22 december 2007

"Bockens" barn

Bockestôva (egen bild)

Vissa människor kommer någon gång i livet till Säffle, medan andra, mindre lyckligt lottade får nöja sig med Samarkand t.ex. Om Du nånsin kommer fram till Säffle vill jag gärna rekommendera ett besök i det hus där min morfars farmors morfar "Bocken" bodde i tidigt 1800-tal. Nu hette han förstås inte "Bocken" utan Olof Andersson, men han bodde i huset. Fast aldrig i Säffle, utan i Kila några mil bort.

Krångligt? Nja, det är så att huset flyttats från Kila till Säffle, vilket skedde c:a 1930. I juni 1931 stod det tidigare rucklet från Kila klart att återinvigas i närvaro av ingen mindre än den dåtida landshövdingen. "Bockestôva" hade nämligen blivit Säffles hembygdsgård, något den är än i denna dag.

Någon gång runt 1993 var vi några stycken som, medvetna om våra släktskap med "Bocken", slog oss samman för att ta reda på vilka andra som hade några DNA-strängar från samme urfader. Det resulterade 1996 i ett tryck som hette "Bockerudsättlingar", omfattande 484 tabeller med ättlingar till Olof, snabbt följd av en andra upplaga med kompletteringar och rättelser. Därefter har min egen forskariver falnat betydligt, men en av oss tre, Carl-Johan Ivarsson, har oförtröttligt kämpat vidare och har t.o.m. varit över i USA några gånger för att hitta Bockerudare. Han har varit så framgångsrik att när boken nu kommer ut i en tredje upplaga så har tabellerna utökats till hela 1125. Boken kom med ett brak genom mitt brevinkast häromdagen, vilket räddar min helgläsning när jag tröttnat på julevangeliet...

Vad kan vi då säga om oss Bockerudare? Ja, vi är nog som folk är mest, oavsett om vi bor i Sioux Falls eller i Mölndal. Några världskändisar har det väl inte blivit av oss, möjligen med undantag av Gene Amdahl, som rent av kan sägas ha haft ett finger med i möjliggörandet för mig att skriva dessa rader. Doktor Amdahl var en pionjär på IBM, och bl.a. i högsta grad involverad i att skapa kompabilitet mellan olika datorsystem. Tidskriften Computerworld har utnämnt Gene Amdahl som hörande till en grupp av 25 personer som har förändrat världen, och The Times utnämnde honom 1991 till "en av de tusen personer som skapat det tjugonde århundradet".

För egen del blev jag minst lika glad över att i senaste upplagan hitta min gamla orienteringskamrat Lars-Erik, som jag träffat på travstallbackar då och då under senare år utan att veta att vi är "släkt". Världen är liten, även utanför Kila...


"Boka!"
P.S. Vill Du veta mer om Olof Anderssons anor så finns de på Gunnar Jonssons hemsidor. Gunnar, välkänd Kilaforskare och medlem i ursprungstrojkan från 1993, har nämligen lagt ut "Bockens" ansedel på nätet. Klicka här!

19 december 2007

En förunderlig dag 1914

År 1914 är ett årtal som många av oss har lätt att associera till. Personligen minns jag väl året mest för att då föddes min mor i den värmländska småstaden. Tekniskt intresserade kanske kommer ihåg detta år för att Henry Ford borta i USA blev den förste som började bygga bilar enligt löpandebandprincipen, medan troende tillhöriga Jehovas Vittnen hävdar att just detta år tillträdde Jesus "hemligen" som kung i Guds rike. Men för de flesta leder tankarna säkert till skotten i Sarajevo, då Österrikes kronprins Franz Ferdinand och hans gemål föll offer för en attentatsmans kulor och världen kastade in i det första av seklets två förödande världskrig.

Den 23 december samma år låg tyskar och engelsmän nedgrävda i sina skyttegravar i Flandern. Inte bara det vidriga vädret gjorde förhållandena olidliga - det är lätt att ana hur krigströttheten bredde ut sig bland soldaterna, och att tankarna gick till dem där hemma och julefriden där. Plötsligt stämde en röst upp "Stilla natt, heliga natt" på tyska, och så skedde det oerhörda: sången togs upp av allt fler och den spreds över slagfältet, nästlade sig igenom taggtrådshinder och över vattenfyllda grandkratrar över till fiendelägret där frusna händer värmdes upp av spontana applåder. Snart syntes små stearinljus kanta de nyss mörklagda skyttegravarna, och soldaterna vågade räta på ryggarna och lova varandra ett eld upphör. Inom kort skakade de mest våghalsiga från vardera sidan hand, och så var isen bruten i ett vapenstillestånd som varade ända till den 15 januari 1915.

Samma dag vandrade en flicka vid namn Alma i Nebraska ner till poststationen för att skicka ett julkort till sin kusin Ethel Martin i Oberlin, Kansas. Det fina kortet på tomten som lyfter en liten flicka tog dock tid på sig att leta sig fram till Oberlin - först 93 år senare kom det fram! Då var Ethel sannolikt död sedan snart tio år, vakna amerikanska genealoger har letat fram uppgifter om en kvinna som stämmer in på uppgifterna. Istället blev det Ethels svägerska Bernice som fick ta emot julkortet, som för säkerhets skull levererades från Iillinois i ett nyfrankerat kuvert - inte bara för att encentsfrimärket inte längre var tillräckligt...

Med detta lilla vittnesmål om under i juletid vill jag passa på att önska mina vänner från nätet


P.S. Julkortet är inte det som Alma lade på lådan, men är troligen samtida, fast ryskt. D.S.

27 november 2007

Förgrömmade Albert?

Midvinterdröm i fattighuset (egen bildbearbetning av gammalt foto)

Av en ren tillfällighet snubblade jag in på Lärarnas Tidnings hemsida idag, och där kan man läsa om hur en femteklass besöker Skånes Arkivförbund i Lund. Arkivpedagogen håller upp en bild ur en av Astrid Lindgrens Emilböcker och skolbarnen identifierar snart fattighuset. Man kan ju undra hur många av dagens barn som skulle haft något begrepp om fattighusen om det inte, som vanligt, varit för den välsignade Astrid?

Fast när pedagogen styr över barnens uppmärksamhet på en interiörbild av fattighuset i Lund visar det sig att förståelsen för denna boendeform trots allt kanske inte är så djup hos dem. "Ser det fint ut?", frågar ciceronen. "Ja", blir svaret, "hemtrevligt! De är uppklädda och det är städat."

Det ger förstås pedagogen en chans att berätta om livsvillkoren för de boende i sockenstugan, och de unga får till och med veta namnen på några av de som inhystes där, i en del fall var det barn i deras egen ålder. Ungarna undrar förvånat hur arkivpedagogen kan veta var huset låg, plus allt det andra. "Har du hittat någon gammal karta?", frågar en lite misstänksamt.

Astrid, ja - även om sagotanten för dagen väl heter J.K. Rawling så lär inte Astrid falla i glömska under de närmaste seklerna! Bara ett mått på hennes storhet var då hemsidan för de många Astrid Lindgren-skolorna i Tyskland stolt tillkännagav att de tyska och svenska postverken gjort en samutgåva av ett frimärksblock för att uppmärksamma hennes hundraårsdag. Hur många svenska akademiledamoter har rönt samma uppvaktning? Tji fick de till sist!

Apropå sockenstugan: vad vi som inte är från Astrids trakter kanske inte tänker så ofta på är att Albert Engström, Astrids pappas syssling, faktiskt föddes i Lönneberga (men växte upp i Hult utanför Eksjö). Redan 1912 skildrade Albert sin egen hembygds fattigstuga med "Kommandora" och allt, även om hon i hans bok kallades "Regentan" - det senare lär ha varit en allmän benämning på de fattigstugornas "first ladies" som hade till uppgift att sköta den dagliga driften. På vägen dit fantiserade Albert lite över några som verkar ha varit Rumpnissarnas förfäder: "När jag stampar, faller sand i ögonen på mordfolket och de slicka ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor gnissla i ett stenröd". Gissningsvis stiftade Astrid bekantskap med Alberts novell långt innan hon hon lät Emil lysa upp julen för sin trakts sockenhjon!

F.ö. fann en intresserad Engströmsforskare ganska nyligen att Astrids berättelse om Emil och soppskålen (också?) lär ha varit skildrad av Albert innan den fann vägen till Astrids penna. Världen är liten, t.o.m. i Småland...


Länktips: på cykelfrämjandets hemsida finns i "Cykling 2007-1" en trevlig skildring av en pedaldriven färd i Albert Engströms hembygd. (Pdf-format).

14 november 2007

Det intellektuella ofredandet

Medial härdsmälta, 14 november 2007

"Allt är rejält och fakta.
Kom och se och beakta.
Intet rosas och risas.
Allt bara förevisas."

-Nils Ferlin

Ännu en dag i världen. Minor briserar, människor dör i jordskred, barn svälter ihjäl. I vårt västra grannland är det val till folketinget, här hemma blir hundratals människor insnöade i sina bilar i snöoväder.

I Expressens värld är en hel nations medborgare insnöade. De informeras med löpsedlar som den här ovan. Värj dig, Du som orkar...


13 november 2007

Flicka på drift!

En splittrad trio... (Egen bild)
Vågen av kopparstölder fortsätter, och egoistiska tjuvar och samvetslösa metallhandlare håller sig inte för goda att plundra det allmänna på sådant som är tänkt att förgylla våra omgivningar. I februari stals en skulpturgrupp med två hästar i brons från Stadshusparken i vår stad, och i dagarna var det dags igen, då den vänstra av de tre glada jäntorna på bilden ovan sågats bort från sin sockel utanför simhallen.

Jag tycker att det är otroligt att inte Polisen lyckas gripa fler koppartjuvar och knappast ens några kriminella skrothandlare alls! Man skyller gärna på dåliga resurser, men ibland känns det som om man bara är ointresserade. I dagens tidning kan vi läsa att Polisen äntligen, efter ett års planerande, slagit till mot en del av de illegala pokermaskiner som vi, "allmänheten", inte kunnat undgå att se uppställda sedan åratal i våra närbutiker och på mackar där vi tankat. Det är bara att hoppas att myndighetens energi räcker till att göra hembesök hos en del skrotupplag nästa gång man känner behov av att visa handlingskraft...

P.S. Här kan man se några statyer som finns kvar på sin plats. Ännu... D.S.

11 augusti 2007

Vikingar och veklingar

Vikingaskepp i Hönö Klåvas hamn.
( Propellern i bakgrunden hör inte till fartyget...)


Kommer Du ihåg stunderna från barndomen när Du låste in dig på ditt rum och sträckläste de hårresande berättelserna om våra förfäder vikingarna, som käkade flugsvamp och överföll fredliga munkar? De stackars munkarnas böner om att "För nordmännens raseri bevare oss milde Herre Gud" hjälpte föga, och på den tiden kunde huliganerna dyka upp när som helst - idag har de i regel plitat ner kommande slagsmål i sin filofax.

Kanske är det sådana som tyckte extra mycket om vikingahistorierna som idag följer i förfädernas spår och ger sig ut på härnadståg till främmande kuster för att samlas och dricka mjöd ur kohorn med likasinnade? Fast när jag läste Tønsbergbladet idag fick sig nog min beundran för dessa vikingaättlingar en liten törn! Det visade sig nämligen att den holmgång mellan vikingar som var aviserad till klockan 11.30 fick inställas, eftersom det enligt konsulenten (och huvudskyddsombudet?) kunde vara farligt. "Tofter og dekk om bord er blitt glatte i regnværet, og det er av hensyn til sikkerheten for mannskapene at vi dropper sjøslaget denne gang", konstaterade han frankt.

Tänk om munkarna på Lindisfarne hade haft vett att istället för skyddshelgonet S:t Cuthbert hålla sig med ett skyddsombud, då kanske de hade sluppit bli överfallna! Skyddsombudet hade bara behövt upplysa vikingarna om att det är farligt att käka flugsvamp och att man kan halka på hala däck, för att därefter kolla att deras tidsjournaler för att se om de fått tillräckligt med dygnsvila under seglatsen. För övrigt lär det där om att vikingarna käkade flugsvamp vara en faktoid, påhittad av Linnélärjungen Samuel Ödmann. Han verkade inte ha varit någon riktig viking själv heller, han trivdes bäst när han "fick ligga påklädd på sin säng och ha en rumstemperatur som inte understeg 24 grader"...

Okej, det finns trots allt de som verkar ha kvar några trådar gemensamt med vikingarna i sitt DNA-nystan! Jag tänker på de 45 män och 20 kvinnor i åldrar mellan 16 och 64 på Havhingsten fra Glendalough, som i 44 dagar färdats mellan Roskilde och Dublin - kanhända som en dansk motsvarighet till Götheborg? Skeppets resa har inte varit utan strapatser, fyra besättningsmän fick evakueras på grund av "søsyge, kulde og en knæskade" rapporterar Ekstrabladet, men nu är hon lyckligt i hamn.

Havhingsten lär vara den största vikingtida farkost som någonsin återuppbyggts, och skall nu bli en av huvudattraktionerna under en vikingautställning på National Museum of Ireland i Dublin. När skeppet stävade ut från Danmark var den irländske EU-ministern på plats. Hans hälsning till besättningen var: snälla, bränn inte ner stället! Han kan nog vara lugn - jag har hört att det varit ont om flugsvamp i Danmark i år..

13 juni 2007

Sic transit gloria Mölndal

Gammalt vykort av härligheten

I den låga byggnaden t.v. på vykortet invigdes 1951 Gunnars restaurang. Vykortet är gissningsvis ganska samtida med tanke på bussmodellen (observera även hästekipaget i backen framför bussen!) Runt 1970 övertogs rörelsen av konditorn Rune Sahlin och restaurangen fick då sitt namn Sahlins Terrass, ett namn som blev outplånligt förknippad med krogen, trots några halvhjärtade försök av senare ägare att döpa om den. Jag kom själv till Mölndal ungefär vid tiden när Sahlin övertog rörelsen, och minns med en lätt darrning på smaklökarna alla gamla wienerschnitzlar, pepparstekar och stora starka man konsumerat här under årens lopp. Ändå är det inte för maten och drycken som Sahlins Terrass kommer att bli ihågkommen ,utan för att här skapades industrihistoria!

Rune Sahlin var ingen nykomling när han startade sin terrass, utan hade öppnat bageri redan 1953. Jag minns ännu besök efter hans övertagande av restaurangen då man fick trycka på en knapp på en väggmeny, och så rullade det ner en kula till kökspersonalen med en särskild färg för den rätt man beställt - restauranger med det systemet kvar bör vara k-märkta vid det här laget! Efter en mellanperiod med handskrivna turnummer började Sahlin experimentera fram ett sinnrikt system, där man istället tryckte fram en nummerlapp och sedan fick upp lappens nummer på en display när kockarna gjort sitt. Idén visade sig vara ett genidrag - 1981 startade Sahlin det företag som än idag heter Q-matic, och som grundaren 1987 övergick till att driva på heltid. Om jag inte minns fel var postkontoret eller systembolaget i Mölndal den första externa kund som prövade på turlappsystemet, redan året därefter var man ute på exportmarknaden. Idag finns turlappssystemet inte bara på de flesta apotek, systembolag och banker i vårt land, utan företaget har gjort mer än 25.000 installationer i över 85 länder världen över, omsätter bortåt 400 miljoner och har över 200 anställda - inte illa för något som började som en service åt hungriga lunchbesökare!

Terrassen då? Ja, den har inte haft en lika lyckosam historia sedan blomstringstiden. Andra ägare har försökt att driva krogen vidare, bland annat var den kinarestaurang en kort period. Sista gången dörrarna öppnades för gäster var i våras, då den under några veckor tjänstgjorde som bokrealokal. Nu när dess historia är all går den i graven med skylten "Nouveau Sahlins terrass" ovanför entrén. Rivningsarbetet har påbörjats, och så småningom skall här resa sig ett högt bostadshus. Detta är samtidigt startskottet för tilltänkta stora förändringsarbeten i stadskärnan.

Men för att återknyta till namngivaren av huset, varje gång jag trycker fram min turlapp någonstans så är det inte solklart att det är min plats i kön jag kommer att tänka på i första hand, utan kanske på pepparsteken på Terrassen. Och möjligen den kalla ölen...

När skopan gjort sitt...(Egen bild från 21 juni)



Fotnot: Mera om byggnadens tillkomst kan läsas här här. Tilläggas kan att Rune Sahlin avled den 10 augusti 2008.

Fotnot 2: Vid efterläsning (november 2013) av inlägget kan konstateras att de tilltänkta förändringarna av stadskärnan ännu inte blivit av, med undantag av att ett parkeringsgarage har tillkommit.  

2 juni 2007

Skräcködlan poserar igen!

Plesiosaurus, tecknad av Adam Stuart Smith
Lagom till säsongens början har Nessie dragit sitt strå till stacken för den skotska turistnäringen genom att ta en tur över sjön inför yorkshirebon Gorden Holmes videokamera. Denna gången är monstervännerna extra lyckliga, eftersom filmen inte bara är ovanligt tydlig utan dessutom visar den bakomliggande stranden. Förutom att detta gör det mindre troligt att det rör sig om en bluffilm innebär det också att man kunnat taxera Nessies marschfart till cirka 10 km/tim.

Skeptikerna låter sig dock inte övertygas (om nu någon trott det?), utan det förekommer teorier om att filmen visar en säl eller jätteål, och faktum är att filmaren själv är inne på ålteorin. Räkna dock med att Svanödlefalangen också studerar filmen med stort intresse och kommer att göra sin stämma hörd i debatten! (Den som sympatiserar med denna gruppering hittar nog en del av intresse på sajten plesiosauria.com)

Jag hörde själv till en liten vänkrets som spanade efter Nessie per webkamera för några år sedan, men vi övergick med tiden att istället rapportera om fåren Sheeba och Mavies förehavanden, eftersom de hade sin hage strax nedanför kameran. (Fantastiskt nog lever fåren ännu och kan beskådas på sajten! Dock är sidan dessvärre numera så nedsolkad med skräpreklam att jag avstår från att länka dit.) Vid en av monsterspaningarna såg jag f.ö. något märkligt som rörde sig i vattnet längs med stranden, men tyvärr kände jag då inte till att man kunde spara bilderna, så där kanske mitt Nessiescoop rök all världens väg...

Drar mig i sammanhanget till minnes historien om en annan som råkade ut för Nessie. Det var en skotte som varken trodde varken på det ena eller andra, så han var givetvis även ateist. Nu satt han på Loch Ness och prövade fiskelyckan, och det bar sig faktiskt inte bättre än att hans eka plötsligt angreps av sjöodjuret. Både skotten och hans båt kastades högt upp i luften för att sedan försvinna in i monstrets gap, och mannen kunde inte låta bli att förtvivlat ropa "Käre Gud, hjälp mig, snälla!"

I det samma hostade monstret upp mannen och hans båt och försvann ner i djupet! Mannen kravlade sig ombord, fiskade upp årorna och började ro mot land. Då hördes plötsligt en rungande stämma från himlen.
"Jag visste faktiskt inte att du trodde på mig!", dånade rösten lite spydigt.
"Äh lägg av", "fnös ateisten, "för fem minuter sedan trodde jag inte på monstret i sjön heller!"



3 maj 2007

Grodhavsperspektiv

"Christine af Bro" (eget foto)
Jag är uppvuxen vid det vatten de saltstänkta lite spydigt kallar för "Grodhavet", alltså Vänern. Till belackarna hörde Harry Martinsson, som i sin klassiker "Kap Farväl" berättar den lite gulliga historien om ett möte på innanhavet mellan två fartyg, där skepparen på det mindre käckt signalerade "S/S Liten, på väg till söndagsskolan i Säffle. Allt väl".

Nu skall dock till Martinsson heder sägas att han enligt sina egna ord blev rörd av detta lilla hav, en erfarenhet han kallade en "slagghivarläxa". Andra har fått en mer dyrköpt läxa - det finns gott om gamla vrak på Vänerns botten...

Stormvindarna kan gott och väl nå orkanstyrka ute på öppet vatten, men minst lika förrädiska är de snabba vindkantringarna - jag minns än från barndomen hur jag och båtbyggarns son fick rädda oss och ekan in i närmast ogentränglig vass när sjön förvandlades från spegelblank idyll till vredgat hav på bara några minuter.

I Värmlands Folkblads nätupplaga idag kan man läsa om två nyligen upptäckta vrak utanför Grums. Det ena är uppenbarligen ett mindre fraktfartyg med något sekel på nacken, men det andra verkar mer gåtfullt. En person berättar för tidningen att "det är en liten båt som ser väldigt annorlunda ut, det ser ut som typ en djonk". Även om jag långt ifrån är någon båtexpert kommer jag dock på beskrivningen att tänka på en bojort, en skeppstyp ursprungligen från Holland, men i en något annorlunda version under lång tid även populär i Vänersjöfarten. Bojorten var ett koggliknande fartyg, med en flat och rätt bred botten och dess akter var högre än fören, vilket väl även stämmer in på en "djonk"?

En nutida kopia av Vänerbojorten kan man beskåda i Kristinehamn, där "Christine af Bro" har sin hemmahamn. De ideella krafterna bakom fartyget har dock stora planer på att segla henne till Frankrike 2008, för deltagande i den stora festivalen i Brest - kanske inspirerade av ostindiefararen Götheborgs långsegats? Hoppas verkligen att de slipper missöden liknande det, som drabbade sjömännen i följande historia! Det började med att det knastrade till på skeppsradion, följt av ett meddelande: "får vi be er vara vänliga att gira 15 grader babord, ni är på kollisionskurs!" Den hetlevrade sjökaptenen slet till sig mikrofonen och skrek: "det är faktiskt ni som skall gira, inget snack om saken!" Rösten svarade lugnt: "tyvärr, det är uteslutet..." Kaptenen blev högröd i ansiktet och vrålade: "gosse, en sak skall du ha väldigt klar för dig - det här är ingen vanlig liten allmogebåt, utan faktiskt hangarfartyget Abraham Lincoln, näst störst i den amerikanska flottan! Jag står på kommandobryggan, och vi deltar i en stor eskader, där såväl tungt bestyckade jagare som korvetter ingår för att garantera vår säkerhet. Så hur är det nu, tänker du flytta på dig eller inte?" Nytt knaster, och så återkommer samma lugna stämma: "Abraham Lincoln, det är uppfattat. Själv sitter jag i fyren som ni fortfarande håller kurs mot".

(Det här är en historia som cirkulerat på nätet sedan 1996 som påstått sann. Att den visat sig vara en "hoax" gör den varken mindre rolig eller mindre intressant...)

30 april 2007

"Huk er i bänkera!"

Noch ein Messerschmitt... (fri wikipediabild)



Medan morgonkaffet bryggdes ögnade jag igenom några av nättidningarna, och det var därigenom jag fick avnjuta historien om prästen och järnvägsbommarna. Det var nämligen så att år 1957 begav sig prästen i Munkfors Einar Börjesson, 69, med nykterhetsnämndens ordförande Karl Axelsson s.a.s. på bönpallen ut på en åktur i den nyinköpta Messerschmitten. Nu bar det sig inte bättre än att Börjesson, ovan vid pedalerna som gammal motorcyklist, råkade trampa på fel pedal när han skulle bromsa för de nedfallande järnvägsbommarna i Deje. Resultatet blev att de båda resenärerna fick glida ner på sätena medan bommarna skalade av plexiglashuven på det lilla fordonet. Det blev en rejäl smäll, och när prästen efteråt, likt våra dagars idrottsttjärnor, ombads beskriva sina känslor svarade han "min enda tanke var att passera den andra bommen så snabbt som möjligt..."

Så här femtio år senare säger prästens dotter, numera naturaliserad halländska men fortfarande folkmålstrogen : "Han berätt´ att han va tvôngen å huk sejj för å int bli å me hôôv" (="Han berättade att han var tvungen att huka sig ner för att inte bli av med huvudet"). Denna historia har aktualiserats av att den lilla trehjulingen fantastiskt nog fortfarande verkar rulla på vägarna, och det är Värmlands Folkblad som uppmärksammat minnet av den vådliga färden. I ett annat nummer av samma tidning berättar dottern mer om sin pappa prästen: " Jag har förstått att han är en legend i bygden. En renlevnadsman och frisksportare, som tänkte ut sina predikningar medan han stod på vedbacken och högg", säger hon.

Ja, färgstarka präster har det funnits gott om i Värmland, både verkliga och fiktiva! Till de senare hör bl.a. den tankspridde revolverförsedde prästen som Erlander gjorde klassisk i Hylands värmlandshörna 1962 - där man nog också blev "tvôngen å huk sejj för å int bli å me hôôv"! En annan pappersprodukt var Gösta Berling , även om den utpekade förebilden Emanuel Branzell, var nog så verklig. Själv drar jag mig till minnes en intressant typ ur min egen släkt när man kommer in på ämnet, nämligen prästen i Tveta, Anders Svanström (1709-1791). Han var väl en "messerschmitt" på sitt sätt, för i Hammarins herdaminne kan man läsa följande om denne smedson: "Svanström var till bildning, klädsel, seder och levnadssätt föga skild från den råare allmogen. Till lynnet var han munter och livlig. Man har om honom många berättelser. Han var en snäll skytt och bar alltid höst och vår, då han vandrade till kyrkorna för att tjänstgöra, bössan på axeln. Även var han skicklig smed och vistades, då han var hemma, för det mesta i smedjan. När man då kom till honom med barn för att döpas, ville han ogärna avbryta sitt arbete och skall någon gång ha förättat dopet i smedjan och därtill begagnat vattnet i smedhon".

Henrik Liljebjörn berättar i sina minnen (sid 87-89) mer om denne originelle präst. På den tiden fanns det ett talessätt, att vara "listig som Svanströms räv". Det grundar sig på en envig vid en åtel mellan en gammal trebent räv och Svanström, där den senares eskallerande krigföring alltid förutsågs av räven. Vid ett tillfälle lånade prästen pigans kläder för att försöka luta räven att tro att det inte var han, men inte ens den krigslisten gick hem. Svanström gillrade saxar och riggade geväret med försåtutlösningssnöre, men allt visade sig vara förgäves. Liljebjörn avslutar: "Om morgonen befunnos åtel och bössa orörda, men mycket spår däromkring af den trebente, som tydligen gjort sig noga underrättad om det nya försåtets beskaffenhet. Ännu ett försök, ännu en feberaktig natt, under väntan på mördande skott. - Nej, intet hördes af - men vid morgonvisitation, hvad fick man väl då se? Jo, hela åteln spolierad, och bösslåset nedklickadt. Af spåren i snön kunde allt förklaras - en gul strimma i snön visade hvad mickel uträttat för att göra fängkrutet oantändligt. Historien låter otrolig, men påstods af trovärdiga personer vara fullständig sann, och man tillade att räfven öfverlevde sin hätske förföljare". Jag kan väl tillägga att det sedan dess finns ett ytterst måttligt intresse för jakt i släkten...

28 april 2007

Helgon och häxor

"D'Helleg Walburga an der Kierch zu Konter" (fri Wikipediabild)
Att våra kristna traditioner inte sällan även har anknytning till äldre religioner finns det många exempel på, och inte minst gäller detta Valborgsmässofirandet, som ju är aktuellt just i dagarna (uppdaterat 2010 p.g.a. många senkomna besökare).
Signaturen Ego skrev så här i tidskriften "Vårbrodd" 1927: "Den heliga Valborg åkallades företrädesvis såsom främjerska av åkerfältens fruktbarhet, och hennes attribut bestodo av en oljeflaska och tre sädesax. Redan långt före kristen tid hade emellertid våra hedniska förfäder troligen plägat vid vårens inbrytande fira en stor offerfest, då man offrade till fruktbarhetens gudar".

Den heliga Valborg (710-779 e.Kr.) lär ha fötts i Devonshire, som dotter till prins Richard och enligt legenden syskonbarn till Bonifatius, ärkebiskopen av Mainz. Det sägs att det var Bonifatius som lockade Valborg till Tyskland för att hjälpa till att kristna tyskarna. Hon kom att bli abbedissa på klostret Heidenheim, grundat av hennes bror Wunibald. Valborg påstås ha varit vänlig, medmänsklig och givmild, och känd för att kunna hela genom bön.

Efter Valborgs död flyttades hennes kvarlevor till staden Eichstadt i Bayern där en annan av hennes bröder, Willibald, var biskop. När Valborg begravts började det rinna olja från hennes gravsten, en olja som troddes ha mirakulös verkan. Detta under anses ha varit bidragande till Valborgs kanonisering år 893, och redan nu kom Valborg att förknippas med månadsskiftet april-maj på grund av att såväl undren som helgonförklaringen skall ha skett den 1 maj. Senare fördelades Valborgs kvarlevor till olika platser, för att fler kyrkor skulle kunna få tillgång till helgonet och hennes undergörande olja. Så småningom försökte kyrkan att tona ner oljans betydelse, men dess underverkande krafter hade vid det laget blivit fast förankrad i folktron. Vissa uttolkare ser i detta ett samband med förkristna riter och dess häxor och gudinnor, och i ljuset av det kanske det inte är så märkligt att det under medeltiden uppstod en kult kring helgonet, med vad som kan vara reminiscenser från keltisk religion.

I samband med firandet av Valborg började man i Tyskland att tända bål som skydd mot onda krafter, något som senare som bekant spridits till våra breddgrader och valborgsmässofirandet. Även om det numera mest är påsken som förknippas med häxor och blåkullafärder så finns det även liknande tradition kring valborgsmässoafton. I Tyskland har man sin Walpurgisnacht mellan 30 april och 1 maj, då häxorna sägs samlas på Blocksberg för att invänta vårens ankomst. Att detta berg förknippas med magiska krafter kan man förstå, då det suggestiva optiska fenomenet Brockenspektra är känt från och faktiskt namngivits av just denna plats.

Ytterligare ett klipp ur "Vårbrodd": "Då med kristendomens införande valborgsgestalten blev känd för våra förfäder kom denna offerfest att förvandlas till valborgsmässa. Man kan därför säga, att denna hedniska folksed blev kristnad. Långt in i kristen tid levde dock i folktron de gamla gudamakterna kvar, fast i annan gestalt. De tedde sig nu som onda, farliga makter, som drevo sitt spel ute i naturen. I denna föreställning har antagligen även häxtron sina rötter. Man tänkte sig, att dessa onda makter särskilt voro i verksamhet vid de stora högtiderna. Valborgsmässonatten var just en sådan natt. Under den natten företogo häxorna sina färder till de gamla offerplatserna, där de drevo allehanda ofog. Även spöken och andra mystiska väsen voro i rörelse en sådan natt. Det gällde att oskadliggöra allt detta, och det bästa medlet var att tända eldar på höjderna. Man kan förstå, vilken skräckstämning det måste råda vid dessa eldar, då de församlade väntade att vilket ögonblick som helst få skåda övernaturliga väsen".

Så när Du står där vid brasan och värmer dig från kvällskylan på måndag kväll, skänk gärna en tanke åt det faktum att Du deltar i en manifestation av ett katolskt helgon, men även är en del av en tradition med keltiska rötter. Och bli inte förvånad om Du kanske anar en skugga i skogsbrynet just som det daggvåta gräset blöter dina fötter...

"När den dimmiga natten som ler är grå
och ångande rå,
tar häxan den fotsida slöjan på
och ut genom dörren glider.
Hon smyger bland skjul och lider
bland groblad och nata och åkerkål.
Hon kommer tillbaka, och över en skål
hon daggen ur slöjan vrider".


(Ur Karlfeldts "Hos häxan")

25 april 2007

Picnic på 581c?

En annan blå planet? (Manipulerad bild)

"Var stråle, som hän genom rymden far,
är ett bud, som letar och ber om svar".
-Viktor Rydberg

En grupp astronomer har upptäckt den jordliknande planeten 581c där den snurrar runt den röda dvärgen Gliese 581. Den befinner sig endast 20,5 ljusår från solen, vilket med rymdmått är rätt så nästgårds, men tillräckligt långt borta för att ännu inte täckas av Google Earth, så vi får väl vänta lite på funktionen "explore popular places" för den nyupptäckta planeten...

"C-planeten" har en radie som är en och en halv gång större än jorden, och forskarna uppskattar medeltemperaturen till mellan 0 och 40 grader. Det tar 13 jorddygn för 581C att varva sin sol Gliese 581, som ligger 14 gånger närmare 581c än förhållandet mellan jorden och vår sol. Men eftersom Gliese 581 är betydligt svalare än solen, så innebär det att temperaturen kan tänkas vara passande för levande organismer och att den kan ha "flytande vatten". Svenska astronomer som uttalar sig i tidningarna är mycket förväntansfulla, och tror att det kan röra sig om ett genombrott i sökandet efter liv i rymden.

Lite paradoxalt föder tanken på att det kanske finns en jordliknande planet därute ännu större ödmjukhet inför vår egen vilsenhet i oändligheten.
Carl Sagan uttryckte det så här inför en bild på Jorden sedd från en avlägsen plats i universum: "Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity -- in all this vastness -- there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves. It is up to us. It's been said that astronomy is a humbling, and I might add, a character-building experience. To my mind, there is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly and compassionately with one another and to preserve and cherish that pale blue dot, the only home we've ever known".
Kanske kommer fyndet av en ny, möjligen beboelig planet lagom för oss, när vi i stort sett förbrukat den vi hittills har hållit oss på?

8 april 2007

Martas val

Gudhems kyrka och kloster, egen bild (bearb.)

I skånska Glumslöv finns ett kloster tillhörigt den mycket stränga Karmelitorden. Nunnorna lämnar aldrig klostret och inga utomstående får komma in, så sina anhöriga måste nunnorna möta i gallerförsedda besöksrum. Dagarna tillbringas i bön, man har bara några korta prattillfällen i samband med rasterna, i övrigt är det tystnad som gäller.

Hit kom för nio år sedan den då 19-åriga tjejen Marta från Alboga utanför Ulricehamn för att bli kvar resten av sitt liv. Om Marta, eller Maria av bebådelsen som hennes namn som nunna är, har journalisten Maud Nycander gjort en dokumentärfilm som ikväll
vistas på SvT.

Vad är det som får en vacker och till synes utåtriktad ung flicka att ta ett så drastiskt steg? Det är lätt att ana en flykt från något, men Maud Nycander säger sig ha förstått att Marta inte har valt klosterlivet av egoistiska skäl, som för att själv bli lycklig. "Hon gör det för oss andra", säger Nycander. Även om Marta i mycket förefaller att ha varit en "helt vanlig tjej" har dock hennes uppväxt inte varit av det ordinära slaget. Föräldrarna och de flesta av de åtta syskonen är djupt troende katoliker, som t.o.m. har ett eget gårdskapell där pappan är diakon, och givetvis anar man att detta har präglat Marta.

Filmen är intressant, men svarar inte direkt på några frågor, och i tider då många av oss förfasas över religiös fundamentalism känner man sig lite obekväm över Ma
rtas livsval. Att hon själv förefaller trivas är givetvis huvudsaken ("Det är en enorm gåva att få leva här resten av mitt liv", säger Marta i filmen), men hur håller förklaringen att nunnorna genom att ständigt be ska kunna hjälpa världen? De har nämligen för att inte frestas av "världen utanför" förbud att se på TV, lyssna på radio och läsa tidningar - hur skall man då kunna ha en uppfattning om tillståndet i den värld man tänkt sig hjälpa? Kanske ger Marta själv svaret i dokumentären när hon säger att "jag skulle vilja vara överallt och hjälpa alla människor på samma gång. Det är så många människor som lider. Jag skulle vilja räcka till. Men det går ju inte. Mänskligt sett går det inte." Verkar rätt resignerat att gå i kloster av ren vanmakt, tycker åtminstone jag...


Tycke för jycke


(Gammalt vykort)



Enligt Dagens Nyheter har forskare klurat ut att det är en enda gen som avgör om en hund blir av handflateformat eller stor som en ponny. Det uppges för övrigt att hunden är det däggdjur som uppvisar den största storleksvariationen, med ett spann från chihuahuan till den 70 gånger större Grand Danoisen. Jyckarna har varit våra bästa vänner i ungefär femtontusen år. Det spännande är att så tidigt som för tiotusen år sedan började det uppträda småväxta exemplar, och att detta tros vara följden av en medveten avelssatsning för att få fram mindre hundar. "Hundar av en viss storlek kanske var mer användbara i jakt, som grythundar. Eller så var det så simpelt att de fyllde en emotionell funktion. De var gulliga helt enkelt", säger professorn i evolutionsbiologi vid Uppsala universitet Hans Ellegren till tidningen. Visst är det en fascinerande tanke att någon stenålderskvinna bar omkring en liten väskhund långt före Paris Hilton?

Hällristning från Fossum, egen bild. Fler hällristningar här!

Hundarna på hällristningen från Fossum här ovan knackades dit någon gång på 600-talet f. Kr. Vilken ras det rör sig om är förstås omöjligt att säga, men den äldsta hundtyp man funnit i vårt land är av spetskaraktär, begravd vid det som nu är Hornborgasjön för hela 9000 år sedan - kanske en västgötaspetsarnas utmoder? Annars påstås salukin vara den äldsta "intakta" hundrasen, då fynd i Mellanöstern visar att man för 4000 år sedan höll sig med vinthundar som uppges ha sett "exakt ut som dagens salukis", och att det ytterligare tvåtusen år tidigare fanns åtminstone en liknande typ av hund där.

Idag finns det cirka 950.000 hundar i vårt land. Kanske några av de hussar och mattar som ikväll tar ut sin skyddsling för luftning och kvällskissande ägnar en tanke åt det svindlande faktum att de är en del av den femtontusenåriga symbiosen mellan hund och människa...

20 mars 2007

"Där byggdes ett skepp uti Norden"

Egna bilder

Den 11 april kan den som vill besöka Sjöfartsmuséet och lyssna på ett föredrag om "Viking 100 år", och i tidningsannonser lockas med jubileumsmeny i Vikings egen restaurang med anledning av hennes hundraårsjubileum.
Frågan är dock om man inte är ute i senaste laget, eftersom barken Viking enligt trovärdiga källor sjösattes och döptes den 1 december 1906 vid varvet Burmeister & Wain i Köpenhamn. Enligt uppgift finns det idag endast tio fyrmastade barkar kvar i världen, varav fem fortfarande seglar. Viking lär emellertid aldrig mer ge sig ut på haven, bland annat därför att hennes stormast är kapad under däck.

Vikings karriär som aktivt seglande skepp blev dock dryga fyra decennier lång, och hon hann att vara med om mycket. Bland annat kantrade hon vid kaj under en storm i mars 1907, innan hon hunnit levereras till sin första ägare, den danska handelsflottans sjöbefälsskola. I augusti samma år gjorde hon sin jungfruresa, till Sydamerika med last av koks, och 1909 satte hon sitt officiella fartrekord, då hon på väg mot Kap Horn och med full last av vete uppnådde 15,5 knop. År 1915 såldes hon till det fortfarande existerande rederiet DFDS, i vars ägo hon två år senare kapades av en tysk ubåt, men frigavs efter inspektion.

På 1920-talet gick fartyget sporadiskt i trafik, eftersom fraktmarknaden var svag. År 1929 såldes hon så till den åländske segelskeppskungen Gustaf Erikson, för vilken hon seglade fram till 1948. Viking hamnade då i Holland, och hotades av upphuggning. År 1950 ställdes hon dock ut på Rotterdams sjöfartsutställning, där hon under 10 veckor besöktes av nästan 520.000 personer, och kanske var det där som den svenska föreningen Sjöfartens Hus fick upp ögonen för henne. En insamling startades, och man lyckades få köpa Viking för 261.000 kronor, för att påföljande år sälja henne till Göteborgs stad, som bland annat använde henne som utbildningslokaler för kockar och sjömän. Mellan 1957 och 1993 låg Viking vid Lilla Bommen, men därefter flyttades hon till Gullbergskajen, där hon fortfarande har sin kajplats i anslutning till Maritiman.

Från maj 1998 drivs Viking som hotell, restaurang och konferenscenter av Lisebergs Restaurang AB under namnet Hotell Barken Viking. På Wikipedia uppges Liseberg vara ägare till fartyget, medan Vikings vänförening, som nog känner sammanhangen bäst, uppger att Göteborgs stad fortfarande äger Viking, att hon förvaltas av Higabgruppen, och att Lisberg endast svarar för driften.


Viking under segel (gammalt vykort)


11 mars 2007

Korkat!

Trana (fri bild från nätet)

Solen försöker med blandad framgång tränga igenom dimmolnen, och trots att det är en bit in på försommaren känner du av morgonkylan. Hjortronbladens kupade skålar har fångat nattens fuktdroppar, och spindelväven lyser bomullsvit av dagg. Du förbannar sumpskogens alla torrgrenar som du river dig på, och de sjöblöta ormbunkarna som gör dina jeans dyngblöta. hörs ropen från myren, fanfarerna som känns lika uråldrigt mystiska som blåstes de på bronsålderslurar, och för ett ögonblick kastas du ut i tidlösheten. År 0 eller 2007 har ingen betydelse, myrens tidräkning mäts bättre i trangenerationer än i sekler och sekunder, och med en känsla av andakt inser du att nu dansas det på tranmyren igen!

I dagarna har de första tranorna anlänt Hornborgasjön, vilket är tidigare än normalt. Anledningen sägs vara att den milda vintern gjort att många tranor valt att övervintra i Tyskland istället. Samtidigt känner man ett sting av oro: kan det vara så att de korkeksskogar på iberiska halvön där tranorna normalt övervintrar nu har börjat skövlas för att ersättas av lönsammare markanvändning, i takt med att naturkorken blivit omodern? Man blir beklämd när vinexperter talar om "ädelt" uppsåt som orsak till övergången från naturkork till skruvkork på vinflaskorna! Så här uttalar sig en vinskribent :
"
Många tror att anledningen till att vi nu ser fler och fler skruvkorkar är att dessa är billigare. Men till största delen finns ett mycket ädlare uppsåt bakom switchen från kork till plåt. En skruvkork med tillhörande gängad flaska kostar nämligen mer eller mindre lika mycket som en naturkork. Nej, det är kvalitetstänkande som ligger bakom". Artikeln avslutas med en liten brasklapp, som inte känns särskilt övertygande: "Får jag rösta så vill jag generellt sett se fler skruvkorkar, men det är klart - det finns också en baksida. De vackra korkekarna försvinner naturligtvis sakteligen i samma takt och Ferdinand får färre viloplatser för sin blomsniffning och vi turister får mindre vackra korklundsvyer att speja ut över under våra besök i framförallt Portugal och Spanien".
"Fågeljakten", hällristning från Vitlycke (Egen bild).

Fotnot: Tranans namn är onomatopoetiskt, och härleds till hennes läte. I fornsaxiskan hette tranan "krano" eller "kranuh", vilket i modern tyska blivit "kranisch", "crane" på engelska, och vårt eget språks "trana". Få av oss tänker nog på att den kran vi tappar upp vatten igenom faktiskt är samma ord som det ursprungliga på tranan, men liknelsen blir ju uppenbar när man betraktar den långa böjda hals som många kranar fortfarande är försedda med!

5 mars 2007

En bedagad skönhet


Apotekaregatan 17, Göteborg (eget foto)


"Läsare, har det ej hänt dig stundom, under dina vandringar i våra städer, att fästa dina blickar på ett hus, varifrån de ovillkorligt studsa tillbaka med ett obehagligt intryck, ifall de ej fästa sig därvid med det slags intresse, som mörka mysterier inge? Huset kan vara väl byggt, ha sina två eller tre våningar, men det har ändå ett visst mörkt förfallet utseende. Det skiftar fläckvis i grått och ett sjukligt gulgrönt; ty rappningen är avnött eller nedsölad. Du ser inga blommor i fönstren; något mörkt och tråkigt tyckes blicka fram ur dem. Takets tegelstenar äro mörka också, några murkna, andra mosslupna. Trappan ser ut som om man icke vårdat sig om att sopa eller tvätta den ren. Vart du vänder dig, möter din blick något, som synes tala om vantrevnad. Där är något dött, något blottat på skönhet och liv. Var viss på, att i ett sådant hus många tysta suckar dagligen andas, många bittra tårar osedda rinna, och plågade hjärtan klappa, klappa, som om de ville spränga de mörka, fängslande murarna, förgäves! Det gamla huset står där, som ett mörkt mysterium slutande sina murar kring varma själars heta strider och kval, från det ena tiotalet år till det andra, döljande dem för världens ögon. Familjelivets djupa, dramatiska liv leves därinom, människan födes, uppfostras, utvecklas, älskar, anar, längtar, lider och förvissnar. Det gamla huset säger ingenting därom. Det gömmer tyst familjelivets hemlighet ifrån vaggan och till likkistan, och dess osägliga bitterheter, dess frätande rost, som "äter hjärtat" (för att tala i den gamla sångens ord), anas icke av världen utomkring. På sin höjd anar den att det "växer malört i det hemmet". Någon gång bryta de ut, dessa inre frätande missförhållanden, dessa hemliga kval, när måttet av dem blir för mycket rågot, och då sker något förfärligt. Ett mord av maka på maka, av barn på deras fader, en mordbrand, som förtär det gamla huset och sprider förödelse vida omkring, säger då stundom åt världen det gamla husets dystra hemlighet. Skvallrande tungor bryta fram ur vart fönster; murarna tala för första och vanligen för sista gången. Då är det slut med det gamla huset; vad som kvarstår är en ruin. Stundom står huset kvar, men skys av alla, som kunna välja bostad. Ty i sådana hus säges det, att där spökar. Någon fridlös ande går där igen. Men länge, innan det kommer så långt, står det gamla huset från årtionde till årtionde tyst och mörkt som en mosslupen gravvård, medan levande hjärtan därinne långsamt förblöda. Många sådana hus finnas i världen, ehuru icke många bära syn för sak, såsom det gamla hus, som vi nu stanna vid."

(Fredrika Bremer: ur "Hertha" 1856)
Varje gång jag åker buss förbi Sahlgrenska Universitetssjukhuset söker sig min blick från gratistidningen och upp emot Kråkslottet invid helikopterplattan. Huset har stått övergivet i flera decennier, även om det förvärvades 2003 av Wallenstams för dryga 12 miljoner. Villan uppfördes 1934 enligt Wallenstam (1930 enligt andra uppgifter), och ritades av arkitekten Ragnar Ossian Swensson, som bl.a. skapat Vita Bandet i Slottsskogen ,GP-huset samt var delaktig i utformningen av Götaplatsen inför Jubileumsutställningen.

Även om jag inte vet husets historia så är det väl inte så långsökt att tänka sig att det en gång varit en läkarbostad, men numera är alltså villan övergiven och svårt förfallen. I likhet med det (möjligen mer symboliska) hus som Fredrika Bremer skrev om här ovan har även denna fastighet eldhärjats, förmodligen i samband med påhälsning av övernattare eller skadeverkare någon gång under åren av förnedring. När en grävskopa intog trädgården för några veckor sedan verkade det som om det var rivningsdags, men den här gången nöjde man sig med markarbeten. Att husets dagar är räknade råder det nog dock inget tvivel om, men ännu så länge fyller det sin plats bland andra fascinerande övergivna platser.


Fotnot: länkarna sågs över i november 2013, bl.a. tog några döda länkar om husets uppförandeår bort. Dessutom lades bilden som fallit bort tillbaka.


25 februari 2007

Sagostunden

Tänker... (Egen bild)

Medan SvT envisas med att visa patetisk "ståuppkomik" har man uppenbarligen helt missat återkomsten av en uråldrig kommunikation människor emellan - sagoberättandet! Idag tar storföretag t.ex. vid organisationsförändringar inte hjälp bara av marknadsanalytiker och löntagarkonsulter, utan kallar även in sagoberättare. Då känns det ledsamt att Public Service missat det tåget - och onödigt dessutom, då man redan för flera decennier sedan var på rätt spår genom att ge berättarkonsten fritt spelrum i "Sena skrönikörer" på radion och "Berättelser ur bakfickan" på SvT!

T.o.m. i den utbildning jag nu har förmånen att vara med om har vi haft gästspel av en sagoberätterska, som berättade en tänkvärd gammal folksaga från Grekland. I väntan på att TV och radio och TV tar sitt ansvar skall jag i alla fall dra mitt strå till stacken genom att återberätta en gammal japansk folksaga, med, som de flesta sagor, tidlös sens moral.



För länge sedan och långt i fjärran fanns det i en by en byggnad som kallades "huset med de tusen speglarna". En dag fick en liten hund höra talas om huset, och han tänkte att "det måste jag bara besöka!" Sagt och gjort, han letade sig dit och rusade uppför trapporna till ingången. Vid dörren kikade han in, med spetsade öron och med svansen viftande för fullt, och han blev överväldigad av att se hur tusen hundar innanför dörren viftade på svansen precis lika glatt som han själv! Han såg vänligt på alla hundarna, som gav honom samma varma bemötande i retur. "Oj, vilket underbart ställe", tänkte den lilla hunden, "hit måste jag komma tillbaka, gång på gång!"

Nu råkade det bo en annan liten hund i samma by. Den hunden var inte lika lycklig som den vi nyss hört om, men även han hade hört talas om den här byggnaden, och ville också besöka den. Misstänksamt krälade han uppför trapporna, och med hängande huvud kikade han in i huset. Till sin förskräckelse fick han syn på tusen ilskna hundar därinne, och när han morrande visade tänderna gjorde alla hundarna innanför dörren likadant! Medan han med svansen mellan benen rusade nedför trapporna tänkte han "Usch, vilket ställe - hit vill jag aldrig återvända!"

22 februari 2007

The Big Blue

Puttgarten (egen bild)

Även om våra blickar om våra blickar och vår upptäckarlusta allt mer vänds mot rymden innebär det inte att vi har genomletat alla skrymslen på den här planeten efter allt som är okänt för oss, vilket väl bland annat fyndet den här veckan av en jättebläckfisk utanför Nya Zeeland visar.

Det finns c:a 1400 miljoner kubikkilometer vatten på Jorden, som täcks till 72% av hav - över 96% av allt vatten på vår planet är havsvatten! Största uppmätta havsdjupet är Challengerdjupet, beläget i Marianergraven i västra Stilla havet, 11034 m djupt.

Bilden här ovan är knappast något exempel på något okänt ur havsdjupen.
Däremot har jag ingen aning om vad det vita var som guppade omkring i vattnet hitom färjan mellan Rödby och Puttgarten den där gången i augusti för några år sedan, och som jag upptäckte först sedan jag tittat på bilden vid hemkomsten. Något vågsvall är det inte, och heller ingen skada i filmen, och då återstår gissningar. Segel, döda vitvalar - eller vad? Oavsett vilket så är det en lämplig utgångspunkt, eftersom det nu bär av till havs!

Kon-Tikiexpeditionen 1947 kom nära havsdjupen på ett unikt sätt, då de befann sig lågt över ytan och färdades i det närmaste ljudlöst på sin segling mellan Peru och Polynesien. Thor Heyerdahl skriver i sin bok om en iaktagelse av något svårförklarligt: "En molnig natt klockan två, när mannen vid rodret inte längre kunde skilja det svarta vattnet från den svarta skyn, fick han syn på ett svagt självlysande ljus i vattnet som sakta tog formen av ett stort djur.
Det var omöjligt att säga om det var plankton som lyste på dess kropp, eller om själva djuret hade en självlysande yta, men glimmandet i det svarta vattnet gav det spöklika djuret ett fladdrigt utseende.Ibland var det runt, ibland ovalt eller triangelformat, och plötsligt delade det sig i två delar och varje del simmade oberoende av varandra under flotten. Till slut såg vi tre lysande fantomer som vandrade i cirklar under oss. De var riktiga monster, för varje synlig del var fem famnar lång (drygt 9 meter).
Mystiska och ljudlösa, höll sig våra lysande besökare ett gott stycke under ytan. Det glimmande ljuset på deras rygg avslöjade att bestarna var större än elefanter men det var inga valar, för de kom aldrig upp för att andas".

Något liknande råkade en annan norsk sjöfarare, en ensamseglare, ut för i vattnen utanför Panamabukten. Så här skriver han: "Det var runde lys i overflaten, sirkelrunde lys. Det virket som om de hadde en diameter på rundt 10 meter. Ganske sterke lys, men ikke intense.- - - Sakte, sakte passerte lysene oss på styrbord side, omtrent femti meter unna oss. Jo, lysene hadde nok en diameter på rundt 10 meter, alle sammen. De måtte være omtrent 15 stykker av dem, og det virket som om de dannet en slags uryddig formasjon med omtent 10-20 meters avstand mellom seg".

År 1997 registrerade amerikansk avlyssningsutrustning med sensorerna utplacerade nära 500 mil ifrån varandra ett ännu oförklarat ljud från havsdjupen sydväst om Sydamerika. En gissning bland forskare har varit att det rört sig om en jättebläckfisk, men marinbiologen Phil Lobel vid Universitetet i Boston säger att de inte kan få fram den här typen av ljud som kan avlyssnas här. Han uteslöt inte ens helt att det kan röra sig om någon form av farkost - kanske är det kapten Nemo med sin Nautilus som är ute och rör på sig?

Därmed är det dags att stiga i land efter den här lilla havsexpeditionen, men den som vill fortsätta letandet efter undervattensfenomen har mycket att hitta på Internet. Trevlig resa!

14 februari 2007

MVH

Jag hör (dessvärre...) till dem som undertecknar mail och brev med "MVH" ibland, trots att jag inte tycker att det är speciellt vårdat. Det finns många som retar sig på förkortningen med viss rätt, och tycker att man gott kan skriva ut Med Vänlig Hälsning, "mer brått är det väl inte"! Vad som intresserar mig är dock inte så mycket att vi använder uttrycket, utan mer när vi började göra det. När jag ser tillbaka är jag tveksam till om jag själv skrev "MVH" för tio år sedan, eller såg andra göra det heller. Jag har sökt lite grann på nätet, men det är inte lätt att hitta något i denna fråga där. Den som har klart för sig när förkortningen började tillämpas i större skala är alltså välkommen att höra av sig!

Apropå avslutningsfraser så finns det på en sida som jag besöker ibland en flitig och vänlig (!) diskussionsdeltagare som envisas med att avsluta sina inlägg med "vänligen". Jag har känt den lille språkpolisen inom mig vrida lite på sig av olust inför det uttrycket, eftersom jag tycker att "vänligen" låter rätt strängt och mästrande. Söker man på Google efter ordet ser man att det oftast förekommer i uppmaningssammanhang, t.ex. "vänligen fyll i uppgifterna", "vänligen läs detta" eller "vänligen logga in på nytt".

Häromdagen råkade jag titta in på DN:s "Fråga om språket", och kan sedan dess glädja mig över att ha fått lite vatten på min kvarn - språkvårdaren Catharina Grünbaum skriver att hon hellre ser att den som korresponderar med henne avstår från avslutningsfras än skriver "Vänligen". Någon som tycker något i sammanhanget?

Vänligen...
Peter

2 februari 2007

Om en stuvares alla besvär

Masthuggskajen då det begav sig...(Egen diakopia)
"Nere vid kajen står Kålle och mediterar
och följer det som passerar med en blick som är hård.
Hamnen är tyst som en krog efter sista gästen
och liknar förresten mest en marinkyrkogård.
Nej, annat var det förr i tiden
då hamnen var full av sjudande liv
och båtar kom med kaffe och siden
och vinscharna spelade värre än positiv."

År 1943 låg Göteborgs Hamn mer eller mindre öde till följd av kriget, och det fick Lasse Dahlquist att med närmast journalistisk stringens ge en målande skildring av dagsläget ur stuveriarbetaren Kålles perspektiv. Fast i likhet med den ofta förljugna sjömansromantiken fanns det även i denna visa en lätt idylliserande bild av livet i lastluckorna, när det i själva verket rörde sig om ett hårt slit, utan tekniska hjälpmedel och under förnedrande villkor. Att ibland gå ner till hamnen morgon efter morgon utan att få sitt bricknummer uppläst måste ha varit en tung psykisk belastning för den som hade en familj att försörja!

Sven Jerstedt "Wallraffade" i hamnen redan år 1957, och gjorde ett tidsdokument som kan höras på SR:s hemsida. Förutom Jerstedts egna intryck möter man i programmet också stuveriarbetaren Uno, en naturbegåvning i radiopratande, som ännu idag låter modern och ändå med ett mycket vålvårdat språk. I programmet får man veta att stuveriarbetaren tjänade 13500 kronor om året 1957, och tjänstgjorde 2100 timmar plus "passningsskyldighet", som inte innebar någon övertidsersättning. Lönen för ett dagpass låg det året på 5,68 kronor i timmen.

Bland stuveri- och hamnarbetare var det vanligt att man hade öknamn - människor som hade jobbat ihop i åratal visste ofta inte varandras riktiga namn, utan kände varandra bara vid öknamn. Och kanske är det just den saken som binder samman då- och nutid i hamnarna, för hade de gamla stuveriarbetarna kommit idag hade de säkert inte blivit förvånade över att deras sentida efterföljare kan heta "Biffen" och "Räven" t.ex. Själva kunde de heta "Gråtmild", "Sju böcker", "Månskensmördarn" eller - "Bimbo"!


Fotnot: Den gode Dahlquist gjorde väl en liten "maja" när han döpte sin visa till "Stuvarevalsen", för stuvaren var egentligen arbetsgivaren, medan "Kålle" och hans kompisar ju var stuveriarbetare. Fast det gör ju inte visan mindre mästerlig!

20 januari 2007

Där hjärtat var med...

Haga, vy mot Skansen Kronan (egen bild)

På den tiden när det gick att hoppa mellan jobben gjorde jag en kort och föga lysande karriär som apparatuppsättare på Televerket, bland annat i Haga i Göteborg. Detta var omkring 1970, då saneringarna av stadsdelen hade börjat, men ännu fanns mycket kvar av den gamla Haga, så jag har därför en del minnen av stadsdelen som den såg ut då. Ibland plockar jag fram en en bok från 1982 som heter "Haga i Närbild" av Jean Barjac, och den är en fantastisk tidskapsel från en förgången tid och från en förändrad stadsdel som återkallar många minnesintryck.

Haga då var en arbetarstadsdel med en salig blandning av hantverkare, pilsnergubbar, sjömansänkor, kollektivfamiljer och studerande, och just smältdegeln av olika kategorier människor kändes naturlig i en sjöfartsstad. Idag sker i stället de spännande mötena mellan olika kulturer och generationer i Angered och Bergsjön, dessvärre utan att så mycket av den lokala traditionen vävs in i den brokiga väven...

Haga är Göteborgs äldsta "förstad", och redan i mitten på 1650-talet uppfördes den första bebyggelsen här. I samband med industrialismen blev Haga en arbetarstadsdel, på 1880-talet bestod 85% av befolkningen här av arbetare och hantverkare (källa Barjac). Vid sekelskiftet 1900 bodde det 13.000 människor i Haga, vid det senaste sekelskiftet hade den siffran halverats. Med tiden förföll bebyggelsen alltmera, och en sanering blev nödvändig, jag minns ännu lukten av mögel, smuts och urin i trapphus och på många av gårdarna från den tid jag arbetade där. Att Albert och Herbert placerades i Haga av Göteborgs-TV var förstås ingen tillfällighet, och det sanitära armodet i deras boende hade sin mindre charmiga motsvarighet i verkligheten...

Under slutfasen av saneringsepoken fanns det tecken på att Haga var på väg att förvandlas till ett svenskt Kristiania, och det bidrog kanske till husockupationerna och demonstrationerna vid slutsaneringarna i mitten av 80-talet. Medan de gamla Hagaborna med sorg i hjärtat fann sig förflyttade till förorter och äldreboende så var det andra kategorier som stred in i det sista, bland dem många studerande som såg Haga som ett bra och bekvämt boendeområde under studietiden, och andra som försökte bilda opinion av politiska skäl, revolutionsromantiken stod ju fortfarande i blom på den tiden! Idag har en del av den tidens aktivister genom utbildning och erfarenhet fått befattningar där de förhoppningsvis kan bidra till en mer konstruktiv syn på saneringsproblematiken i staden, så att samma ömsesidiga misstag inte behöver upprepas...

Barjacs bok avslutas med en pessimistisk framtidsvision av en dam, som jag skall låta få förbli anonym. Hon sade så här för trettio år sedan: "Jag tror inte mycket på att Haga överlever. Det skall troligen hända samma sak som i Gamla Stan i Stockholm. Man skall slänga ut alla som bor här för att lyxrenovera de hus som skall bevaras och bygga nya. Sedan plockar man in sådana som har råd till de nya hyrorna. Även om namnet består betyder det här slutet för Haga. Utan innehållet som gav denna stadsdel dess säregna atmosfär blir det tomt här. Småaffärerna försvinner och ersättes kanske av små lyxaffärer. Den personliga service som man fick förr, traditionen att sälja bra saker till bra priser, de gamla hantverkarna som fanns i praktiskt taget varje gård, de individuellt utformade husen, möjligheten att göra i ordning lägenheten själv, det otvungna sättet att umgås försvinner för alltid".

Med facit i hand, hur gick det då med Haga? Ja, det är ju inte samma kategorier av människor som bor här längre, men samhället har förvisso förändrats även på andra sätt i takt med att "nivelleringen gjort sin entré"! Fast visst, varje gång jag vandrar i kvarteren slås jag av att där är spöklikt tomt på dagtid, med undantag av strövstråket och dess butiker. Det brokiga folklivet är sedan länge borta, nu bebos stadsdelen av människor i karriären, som har sin arbetsplats på andra ställen i staden. Men Haga har kvar mycket av sin småstadskaraktär, med låghusbebyggelse och många små trevliga affärer. Och den som söker kan fortfarande finna cykelverkstäder, sybutiker och skomakerier även i det nya Haga - igår när jag tog en promenad i kvarteren såg jag t.o.m. ett hattmakeri! Så, fullt så illa har det kanske inte gått med den gamla fina stadsdelen som det förutspåddes för trettio år sedan, trots allt...

Fotnot: länkarna i inlägget har tagits bort i september 2013, eftersom flera av dem har utgått - det var ju några år sedan inlägget skrevs.