19 december 2010

Istället för snigelpostkort

(Källa för bilden)

Tänkte sluta året lite högtravande (även utöver bilden), så här kommer därför dikten "Nyår" av Dan Andersson.

"Du nyår som susar med vingar av glänsande snö,
som blandar med glittrande solljus den bittraste vind
och tänder mer flammande rosor på jungfrulig kind
och kramar än hårdare bröstet på den som skall dö -
jag hälsar dig nyår med glänsande vingar av snö!

O giv att all världen till slut måtte bliva som då
när Herren ej ännu befallt någon gräns mellan vatten och land,
när ännu ej djurögat stirrat mot rymdernas blå
och ännu en svagling ej rivits av tass eller hand,
och kärleken ännu ej kommit att locka och slå -
O giv att all världen till slut måtte bliva som då!"

Som en service till alla internationella besökare har jag använt sajten WorldLingo för att översätta dikten till engelska, och då blir resultatet detta:

"You New Years that murmur with wings of brilliant snow,
that intermixes with glistening sunlights the most bitter distorted
and teeth more flaming roses on jungfrulig cheek
and embraces even the harder breast on it that will die -
I hälsar you New Years with brilliant wings of snow!

O deal that all world to ends måtte bliva that then
when the gentleman not still commanded some boundary average waters and country,
when still not the animal eye stared against rymdernas blue
and still one svagling not been stripped paw or hand,
and the eroticism still not come to tempt and to hit -
O deal that all world to ends måtte bliva as then!"

Verkar inte översättningen en aning "fri"? För att vara på den säkra sidan har jag därför låtit samma sajt översätta den engelska texten tillbaka till svenska, så här kommer åter Dan Anderssons dikt efter sin engelska utflykt:

"Dig nya år, som mumla med påskyndar av briljant snow,
blandar det med att glittra sunlights den mest förvridna bitterheten
och tänder mer flammande ro på jungfruligkind
och omfamningar, även som det mer hårda bröst på den, som ska matris -
hälsar I dig nya år med briljant, påskyndar av snow!

Nolla-avtalet, som all värld avslutar måtteblivaen, som, då
den inte stilla gentlemannen befallde något gränsgenomsnitt bevattnar därefter, och landet,
när de är stilla inte djur, synar stirrat mot rymdernas slösar
och stillar en som svagling inte avrivet, tafsar eller räcker,
och erotismstillbilden som inte komms för att fresta och slå -
nolla-avtalet den all värld avslutar måttebliva som därefter! "

Well, happy nytt år then!



24 november 2010

Oväntad vintergäst

Sädesärla i vinterdräkt (Wikipedia)

När jag gick hem från jobbet på lunch idag korsades min väg av en sädesärla i vinterdräkt. Normalt borde den så här års befinna sig nere vid Nilens stränder, men något har gjort att den här individen aldrig kommit iväg. Helt ovanligt med vinterobservationer av sädesärlor är det inte, jag såg själv ett exemplar i december för en del år sedan. Men som väderläget är just nu ser tyvärr inte framtidsutsikterna så goda ut för just den här ärlan. På återvägen till jobbet tog jag med lite ost, och sädesärlan, som faktiskt var kvar på samma plats, åt med god aptit innan den blev bortkörd av en snöskata.

Uppdatering: sädesärlan var fortfarande kvar i centrum den 10 december, då jag såg den i gatljusets sken när den letade föda i sällskap med en rödhake i den tiogradiga kylan. Bara att hålla tummarna för att den lyckas ta sig igenom vintern!


P.S. En smart artfrände till den här fågeln övervintrade i fågelhuset i Slottsskogen under flera vintrar i senare delen av förra seklet. Den lät sig frivilligt "buras in" på hösten tillsammans med pingviner, flamingo och andra exotiska arter för att pigg och glad släppas ut när vårsolen återkommit. Det finns även uppgifter om sädesärlor som stannat kvar över vintern i ladugårdar, bl.a. två exemplar som övervintrat i Nora socken i Västernorrland. Synd att den här stackaren inte kommit på samma knep... D.S.

20 november 2010

Berättelsen om ett parti

I den politiska världen finns det vissa modeord och uttryck som dyker upp och idisslas till leda, några exempel är "signaler" och "titta på". I den socialdemokratiska villervallan har nu ordet "berättelse" dykt upp, röda politiker, samhällsjournalister och bloggare tycks ha förälskat sig i det ordet. "Berättelse" används ju sedan tidigare i krassare sammanhang som styrelseberättelser etc., men den nygamla användningen verkar mera söka sig till den fria berättarkonsten, inte utan fluminslag.

Claes Mikael Jonsson på LO-bloggen har också hört de senaste "signalerna" (· · · - - - · · ·) och funderar över varifrån den röda förtjusningen över ordet "berättelse" kommer. Han skriver bl.a.: "Ett ord som verkligen ligger i tiden (inte minst det senaste numret av den socialdemokratiska idétidsskriften Tiden) är ”berättelsen”. ”Ropen skalla, ny berättelse för alla” ekar det genom svensk socialdemokrati. Överallt pratas det om en behovet av en ny socialdemokratisk berättelse - som dessutom måste vara modern och relevant."

Vad är då en berättelse? Wikipedia gör denna tolkning: "Berättelse, en skriftlig eller muntlig skildring av ett händelseförlopp, som kan skildra både verkliga händelser eller fiktiva händelser, eller en blandning av båda.

Berättelsen är en av hörnstenarna i all skönlitteratur och dramatik, men även i vanliga samtal, och till viss del även i mer vetenskapliga sammanhang, såsom referat av experiment. Den byggs upp av en rad sekvenser som ofta hänger ihop på ett logiskt sätt till en klimaktisk avslutning, enligt olika narratologiska regler. De första beskrivningarna för hur man ska skriva en berättelse nertecknades av Aristoteles i hans poetik Om diktkonsten (Ars Dramatica).

Skickliga berättare varierar berättelsen med hänsyn till vilken publik som är den tänkta mottagaren."

"Fiktiva händelser", "referat av experiment", "variationer beroende på mottagare" - berättelserna kan m.a.o. anpassas i det oändliga, beroende på vem som är berättaren. Irene Wennemo på Sydöstran uttrycker det så här: "Under förra mandatperioden upprepade folk kring den socialdemokratiska partiledningen regelbundet att det krävdes en berättelse för att vinna valet. Vad denna berättelse skulle gå ut på var lite mera oklart." ..."I brist på bra berättelse blev den politik som socialdemokraterna gick till val på obegriplig." (Irene Wennemo är också kvinnan bakom artikel i Tiden, se ovan. Hon verkar vara en sann vän av den politiska berättarkonsten!)

Som sagt - "skickliga berättare varierar berättelsen med hänsyn till vilken publik som är den tänkta mottagaren", och för många av oss i väljarbåset känns det lite förvånande med den påstådda bristen på politiska berättare, med tanke på alla de sagor dessa folkvalda drar för oss gång på gång...

"H C Andersen i Roligheds trädgård, i närheten av Köpenhamn, 1869 (Wikipedia)".
När anammar sossarnas hans berättelser? "Flickan med svavelstickorna" kan partiets s
ocialberättare lägga beslag på, "den ståndaktige tennsoldaten" kan väl försvarsberättaren hitta något av värde i, o.s.v.

5 november 2010

Kungajakten

Från Wikipedia

Inte för att jag är rojalist, tvärtom - men någon måtta på upphetsningen över kungens påstådda snedsteg får det väl ändå vara! Gemene man har ju i åratal hört skvaller över fikabord på jobbet eller läst på Flashback och andra skvallersajter på nätet om kungens eskapader, men tidningarna har tigit still. Fast när boken alla talar om kommit ut verkar det som 0m ketchupflaskan öppnats på alla tidningsredaktioner norden runt, Aftonbladet exempelvis fyller sidorna 6,7,8,9,10,11,12,13,13 samt ledare- och kultursidorna med det gamla drängstugeskvallret (det är väl en tidsfråga innan det hamnar på sporten också...) Plötsligt har vår snart åldrade monark förvandlats till en tjur värdig en plats hos kollegorna kungarna av Tylösand! OK, för mig får man gärna avskaffa kungahuset, men inte av den här anledningen. Tjejerna som kungen sägs ha rumlat om med har säkert inte varit nödbedda - det enda som förvånar är att de hållit tyst under alla år. Åtminstone i våra dagar brukar det ju höra till att man går ut och skryter om sina jakttroféer i skvallerpressen...

16 oktober 2010

"Skottlossning i lokalen undanbedes"

Carl Fredrik Reuterswärd: "Non Violence". (Den här upplagan står i Malmö.) Wiki.

Det hör till vardagen att det skjuts på krogar och öppna gatan numera. I går kväll t.ex. blev en man skjuten i axeln på en krog i Malmö. Ett talande bevis för hur långt det är gått är kanske polisens talesmans rubricering av det som skett. Han säger att förfarandet att skjuta någon i en tätbesatt krog är "respektlöst". Låter som om den som höll i puffran närmast begått ett etikettsbrott - att det är OK att skjuta bara man gör det i rätt omgivning. Precis som när man snyter sig.

13 oktober 2010

Överjordisk glädje

Modifierad bild från chilensk gruva (Wikimedia.)

I morse klockan 05.10 svensk tid (strax efter midnatt lokal tid) steg den 31-årige tvåbarnspappan Florencio Ávalos ur kapseln Fenix II som den förste räddade av de trettiotre gruvarbetare som varit instängda i San Joségruvan under Atacamaöknen i Chile i mer än två månaders tid. Enligt uppgift skall en miljard människor följa dramats upplösning på TV eller per Internet, vilket är fler än de som följde den första månlandningen på TV 1969.

Jag har också hunnit titta när några av de räddade (17 just nu) tagits emot av hustrur, mödrar, andra släktingar och räddningspersonal. Den som kunnat följa sändningarna från alla återföreningar utan att få något vått i ögonvrån måtte ha ett hjärta av gråsten...

10 oktober 2010

Döden i starka färger


Vår egen lilla "Central Park" i höstskrud


"Det berättas från Guatemala att bergens indianer om kvällarna smyger ut på de åkrar som under dagen besprutats med kemiska bekämpningsmedel. På huk över marken, vid små oljelampor, samtalar de viskande med jorden och ber henne om förlåtelse för den våldtäkt ´civilisationen` begår." (Stefan Edman: "Jordens Sång.")

Igår infann sig plötsligt en släng av brittsommar, då det gick att sitta på balkongen och läsa så länge dagsljuset räckte. Att samtidigt lyssna på lite avkopplande musik gjorde förstås inte eftermiddagen mindre angenäm, och "Solöga" kändes som den perfekta avrundningen på en bra dag.

När jag gick in och stängde dörren kastade jag en blick mot de fantastiska färgskiftningarna i lövverket på kullen och då kom plötsligt en annan nyans av brunt och rött för mig. De senaste dagarna har vi ju sett mardrömsbilderna från Ungern, där murar till en damm med aluminiumslam brustit och 700 000 kubikmeter runnit ut och och den röda döden har ödelagt allt i sin väg - även Donau har drabbats. Och vad värre är: hela dammen hotar att kollapsa med ytterligare död och förintelse som en följd när resterande slam läcker ut.

Först oljeläckan i Mexikanska golfen och så nu det här - vi människor är inte snälla mot Moder Jord! Och vi är inte fria från synd heller på våra breddgrader! I fredags berättade en bekant att han varit på hembygdsträff kvällen innan, där man avhandlat ett område i kommunen. Han talade om att han och kompisarna lekte mycket på ett industriområde i de kvarteren för ett halvsekel sedan, och bland annat hade man "snöbollskrig" med naftalen, som fanns där i stora mängder. Jag vet inte mycket om naftalen mer än att det fanns i det malmedel som jag kommer ihåg att min mor sprutade i garderoberna där hemma en gång i tiden, och jag frågade om det inte var giftigt. Min bekant ryckte på axlarna och menade att man tänkte ju inte på sådana saker när man var tio år, och det är väl sant. Men nu kommer det märkliga: när jag några timmar senare slog på datorn fann jag en nyutlagd tidningsartikel som berättade att en grupp skolelever på torsdagen varit vid sjön nedanför den gamla industrin och lyft upp en stor vit sten ur vattnet. "Stenen" visade sig vara just en naftalenklump som uppenbarligen blivit kvar efter att industrin lagts ner, och två av de elever som kommit i kontakt med ämnet blev så illa däran att de fick uppsöka sjukhus. Av artikeln framgår att ingen tycks ha en aning om någon förekomst av naftalen i sjön, trots att det bl.a. går att googla fram uppgifter om förhöjda halter av det ämnet i sjösystemet från en rapport från Länsstyrelsen för några år sedan. Även om det förvisso inte hotar en miljökatastrof av ungerska mått så känns det i alla fall olustigt när sådant här bokstavligen "poppar upp" inpå den egna knuten...

25 juli 2010

Hellre bryta med svenskan än bryta på svenska?


Senvåren 2010 skedde den oljeolycka i mexikanska golfen som kommer att få svåröverskådliga konsekvenser under årtionden framåt. Svensk press rapporterade utförligt om händelserna, men någon större debatt blev det inte här hemma, förrän den svenske styrelseordföranden Carl-Henric Svanberg gjorde sitt olyckssaliga och numera närmast klassiska uttalande om att "We care about the small people". I USA och andra engelskspråkiga länder reagerade man på Svanbergs närmast koloniala syn på vilka människor som betyder något, medan debatten här hos oss till största delen kom att handla om hans dåliga engelska, och det visade sig att en väldigt stor mängd svenskar satt därhemma i TV-soffan och skämdes i första hand över att den svenska intonationen sken igenom i Svanbergs uttalande. Kritiken var inte nådig; det vimlade av utlåtanden som "Vilken hopplös lantis Svanberg är, han måste bara ut ur BP. Att inte ha brytt sig om att träna upp engelskan är oförlåtligt nonchalant. Den svenska satsmelodin nåt så erbarmlig, han talar engelska på svenska så går det bara inte till" (hur bra var den svenskan då?)

Kom att tänka på det här när jag hörde Hans Rosling i ett reprisprogram på TV i kväll. Rosling åker runt i världen och talar om världsutvecklingen för ledare, forskare och andra, och han gör det på engelska med tydlig svensk accent. Och folk skrattar när de hör Rosling, men inte åt honom, utan med honom! Ingen bryr sig om att det på diktionen hörs var han kommer ifrån, man rycks med av hans budskap och hans engagemang. Rosling finns att se och höra bl.a. på YouTube, och det vimlar av entusiastiska kommentarer där. Fast även där dyker det upp kommentarer om hans uttal från svenskar, här är några exempel: "As a Swede, his accent makes me cringe a bit", "His english makes me ashamed of being swedish" och "Hans Rosling represent a typical older Swedish generation's way of speaking the English language, but it has changed tremendously with the younger generations as the English culture has had an increased influence on the Swedish society at large". Till slut får det en sansad person att reagera. Han/hon skriver: "Who cares about his accent? You understood what he said, right? What is correct english then? The british? The american? It's all accents. I think germans should be allowed to have german accents, and a swede should "sing" away, just like an american is allowed to talk like doesnt have a tongue ;) It makes the english more varied and adds character."

Tidigare idag såg vi den svenske golfspelaren Richard S. Johnson vinna årets spännande upplaga av Scandinavian Masters i golf. Flera gånger under sändningen berättades att Johnsons farfar är amerikan, och på bl.a. Wikipedia får vi veta att "his grandfather is an American (New Jersey) who married a Swede and settled in Sweden." Om Richards mormor hade varit estniska, hade man nämnt det? Knappast, men att en amerikan väljer att slå sig ner i Sverige, det gör oss uppenbarligen så förtjusta att det tycks vara en merit i golf bl.a. Vår beundran för det stora landet i väster verkar vara gränslös, inte bara på språkets område...

20 juli 2010

Tankar inför en sorts tidtabell

(Förlaga gammalt vykort)
Att nöjen är högst relativa
jag lärde mej tidigt förstå.
I Nykroppa mente man så:
- Vi har en och annan begravning
och tåget att titta på.
(Nils Ferlin)

I dagens Aftonbladet står det saker att läsa om medellivslängden som vi nog redan visste. Det är nämligen så, att medan männen i Överkalix i genomsnitt lever till dess de blir 75, så kan herrarna i Danderyd i genomsnitt hänga med till dess de fyller 83. Damerna är ännu segare, och föga oväntat håller sig även oldgirlsen från Danderyd i topp - de står ut tills de är 86 i snitt (liksom medsystrarna från Waxholm och Ekerö). Men i Vansbro och Älvdalen är det godnatt lite tidigare för tjejerna, för där är medellivslängden 80, d.v.s. kortare än vad männen i Danderyd i allmänhet lever. Vad det är som gör att de lever så länge i Danderyd kan ni räkna ut själva...

Men sedan kommer det mer svåranalyserade. Folkhälsoinstitutet, som står för undersökningen, meddelar nämligen även att
a/ "Att livet är kortare i glesbygden kan bero på att fler lever i ekonomisk utsatthet och att ohälsotalen är höga. Männen har en hög självmordsfrekvens..."(o.s.v.)
Å andra sidan
b/"Däremot säger glesbygdsborna att de mår bra psykiskt.– Det är helt klart så att man mår psykiskt bättre i glesbygden. Det kan ju bland annat bero på att de är mindre stressade. Dessutom tyder mycket på att den sociala samvaron är bättre i glesbygden och att sammanhållningen är bättre. Man gör lite fler saker tillsammans." Som vad? Kollektivt självmord? Ursäkta om jag är lite ambivalent, men jag har svårt att se att någon som lever i ohälsa och ekonomisk utsatthet i en självmordsvänlig omgivning "mår bra psykiskt"! Men det rör sig ju förstås om statistik, och jag tror mig minnas att någon statistiker har sagt att den som har ena handen på en varm platta och den andra i en ishink genomsnittligt sett har det rätt okej. Det är nog han som gjort den här undersökningen.

19 juli 2010

En turistfälla jag undviker!

Prekestolen/Preikestolen (bild från Wikimedia Commons)

Du står i blåsten på klippan och får stålsätta dig att inte ta de fem snabba stegen och vräka dig över kanten. Då plötsligt hör du ett dovt muller, och ser att den breda spricka du nyss hoppat över har vidgat sig betydligt. Med uppbådande av alla dina krafter rusar du tillbaka, men förgäves - du faller handlöst och skriker ända till dess du landar på golvet bredvid sängen. Kallsvettig inser du att det är dags att sluta äta kryddad mat så sent på kvällen.

Det finns många platser jag skulle vilja se under min semester. Och så finns det andra som jag inte skulle vilja se - åtminstone inte på mindre avstånd än sådär 200 meter! Dit hör bergshyllan Prekestolen (Predikstolen), 604 meter över Lysefjorden i norska Rogaland. Det finns de som har en annan uppfattning - förra året besöktes platån av 125.000 dödsföraktande människor.

För två år sedan skrev jag ett hahainlägg om en planerad Beachvolleymatch på Prekestolen, och så gick det som det gick - visst blev matchen av! När jag nu tittar in på VG:s nätsida ser jag en bild som får det att pirra i benen långt ut i tårna - en kille sitter på kanten av Prekestolen och tittar obekymrat ner i det sugande djupet. En talesman för det lokala Röda Korset tar helt avstånd från det här tillvägagångssättet. Om man nödvändigtvis vill kolla ner från kanten så skall man krypa fram och kika, inte gå dit och sätta sig, menar han. Samtidigt säger han att han inte har hört talas om några olycksfall (i dubbel bemärkelse) på platån med människor som uppträtt oansvarigt. Det går dock att hitta uppgifter på nätet om olyckor med dödlig utgång på berget, liksom man kan finna uppgifter om rena självmordshopp från klipputsprånget, men det kanske inte är riktigt rumsrent att nämna det i tidningen? Och så har vi förstås dessa galenpannor som sysslar med base jumping och liknande övningar - ett i mitt tycke något krångligare sätt att beröva sig livet än att hoppa utan skärm. Fast de flesta kommer faktiskt ner levande, oavsett om de hoppar med skärm eller går till fots den trygga vägen. Själv hade jag nog blivit kvar på parkeringen...

18 juli 2010

PVSD?


(Egen bearbetad bild från Flensburg Juli 2010)

Bra arbetskamrater och ett omväxlande jobb, man kan ju inte önska så mycket mer! Ändå känns det så här med en vecka kvar av semestern som om jag inte vill tillbaka till arbetslivet, som om att jag har gjort mitt. "Semesternoja"? Kanske, men jag har aldrig haft den känslan förut, och jag har haft funderingar på att försöka hålla igång till dess jag blir 67. Men nu...

Fast OK, om man ändå ser det som en reaktion på den så snopet upphörande semestern så finns det en hel del erfarenheter att ta del av. Läser sålunda i en färsk undersökning som genomförts i nio länder att 19% av svenskarna tycker att det är tungt att börja jobba igen efter ledigheten, vilket är ganska lågt i jämförelse med andra länder. Fransmännen har värsta ågren över att stämpla in på nytt - 36 % tycker att det är tjorvigt att infinna sig på jobbet efter semestern.

Svenskarna är faktiskt sämst på att ta ut sina semesterdagar, ändå återvänder 48% av svenskarna och svenskorna till jobbet med en känsla av att vara utvilade, och 39% av oss känner sig mer produktiva och mer positivt inställda till sina jobb efter ferien (vilket väl tyder på att ganska många inte är fullt så entusiastiska?). En forskare menar dock, att av de få undersökningar som gjorts så framgår det att de positiva effekterna av semestern förbleknar ganska snabbt, och att vi snart är inne i vardagslunken igen.

Amerikanerna vore inte amerikaner om de inte givit chockkänslan efter den flyktade semestern en egen förkortning. PVSD, eller Post-Vacation-Stress Disorder, är det vi skall skylla på när vi sjunker ner på första lediga stol och gråter ut när vi återvänt till kneget. En tröst kan ju då faktiskt vara att undersökningar visar att dödligheten är som lägst över en stor del av världen månaden efter att semesterperioden upphört. "Livet tar inte slut med semestern", tröstar oss mycket riktigt en som vet. Alltså kommer vi troligen inte att avlida när vi är i tjänst igen. Vi bara bleknar bort, i takt med solbrännan...

P.S. Har faktiskt hunnit med fler strandhugg än Flensburg och Skärhamn under semestern! Det här, t.ex. D.S.

5 juli 2010

Var fanns Johans svenska värld?


(Egen bearbetning av fotografi.)


"In the portraits of that house, the windows are eyes or pieces of the soul, almost. To me, each window is a different part of Christina's life." -Andrew Wyeth.

Blev i förmiddags överraskad med en inbjudan till att hänga med upp till akvarellmuséet i Skärhamn för att beskåda en utställning med verk av den amerikanske konstnären Andrew Wyeth, som f.ö. avled förra året i en ålder av 91 år. Utställningen, som är exklusivt inlånad från Marunuma Art Park i Japan, är baserad på det flera decennier långa förtroendefulla samarbetet mellan konstnären och syskonen Christina (1893-1968) och Alvaro Olson (1894-1967) i Cushing, Maine. Wyeth fick mot alla odds komma och gå som han ville för att dokumentera deras liv och hem, och en bieffekt blev att det med tiden skänkte lite stjärnsatus åt syskonparet, vilket en aning oväntat livade upp den till ytan kärva Christina. Alvaro däremot var mer reserverad inför kändisskapet. Till saken hör att Olsons hem var minst sagt nedgånget, utan att vara elak kan man väl säga att det idag utan problem skulle platsa bland Jan Jörnmarks "övergivna platser". Wyeth har skildrat huset och dess innevånare med en blandning av realism och ömsint närhet, utan att göra avkall på modellernas integritet.

Christina Olson var gravt invalidiserad. Detta till trots gjorde hon utflykter i hemmets omgivningar genom att krypa, eftersom hon vägrade att använda rullstol. Wyeth fångade ett av dessa tillfällen i "Christina´s world" år 1948, och den tavlan har kommit att nämnas som ett av de mest betydande amerikanska konstverken från förra seklet. Tavlan finns permanent utställd på Museum of Modern Art i New York. Många har förvånats över att den 55-åriga kvinnan hade en sådan ungdomlig kropp, men Wyeth har senare medgivit att han i själva verket använde sin betydligt yngre hustru som modell för torsodelen av målningen. Wyeths konstnärliga frihet tycktes därvidlag inte känna några gränser, lika lite som Christina verkade göra det i utforskandet av sin värld...

Modellernas svenskklingande efternamn fick mig att forska lite i deras bakgrund när jag kom hem. Det visade sig att deras far var en svensk sjöman som hette Johan Olausson, vilket han sedan ändrade till John Olson. 1892 gifte han sig med sjökaptensdottern Katie Hathorn, med vilken han fick fyra barn, bland dem alltså Christina och Alvaro. Längre bakåt i tiden än till Johan har jag inte lyckats komma, men jag hoppas på lite hjälp på en släktforskningssajt - uppdatering kanske följer!

Nu är syskonen Olson borta sedan mer än fyrtio år, men de lever vidare i Wyeths konst. Och även deras hem har överlevt - som museum är det rent av i bättre skick än det var då det var avsett som bostad. Däremot skingrades en hel av inventarierna vid en auktion efter Christinas död.

30 juni 2010

Grillmästaren vs snabbköpsmystikern

Många trädgårdar tycks så här i sommartid förvandlas till hemvist för rituella handlingar. Vid grillen mumlar pappa Ben besvärjelser över glödande kol, medan Knota sitter på en spikmatta med mango och banan i håret och läser mantran. (Och på gräsmattan leker Sten och Flisa med Urax?) Grottfolket har fått en renässans - åtminstone om man skall tro vissa kolumnister!

"Jag har en oseriös teori om att detta upphöjda grillande bland män handlar om att de vill ha kött: djur, och att mannen genom att ta makten över grillen skaffar sig kött.

Hela året står man ut med lättare rätter, sallader och grönsaker, men när sommaren kommer inträder köttets heliga tid. Även om bytet nedlägges ur charkdisken i varukorgen är det något med allt detta bökande med grillen, kol och eld och akter av tillredelse som förefaller rituellt.

I vår familj slängdes grillen efter alltför många nära-slasken-upplevelser (ett förkolnat helsilke att laga mat ute och inne på en gång). Men vad händer? En ny generation grillvirtuoser uppstår. Var kom de ifrån? Så i kväll står en son vid den nya präktiga grillen, en annan manlig grillmästare håller i såserna och en dotter står för tillbehören. Och vi vet att det blir fantastiskt. Inget bränt, inget glömt. Därefter är det helt ok att ta disken."


Maria Schottenius, DN 23 juni 2010.

"Vi inbillar oss att vi lever i en upplyst tidsålder, men i stugorna på landet och i städernas anonyma lägenheter hänger sig kvinnorna åt snabbköpsmysticism. Det kostar bara några hundralappar att inhämta flertusenåriga banaliteter, perfekt hälsa får man på köpet. Kittlande tofflor, spikmatta och blomsterolja. Yantra kit endast 349 kronor, ordinarie pris 799.

Vägen till ett bättre liv underlättas med mango och banan i håret, tipsar Hälsa, före detta Solvikingen."

Peter Kadhammar, Aftonbladet 30 juni 2010.

9 juni 2010

Blågul kändis i vimlet


Igår när jag i regnet gick hem från jobbet hördes några skorrande rop från bilparkeringen nere i centrum. Där på ett biltak satt Amazonpapegojan Timmy och beskådade nyfiket passerande människor, som i sin tur tittade minst lika nyfiket tillbaka. Nioårige Timmy är en lokal kändis, som släpps ut av husse då och då för att röra på sig lite. En gång flög han till travbanan och medverkade vid en prisutdelning, en annan gång dök han upp under en fotbollsturnering, vilket kanske har sin förklaring i att husse är fotbollsdomare. Timmy återvänder alltid hem så småningom, men när fiskmåsarna har jagat honom brukar han ta en omväg som tar lite längre tid, berättade husse i en tidning för något år sedan. Just den här dagen när jag fångade Timmy på bild med min mobil verkade det mest vara folklivet och bilmodellerna som fångade Timmys intresse.

12 maj 2010

Hav eller oljetråg?


Deepwater Horizon i lågor 21 april 2010. Bild från Wikipedia.

Ilska! Vanmakt! Avsky! Förtvivlan! Bara ord, och inget av dem, eller ens alla tillsammans, räcker till för att beskriva vad jag känner inför det brott mot mänskligheten som vi nu ser utspela sig inför våra ögon i mexikanska golfen. Medan sliskiga företagsföreträdare spelar Svarte Petter med oljesolkiga kort med varandra inför kongressutskott i USA pumpas obevekligt 800.000 liter råolja ut i havet varje dygn från Deepwater Horizons haveriplats. Under tiden som oljan dödar havssköldpaddor, pelikaner och allt levande som kommer i dess väg tar sig den valhänta kampen mot katastrofen allt märkligare uttryck. En amerikansk välgörenhetsorganisation samlar in hår från frisörsalonger för att sys in i oljelänsar, BP talar om att dumpa sopor och gamla bildäck i borrhålen för att stoppa oljeflödet o.s.v.

Nu börjar observationer av varelser från havsdjupen nå oss från platser där de normalt inte brukar uppträda. Från västkusten rapporterades en död sillkung ha "satt experterna i extas" då den flöt i land i Hunnebostrand den 10 maj. Det var första gången på 131 år som denna märkliga fisk som lever på djup ner till tusen meter påträffades i svenska vatten. DN skriver: " I februari i år lyckades en undervattenskamera, av rena turen, fånga en sillkung när den simmade fram på 765 meters djup i Mexikanska golfen. " Några dagar efter att Sillkungen strandat fångades en vågmär, en djuphavslevande släkting till sillkungen, i ett garn utanför Marstrand. Den arten är också en raritet i Skagerrak , om än inte så ovanlig som Sillkungen.

Samma dag som sillkungen flöt i land vid västkusten hände en ännu större sensation i Medelhavet, då en gråval visade sig, en art som man ansett som utdöd i Atlanten sedan 1700-talet. Nu tror forskarna att denna val tillhör en grupp som återetablerat sig i Atlanten. Men varför dyker den då upp just nu, och i Medelhavet? Även om de här fynden inte nödvändigtvis beror på händelserna ute på Gulfen så känns det dessvärre som om något kommit i olag nere i havsdjupen, och kanske får vi vänja oss vid att främmande arter bokstavligen kommer att dyka upp i miljöer där ingen väntat sig att få se dem. I så fall är det knappast några goda nyheter, utan nödrop från en miljö som kan vara dömd till undergång på grund av mänsklig girighet och cynism.

Och den som händelsevis tror att det här är en isolerad företeelse ute på ett enskilt oljefält är vilseförd! I augusti förra året inträffade t.ex. en oljekatastrof vid Montara Wellhead Platform utanför Australiens kust. Den har inte fått särskilt mycket uppmärksamhet i media här - i själva verket tycks den ha tystats ner även i Australien.

En månad efter katastrofen hade registrerats genomförde forskare från WWF en expedition i området. Trots att man vid flera tillfällen var tvungna att lämna de drabbade farvattnen på grund av den outhärdliga stanken från oljespillet kunde man se hur delfiner kämpade för att få syre, och hur fåglar förgäves putsade sin fjäderdräkt innan döden nådde dem. Crikey skriver: "The expedition report released last Friday describes the results of three days of surveys which included sightings of 202 Spinner Dolphins, 77 Pan Tropical Spotted dolphins, 30 bottlenose dolphins, 176 Sooty terns, many other sea-birds, sea snakes and the occasional turtle in the region affected by the slick. It comes at a time when the company has also reported deaths of 16 out of 25 oil affected birds at Ashmore reef".

Beräkningar pekar på att år 2050 kommer planetens befolkning att ha ökat till ca 12 miljarder invånare. Av dem uppskattas cirka 60 procent leva inom 60 kilometers avstånd från havet. Kommer de att få uppleva ett levande hav, eller kommer de att leva på stranden av en flytande sophög, tömd på liv?



29 april 2010

Tallyho!


Dront (G. Edwards 1759). Bild från Wikipedia.

"Ordet natur har en klang av evighet. Men den är falsk. Naturen förändras hela tiden. Arter kommer och går."
Så inleds en artikel i Expressen, som handlar om att vissa forskare vill "försöka vrida den ekologiska klockan tillbaka" genom att återinplantera arter som utrotats ur vår fauna. Nu har vi ju redan upplevt hur utrotade arter kommit tillbaka på mer eller mindre konstlat sätt. Bävern återinplanterades med hjälp av importerade individer från Norge, vildsvinen planterades ut av egen kraft (och kanske med lite hjälp) genom att rymma från vilthägn, medan myskoxen kommit vandrande över gränsen från Dovrefjell efter att ha planterats där.

Nu finns det krafter som vill återinföra Visenten i vårt land. Visenten har en gång vandrat i sydsverige upp till Tiveden, men arten har en gång utrotats som vilt levande djur, och har överlevt på en skör tråd genom djurparksavel. Skansen har där spelat en aktiv roll för artens fortlevnad, och ansträngningarna att rädda arten har lett till att det nu finns flera tusen frigående exemplar i Polen, främst i naturreservatet
Bialowiezaskogen.

Att arten blivit i ropet för återutplantering beror inte minst på jaktintressen, och Expressens artikel hymlar inte med den saken. Det är lite trist att det måste jägarnytta till att få tillbaka djurarter som tidigare tidsåldrars jägare utrotat. Om jägarna gjorde det för att sona sina gamla kollegors synder vore det en sak, men det hela går nog ut på att s.a.s. få "skjuta djuren en gång till".

Kanske får vi med tiden får uppleva hur jägarna inte bara återutplanterar räddade djurarter, utan med DNA-hjälp ger oss tillbaka arter som man lyckats totalutrota? Då kan det åter bli dags för Harret Löwenhjelms jägare att ropa sitt "Tallyho" igen, efter att ha nedlagt en dront. Kanske blir han trodd den här gången, vem vet?

"Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Mina bröder, stån upp av er makliga ro.
I kunden väl aldrig er tänkt något sån´t,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
Han var en stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro."

18 april 2010

Tack, Torbern!


Lorentz Pasch den yngre: Torbern Bergman. (1760-talet)

Någon gång när jag känner mig extra slö så borde jag sända en medlidandets tanke till 1700-talsvetenskapsmannen Torbern Bergman, som var nyfiken på allt, och följdaktligen dog av överansträngning innan han fyllde 50. Läste om detta universalgeni som uppfann det mesta från åskledare till kemiskt framställt mineralvatten i Vilhelm Fredrik Palmblads "Lexikon öfver namnkunnige svenske män", och det är den egentliga orsaken till att jag kommer dragandes med honom här. Jag hittade nämligen en spännande formulering om några av Bergmans många vetenskapliga arbeten, som jag gärna lägger till mitt ordherbarium:
"Man må särskildt nämna Historien om Regnbogens förklaring och om Skymningen samt Anmärkningar om Tysta Eldsken." Ren poesi, inte sant? När jag så småningom slår mig ner för att skriva min första roman (av sjuttio) så skall den börja just med den meningen. Resten kommer ju av sig själv...

10 januari 2010

När blev matmor morsa till en liten pojkhund?

I Göteborgs-Posten idag hade Sture Hegerfors i sin dagliga skämtruta "P.S." en teckning av två hundar som läser på schemat utanför lektionssalen i hundskolan att dagens ämne är "matte" -"typisst götebosskt"( för att låna titeln från en av Hegerfors böcker)!

Det fick mig hur som helst att fundera över när begreppen "husbonde" och "matmoder" (båda från fornsvenskan) blev "husse" respektive "matte". Efter en inte alltför djuplodande googling visar det sig att uttrycken varit i bruk omkring hundra år, "husse" omnämns t.ex. i Svenska Kennelklubbens tidning från 1911.

För min del förknippar jag "husse" och "matte" med hundägare, men uppenbarligen används uttrycket även av de som har en katt inneboende (man kan ju inte äga en katt!). Även i våra grannländer använder man sig av benämningarna "husse" och "matte", fast inte så ofta som hos oss, men mer i Norge än i Danmark (enligt min ovetenskapliga undersökning).

Åtminstone vi som är lite äldre minns nog Fridolf Rhudins klassiska monolog "den ensamma hunden", ursprungligen från Kar de Mummas nyårsrevy 1931, som inleds med ”Jag e´… jag e´ vovve här. Jag e´ hund här, hos Herrskapet Gustafsson. Husse och Matte, dom är på Oscarsteatern dom”, och där vi så småningom får veta att husse minsann har en annan matte när matte är borta.

Skivan som gjordes på det revynumret var länge vår mest sålda talskiva, och kanske innebar den det definitiva genombrottet för smeknamnen på husbonde och matmor. Fast nu sägs trenden vara att allt fler använder "mamma och pappa" istället för "matte och husse" när de talar om sitt förhållande till hunden (eller katten), och det är förstås deras ensak. Men när de börjar använda "tjejhund" och "killhund" istället för "tik" och "hane", då är vi några som tycker att man berövar djuret dess värdighet, så då börjar vi morra lite...

1 januari 2010

Genealoger löste detektivgåta

"It's a giant puzzle, and all the pieces fit together and you have one picture" (Jim Dalmas).

Mountain Lake i Virginia är så pass stor att den skulle klämma sig in bland de till ytvidden tio största sjöarna i Sverige. Det är en ovanlig sjö på många vis, och bland dess egenheter är att djupet vissa perioder kan variera högst betydligt beroende på en märklig samverkan mellan sjöns bottensediment och geologiska faktorer. De två senaste århundradena har dock djupet hållit sig tämligen konstant (största djupet är uppmätt till 33 meter i sjöns norra ände), men från år 2002 har sjön åter börjat tappa vatten vid torra perioder. Som mest minskar nu djupet med fem meter, vilket gör att stora delar av sjöbottnen periodvis torrläggs. Sjön blir då ett populärt utflyktsmål för samlare av allt från fornfynd till tomglas.För två år sedan blev det stor uppståndelse över ett fynd på den torrlagda sjöbottnen. Några samlare hade oberoende av varandra hittat ett par skor i leran, och när man fann ytterligare fynd som tydde på att någon hade funnit sin sista viloplats i sjön tillkallades polis. Vid en undersökning på platsen hittade man snart mänskliga lämningar i form av delar av en skalle plus några större ben. I anslutning till fyndplatsen grävde man vidare fram en plånbok, ett cigarettetui, ett bältesspänne, lite lösa mynt (varav det äldsta från 1907), samt en ring med initialerna "C.A." på ena sidan och "N.C." eller "M.C." på den andra. Med ledning av de upphittade tillhörigheterna kom polisen fram till att det hela rörde sig om ett dödsfall som kunde ha skett så långt tillbaka som på 1930-talet, och eftersom det inte finns någon preskriptionstid för mord i USA betraktades det hela som en mordgåta.

En pensionerad polisman sattes att utreda fallet, och han fick efter hand ta hand om fler tillhörigheter, bl.a. ett fickur från 1876. Mera som en kuriositet kunde man konstatera att ett av mynten man funnit vid kroppen nu hade ett samlarvärde överstigande $500. Mer intressant var dock att en analys av bältesspännet hade avslöjat ingraveringen "SGF" på bältesspännet, vilket man antog kunde härröra från någon förening eller skola. En mödosam genomsökning av gamla polisrapporter och efterlysningar vidtog, men det var två forskande bröder med genealogi som sidohobby som av en slump snubblade på lösningen. En av bröderna med det svenskklingande namnet Dalmas, Jim, hade sökt i gamla exemplar av tidningen The State, när han fann en notis från juli 1921 som väckte hans intresse. Där stod att en S.I. Felder hade fallit överbord från en båt på Mountain Lake, och att dykare sökte efter hans kropp. Även om uppgifterna var knapphändiga var bröderna Dalmas övertygade om att de nu funnit den saknade pusselbiten i mysteriet vid Montain Lake. När förundersökarna i Virginia fick tillgång till genealogernas uppgifter gick de igenom den omkomnes tillhörigheter på nytt, och fann då att det i själva verket stod "SIF" på bältesspännet, vilket förstås inte minskade sannolikheten för att man var på rätt spår.

S.I. Felder var en 37-årig telefontekniker från New York som tillsammans med sin hustru hade rest till Salem, Virginia i juli 1921 för att besöka goda vänner. Just den här sommaraftonen hade man tillsammans med några andra par begivit sig till Mountain Lake för att hyra båtar och roa sig en stund på sjön. Mountain Lake var ett populärt utflyktsmål redan vid den här tiden, den som sett filmen "Dirty Dancing" känner nog f.ö. igen miljön, eftersom filmen delvis spelades in här (fast långt senare förstås!). Sällskapet hade splittrats upp en aning - några ville pröva på att fiska lite, medan Felder och hans hustru plus två andra personer paddlade runt lite i sin kanot. Plötsligt hade Felder rest sig upp på knä för att ögonblicket därefter falla över relingen och ner i vattnet, och efter några korta rosslande andetag försvinna ner i djupet. Det förtvivlade sällskapet sökte förgäves efter sin vän i kvällsmörkret, men till slut fick man ge upp och anmäla försvinnandet.

Myndigheterna spanade länge och väl efter Felder, och ännu på 1980-talet fanns det människor i trakten som fortfarande hade minnen av hur tillkallade tungdykare förgäves hade sökt efter kroppen. Till slut fick man dock ge upp, med hypotesen att kvarlevorna sannolikt hade fastnat i undervattensklippor eller sjunkna trästammar på trettio meters djup, vilket långt senare skulle visa sig vara en felbedömning. Istället tycks kroppen ha fastnat i det leriga bottensedimentet på den plana sjöbottnen och sugits fast där. Man förmodade att dödsorsaken var plötslig sjukdom eller en följd av viss berusning.

Bröderna Dalmas lät sig inte nöja med att få fram vem den saknade i sjön sannolikt var, utan de fortsatte sin uppföljning. Snart fick de fram att den omkomnes hustru Katharine tio år senare bodde som barnlös änka i New York. Samuel Ira Felder hade blivit dödförklarad 1929 några månader efter att hans far hade dött, och då återstod det alltså nära åttio år innan han skulle återfinnas. Nu hade media börjat intressera sig för storyn, och så kom det sig då att Emily Dickson Jennings i South Carolina plötsligt fann sig sitta och läsa en artikel i en tidning om något hon kände igen. Hennes farfar Keating Norris Felder hade ju berättat hans äldre bror hade drunknat! Hon hade ett svagt minne att farfadern hade tillagt att kroppen aldrig återfunnits, och Emily började inse att hon måste vara den drunknades närmaste släkting.

Nu var det så lyckligt att Emily tillhör en släkt som har svårt att göra sig av med saker, och snart hade hon rotat fram såväl tidningsartiklar om försvinnandet som personuppgifter om Samuel Felder. Därmed var det dags att kontakta spaningsledningen i Virginia, och strax därefter lämnade Emily DNA-prov för att släktskapet skulle säkerställas. Upplösningen av historien återstår att skriva, men allt tyder på att Samuel Ira Felder, om inte redan nu, så åtminstone inom kort kommer att vila i den grav som sedan länge väntat på honom, bredvid hustrun Katharine på den lilla kyrkogården i Orangeburg County, S.C.

Och vad lär vi oss av detta? Jo, att släktforskare kan vara framsynta genom att se tillbaka, och att man liksom Emily aldrig skall kasta bort något! För vem vet, rätt som det är så kanske man hittar släktingar i pappershögarna...