30 november 2014

Två dagars vintersolståndsfirande i år?



Redan första advent - det känns ju som om det nyss var sommar! En tröst är att hösten varit skonsam, även om vi haft en lång period med mulet väder och avsaknad av sol har vi dock så här långt förskonats från höststormar. Detta trots att havsvattentemperaturen är osedvanlig hög just nu, vilket annars sägs vara en blåsvädersframkallande faktor.

Någon längtan efter jul har jag inte numera, däremot ser jag fram emot vintersolståndet, som enligt mina almanackor infaller den 21 december. Men inte enligt SMHI, för på deras hemsida kan man läsa: "I år 2014 är det sista gången det här århundradet som vintersolståndet inträffar den 22 december det tredje året i skottårscykeln. Från och med år 2018 inträffar vintersolståndet den 21 december även det tredje året i skottårscykeln." Det lär väl bli ett utdraget midvinterblot i år då, för de som vill högtidlighålla dagen med en ceremoni...

23 oktober 2014

Örngottet

Örngottet, daterat 1988

Jag har inte många saker kvar från mitt föräldrahem. Även om det förvisso heter "minnessaker" så sitter dels inte minnena för mig i prylar, och dels bestod bohaget mest av bruksföremål som slitits på under två långa liv. Saker av "släkthistoriskt värde" hade mina föräldrar vett att fördela redan under sin levnad, och jag har själv slussat en del småsaker vidare till yngre generationer, med information om varifrån i släkten arvegodset ursprungligen kommer (i de fall jag själv känt till det). Den bakgrunden är numera "arvtagarnas" sak att tradera vidare. 

Fast en och annan sak har även jag kvar, och det behöver inte vara någon sak värd att dra till Antikrundan för att visa upp. Ur senaste tvätten halade jag upp ett pandaörngott från WWF, och det väcker minnen varje gång jag ser det. Min far var, i likhet med mig, en slarver med pengar. Min mor var långt ifrån någon snåljåp, men det var hon som fick hålla i hushållskassan. Jag råkade befinna mig hemma hos dem den där dagen för tjugofem år sedan när min far stolt kom och förevisade sitt fynd, örngottet från WWF som han köpt av ungdomar på stan. Jag minns inte hur mycket det kostade, men priset räckte för att göra min mor upprörd, hon förklarade att för den summan hade man fått tio örngott  hos IKEA. Det hjälpte inte att min far invände att pengarna gick till ett gott ändamål och att örngottet var av prima kvalitet.

Nu är de borta sedan länge, både min far och mor. Men örngottet finns kvar, och det har varit hållbart, både i tryck och tyg, så där hade min far rätt! Fast nu börjar det bli lite fransigt, och det är dags att låta det göra en sista insats som dammtrasa. Jag kände dock en liten förpliktelse att ge det ett erkännande för lång och trogen tjänst, vilket härmed är gjort.

15 oktober 2014

Konsten att få tid över

Idag var det dags för den oundvikliga rengöringen av utrymmet under badkaret. Baserat på tidigare tidsåtgång för lossning av frontplåt, rengöring av avloppslocket, löstagning av mellanrör och diskning av det, tillbakamontering av rör plus lock, sopande och skurande under badkaret samt återsättning av frontplåten beräknade jag arbetet till c:a 4,15 timme baserat på tidigare försök, så jag gav mig själv beting på den tiden. Det tog 20 minuter, så nu har jag 3 timmar och 55 minuter över. Nu slår det mig att det här är ett lysande exempel på hur man kan tjäna tid till lyxtillvaron: det är ju bara att sätta beting på allt man gör och ta till ordentligt - laga frukost två timmar, borsta tänderna 90 minuter, kolla lokalnyheterna tre timmar o.s.v. Tänk vad tid jag kommer att få över till... ja, till vad?  Det får jag fundera på! Beräknad tidsåtgång: resten av livet.

9 oktober 2014

Oktoberkvällning

Vissa delar av världen kunde igår njuta av en röd måne till följd av månförmörkelse. Något sådant fanns inte att tillgå här hemma, men kvällssolen och de dramatiska molnen bjöd åtminstone på lite naturdramatik värdigt en Marcus Larsson.

1 oktober 2014

Ny passion får vintervila


Känns lite snopet att ta farväl, åtminstone för i år, av en vän som jag tycker att jag precis lärt känna. Men nu känns det rätt att avsluta årets vandringar i Botaniska, som inleddes i våras när näsduksträdet blommade och Rhododendrondalen var som praktfullast, och avslutas i astrarnas tid och med de japanska bergskörsbärens färgkaskader i den mjuka höstsolen. Kanske ses vi till våren igen?

27 september 2014

Expressens "skräck"

I dessa dagar med Ebolavirusets härjningar, blodtörstiga religiösa extremisters framfart och andra hemskheter är det inte utan att man spärrar upp ögonen varje gång man ser rubriken "skräckbilder". Expressen satte den här överskriften på en artikel i förrgår : "Skräckbilderna på ny mystisk Iphoneskada". Säger kanske en del både om tidningen och den tid vi lever i? Skräcken griper kring sig, Iphonerna kan bukta i fickan!

5 september 2014

Upp till kamp mot var svamp?

Stolt familj

 Det verkar vara ett gott svampår - var man än vänder blicken i terrängen sticker de upp som svampar ur jorden! Enda undantaget för min del är kantareller, det har jag inte sett en enda...
De röda flugsvamparna verkar ha ett riktigt gott år, och skogsstigarna kantas av dessa dekorativa uppenbarelser, både i stående och liggande position. Av någon märklig anledning verkar nämligen svampar, och inte minst då flugsvampar, locka till välriktade sparkar. Utförs dessa svampstuvningar on the rocks av välmenande människor som vill förhindra andra att sätta i sig de giftiga svamparna, eller är de sparkvänliga helt enkelt? Lite synd tycker i alla fall jag, som gillar att se de här vitprickiga rödhättorna titta fram under ljungen. Elsa Beskow skulle nog instämma, hon insåg redan på sin tid flugisarnas utsatta situation.

Offer för flugsvampsmassaker


2 september 2014

Döden i pannan






"Döden i grytan" minns jag som en gammal Rönblomdeckare, men jag har nu inhämtat att uttrycket har rötter ända bort i Gamla Testamentet. Efter alla larm om farlig mat fick jag för min del lite kalla fötter när jag träffade på "döden i stekpannan" i stekmargarinet när jag skulle brassa nötfärs häromdagen. Allt gick dock bra, min NötfärsTandoori åts med god aptit och utan några upptäckta sviter. 

1 september 2014

Blixtbesök

video

För en vecka sedan var det ju ett våldsamt åskväder över Göteborg med omnejd. Tyvärr har jag ingen modern kamera med lightning trigger eller liknande, men jag filmade i alla fall med min lilla fickkamera och fick med ett skapligt nedslag. Här är filmbiten, och eftersom allt sker snabbt har jag lagt in några bildfrysningar plus en repris.

27 augusti 2014

Sensommarutflykt


Skall man tro att denna väderleksmässigt märkliga sommar är till ända nu? Kyligt i juni, stekhett i juli och regnrikt i augusti - i genomsnitt kanske det gör ett svenskt "lagom"?

Gårdagen började i alla så lovande att jag vågade ta en sväng in till Göteborgs konstmuseum för att strosa runt närmast i min ensamhet några timmar. Kändes lite lyxigt att i lugn och ro få fördjupa sig i konstverken! Eftersom utställningen "En målad historia" pågår en månad till fick man dessutom chansen att återse en del klassiker utlånade från Nationalmuseum.

Lunchen intogs på Hard Rock Café, samtidigt som ett störtskur hemsökte Avenyn. Kändes nästan som en utlandssemester eftersom restaurangpersonalen talar engelska. Att beställa hamburgare på engelska går riktigt bra...

Avslutade min lillsemester med att titta till barken Viking. Storslagna ovädersmoln tornade upp sig över Hisingen, därmed kändes det rätt att återvända hem till Solsidan igen.

12 augusti 2014

Kändisselfiegamarna och deras byten


I ungdomen samlade jag på autografer. Tillsammans med mina skolkamrater köade jag i trappan på baksidan av festplatsens scen för att få autograf av Zarah Leander och Anders Börje och andra av den tidens kändisar (innan det ordet fanns). Artister som jag inte gillade det minsta, men som ändå hade sin givna plats i mitt herbarium av torkat bläck. Det jag minns mest nu på äldre dagar är att så många av artisterna var påtagligt berusade bara minuter efter att de gått av scenen (en del var nog fulla redan på scenen, när man tänker efter).

Men trots allt var det bara en nedrafsad namnteckning - hade man tagit ett kort av sig själv med artisten hade man nu kunnat se sig själv poserande bredvid en i många fall full artist i nedförsbacken. Ingen trofé jag skulle ha känt mig stolt över idag! Har tänkt på det några gånger på sistone, t.ex. i somras, när jag läste hur en kypare blivit avstängd för att han låtit sig fotograferas tillsammans med fotbollsspelaren Robert van Persie som gästade restaurangen. På bilden ser man en artigt uppställd van Persie (med amatörfotoröda ögon) tillsammans med storviltsjägaren själv som ser lagom blasé ut. Jag tycker faktiskt att den restaurangägaren var väldigt snäll som lät kyparen överhuvudtaget få visa sig på jobbet igen!

Så i morse när jag läste om den store aktören Robin Williams död var det dags igen! Ett av de allra sista fotografier, kanske det allra sista, som togs på Williams kommer från en snabbmatssylta i närheten av den behandlingsklinik han vistades på. En ung servitris strålar mot kameran poserande med sitt byte, en nedbruten man som skyggt tittar ner. Hela hans kroppsspråk skriker ut att här ser vi ett människospillra som inte orkar annat än stillsamt ställa sig till förfogande för sin publik en sista gång. Hade den servitrisen haft den minsta barmhärtighet hade hon rivit det kortet i samma ögonblick hon såg det. Och har hennes chef det minsta folkvett lyfter han ut den unga damen på restaurangen och tackar för den tid som varit.

15 juli 2014

Wendelsberg, en stunds stilla ro

Wendelsberg (vandrarhem sommartid)
Bruno Wendel föddes 1824 i Frankenberg i Sachsen som son till en officer. Tjugoett år gammal kom han till Sverige, där han fick anställning hos sin morbroder (och senare svärfar) G.F. Hennig, ett stort namn inom näringslivet i Göteborg. Det var Hennig som grundade Mölnlycke fabriker som Wendel kom att först  bli fabrikschef för och senare ägare till.

Ishavsgrytan med minnestavla över parkens skapare
 Under Wendels tid som ägare till Mölnlycke fabriker drabbades företaget av flera bränder som aldrig tycks ha blivit uppklarade, och det förekommer mer eller mindre tydliga anspelningar på att försäkringspengarna var välkomna. Patriarken Wendel permitterade dock inte sina arbetare när fabriken stod stilla efter bränderna. I stället lät han dem arbeta med att anlägga en park, där man i romantisk anda byggde dammar, planterade ädelskog och anlade promenadstigar runt istidsgropar och jättestenar. Vid denna tid anlade Wendel dessutom en bostad i parken, ett imponerande träslott ritat av den dåtida modearkitekten Adrian Petersson. Därmed var Wendelsbergsparken skapad, och sålunda kommer det sig att Mölnlyckeborna idag kan ströva eller motionera i en vacker park, med vacker ädelskog och ett stort antal dammar. Wendelsberg är numera folkhögskola och internat.


I anslutning till parken finns några anlagda rundor, som jag provgått utan att bli särskilt imponerad av (inte minst förtas naturupplevelsen av den ständiga bullermattan från den närbelägna RV 40). Den vackraste delen i mitt tycke är kring den av Wendel urgrävda jättegropen och dammarna närmast den. Dock hittade jag ett spännande parti ovanför Alhagen, med stora stenblock och jättegranar. Terrängen där var dock rätt oländig, så vill man ha en ansträngsfri utflykt så är parken att rekommendera. 



När ljuset når ner på marknivå lyser mossan upp 

Utsikten över Gröen/Landvettersjön från Stora Utsikten

9 juli 2014

Grannortens lockelse

"You Can Go Your Own Way"



Satte reserouletten i snurr på nytt idag, och den här gången placerade den mig på rosa express mot Mölnlycke.På bussen funderade jag vad som skulle bli dagens utmaning. Råda Portar är alltid värt ett besök, och ännu väntar utforskandet av östra slingan av vandringsleden Rådasjön runt, men svaret blev ett helt annat - mer om det snart!

Jag har blivit allt mer förtjust i Mölnlycke, tätorten i Härryda kommun. Till skillnad från grannen Mölndal som kulverterat Mölndalsån i stadskärnan låter Mölnlycke ån integreras i centrum, något som återverkar på hela samhällskärnan, även där ån inte är synlig för ögat.

Stilla flyter ån...


 Varje gång jag besöker Mölnlycke slås jag av att orten andas ett stilla lugn, och Mölnlyckeborna gör inte mycket väsen av sig, här finns en trygghet som jag tycker mycket om. Jag slås av uttrycket "laidback" i dess positiva form. Till och med den enda statyn jag sett i centrum är laid back...

"Johan" (Konstnär okänd.)


Johan har somnat i solen på muren utanför Hulebäcksgymnasiet med en bok på magen, en sinnebild för den lokala rofylldheten. Men själv känner jag mig inte lockad att slå mig ner i solgasset, utan färden går vidare.

Även Kanadagässen verkar tycka att det är lugna gatan i Mölnlycke...

En bild från en kurs på Wendelsberg folkhögskola för en del år sedan dyker upp i minnet. Jag minns att det var en spännande byggnad som jag tog en del bilder av, men jag är inte säker på exakt var den låg. Ändå anar jag att det är dit vandringen kommer att föra mig. Passar några broar över ån vid Mölnlycke Fabriker och stannar en stund för att njuta av stillheten.




När jag återupptar promenaden behöver jag inte behöva gå långt innan jag står framför en skylt som visar en karta över Wendelsbergs friluftsområde. Att det skulle finnas ett sådant område var helt obekant för mig, men det är bara att ge sig an den självpåtagna uppgiften! Snart strövar jag runt i en tät bokskog, fylld med dammar, jättegrytor, och flyttblock. Jag har gjort min första bekantskap med Wendelsbergs friluftsområde, och jag får nästan tvinga mig att avbryta vandringen för den här gången.  Går det som jag tänkt mig lär det följa en fortsättning, och då hoppas jag även kunna berätta något om Bruno Wendel, mannen bakom Wendelsberg.

För ögon känsliga för grönt...

7 juli 2014

Parkens hemliga liv


Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format

I vår kommun går bussarna går åt alla håll och det är tätt mellan avgångarna, vilket emellanåt får mig att "slumpbussa" (nyord!). Det innebär att jag struntar i tidtabeller och bara går ner till resecentrum för att hoppa på första bästa buss - alltid kommer man till något intressant mål! Idag förde det mig åter till Botaniska Trädgården, vilket i och för sig inte var någon överraskning, det har blivit ett antal besök där i år. Varje gång upptäcker jag nytt, samtidigt som jag börjat få vissa favoriter. Efter att jag ägnat en stund åt alla vackra blommor sökte jag mig mot mina stora vänner - träden!




Det bor nog en trädkramare i mig, jag fascineras av trädens individuella uttryck - om det så är en kinesisk sekvoja eller en anspråkslös björk må göra det samma! Nu är det inte så att träden talar till mig, men det vilar ett slags anda av vishet i trädens närhet. Jag tror att de trivs i Botaniska Trädgården och mår bra av att bli beundrade. (Björken ovan med sina solbrillor kanske spelar över en aning...)

Annars var det oväntat lite besökare i Botaniska idag. Kanske är det lite mellansäsong just nu, när näsduksträdet viftat farväl för i år med sina vita näsdukar och rhododendron och azaleor har fällt sina blommor. När de började småregna "såg man knappt en katt" i parken. Jo, förresten, den här, som stolt och högljutt lät meddela sin närvaro där den satt vid gångvägen.  


 Ja, det var något speciellt med denna dag i Botaniska, och att en råget med kid plötsligt helt lugnt kom spatserande över stigen kändes bara som om det skulle vara så. Hon verkade inställd på Japandalen - kanske har hon funnit någon exotisk delikatess där som inte finns i Änggårdsbergen?


Vägen åter avverkades till fots genom Änggårdsbergen, och jag hann nästan hem innan det kom en rejäl regnskur. Och i morgon - vem vet varthän bussen för mig då...

6 juli 2014

Lillan får äntligen svar

Nora,7, från Skövde skrev en föredömligt utformad fråga till vår statsminister. Frågan löd: "Kära Fredrik. Kan vi ha en vegetarisk mat i veckan? Skulle vara bättre för naturen". Brevet hamnade hos en tjänsteman på regeringskansliets brevenhet. Svaret till Nora löd bl.a. "Miljön hjälper vi bäst genom att satsa på modernmiljövänlig teknik, ökad forskning och begränsa utsläppen från koldioxid och andra gaser som utgör ett långsiktigt hot mot vår miljö. Vi visar även vårt engagemang i EU och genom internationella miljösamarbeten över hela världen". Uppenbarligen är det så man tilltalar sjuåringar från regeringskansliet. Kanske är det Björklund som påpekat att är man sju år i andra länder så är man väl insatt i byråkratspråk, och att våra svenska sjuåringar halkat efter där är Ragnar Edenmans fel. Han var ju eckliastikminster 1957-1967, och vållande till att Björklund fått jobba övertid för att rätta till all eftersläpning sedan den tiden. Ungefär så tror jag att det ligger till.

Det slog mig att om Lillan, 7, varit en nutida unge som skrev ett brev till sin far på sjön, men att brevet kom på avvägar och i stället hamnade på Utbildningsdepartementet så skulle man kunna tänka sig att svaret skulle låta så här:

"Ni har tillställt oss ett brev som inleds
 "Pappa, kom hem, för vi längtar efter dig.
 Kom innan sommar’n är slut, lilla Pappa. 
Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt, 
Stjärnorna syns nu på himlen igen".

Enligt alla tillgängliga forskningsresultat föreligger det risk för att alltför stor prägling på en frånvarande fadersfigur bidrar till ett skadligt arketypiskt tänkande och hämmar en sund feministisk utveckling. Vi bifogar därför broschyren "Frigörelse från Oipidus - nya riktningar inom genusforskningen" och hoppas att den kan åskådliggöra alternativa lösningar av det aktuella problemet. Vidare ser vi det som högst olyckligt om utlandstjänstgöring måste avbrytas på grund av familjerelaterade problem, på sikt kan detta inverka negativt på handelsbalansen. Handelsdepartementet kan ge ytterligare svar i denna fråga. 

Vad gäller åskan så vill vi i korthet meddela att studier visat att klimatförändringar kan innebära ökad risk för extrema väderförhållanden, till vilket åskovädren kan räknas. Dock sorterar klimatfrågan under miljödepartementet, varför vi tillställer dem Er inlaga. Ett yttrande har även begärts om ert önskemål att importera ett halsband av korall. Entydiga undersökningsresultat pekar på att jordens koralldepåer minskat starkt på grund av långvarig exploatering, och att det då kan vara direkt olämpligt att bryta mot nationella importrestriktioner.

Observera att ökad arbetsbelastning på departementen under sommarhalvåret kan innebära en förlängd handläggningstid på 4-6 veckor.

I tjänsten,
Beata Blomsterkvast
Departementsråd och Genussakkunnig
Utbildningsdepartementet.


 

29 juni 2014

Väderstoicism, vår arvedel

"Gud glädje och styrke de mänskor som här bo"

Det är skönt att ha lämnat arbetslivet bakom sig, inte minst så här i semestertider! Ännu ligger den yrkesmässigt aktiva tiden så nära att jag minns stressen sådana år då semestervecka efter semestervecka regnade bort, och det här verkar vara ett sådant år. Att rusningen efter solresor är panikartad är inte oväntat, och att det gått så långt att meteorologer får skäll för det dåliga vädret kan nog tas som ett utslag av samma panik. Som pensionär kan man vänta in de soliga dagarna med förvissning att om solen inte skiner i morgon så gör den väl det så småningom...

Bortsett från den mentala överhettningen just nu är väl vi nordbor annars lite fatalister vad gäller vädret - varför skulle vi annars ha slagit oss ner i detta ogästvänliga hörn av världen? På ett sätt är vi nog t.o.m. något av stoiker* inför vädret, och paret på bilden som jag spanade in vid gårdsgrillen vid en av sommarens hittills längsta och mest intensiva regnskurar skall jag bära mig som en symbol för sommaren 2014 och för det tappra folk som inte låter petitesser som vädret rubba en schemalagd grillning. (Kanske kan man även se bilden i ett genusperspektiv: när solen råder är det herrar i shorts och med ölen uppslagen som bemannar grillarna, medan damerna tar sin chans när herrarna regnat inne...)

* Stoicism "orubbligt jämnmod inför alla ödets skickelser" - inklusive vädret?


Tänd grillrökelsen!

Förresten: har ni tänkt på att grillarna tenderar att bli allt mer altarliknande? Det kanske bara är en tidsfråga innan grillningen blir upphöjd till statsreligion och grillförklädet förklaras som liturgiskt plagg jämbördigt med kaftanen...

5 juni 2014

Too Much Monkey Business!

"Det här går illa!"
Det verkade som om man hade tänkt på allting inför övningen i djurparken på Teneriffa i måndags. Scenariot var att ett vilt djur hade kommit loss, och för att göra övningen än mer realistisk hade en av djurskötarna (kanske den som var mest teaterapa?) styrts ut i en gorilladräkt. När den utklädde figuranten apade sig visade det sig dock att man faktiskt hade glömt att informera en viktig person om övningen: parkens veterinär!

Veterinären reagerade med bestörtning när han såg den lösspringande människoapan, och eftersom han hade geväret med bedövningsmedel inom räckhåll satte han en pil i baken på djuret. Belåtet såg han att skottet satt perfekt och kunde notera hur parkpersonalen skrikande av glädje kom honom till mötes. Strax därefter lär han ha uppmärksammats på sin felaktiga artbestämning...

Den 35-årige djurskötaren fick en allergisk reaktion av bedövningsmedlet doserat för en 200 kilo tung gorilla. Han kvicknade dock till på sjukhuset och är nu på bättringsvägen. Obekräftade uppgifter gör gällande att den skjutglade veterinären kommer att kräva gorillorna i djurparken på legitimation i fortsättningen för att försäkra sig om att det inte är en arbetskamrat han behandlar, medan djurskötaren förväntas sjunga som i Djungelboken:  "jag vill inte längre apa mej, jag vill bara va en man! Oh!"


31 maj 2014

Ormarna i paradiset


Den som läst ett par inlägg i den här bloggen anar väl att jag är en skogsflanör. Ja, jag älskar att ströva omkring i skogen, njuta av fågelsång men även av tystnaden, sjunka in i ensamheten men ändå gilla att kunna byta ett ord någon gång med andra vandrare.

Ibland man man nog känna sig lite resignerad över någon vårdslös crosscountrycyklist som sveper förbi i farlig närhet trots att man stigit av stigen, men på det hela taget klarar väl de flesta av oss att leva upp till de enkla skrivna och oskrivna regler som hör samman med vistelsen i skog och mark.

Dessvärre finns det dock ett antal skogsbesökare som saknar förståelse för de mest fundamentala reglerna. Jag talar om dem som släpar med sig kassar fyllda av engångsgrillar, ketchupflaskor, gurkburkar, drickflaskor och annat, och som lämnar skräpet kvar efter sig på rastplatser och utsiktspunkter, trots att de tomma emballagen bör vara lättare att bära hem. Park Rangers som finns i USA lär vi aldrig kunna få, men vårt grannland Finland verkar en väg att gå genom att aktivera frivilliga unga och gamla i projektet Europarc som naturvårdare och -värdar. Även  Sverige är medlem i den organisationen, men i vårt land verkar det mer intressant att sitta runt ett bord och diskutera än att jobba praktiskt...

Inte bara skräppellarna är ett otyg. När jag igår kom gående längs stigen vid en vacker liten tjärn möttes jag av en skällande stor jycke av "kamphundstyp" och med "arttypiskt" nithalsband. Jag stod stilla, och fick hunden nosande på mig i hälsenshöjd. Även om jag normalt inte är hundrädd kändes situation obehaglig.
"Hon vaktar bara!", ropade hundens fulltatuerade matte från stranden trettio meter bort, utan att göra någon ansats att kalla till sig hunden. "Vaktar mot vad?", tänkte jag. "Fredliga skogsfilosofer, familjer med barn på pakethållaren på cykeln och flåsande joggare?" Tillsammans med matte satt en man som blickade ut över tjärnen med ett försmädligt leende, och jag insåg att situationen inte var den rätta att ta upp en diskussion med paret. Kommen lite längre fram hörde jag hur nästa passerande fick sig en utskällning...

I lagen står att under perioden 1 mars till 20 augusti skall "hundar ska hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt". Att de springer lösa där det finns människor verkar inte så viktigt...
I rättvisans namn måste jag tillägga att en mycket stor majoritet av hundägarna man möter i skogen har mycket bra pli på sina hundar, det är ju tyvärr avarterna som man märker.

Ja, nog finns det ormar i vårt paradis alltid...

Oaser mitt i storstaden



Det finns saker som man som nästintill göteborgare nog egentligen borde tala tyst om. Till de sakerna hör att inte avslöja att ha besökt Botaniska Trädgården de senaste 35 åren. Men nu är det gjort, och när korken väl var av ketchupflaskan blev det två besök på två dagar!

Allt började med att jag gjorde upp med en annan lika gammal försakelse - att vandra i Änggårdsbergen. Trots att jag bor 20 minuters promenad från det naturskyddsområdet är det decennier sedan jag satte min fot där senast, och så kan man ju inte ha det! Min första vandring i Ånggården i förrgår gjorde mig alltmer förtjust, och trots att det var helgdag var det till skillnad från i Delsjön ganska långt mellan möten med gående, springande och cyklande medmänniskor. Till min glädje hördes heller inte något av den bullermatta från trafiken som man måste gå ganska långt in i Delsjön för att slippa ifrån. Den enda trafikhetsen man upplevde även här var de stressade cyklister som tydligen har svårt att slita sig från tempot i trafiken och tar den med sig till skogs. Ibland funderar man som vandrare inte i likhet med cyklisterna borde ha hjälm - risken är överhängande att man inte alltid hinner hoppa av stigen när man hör skramlet från en vilt framfarande cyklist bakom sig.

Änggårdens stigskyltning är föredömlig!

Vandringen gick längs bronsåldersrösen, små trolska tjärn med gäss och gässlingar, rörhöns och det mest märkliga: i Axlemossen var det en fullständigt häpnadsväckande konsert från  ättlingarna till de ätliga grodor som en gång illegalt förts in i naturreservatet. Mer forntid än ljudet från de högljutt kväkande grodorna är det nog svårt att få uppleva i storstadens närhet!
Så helt plötsligt kommer man fram till Botaniska Trädgårdens ytterområde, ett arboretum där man finner sig stå framför imponerande granar från Karpaterna, buskar från Himalayas fot, tallar med rötterna i  Montana och jag vet inte allt, mitt i Änggårdens blåbärsris. Bara där kan man miniturista jorden runt med noll i reskassa, och då har man ännu inte öppnat porten in till trädgården!

Världen känns nära i Änggården...

Närmare paradisets plantering än inne i Botaniska är det svårt att komma, och jag hade turen att komma när Rhododendron (hur många arter finns det egentligen?) och Azaleor fortfarande stod i full blom, och när näsduksträdet viftade förföriskt mot mig. Inte bara vi människor tycks älska prakten i Rhododendrondalen - koltrastarna verkar överförtjusta i den, och trastsången i förening med parkens skönhet är en betagande upplevelse!

Så många. Och så vackra!
 Näsduksträdet förstod jag är Botaniskas kanske största attraktion, och det var nästan lika intressant att uppleva besökarnas reaktioner inför trädet som att se själva trädet. "Andakt" är nog i många fall ett passande ord!



Näsduksträdet och dess färggranna grannar

Annars verkar det som om storstadsstressen följer med in i trädgården. Sällan ser man någon nörd med näsan i blomsterhavet, de många bänkarna gapar tomma och de flesta besökare  verkar hasta förbi i riktning mot någon långt bort belägen vändplats för att hinna med allt. Det är förståeligt - vad förslår en timme eller några när man skulle behöva dagar för att få ett någorlunda grepp om parkprakten?
Det var väl därför jag själv kom tillbaka till Botaniska redan dagen därpå, och lär komma tillbaka flera gånger, nu när jag äntligen môsat mig dit...


Bild t.v. bänkarna verkar inte slitas i onödan i parken...      Bild t.h.: i parkens hägn känns även inhemska växter exotiska.


22 maj 2014

Inte roligt alla gånger...


"Jag satt på en skattkista av humormaterial: mannen, svärmor, hängbrösten, vardagskaoset..."

Så har det stora pajkastningskriget utbrutit bland svenska standupkomiker. Äntligen. säger jag, som länge irriterat mig på detta ständigt inbördes ryggkliande följe, som levt under devisen " I'll scratch your back if you scratch mine", d.v.s. "säger du att jag är rolig så säger jag samma sak om dig". 

Bråket började med att Mårten Andersson, "komiker" enligt varubeteckningen, inför arrangemanget Amelia Comedy Queen", dit biljettrycket var minimalt, suckade att "Varför ska en bokare boka kvinnliga komiker när ingen vill se dem?" Därmed tog det icke oväntat fyr i helsicke!  "Komikern" Karin Adelsköld tog plats i motsatt ringhörna sekunderad av förnärmande typregistrerade kvinnliga ståuppare som blivit avhoppare från arrangemanget. 

Nu har det infekterade bråket mellan de två avblåsts även om de inte lämnar ringen som vänner. Vinnare blev väl förmodligen "humorgalans" arrangör, som antagligen får sina biljetter sålda i ett nafs till militanta kvinnliga "komiker".   

Det hela får mig att göra två ställningstaganden. 1/ Jag gillar inte kvinnliga ståuppkomiker. 2/ Jag gillar inte manliga ståuppkomiker heller. Inte ens om jag vore dyngrak, vilket brukar vara ett normaltillstånd hos deras publik, skulle jag förfalla till de "asgarv" dessa "artister" ständigt tycks sträva efter.

Jag har upplevt några föredragshållare som inte sällan talat om rätt torra ämnen. De gör det i regel utan manus, och de har en sällsynt förmåga att fånga upp stämningar hos publiken. Och när talare och publik kommer varandra till mötes och talaren med exakt timing "helt apropå" bjuder på ett skämt, det är då den varma ståuppkomiken jag gillar uppstår. Hans Rosling är ett lysande exempel på den sortens talare och underhållare. De där kringresande "komikerna" med sina manusbundna elakheter förklädda till "humor" ger jag inte mycket för...     

18 maj 2014

En tur i reservatet


Sagoträdet vid Lackarebäck

Igår blev så årets efterlängtade första långpromenad i Svejserdalen och Delsjöreservatet av - i år tänker jag uppleva bokskogen så mycket som möjligt! Trodde inte att konditionen skulle vara den bästa, men jag avverkade närmare två mil och gick i fem timmar, och även om det var motigt på slutet kändes det bättre än vad jag hade vågat hoppats.

Lördagen visade en bra dag att vandra i Delsjön, inte bara på grund av det gudomliga vädret utan även för att Göteborgsvarvet gick av stapeln, vilket helt klart hade inverkan på antalet motionärer ute till skogs.
Vildmark i storstadens utkant
Även om det blev en mängd positiva intryck av turen så lämnar "den vilda campingen" vid ÖIS-gården
en viss bitter eftersmak. Där finns nu en större koloni människor som bor i tält och bilar och som annekterat ett hörn av reservatet. Jag tog lite bilder på hur det såg ut, men på en del av parkeringen pågick en sorts verksamhet som uppenbarligen inte var avsedd att observeras, så där blev det inget fotograferande. Det flyttades varor mellan bilar med "vaktposter" utställda, och det kändes direkt obehagligt att passera på nära håll.

Givetvis så lider man med dessa utsatta människor, men som naturvän lider man också att se den fina bokskogen belamrad med kastade sopor, utgallrade kläder från klädlämningsboxar, slängda bildäck, plundrade datorer, och inte minst, mänskliga exkrementer på gångstigarna, med diverse former att toapapper blåsande omkring. Det är ju faktiskt ett naturreservat och dessutom ett område där många barnfamiljer rör sig i anslutning till fotbollsplanerna!

Göteborgs kommun har ställt i utsikt att ordna campingplatser för denna typ av nybyggare. Det är bara att hoppas det även omfattar dem som håller till vid Kallebäck, och ju snarare desto bättre!


P.S.  Den 11 juni verkar äntligen dödläget kring soptippsboendet i Kallebäck ha brutits, då Göteborgs stad polisanmält de 80 ockupanterna efter att ha erbjudit dem olika former av lösningar som de inte accepterat. Hoppas nu att det innebär att naturreservatet blir städat, att ungdomarna kan spela fotboll på ÖIS-gården utan störningar, att pendlarna inte behöver känna obehag vid bussresandet, samt att de som lever i misären får hjälp till en lösning av boendeproblematiken. D.S. 

6 maj 2014

Absolut!

Ser vid en googling att jag är lite synt ute med den här språkspaningen, många larmade redan runt 2009, men ändå: har ni märkt att "precis"- och "eller hur"-människorna nu har ett nytt favorituttryck - "absolut"? Sålunda kan det hända att när man beställt sin halva special i korvkiosken får svaret "absolut!" som kvittens. För mig låter det lite som en hurtig "kunden har alltid rätt-inställning", att "om du nu nödvändigtvis vill ha korv så skall du förstås få det!"

Personligen hittar jag bara ett ställe där jag tycker att "Absolut" passar som svar, nämligen på krogen när jag beställer en nubbe till maten. Om servitrisen då säger "Absolut" så kvitterar jag antagligen med ett  "ja tack!"

18 april 2014

Hjältekonungarnas återkomst

Hockeyns historia är dess konungars?
Efter att ha sett en slutspelsmatch i ishockey på TV börjar man fundera på om det inte kan vara dags att hämta in Herman Lindqvist som bisittare? Det bör finnas ett behov av det, med tanke på alla "poängkungar", "målkungar", "före detta målkungar" och "matchhjältar" som det kryllar av på rinken. 

1 april 2014

Ord till låns (3), ett insuffisant inlägg

Upptäckte till min fasa att jag missat att ägna intresse åt något låneord i mars, det måste rättas till - inga halvmessyrer här inte! Och det är just det vi skulle ägna oss, för ordet halvmesyr är levande i vårt språk som beskrivning för något som är "halvbra", "sådär". Men hur ofta hör vi det ursprungliga ordet mesyr? I Nordisk Familjebok 1913 kan vi läsa: "Mesyr (fr. mesure, af lat. mensura, mått), mått och steg, åtgärd", och enligt SAOB var innebörden en åtgärd för att åstadkomma eller förhindra något. Men idag är mesyr inte ofta använt i vårt språk, googlar man på "mesyr" får man 3620 träffar (varav många på andra språk), medan man får 16900 träffar på "halvmesyr" ("helmesyr" gav förresten 210 träffar).

När jag sedan använde Googles översättningsfunktion på mesyr från svenska till franska blev det "mesyr" även på det senare språket. När jag gjorde samma försök med "halvmesyr" fick jag förslaget "insuffisant", och när jag till sist sökte på "insuffisant" från franska till svenska fick jag förslaget "otillräckligt". Kanske då läge för en mesyr där man går från halvfranska "halvmesyr" till helfranska "insuffisant" om man känner halvmesyr vara otillräckligt?



 

29 mars 2014

Sköna maj välkommen?


Andra strålande vårdagen på raken förde mig ut på promenad i marker där jag inte varit det senaste decenniet, trots att det bara är tjugo minuters gångväg dit från min bostad. Det visade sig att skogsmaskiner och vildsvin nu tycks ha förenat sig i det slutgiltiga arbetet att böka sönder terrängen där jag förr var en flitig vandrare. Tröstade mig med angenämare syner i mina kvarter, där vilda och tama blommor nu sticker upp som bara den!


I kväll är det ju dags att skruva fram klockorna igen (man kan ju det där vid det här laget!), men det känns faktiskt som vi vridit fram kalendern en månad och hoppat över april i förbifarten. Fast det hinner nog komma bakslag innan vi är framme i maj på riktigt!

För att återgå till omställning till sommartid så har en viss zoobutiksägare i Berlin min fulla sympati. Hon bojkottar nämligen tidsomställningen, eftersom hon anser att den gör hennes burfåglar så trötta och hängiga att ingen vill köpa dem. "Fåglarna får ju inte sova ut", klagar hon. Som innehavare av en märklig biologisk klocka kan jag bara instämma i klagolåten - den rättar sig nämligen efter rådande officiell tid. Jag vaknar alltså 05.55 oavsett årstid och veckodag, så nu lär jag vakna en timme tidigare det närmaste halvåret, enligt tidsordningen för sommartid. Å andra sidan gör det mindre nu, när man inte längre har något arbete att passa...  

 

Bara att bita ihop?




En dam i Sundsvallstrakten steg härom morgonen intet ont anande på bussen i sällskap med sin sexåriga dotter. Eftersom barn under sju år åker gratis registrerade kvinnan bara sin egen resa, men då krävde chauffören att få kolla dotterns tänder, hon misstänkte nämligen att dottern var äldre. Inför den häpna mamman gjorde sedan chauffören en kontroll av tandstatusen hos dottern. Chauffören drog därefter slutsatsen att flickan hade för många tänder för att vara sex år, och att det fick gå för den här gången, men att hon "nästa gång hon reste inte skulle vara sex år".

Kanske är det nu dags att ersätta färdkorten med tandkort när man reser kollektivt? Chauffören kan då  låta sitt "god morgon" följas av ett "å så gapar vi lite" och ge en vänlig liten vink om att det medföljande barnet har "en distorsal ocklusionshöjd till följd av en eruptiv process tvåa åtta", eller att "fru Gustavsson har minsann slarvat med tandborstningen i morse". Tänk vad pengar vi skulle spara, och vilken god tandhälsa vi bussresenärer kunde få!

Så kunde man ta den gamla TV-reklamen till heders och ändra manuset till "jag är inte bara busschaufför,  jag är tandläkare också"...

26 mars 2014

Oväntat besök på jobbet?

Ser i bladet rubriken "Rappare straff mot dålig arbetsmiljö" och får omedelbart associationen av ett arbetsplatsbesök av Timbuktu, som inskärper att "alla vill till himlen men ingen vill dö".

Ja, jag vet förstås att "rappare" i det här fallet är liktydigt med snabbare, fast jag känner en och annan  som nog skulle ta ett besök av en rappare på jobbet som ett straff och en försämring av arbetsmiljön i sig...

19 mars 2014

Mil efter mil till lador och hus


 Eget collage (månbilden från NASA.)
Extra ensligt boende.
 Eftersom vädret inte inbjöd till utvistelse satte jag mig vid datorn idag på förmiddagen, och även om datorn inte längre frågar "Where do you want to go today?" så blev det ändå en liten utflykt på nätet. Temat visade sig bli "enslighet", eftersom jag ganska snabbt snubblade på en uppgift om att det för knappt två år sedan fanns åtta personer i Sverige som hade mer än en mil till närmaste granne. Om jag skall vara ärlig trodde jag nog att det var betydligt fler än så som valt att bosätta sig ensligt, alternativt blivit kvar därhemma under avfolkningen av landsbygden, men så är det uppenbarligen inte.

Ändå är det skillnad på att bo i "utmarkerna" idag mot vad det var förr i tiden. Man kommer ju att tänka på det väglösa land där människor för att komma över till grannen på en kopp kaffe fick vandra över myrar och milsvida skogar - idag finns ju i regel bil, motorcykel, moped och/eller snöskoter att färdas i och på. Visst, vägarna snöar igen, men det händer ju oss stadsbor också att det blir väderkaos. Förvisso kan det vara mer utsatt att bli sittande strömlöst på landsbygden, men å andra sidan finns det ju skapliga dieselaggregat som kan avhjälpa det problemet.
 
Nyhetsgången är också lite annorlunda i våra dagar. Medan man för några generationer sedan kunde vara helt nollställd på nyheter innan man kom fram till grannen så kan man idag med hjälp av radio, TV, telefon och internet (jo, jag vet att det saknas bredband och mobilförbindelse på alltför många orter!) vara lika uppdaterad som vilken storstadsbo som helst vad Putin sagt om Krim, hur vädret är på Kanarieöarna och vilka kläder Linda Bengtzing hade på sig på idrottsgalan.

Att bli liggande sjuk ute i ödemarken kan givetvis vara ett stort problem. Å andra sidan finns det människor som legat döda i en stadslägenhet i åratal utan att någon märkt det. I det fallet hade jag nog föredragit att få dra min sista suck i skogens hägn...

 Ett skäl att bosatta sig ensligt kan även vara att man inte drar jämnt med sina grannar. Fast för en del kan närmaste granne aldrig vara nog långt bort! Om detta berättade Topelius år 1875 sålunda: "De flesta voro ej vana att dela marken med sina grannar. I Lesti kapell bodde en man på Hiidenniemi. Denne träffade en gång en granne som bodde 8 mil därifrån i Himango, och råkade med honom i träta om jaktmarken. Slutligen förliktes de så, att en stor mo skulle utgöra gränsen emellan dem."

Ida på Konterud hette en dam som också bodde ensam borta på skogen. Åttio år fyllda slog hon höet åt den enda kon med lie ute på ängen och bar hem det i en spånkont på ryggen. Någon, jag tror det var författaren Erik Goland, frågade Ida om det inte kunde bli bra ensamt emellanåt att bo så isolerat.                                                                                                                                                   
 "Å, nej da", svarade Ida, "här springer dä fôlk av och an hela tia!" När besökaren såg ut som ett frågetecken förklarade Ida: "Ja, jag tror dä inte ä mer än fjortan dar sen nôen va här sist!"

En nackdel med att bo lite "avsides" är förvisso att det faktiskt i regel har blivit längre till affären - idag är det inte lönsamt att driva en liten handelsbod. Det innebär att man som konsument kanske får planera sina inköp ordentligt, men sedan går det ju numera bra att förvara matvatrorna i frys och kyl.
 Även förr fick man planera saker och ting. En som inte var så bra på det var "Kôtt-Maja" på Kotterud i Järnerud på Värmlandsnäs. Om henne berättas i skriften "Torp i Botilsäter" hur hon gick den sju mil långa vägen till Karlstad och sålde kon på marknaden. Efter att ensam ha vandrat hem motsatta vägen från Karlstad kom hon på att det allt var bra tomt utan kon. En kort tid därefter vandrade hon därför de fyra milen till Åmål när det var marknad där för att köpa en annan ko. Hon lyckades faktiskt få tag på en, om än lite dyrare än den hon sålt. Hon ledde alltså hem den nya kon de fyra milen, och det var inte förrän hon ledde in den i lagårn som hon insåg att hon hade köpt tillbaka den ko som hon nyligen sålt i Karlstad...

P.S. Apropå min vinjettbild så har ju konstnären Mikael Genberg planer på att placera ett rött hus med vita knutar på månen. Dock inte detta - det står redan på en plats med vacker utsikt...

18 mars 2014

Sisten ut låser och slänger nyckeln...


Så har det kommit ännu en larmrapport som förutspår vår civilisations snara undergång, denna gång är det NASA som agerar Jeremias i Tröstlösa. Enligt deras utredare kan det bli överbefolkning i förening med klimatförändringar som kommer att bli början till slutet på vår show.

Nu tror jag inte att det blir så, det kommer säkert något nytt dataspel som räddar världen (Civilization VI?). Men jag vill i alla fall utlysa en liten tävling om vad ni tror kommer att bli anledningen till vår civilisations, och i förlängningen väl hela jordens, slutgiltiga haveri. (Något pris är inte att tänka på, för det finns knappast någon prisutdelare som kan överlämna priset, som i så fall ändå skulle vara postumt. Men lycka till!)

16 mars 2014

Volvolåten



Mina känslor förhållande till rikets nationalsång är en aning motstridiga. Om jag skall vara ärlig tycker jag att det är en aning "trôkig", men det kan man ju både leva och dö med - vad kan man förresten begära av en högtravande text från 1844 (dessutom till en melodi härstammande från en än äldre folkvisa)?  Att "Du gamla, du fria" skulle hamna på en av radions topplistor 2014 hade med andra ord låtit som ett dåligt skämt för bara något år sedan, men i februari dök Max Martins arrangemang av nationalsången made by Volvo och Zlatan upp överst på Sveriges Radios "DigiListan". Säreget är väl det minsta man kan tycka... 

Visst har det väl hänt mer än en gång att man förstulet fått stryka bort en tår i ögonvrån när någon av våra duktiga idrottsmän fått ställa sig överst på en prispall och hyllats med flagghissning och "Du gamla, du fria". Men på något vis känns det bara "too much" med överexploateringen av nationalsången i idrottssammanhang när den på amerikanskt vis spelas före inhemska ishockeymatcher. Därför kändes det befriande när publiken i Scandinavium igår reagerade när Max Martins version av "Du gamla, du fria" spelades. Tyvärr var dock inte protesterna grundade på det faktum att man spelade nationalsången, utan för att det var "fel" version av den, ungefär som när Gustav Svensson protesterar på julafton mot att det inte är Arne Weise som är julvärd. Frölundas presschef, som inte var på plats i Scandinavium, försvarar sig med att "man ville hjälpa Volvo kommersiellt" och att "låten är väldigt mycket nedladdad och uppskattad". Själv har jag till skillnad från de buande fansen svårt att bli indignerad över valet av version. Vore jag ett Frölundafan skulle jag nog vara mer upprörd över det faktum att föreningens presschef inte fanns på plats i arenan när laget spelade.

Själv håller jag för övrigt på Färjestad, som brukar köra "Ack Värmeland du sköna" före sina hemmamatcher. Det tycker jag är god smak, inte minst för att den "låten" är bättre... (Är f.ö. svag för Jimmy Woods anspråkslösa version - han framför visan med just den den innerlighet som krävs för att göra den rättvisa.)

12 mars 2014

Här är era ballonger!

Begav mig ut på spaning idag efter den vår som är i annalkande och jodå, det händer saker!


Men det som satte mest färg på dagen fann jag i ett videsnår, nämligen ett knippe ballonger som fastnat i buskens topp. Så ni som avbröt födelsedagspartyt för er mamma när ballongerna slet sig kan lämpligen bege er till videsnåret längs motorvägen mellan Mölndal och Kållered och återuppta festandet där...

Happy Birthday, Mum!

9 mars 2014

Norparnas fiende

Le Pen, mais pas l'

Plötsligt hade det blivit lite stökigt i småskolan. Jannes fina penna var försvunnen, och ni må tro att han var arg! "Jag vet att jag lade ner den här”, ropade han upprört och skakade på sitt skotskrutiga pennfodral. “Se själva, det är tomt!” Han höll upp fodralet inför den måttligt intresserade klassen. Kvävda fnissanden och himlande ögon blev den enda reaktionen. Janne sparkade till en stol och muttrade något om att “nu är ondskan över oss!” Därefter gick han hem för dagen. Alla lärarna och eleverna andades ut – tillfälligt...
Nästa dag kom Janne tillbaka med en tjock packe maskinskrivna lappar med samma text på alla. Där stod: “Till den som i tisdags norpade min bästa penna, en svart sak , i sal 2B, vill jag säga följande. Pennan är min, bara min, och det är bara jag som kan skriva med den. Lägg pennan och en lapp med ditt namn på så får du min veckopeng de två närmaste veckorna.” Janne såg även till att samma text trycktes i skoltidningen.
Jannes kompis Leffe. tillika skolans mästerdetektiv,  intervjuades i skoltidningen, och menade att “det var ganska ovanligt med sådana brott i skolan, men att det hände”. En lärare gjorde misstaget att fråga Janne om det inte gick att skriva med en annan penna, vilket fick Janne att fnysa högdraget på det personliga sätt som var hans signum. “Kolla här då!”, röt han och slet till sig en gul Bicpenna. “Det går ju inte att räkna med en sådan här!” För att visa hur fel allt hade blivit plitade han mödosamt ner 4+3=7. “Se själv,” gnällde han. “Jag kan ju inte räkna längre!” När läraren försynt konstaterade att ekvationen stämde hotade Janne att anmäla honom till “Kalla Fötter” på TV4.
Veckorna gick, och Janne gick inte att känna igen. Borta var den malliga eleven som spred elaka kommentarer runt omkring sig, helt plötsligt var han som en vanlig kille som svarade fel i klassens frågesporter utan att det verkade bekomma honom. De andra eleverna tyckte nästan synd om Janne. Men bara “nästan”.
Så en dag när Janne letade efter en bok i skolbänken hittade han sitt gamla pennfodral som han vredgat slängt i bänkens innanmäten den dagen då den fina pennan blev norpad. Irriterad kastade han fodralet på golvet och hörde förvånad hur det gav ifrån sig en metallisk klang. Han slet till sig fodralet och där, mitt i fodralet låg ju hans penna! Janne rodnade besvärat, och hans lärare som inte kände igen den färgen på Jannes färgskala frågade om han hade feber. Utan att svara reste Janne på sig och började riva ner alla efterlysningar han satt upp på väggarna. När han var klar i klassrummet försvann han ut i korridoren för att riva ner alla andra lappar, och det hela slutade på skoltidningens redaktion. På redaktionen var Janne både älskad och hatad - hatad för att han var så dryg, och älskad för att han var lika dryg mot tidningens läsare. Nu ville han publicera en kommuniké.
När tidningen kom ut påföljande dag kunde de förvånade eleverna läsa följande: “till er som tänkt norpa min penna vill jag meddela att det går det bra att försöka igen, för nu är den tillbaka. Jag är hemskt ledsen om jag varit elak. Nu när jag fått pennan tillbaka lovar jag att vara extra elak på riktigt. Kram Janne.” Skoltidningen hade förstås inte missat att intervjua Deckar-Leffe om historien. Han hade frånvarande stirrat in i den grå korridorväggen medan han förklarat att det var "ganska ovanligt på skolan med sådana här upplösningar på kriminalfall, men att det hände" .Slutet gott, allting gott!
Och alla ni som tror att den här berättelsen har med verkligheten att göra kan glömma det! För vilken tidning skulle bereda utrymme på bästa plats för efterlysning av en penna, och vilken liten gosse skulle gå ut och anklaga omvärlden för att ha norpa den penna som han hela tiden själv hade inom räckhåll?

6 mars 2014

Melodramfestivalen

(Eget festivalbidrag)
 Efter att ha svävat i ovisshet de senaste fem veckorna tänker jag nu på lördag bänka mig framför TV:n för att ta del av det som nationen under samma tid fött fram under liv och kiv och visst röstfusk, jag tänker förstås på det s.k. "mellot". Även utan att höra själva bidragen så har man ju inte kunnat undgå att notera kacklet i spalterna. Senast igår blev vad jag förstår Sanna Nielsen (29) tantförklarad av en av deltagare av konfirmandmodell, vilket hon kvitterade med förminskningen "vad söt han är" - en uppvisning i härskarteknik som rent av borde kunna få Göran Persson att mysa. Eftersom jag med åren blivit något värdekonservativ kommer jag nog att vifta med flaggan lite extra för Sanna.

I kölvattnet på melodifestivalen  har en annan musikalisk skapelse seglat upp. Jag tänker på Babels tävling mellan ett antal författare, som tävlar i att skriva bästa texten till en låt komponerad av självaste Benny Andersson, som också skall framföra den tillsammans med  Helen Sjöholm. I startfältet finner vi namn som Jan Guillou, Susanna Alakoski, Horace Engdahl, Björn Ranelid och Camilla Läckberg, och att det är ett triggat startfält som tar tävlingen på största allvar förstår man av att Alakoski säger att  "Benny Andersson är som Dalai Lama för mig". Till och med den annars så orubbligt Jan Guillou tycks skakad och frågar oroligt om han skall tvingas rimma.

För att underlätta lite för honom har jag för hans räkning lånat och travesterat en text som borde passa i marschtakt. Den börjar så här: 

"Carl Hamilton, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sin pickadoll från bälte
Och bröt i striden fram." (O.s.v.)

Även Ranelid kan behöva hjälp på traven, och då kan det kanske passa att kombinera en av hans redan odödliga verk med en välkänd dänga:

"Nu reser jag till söderns land, till varm och solig strand
Att leva är att simma från stranden jag… till stranden du… i havet vi.
Jag surfar över vågorna som tar mig in mot land
i mitt eget Blue Hawaii."

OK, versrytmen haltar väl en aning, men det tror jag inte bekommer rapparen Ranelid...

Vad gäller Babeltävlingen hoppas jag att vi får se Horace Engdahl stiga ut genom den världsberömda akademiedörren och förkunna vem som vunnit - allt annat skulle vara en besvikelse!

P.S. Så har jag då gjort min plikt (dock utan att rösta) och lyssnat på årets melodifestivalbidrag, och jag blev nästan lite positivt överraskad -  fem, sex låtar höll skaplig standard enligt min åsikt. Mina tre i topp var Sanna Nielsen först och sedan dött lopp mellan Ace Wilder och Yohio om andraplatsen, så jag var väl inte så snett ute? Återstår att se hur långt "Undo" räcker ute i Europa - en topp femplacering är nog  inom räckhåll. I övrigt tyckte jag allt mer synd om programledarna i takt med att deras skämt dalade mot golvet utan reaktioner. Bäst var pauspotpurriet med ABBA - det räddade min stund framför TV:n! D.S.
.