22 december 2007

"Bockens" barn

Bockestôva (egen bild)

Vissa människor kommer någon gång i livet till Säffle, medan andra, mindre lyckligt lottade får nöja sig med Samarkand t.ex. Om Du nånsin kommer fram till Säffle vill jag gärna rekommendera ett besök i det hus där min morfars farmors morfar "Bocken" bodde i tidigt 1800-tal. Nu hette han förstås inte "Bocken" utan Olof Andersson, men han bodde i huset. Fast aldrig i Säffle, utan i Kila några mil bort.

Krångligt? Nja, det är så att huset flyttats från Kila till Säffle, vilket skedde c:a 1930. I juni 1931 stod det tidigare rucklet från Kila klart att återinvigas i närvaro av ingen mindre än den dåtida landshövdingen. "Bockestôva" hade nämligen blivit Säffles hembygdsgård, något den är än i denna dag.

Någon gång runt 1993 var vi några stycken som, medvetna om våra släktskap med "Bocken", slog oss samman för att ta reda på vilka andra som hade några DNA-strängar från samme urfader. Det resulterade 1996 i ett tryck som hette "Bockerudsättlingar", omfattande 484 tabeller med ättlingar till Olof, snabbt följd av en andra upplaga med kompletteringar och rättelser. Därefter har min egen forskariver falnat betydligt, men en av oss tre, Carl-Johan Ivarsson, har oförtröttligt kämpat vidare och har t.o.m. varit över i USA några gånger för att hitta Bockerudare. Han har varit så framgångsrik att när boken nu kommer ut i en tredje upplaga så har tabellerna utökats till hela 1125. Boken kom med ett brak genom mitt brevinkast häromdagen, vilket räddar min helgläsning när jag tröttnat på julevangeliet...

Vad kan vi då säga om oss Bockerudare? Ja, vi är nog som folk är mest, oavsett om vi bor i Sioux Falls eller i Mölndal. Några världskändisar har det väl inte blivit av oss, möjligen med undantag av Gene Amdahl, som rent av kan sägas ha haft ett finger med i möjliggörandet för mig att skriva dessa rader. Doktor Amdahl var en pionjär på IBM, och bl.a. i högsta grad involverad i att skapa kompabilitet mellan olika datorsystem. Tidskriften Computerworld har utnämnt Gene Amdahl som hörande till en grupp av 25 personer som har förändrat världen, och The Times utnämnde honom 1991 till "en av de tusen personer som skapat det tjugonde århundradet".

För egen del blev jag minst lika glad över att i senaste upplagan hitta min gamla orienteringskamrat Lars-Erik, som jag träffat på travstallbackar då och då under senare år utan att veta att vi är "släkt". Världen är liten, även utanför Kila...


"Boka!"
P.S. Vill Du veta mer om Olof Anderssons anor så finns de på Gunnar Jonssons hemsidor. Gunnar, välkänd Kilaforskare och medlem i ursprungstrojkan från 1993, har nämligen lagt ut "Bockens" ansedel på nätet. Klicka här!

19 december 2007

En förunderlig dag 1914

År 1914 är ett årtal som många av oss har lätt att associera till. Personligen minns jag väl året mest för att då föddes min mor i den värmländska småstaden. Tekniskt intresserade kanske kommer ihåg detta år för att Henry Ford borta i USA blev den förste som började bygga bilar enligt löpandebandprincipen, medan troende tillhöriga Jehovas Vittnen hävdar att just detta år tillträdde Jesus "hemligen" som kung i Guds rike. Men för de flesta leder tankarna säkert till skotten i Sarajevo, då Österrikes kronprins Franz Ferdinand och hans gemål föll offer för en attentatsmans kulor och världen kastade in i det första av seklets två förödande världskrig.

Den 23 december samma år låg tyskar och engelsmän nedgrävda i sina skyttegravar i Flandern. Inte bara det vidriga vädret gjorde förhållandena olidliga - det är lätt att ana hur krigströttheten bredde ut sig bland soldaterna, och att tankarna gick till dem där hemma och julefriden där. Plötsligt stämde en röst upp "Stilla natt, heliga natt" på tyska, och så skedde det oerhörda: sången togs upp av allt fler och den spreds över slagfältet, nästlade sig igenom taggtrådshinder och över vattenfyllda grandkratrar över till fiendelägret där frusna händer värmdes upp av spontana applåder. Snart syntes små stearinljus kanta de nyss mörklagda skyttegravarna, och soldaterna vågade räta på ryggarna och lova varandra ett eld upphör. Inom kort skakade de mest våghalsiga från vardera sidan hand, och så var isen bruten i ett vapenstillestånd som varade ända till den 15 januari 1915.

Samma dag vandrade en flicka vid namn Alma i Nebraska ner till poststationen för att skicka ett julkort till sin kusin Ethel Martin i Oberlin, Kansas. Det fina kortet på tomten som lyfter en liten flicka tog dock tid på sig att leta sig fram till Oberlin - först 93 år senare kom det fram! Då var Ethel sannolikt död sedan snart tio år, vakna amerikanska genealoger har letat fram uppgifter om en kvinna som stämmer in på uppgifterna. Istället blev det Ethels svägerska Bernice som fick ta emot julkortet, som för säkerhets skull levererades från Iillinois i ett nyfrankerat kuvert - inte bara för att encentsfrimärket inte längre var tillräckligt...

Med detta lilla vittnesmål om under i juletid vill jag passa på att önska mina vänner från nätet


P.S. Julkortet är inte det som Alma lade på lådan, men är troligen samtida, fast ryskt. D.S.