29 januari 2012

Cirkelmysteriet på havets botten

(Egna bilder)

CNN har sent omsider gjort ett inslag om några spektakulära fynd som gjordes på 87 meters djup någonstans på Östersjöns botten mellan Sverige och Finland i somras. De två cirkelformade föremålen, varav det största är 60 meter i diameter, har hittills inte kunnat "artbestämmas", och enhetschefen Andréas Olsson på Sjöhistoriska muséet som intervjuas i inslaget säger sig vara "excited". I en blogg från oktober månad säger han rent av att "inget arkeologiskt fynd har någonsin fått sådan uppmärksamhet i media". Ganska uppseendeväckande påstående! (Att sedan all denna uppmärksamhet inte enbart varit av godo framgår av en artikel i Aftonbladet den 30 januari.)

Utan att dra för stora växlar av just den här historien så är det intressant att många UFO-iaktagelser gjorts just i maritim miljö. Shag Harbour, som jag skrivit om tidigare, är ett av de mera svårbortförklarade exemplen.

Annars är det som vanligt gott om UFO-rapporter men brist på övertygande bildbevis för dem. Själv är jag rätt nöjd med bilderna här ovan på de tre diskliknande föremålen som jag tog nu i januari. Jag vet t.o.m. vad det är för föremål, nämligen strålkastare på Åbytravet.

28 januari 2012

Kulturrevolutionen, ett faktum?


År 2012 är ju det år som vår värld skall gå under, åtminstone enligt vad Mayafolket runt om i stugorna i vårt land påstår. Kanske fick vi en försmak av detta den 4 januari, då det kändes som om jordaxeln svajade till betänkligt. Stora entrén på SNSN slogs upp på vid gavel, och en rad skäggiga isländska jordskalvsnördar med läsglasögonen på nästippen tittade ut med skräck i blick. Sedan dess har efterskalven tickat in med täta mellanrum, men nu har bilden av vad som hände börjat klarna.

Det som denna morgon fick ABF-Fellini att ramla ur sängen, Mjöklunda Allehandas kulturredaktör att trycka upp frukostcroissanten i näsgången och hela Kobackens acapellamorsa Signe att få stopp i krävan var en drapa av Bengt Ohlsson över tre helsidor i DN. Denne man hade mage att svära i kulturkyrkan, genom vanvördigheter som "Jag börjar långsamt vänja mig vid tanken på att det finns människor som inte vill titta på experimentteater medan de väntar på Värmdö­bussen, och inte annars heller för den delen." Sådant säger man inte ostraffat i detta fotriktiga land! Sven Wollter och Åsa Linderborg var så snabba att spika ner startblocken att det fanns uppenbar risk för spik i foten.

Men attackerna mot kulturimamernas välde kom över bred front, och innan de hunnit samla sig reste sig Dilsa Demirbag Sten någonstans på tredje kyrkbänken och med stadig röst betackade sig för alla buktalare från vänstra sidan av rummet. Vid tioårsminnet av mordet på Fadime Sahindal skrev hon i GP: "När jag ser tillbaka på åren efter mordet på Fadime slås jag över hur hård tonen var mot de få kvinnor som vågade stå emot dem som snabbt deklarerade att hedersmord inte var kulturbetingat och att hävda något annat var rasistiskt i ett postkolonialt perspektiv.

Sara Muhammad, Gulan Avci, Sakine Madon, Tara Twana, Inger Stark, Maria Hagman och de andra som vågade trotsa partipiskan och hoten som kom inte minst från dem som kallade sig antirasister, blev stämplade som muslimhatare. Samma kulturjournalister som får ett nervöst sammanbrott och ropar efter luktsaltet så fort någon höjer rösten en aning, kunde utan större betänkligheter anklaga de modiga kvinnorna för att springa rasisternas ärenden. Det var uppenbart svårt för dessa debattörer att hålla flera tankar i huvudet samtidigt."

Nu kanske man kan tycka att angreppen på makt- och kultureliten borde vara nog, men som den lilla klarsynta barnet i H C Andersens saga "Kejsarens nya kläder" vågade plötsligt fler människor i kultursvängen sig på att vara uppriktiga. Eija Hetekivi Olsson, uppvuxen som frimodigt barn av Bergsjön, går i sin debutroman "Ingenbarnsland" till angrepp på ett samhälle som "exkluderar och segregerar" genom sitt ihärdiga experimenterade med apartheitpåfund som "svenska som andraspråk". Eija säger i Norrbottenskuriren: "Det är inte bara stämpeln i hemspråksklassen som är ett problem för (romanfiguren) Miira. Jag tänker att klass föregår etnicitet, att klassklyftor är mer stigmatiserande.
-Och var finns den forskning som stödjer ämnet "svenska som andraspåk"? Det ligger ett slags ojämlik människosyn och barnsyn bakom blotta existensen av det skolämnet. Det har blivit en av de självklarheter som för få ifrågasätter."

Ja, käre värld så mycket som bubblar ihop när korken väl sprungit till väders! På den luxuösa guldbaggegalan hävdade Lo Kauppi snyltarmentalitetens existensberättigande genom att tycka att det är självklart att staten utan att våga ifrågasätta fortsätter att skyffla bidrag över kulturnissar utan i stort sett någon redovisningsskyldighet alls. Ronny Svensson, filmkritiker med god insyn i kultursverige, dristade sig till att våga replikera ”Du och alla andra bidragsmänniskor som kräver pengar för att ni ska få fullfölja er konstnärliga vision, varför ska jag med mina surt förvärvade slantar pynta för att just du ska få uttrycka dig?” Självklart tog det hus i helsicke, och den timide Ronny tvingades till botbänken.

Och så i dag hängde den svårinringade Johan Hakelius i Aftonbladet på genom att ifrågasätta kulturkotteriets koketterande med sin "farlighet" för det etablerade samhället. Detta är något jag sedan länge reagerat över. Varför är de "farliga", när de i själva verket är en del av den överklass de säger sig utgöra en fara för? Vilka dricker konstnärseliten sitt rödvin med? Ja, inte är det med blåställsfolket och skurhinksbärarna, den saken är säker!

Till sist en manifestation: jo, jag älskar de sköna konsterna, men avskyr dem som vill göra dem till egendom för sig och sin klan.

"You ask me for a contribution
Well, you know
We're doing what we can
But when you want money
for people with minds that hate
All I can tell is brother you have to wait"
(Lennon/McCarney)

16 januari 2012

I surreypumans spår

(Den inklippta månen är lånad från nasa.gov.)

Det finns en lång tradition av iakttagelser av vilda stora kattdjur i England. En tidig observation gjordes i det tidiga 1770-talet vid Farnham (felaktigt daterad till 1825 i vissa källor), då den senare högt ansedde bonden och politiske skribenten William Cobbett, under en utflykt till ruinerna av Waverly Abbey i sina unga år såg "en stor grå katt, i storlek som en mellanstor spaniel". Sedan dess har det med jämna mellanrum florerat rapporter om mystiska stora kattdjur i England och Skottland, och det märkliga är att man faktiskt lyckats fånga in eller avliva förrymda alternativt frisläppta individer av lodjur och puma bl.a.

Vad gäller Cobbetts fynd så är det intressant eftersom det gjordes i Surrey, som senare kommit att bli förknippat med den ryktbara surreypuman. Den dök upp i spalterna första gången under andra världskriget, och därefter har rapporterna om stora kattdjur fortsatt att strömma in från detta område.

I dagarna har det återigen skrivits en hel del om dessa spöklikt uppdykande djur, den här gången från trakterna kring Woodchester i sydvästra England. Där har vad som sägs vara ett stort kattdjur rivit och dödat fullvuxna hjortar, och nu försöker man med hjälp av DNA-prover fastställa rovdjurets identitet. Att det spekuleras vilt på pubarna i trakten i väntan på provresultatet kan man ta för givet, och i dagsläget går nog tipsen mest mot att det kan vara en panter. Detta bland annat efter en bra ögonvittnesrapport från en kvinna som sett katten när hon rastade sin hund.

I väntan på besked om vad det var för djur kan man ju alltid orientera sig om andra märkliga uppenbarelser i det engelska djurriket, som sibiriska jordekorrar och skorpioner, eller fördjupa sig ytterligare i någon av alla hemsidor som ägnats åt de brittiska öarnas gåtfulla stora katter.

13 januari 2012

Nu kommer tjatomobilen!

Läser om en svensk uppfinning som genom en ihärdigt tjatande röst i bilen som skall få oss att hålla oss inom hastighetsgränserna. Vissa herrar i bekantskapskretsen hävdar att denna tjatande röst redan existerar, och att de vet det eftersom de är gifta med den sedan många år.

Annars är tanken utmärkt! Varför inte en samvetetsröst-app som högt och ljudligt påminner oss när vi är på väg att förvilla oss ut på den breda vägen i något sammanhang? När man försöker smyga in sena boken på bibliotekets återlämningsdisk skulle man kunna tänka sig en röst som säger: "Hörrdudu, skulle inte den där boken ha varit återlämnad igår?" Eller på spårvagnen: "nu passerade du faktiskt en taxegräns. Tänker du gå av eller betala?"

Och den stackare vars telefon stämde upp i ringsignalen Marimba mitt under Mahlers nionde symfonis mest känsliga del vid New Yorkfilharmonikernas uppförande i Lincoln Center häromkvällen skulle kunna ha gjort det hela ännu mer pinsamt, genom att ersätta signalen med meddelandet "jaså, här sitter du i godan ro och diggar Mahler, när du sagt där hemma att du skulle jobba över. Jojo!"

Och rösten, den behöver man inte spela in, den finns redan. Här!

7 januari 2012

OS-myntets baksida

Efter Sportens årskrönika på trettondagsafton startade en ny brittisk serie i 6 delar som på svenska heter Uppdrag OS. Den som hade förväntat sig en av alla dessa tråkiga rapporter inför-OS slapp det, för det visade sig vara en komediserie om OS i London 2012. När man väl kommit över chocken att se Earlen of Grantham (Hugh Bonneville) från Downton Abbey på hopfällbar cykel i Londontrafiken visade sig programmet vara en riktigt underhållande satir. I första avsnittet hade den olympiska logistikkommittén bland annat stort bryderi över om en hiskelig klocka räknade ner till OS-starten eller om den räknade tillbaka, och den koleriske konstnären såg ingen anledning att bringa klarhet i frågan.

Nu visar det sig att verklighetens arrangörer råkat ut för en liknande malör. Samma dag som serien började visas i Sverige skriver The Guardian att det av de 29 officiella olympiska mynten som skulle illustrera fotbollen leder till förvirring om offsideregeln. Myntet, som präglats i 500.000 ex. visar enligt Mal Davies, medlem i fotbollsdomarnas organisation, hur offsideregeln fungerade före 1995, inte idag. Då vinkades det alltid när en spelare befann sig i offsideposition, medan man idag, för att få mer kontinuitet i spelet, avvaktar för att se om spelaren blir inblandad i spelsekvensen.

"Allmänheten kommer att tro att det här är en välgenomtänkt produkt, men dessvärre är den totalt omodern", säger Davies. "Det här leder oss tillbaka till förra århundradet och skapar bara begreppsförvirring."

Royal Mint, som svarar för myntutgivningen försvarar sig med att man gjort det för att "skapa diskussion". Myntets designer, Neil Wolfson, säger att Davies misstolkat myntbilden, och att det förvisso är en offsidesituation, men att inget säger att domaren behöver blåsa för det. "Hoppas att Davies inte blåser av mig för olämpligt uppträdande nu", avslutar konstnären.Länk

2 januari 2012

Tio i topp - vilken nostalgitripp!



Tittade på en minneskavalkad på SvT i kväll med anledning av att Tio i topp fyllde 50 i oktober förra året. F-e-m-t-i-o å-r! Var det inte igår? Nej, det var det förstås inte, men ännu kan jag dra mig till minnes när jag satt framför radion och skrev upp poängen för låtarna, och sedan, närmast i protest skrev min egna lista direkt efter. För det mesta överensstämde den inte med den som Lill Lindfors läste upp.

Väck mig mitt i natten och jag kan ännu rabbla upp massor av listfavoriter, som "I can´t stop loving you" med Ray Charles, "If I had a hammer" med Trini Lopez och "Oh Pretty Woman" med Roy Orbison t.ex., men jag väljer att hylla Tio i topp med ettan från 23 juni 1973, "Clap Your hands" med Bonnie St. Claire & Unit Gloria, mest för att det är en så absurd video. Låten minns jag knappt, och inte artisten heller, men jag har tjuvkikat på nätet och vet nu att Bonnie är holländska, att hon egentligen heter Cornelia Swart, och att hon är född 1949.

Som framgår på sidan så finns mina musikaliska val annars på Lyssnerian, det här är ett undantag för att fira ett gammalt favoritprogram.

1 januari 2012

När hade du en flamingo i badkaret senast?

(Egen bild)

Pound Ridge är en liten välmående stad med strax över 5000 innevånare i Westchester County, staten New York. Det är en av alla dessa städer på vars hemsida man kan läsa att "there are no upcoming events", men något finns det säkert ändå att titta på i en stad som rymmer kändisar som Richard Gere, Ali MacGraw och Susan Sarandon. Fast frågan är om inte den märkligaste innevånaren dök upp i november 2011?

För traktens fågelskådare är de lilla Lake Kitchawan ett välkänt utflyktsmål. Naturvårdaren Chris Evers hör till dem, och i november förra året begav han sig ut i sin kanot i avsikt att fotografera lite sena flyttfåglar. Plötsligt fann han sig till sin förvåning sittande öga mot öga med en mindre flamingo som plaskande omkring i naten! Eftersom den här arten normalt håller till i saltsjöar i östra Afrika inser man att det rörde sig om en rymling, och de flesta av oss hade nog i den situationen på sin höjd ringt någon djurskyddsorganisation och bett dem försöka fånga djuret. Nu råkade det dock vara så att Evers är van att handskas med vilda djur, som grundare av Animal Embassy, en organisation som specialiserat sig på att rädda exotiska arter. Han beslöt sig därför snabbt att själv försöka fånga fågeln, frågan var bara hur. När Chris Evers blick föll på en grov fiskelina som låg i kanoten vägde han för- och nackdelarna med att använda den, och kom fram till att han var så nära flamingon att han skulle kunna snara fågeln utan att skada den om han gjorde ett perfekt lassokast. Problemet var att han aldrig kastat lasso förut...

Det behövdes bara ett kast så satt linan kring fågelns ben, och i nästa ögonblick befann sig Chris Evers ha en vilt sprattlande flamingo i knät i kanoten! Den som mött Evers när han lyckats paddla i land och var på hemväg med en flamingo under armen hade nog tyckt att det var en absurd syn, men Evers själv var dock fullt sysselsatt med tankar på hur han skulle gå vidare. Efter att ha tappat upp vatten i badkaret placerade han sin oväntade gäst där, innan han lyfte luren och ringde sina kollegor på Animal Embassy. Med deras hjälp lyckades han lokalisera fågelns ägare, så han ringde upp dem, och förklarade för damen i växeln att han hade deras flamingo i sitt badkar. "Ursäkta?", sa kvinnan, så Evers fick på nytt tala om att han hade en mindre flamingo i sitt badkar, och att den förmodligen tillhörde dem.

Två timmar senare var flamingon lyckligen återbördad till sin flock, och Evers hade fått en story som var så bra att den nu återberättas i ett litet avlägset land. (Är det förresten någon mer än jag som kommer att tänka på barnvisan "There´s a Hippo in the bathtub"?)

För övrigt händer det inte sällan att det dyker upp flamingofåglar på rymmen även i vårt land. Från försök att fånga en med lassokast avrådes dock... Länk

Du minns väl vad du lovade?

Foto: credit localfitness.co.au


Var det du som med champagnebubblorna brusande i näsan strax efter midnatt lovade sluta röka, motionera mera eller läsa de där böckerna som ligger oöppnade och tynger ditt samvete? Då skall du veta att du inte var ensam, de vanligaste nyårslöftena är att leva ett hälsosammare liv, dricka mindre, äta bättre och träna mer. Den goda nyheten för dig som valde just de löftena är att de faktiskt går att hålla - under förutsättning att man sätter realistiska mål. Den dåliga nyheten är att det är på just detta som de flesta stupar.

En dietist på en större vårdinstitution i USA säger att det är viktigt att nyårslöftena mer omfattar allmänhälsan än vikten och storleken. Man skall fokusera på en förändring i taget istället för att låta sig förföras av söndagsbilagornas alla lockande förslag om mirakelmetoder och snabba kurer. Man måste våga vara tålmodig och långsiktig, som att nöta trapporna upp till arbetsplatsen eller lägenheten i stället för att ta hissen, eller att äta några sallader mer och några snabbmatsportioner mindre i veckan.

Städernas gym blomstrar som mest månaden efter nyår, gymägarna kan konsten att påminna oss om att nu är det dags att omsätta våra löften till konkret handling. "Fast vi ser ju varje vinter hur nyårslöftesavläggarna faller ifrån efter någon månad eller två", säger en tränare på ett större amerikanskt gym. "Människor tappar helt enkelt sugen när de inte når de snabba resultat de förväntat sig. De tror att de klarar av att sköta sin träning själva, trots att de saknar begrepp om hur viktigt det är att lägga upp ett effektivt träningsprogram."

Ett enkelt grepp att öka motivationen är att ta hjälp av släkt och vänner i sitt tränande. De kan driva på de gånger man plötsligt får lust att slappa i soffan i stället för att köra ett träningspass. Eller varför inte ta samhället till hjälp? De flesta kommuner har idag hemsidor med uppgifter om motionsspår, träningsanläggningar och friskvårdsaktiviteter som man kan infoga i sitt träningsprogram. Så kom igen nu - idag är första chansen att visa att du menade allvar med ditt nyårslöfte! Jag? Nej, jag har lovat mig själv att inte avge några fler nyårslöften. Men skål - och lycka till!