13 december 2005

"A Nordic Princess"



När jag studerade ett fotoalbum på nätet från den engelske kompositören Fredric Delius hem i Grez råkade jag få syn på en bild med den australiske kompositören Percy Grainger och hans fästmö med det klart svenskklingande namnet Ella Viola Ström, vilket väckte min nyfikenhet. Det fanns dock nästan inget om henne på svenska på nätet, bortsett från en kort biografi i samband med en Graingerkonsert i Berwaldhallen, medan det fanns något mer att hämta på engelska.

Ella Viola Ström Brandelius
var en svensk poet och konstnärinna som flyttat till London 1907. År 1926 befann hon sig på fartyget Aorangi mellan Australien och USA med sin fästman, den nyutnämnde japanske konsuln i Australien Iyemasa Tokugawa, när hon träffade den komplicerade personligheten Percy Grainger. De två blev förälskade, och gifte sig två år senare inför 25.000 åskådare på Hollywood Bowl.

Den som försöker bilda sig en uppfattning om denna fascinerande svenska får vara beredd på motstridiga uppgifter! Det påstås bl.a. att det i själva verket var den japanska tronföljaren hon var förlovad med (och hade barn med), en annan uppger att hon var på väg till Australien för att gifta sig när hon träffade Grainger, antalet åskådare på deras bröllop uppges ha varit allt mellan 10.000 och 25.000, och en källa anger att bröllopet var hemligt!

Men även bortsett från myterna verkar Ella Viola Ströms liv ha varit fyllt med material som borde räcka för såväl böcker som film...

Fotnot : "A Nordic Princess" var namnet på det verk av Grainger som uruppfördes som bröllopsgåva till Ella Viola vid parets bröllop på Hollywood Bowl 1928.

5 november 2005

Nya tider, nya vär(l)den

Kulturkrocken mellan Halloween och Allhelgonahelgen verkar ha dämpats något, delvis kanske beroende på flyttningen av Halloweendagen, men förmodligen ännu mer på grund av att nyhetens behag försvunnit kring den nya traditionen. Därmed inte sagt att allt återgått till det gamla, idag såg jag ett första tecken på en sammansmältning av gammalt och nytt på Kikås kyrkogård. Jag var på plats när dessa "gravlyktor" placerades ut, och såg att det gjordes av två killar i tjugoårsåldern. Kanske kommer detta att bli en vanligare syn på våra kyrkogårdar i framtiden, när vi gamla kulturkonservativa stötar tagit plats "six feet under"? (Fast så många att ropa "trick or treat" till finns det näppeligen på "körrgårn"...)


20 augusti 2005

Bop ´til the cows come home

Källkritik kan vara ack så tråkig - vi har väl alla hört olika varianter av den gamle luttrade redaktörens råd till den nyanställde volontären: "kolla aldrig en bra nyhet, för då spricker den!"
Kanske var det så kulturredaktören på Norrtelje Tidning tänkte förra året, när han publicerade följande goda historia (här fritt återgiven).

En skånsk jazzentusiast hade förirrat sig åt Lommahållet till för ett besök hos en lantbrukare Jönsson. Som de stod där på lagårdstunet så hör plötsligt jazzvännen omisskänliga toner strömma ut ur ladugården - minsann är det inte Charlie Parker! Den häpne gästen frågar lantbrukare Jönsson hur det kommer sig, och Jönsson börjar berätta.

På sommaren 1950 hade en bil rullat in på gårdsplanen. Det visade sig vara ett gäng turnerande musiker med Arne Domnérus vid ratten. Deras bil hade börjat koka, så de bad om hjälp med att fylla på vatten. Jönsson fixade påfyllningen, och medan han gjorde det passade en av bandmedlemmarna på att ta en bensträckare. Musikern visade sig vara den nyssnämnde Charlie Parker. Charlie hörde musik från ladugården och blev intresserad, så han frågade Jönsson om hur det kom sig. Jönsson berättade att han hört att korna skulle mjölka bättre om de fick lyssna på musik, så han hade ställt ut en bandspelare med lite god musik till dem. "Kanske kan du spela in något åt dem?", frågade Jönsson vänligt, och sålunda kom det sig att Charlie Parker slog sig ned på mjölkpallen och improviserade några låtar.

Femtiotre år senare upptäcker alltså vår jazzälskare denna kulturskatt, och han lyckas få låna bandet av lantbrukare Jönsson. Inspelningen når snart OJ:s Parkerspecialist Lasse Werner, som gjorde följande analys: "Parker verkar vara märkbart inspirerad av omgivningen och hans version av Cow Boy Boogie tillhör det väsentligaste man hört av Parker. Hans virtuositet och outtömliga fantasi kommer här helt till sin rätt".

En underbar historia - även om den dessvärre inte är sann! I början på femtiotalet var rullbandspelaren knappt ens introducerad, och att Jönsson då skulle ha haft en sådan i ladugården låter inte speciellt trovärdigt. Rent hypotetiskt kunde det ha stått en trådspelare hos kossorna, men även det verkar långsökt! Bortsett från dessa teknikaliteter kunde man faktiskt redan ett halvår innan artikeln i Norrtelje Tidning läsa i OJ att det hela var en skröna som satts på pränt av skämtaren Björn Fremer. Storyn har med tiden blivit en slags vandringssägen, och har förekommit såväl i skönlitteratur som i Ken Burns TV-serie om jazzens historia.

Efter detta är det knappt att man längre törs tro på SvT:s fynd av Hendrixinspelningarna - kanske hade den gode Fremer ett finger med där också?

3 juli 2005

Svankult?

Det är mycket man kan vara tacksam för här i världen - elektroniken och Internet inte minst, så att man slipper blogga som våra förfäder- genom att hacka in det man vill ha sagt i urberget! Å andra sidan var deras meddelanden lite mer hållbara (åtminstone till dess luftföreningarna började dra sin svavelindränkta skurtrasa över hällarna)...

Vad som fått mig att fundera över denna uråldriga graffiti är att jag gjort en utflykt i Bohuslän och återknutit bekantskapen med en del gamla hällar och även gjort nedslag på för mig nya platser.

Väl hemkommen har jag satt mig att granska mina bilder från olika hällar, men även fördjupat mig i det som redan finns dokumenterat. Jag tror faktiskt att jag gjort ett litet scoop på direkten, om än inte från svenska hällar...




(Bilder dessvärre förkomna.)




På ovanstående bild t.v. från Historiska Museet ser vi en förstorning från en sköld upphittad i halländska Nackhälle, enligt experterna av mellaneuropeiskt ursprung. Uppenbarligen har denna typ av sköld endast haft rituell betydelse, eftersom den är alldeles för tunn för att utgöra ett skydd. Till höger har vi på ett utdrag från sajten Catshaman en hällristning från Onega i Ryssland. Som gammal fågelskådare tycker jag mig i båda fallen se att de avbildade fåglarna är svanar. Enligt Lindälv, "Fornfynd och forninnen i Norra Halland", har den danske arkeologen W. Boye gjort samma bestämning beträffande bronssköldsfågeln.

Vad som är intressant är att denna typ av sköldar dateras till år 700-500 f.Kr., och Onegaristningen till år 500 f. Kr., sålunda är de förmodligen samtida. Noterbart är att sidan med Onegaristningen gör jämförelser med stjärnbilden Svanen, men även med legenden om Tuonelas svan, känd från Kalevala. Svanen anses som en arketypisk referens till dödsriket, vilket t.ex. för oss vidare till Kalahamsa, dödens svan, inom Hinduismen.

Den som orkar kan ju även dra paraller med Zeus, Sokrates, faraonerna etc., men jag själv sätter tills vidare streck här, och nöjer mig med att på egen hand fortsätta mitt hypotetiska grubblande över om våra förfäder var förtrogna med stjärnbilden Svanen, och/eller om svanen redan då var en symbol för döden. Kanske sångsvanen ruvar på sanningen...