och genom de hopade snömassorna icke kunna taga sig fram, så måste nog detta räknas som giltigt förhinder. Äfven från många andra delar af landet ingå liknande underrättelser, och på åtskilliga ställen har man t. o. m. ansett sig böra stänga åtminstone småskolorna".