24 januari 2008

Eremiten


"Ensam och lycklig jag här vill vara
och slippa närgångna frågor besvara."

12 januari 2008

Oss vardagshjältar emellan

"Sopmaja", egen bildlek
Läser med stigande förtjusning i dagens GP om egoartisten Esmeralda Valencia Lindström i Göteborg. Under den välfunna rubriken "att hitta sin inre orkester" kan man läsa om hur hon kommit fram till att när man kastar soporna eller lägger ett brev på brevlådan utför man egentligen en storslagen handling. För att manifestera detta har Esmeralda Valencia hyrt in Mölndals Paradorkester, som idag kommer att följa henne på hennes ärenderunda runt Haga och Annedal.

"Det finns något heroiskt i att göra det här repetitiva; tömma soporna, posta ett brev, handla mat - igen och igen - och tro att det finns en utveckling i det...tro att det leder framåt", säger Esmeralda till GP:s reporter Jan-Åke Noresson. Esmeralda förklarar att hon ofta när hon väl lyckats frammana sin inre dådkraft och fått något vardagligt uträttat så känner hon som om hon backas upp av en hel blåsorkester. Hon fortsätter: "Jag är inte religiös eller så, men jag kan sakna det där tecknet som visar att man är på rätt väg: en stjärna som lyser klarare, ett hav som delar sig..." Det är väl i brist på denna bekräftelse som hon bokstavligen materialiserar den där paradorkestern idag.

Vilken tröst för oss handlingsförstenade att vi inte är ensamma om vår åkomma, att andra också lider av samma syndrom! Som kompensation för att vi aldrig följde i sir Edmunds och Tenzing Norgays fotspår upp på begstoppen eller inte blev några Fuglesänger räcker det ju så bra att vi blir våra egna egoartister och upptäcker vardagens storslagenhet!

Nu närmast skall jag brygga mitt morgonté och äta min ostmacka med en innerlighet som jag aldrig tidigare lyckats uppbringa, och sedan kan det hända att jag kollar om Mölndals Paradorkester har något särskilt för sig nästa lördag. Bara utifall att...

Uppdatering:  Här finns en skildring av den högtidliga processionen. Min egen högtidliga bortforsling av soporna klockan 11 blev dessvärre inte dokumenterad.

4 januari 2008

"Mottager ej mera arbete"

Egen bild


"Mannen som gjort sitt vandrade sakta i ljusblå skjorta och mörka byxor med hängslen och i nyputsade snörkängor stillsamt ner mot sjön och brevlådan". Vilket anslag till en berättelse, det är inte utan att man känner samma startblocksberusning som inför Selmas "Äntligen stod prästen i predikstolen"!

Plockade fram mitt tummade exemplar av "Vem älskar Yngve Frej" ikväll, efter att ha läst att Slas, författaren och konstnären Stig Claesson har dött. Som jag älskar den boken - blotta tanken på den kan göra mig upprymd en lång stund! Den handlar om en skomakare som beslutat sig att upphöra med verksamheten. Han får bryderi över vad som skall stå på skylten nere vid brevlådan, nu när han blivit titellös. Men så kommer han på att det ju skall stå
Fornminne, eftersom det är precis vad han anser att de alla är, de som fortfarande lever sitt liv i denna avkrok av världen. Snart uppenbarar sig turisten Pettersson och hans tjej, och det är då ruinen efter Yngves undantagsstuga förvandlas till Yngve Frejs forntidsgrav, och en underbar skröna om utflyttningsbygden och dess folk har tagit sin början.

Slas skrev själv, med den drastiska stillsamhet som var hans signum, följande om Yngve Frej:

”Jag skrev en bok som hette ’Bönder’ som en hyllning till vårt lands bortrationaliserade eller rättare sagt utkonkurrerade småbönder. Sen skrev jag i slutet av sextiotalet 'Vem älskar Yngve Frej' som handlar om fyra gamla människor som fortfarande går kvar på sina ägor av ren kärlek till tjugofyra hektar skog och öppen jord. Det kom sedan brev från läsare i varje landskap som precis visste var Bråten och Östentorp som jag kallar de små gårdarna låg. Och alla hade rätt. Gårdarna ligger där man i minnet kan placera dem, de av oss som vill minnas. Jag har anklagats för att som Stockholmare egentligen inte veta något om det gamla Bondesverige eller svenskt liv på landet över huvud taget. Att jag romantiserat några sommarlov. Att jag praktiskt taget hittat på ett eget Bondesverige som jag påstått mig ha bott i. Det finns bara ett svar på detta: Far åt helvete!

Våra skogar betas inte och snårar igen. Hagarna betas inte och växer igen. Kalhyggena kallas föryngringsytor vilket är en förskönande omskrivning för vanvård för vinnings skull. Nu ska även storjordbruken läggas ned och då får månskensbönderna smyghålla nån liten hage, nån liten åkerbit öppen med några får. En tid i alla fall. Sen växer Sverige igen.
Denna utställning innehåller bilder av det lilla som finns kvar och som man kan se inom gångavstånd från ett lärkträd just vid gamle Yngve Frejs påhittade grav.
Ingenting annat.

Det är mycket nog för vi håller på att förlora det".

(Ur ett förord från en annan av Claessons böcker.)

"Yngve Frej - the movie" (den hade kunnat heta så!) kom till 1973 i regi av Leif Lennart Forsberg, med Allan Edwall, Janne "Loffe" Carlsson och en ung Christina Stenius ("Hem till byn") i rollerna, och den var näst intill lika bra som boken. Kanske kan man hoppas att få se den på TV nu igen, som en hyllning till Stig Claesson?

Jo förresten: rubriken är lånad av skomakaren.