22 december 2006

Nytt ras, gammalt problem

Göteborgsvägen, dec. 2006 (Eget)


"Inget nytt under solen" heter det ju, men vi här på västkusten kan nog säga "inget nytt under regnmolnen" istället! Att det myckna regnandet skulle utlösa ras och jordskred var ingen högoddsare, och att det skulle ske runt Munkedal kommer väl inte heller som någon överraskning, även om det tidigare varit området kring Örekilsälven som varit mest utsatt i omgångar. Men historien sträcker sig längre tillbaka än så! Just i trakterna av där det senaste raset skedde ligger Saltkällan, och här inträffade ett stort skred redan under lucianatten 1828, enligt "Uddewalla Veckoblad". Så här skrev man den gången:


"TORSDAGEN DEN 22 JANUARI 1829

Uddewalla. Medelst privat underrättelse från säteriet Saltkällan, beläget 2 mil norrut härifrån, meddelas: Natten till den 13:e sistlidne December, kl. mellan 2 och 3 timade på säteriet Saltkällan en högst sällsynt händelse, nämligen ett jordfall eller rättare jordras, likt ett vulkaniskt utbrott, 154 alnar långt och 62 alnar brett och dess omkrets äro 400 alnar, förorsakat troligen av underjordisk eld. Detta är så mycket sannolikare, som lukt av svavelångor, kändes ur de i jorden genom raset uppkomna stora sprickor".

Man förstår av den vidare läsningen att det rörde sig om ett våldsamt ras, som, i likhet med det vid Småröd, resulterade i att åravinen dämdes upp och fylldes med vatten. Ett bränneri beläget mitt emot rasytan hamnade i skredriktningen, och jordmassorna skadade inte bara grunden, utan krossade bottenvåningens rutor och nådde upp till husets övervåning. Jorden vältrade sig sedan ut längs ån mot dess mynning i havet. I bränneriet befann sig fyra personer, därav två som vakade. Dessa väckte sina sovande kamrater, och samtliga fick rädda sig ut fönstervägen, eftersom lermassorna hade trängt in i bränneriets bottenplan.

Redan i gryningen hade man samlat samman omkring 30 man, som dikade bort vattnet från bränneriet. Detta förslog dock inte, då det inträffade flera nya ras, och man fruktade att fler skulle följa under den följande tiden. Enligt vad som framkom i skildringen tog skredet befolkningen med överraskning, eftersom det inträffade i ett område med endast måttlig marksluttning. De ekonomiska skadorna för arrendatorn på Saltkällan uppgavs uppgå till omkring 500 R:dr Banko, vilket då motsvarade priset för tjugo kor.

Nog låter det väl märkligt märkligt med vittnesmålen om svavellukt och underjordisk eld - kanske ligger där en vulkan och bubblar under ytan? Nja, det var nog ett "typiskt" jordskred, trots allt! Och, som sagt, "inget nytt under solen", men dessvärre verkar vissa inget ha lärt av historien...


24 november 2006

Fredagsbussen

H. Daumier: Omnibus (Wikipedia, fri bild)
För den som likt er förtrogne under en ganska lång period av livet varit förvisad till själsdödande kösittande i bil på morgnarna känns det närmast som en befrielse att nu sjunka ner i bussätet med en packe gratis morgontidningar som reselektyr. Sjuhundrasextio är en bussig linje, gott om sittplatser och oftast utan den värsta morgondramatiken (om man inte räknar in långvarigt översvämmade gator och luftfärder efter gatkantsansatser dit?). Fast ibland tar nyfikenheten kommandot, så att man bara måste sticka upp näsan över tidningskanten för en omvärldsanalys - denna morgon var just ett sådant tillfälle!

Som vanligt passerade jag tre av mina sittande kurskamrater när jag gick på bussen, trots att det fanns tomma platser bredvid dem alla. Vår oskrivna lag och etikettskänsla förbjuder oss att ägna morgonen åt tomprat, vi sliter tillräckligt på varandra ändå under lektionstid - en svensk rit som möjligen är besläktad med japanernas rädsla för att förlora ansiktet. "Skall vi vara tråkiga så låt oss vara det var och en för sig!" är ett passande motto...

En annan av de påtvingade resekamraterna placerade jag tidigt i kategorin "sjuksköterska". Det stod en air av Nightingale kring henne (hon såg för resten ut som en fräsigare version av Meryl Streep!) , och jag blev otroligt nöjd med mig själv när hon verkligen steg av vid Sahlgrenska. Endast tidsbrist gjorde att jag inte hann skriva in mig på hennes avdelning för att slutföra kategoriseringen.

Denna morgon förgylldes även av en samling veteraner, med destination "Fredrikshavn" skriven i pannan. Även om det nog hade konsumerats en och annan frukostöl i det sällskapet så medförde deras närvaro ändå mer hopp än fruktan inför det näraliggande seniorskapet. Hoppas att ni hade en bra dag på havet gubbar, och att gammeldansken inte lämnade en alltför besk eftersmak!

Dagens grubbleri infann sig på Linnéplatsen. En fjärilsflicka passerade nämligen framför bussen, och fast att hennes vingar slokade betänkligt i snålregnet så infann sig funderingen om hon var min lyckliga fé eller sin egen olyckliga fé. Jag hann inte djupmeditera över detta, men bär med mig frågeställningen över helgen.

Så många färdsätt, så många medresenärer, så många destinationer! Vart är vi på väg, och vad väntar oss? Fredagskvällens fråga, utan livlina...

19 november 2006

Globaliserad?

Ullhandskrabba, fri bild från Wikipedia
Att det kan gå krabb sjö på Vänern ibland vet vi ju, men att det nu även blivit en krabbsjö kommer nog som en nyhet för de flesta av oss! Redan för några decennier sedan dök det dock upp enstaka Ullhandskrabbor i Vänern, och på Naturhistoriska Riksmuséets hemsida anges de fortfarande som "inte särskilt vanliga" i svenska vatten. Men enligt gårdagens Värmlands Folkblad  ökar de närmast explosionsartat i Vänern, och en fiskare berättar att han under ett år själv fått upp över 300 stycken i sina garn! Därmed kan vi kanske förmoda att vårt land har fått sin egen variant av den norska jättekrabbsinvasionen! Dock är det inte bara vårt land som fått ta emot dessa nykomlingar i vår fauna, utan de har bl.a. spridit sig längs nordeuropas kuster.
Ullhandskrabbans hemmavatten finns annars i Kina, men man förmodar att de liftar med handelsfartygens ballasttankar. Krabban lever normalt i sötvatten, men förökar sig liksom ålen i saltvatten. Ännu har man inte kunnat konstatera någon inhemsk krabbroduktion i Vänern, men en forskare på Vänermuséet som VF talat med håller det inte som otroligt att det kan komma att ske.
"Den kan vandra 1,2 mil om dagen nedströms. Det finns uppgifter från Kina om att den har vandrat 140 mil", säger forskaren till tidningen, och han berättar att de tar sig fram gallant även på land, så slussar och andra hinder på vandringen mot havet är knappast några oöverstigliga problem för krabborna.

Problemet med krabbornas närvaro i Vänern är att de kan förstöra fiskarnas garn samt kan med sitt gångbyggande underminera kajer och liknande, om de förökar sig ytterligare. Men kanske finns det fördelar också: i Kina ses de som en delikatess! Så även om vänerfiskarna idag kastar tillbaka krabborna de får i nätet kan kanske Ullhandskrabba så småningom bli ett exotiskt inslag i restaurangmenyerna kring Vänern? Fast på andra sidan Atlanten, där man också drabbats av krabbinvasionen, är man inte särdeles optimistisk om krabbans värde som delikatess! I Baltimore Sun kan man läsa: "It would take a lot of Old Bay (ört- och kryddblandning) and beer to get one down. Those are ugly things," says Joe Anderson, manager and chef at Cantler's Riverside Inn near Annapolis. Because chefs often have their own language, we will recap Anderson's advice: lots of Old Bay and beer. "Yup, and hope for the best." Så ett råd till krögare norr om Vänern som vill satsa på något nytt får väl bli att locka med någon sexa Skogsstjärnan att skölja ner med, och till det norskt Macköl, som jag förstått är det ultimata ölmärket till (innan)havets läckerheter - "and hope for the best"... ;-)

Fotnot: det är inte bara Ullhandskrabban som är ny i våra vatten. Vid våra kuster har nykomlingar som kammanet, svartmunnad smörbult, hinnkräfta och tovig perukalg infunnit sig.

7 november 2006

Filosofen i jordkulan


Jag har nyss tittat på dokumentärfilmen "Med ett ben i Evigheten", som handlar om Arne Ottoson. Arne var "inte som eljest", för att låna ett norrländskt uttryck som passar bra på denne urvärmlänning. Sitt smeknamn "Arne på båten" fick han av sitt boende i en båt i 25 år, men via mellanspel i ett drivhus och ett busvrak kom han senare att bosätta sig i en jordkula på egen mark utanför Säffle. Många vill nog påstå att Arne levde i misär, men själv skulle han säkert invända att han var rikare än de flesta.

Arne Ottoson var lanthandlare under andra världskriget, men hyresgäster som han inte tyckte om samt insikten att affärerna nog kostade mer än de smakade gjorde att han sålde av butiken. Istället beslöt Arne att sig att se sig om i världen, bland annat företog han en cykeltur till Malmö som slutade med att han blev av med cykeln och fick vandra hem med 5 kronor och 60 öre på fickan, en annan expedition förde honom till Vinga. Men så småningom vände Arne civilisationen ryggen och påbörjade en resa inåt. Samtidigt var han dock en omvärldsobservatör av stora mått, han lyssnade flitigt på radions P1, och att han själv blev föremål för omvärldens intresse i såväl skrift som på film smickrade honom nog en hel del. När dokumentären om hans liv fick pris på en festival lär han t.o.m. ha jämfört sig med Garbo - inte Hasse Alfredssons fiskargubbe i "Att angöra en brygga", utan självaste Greta, fast då med stor självironi förstås! Tyvärr blev Arne även utsatt för mindre finkänsliga besök, men som den filosof han var tog säkert Arne även sådan uppmärksamhet med jämnmod.

En rörande sekvens i filmen är när Arne får besök av varubussen. Då lanthandlaren hjälper Arne tillbaka till kojan med varorna har de Arnes tolv katter i släptåg, och det är också de som skall ha mat först innan Arne själv tillåter sig att äta. Arnes slutord i filmen sade han sig ha hämtat från en nobelpristagare: "Ni får säga vad ni vill om människor som mig, men ni kan inte kalla oss fega - vi riskerar vårt förstånd när vi funderar över tillvarons mening!" Arne Ottoson gick bort i juli 2005 i en ålder av nittio år. Jag vet inte hur hans begravning blev, men jag önskar att prästen läste en särskild dikt till minnet av Arne och hans katter.


5 november 2006

Hos de tysta

Entrén Stampens kyrkogård, Göteborg (fri bild)

Den levnadströttes samtal med sin själ

Döden står idag inför mitt ansikte
Som när en sjuk blir frisk
Som att stiga ut i trädgården efter en sjukdom

Döden står idag inför mitt ansikte
Som doften av myrra
Som att sitta under ett solsegel en vindfylld dag

Döden står idag inför mitt ansikte
Som lotusblommornas doft
Som att sitta på berusningens strand

Döden står idag inför mitt ansikte
Som när himlen klarnar
Som en man jagar efter det han icke känner till

Döden står idag inför mitt ansikte
Som en man längtar att se sitt hus
Efter många år i fångenskap.

(En fyratusenårig dikt från "Mellersta riket", RTVD-bulletinen).


"Som tur var upptäckte jag kyrkogården innan jag visste vad döden var. För mig finns inte döden här. Döden finns överallt. Utom här, för här måste man dölja den. Om vi fick se kyrkogården som den är, då vore det outhärdligt."

-Guide på kyrkogården Pére Lachais i Paris från TV-dokumentär 2006.


Sällan får döden så livlig uppmärksamhet som så här i Allhelgonatid! För egen del såg jag det holländska programmet om kyrkogården Pére-Lachais på TV i fredags, och blev lite förvånad över guidens uttalande. Jag tycker verkligen att döden finns närvarande där - det är ju i själva verket dödens närvaro som gör kyrkogården så levande! Det är väl knappast döden man döljer, utan de avlidnas kokonger?

Själv älskar jag kyrkogårdar "utan ordning", oavsett om de blivit sådana de är genom "svartbyggen" eller förfall! Det som kan skrämma mig är i stället våra svenska kyrkogårdar, med snörräta gravrader som på en krigskyrkogård, eller som parkeringsfickor på en långtidsparkering. Jag anar här mer närvaron av en nitisk kyrkogårdsarkitekt med passare och linjal snarare än av en varmhjärtad kreatör med känsla för spontanitetetens möjligheter. Dock skall sägas att det finns ljuspunkter även på svenska kyrkogårdar, det inser inte minst den som läst boken "Minnets Stigar"!

Till sist är det förstås i grund och botten vår egen relation till den avlidne som avgör vad som kan anses vara smakfullt respektive passande som utsmyckning, och konsten då snarast att klara av den balansgången utan att såra någon annan besökare. Fast en ny trend är tydligen att man nu kan dela upp sin aska och bli begravd på flera ställen! Då kan man ju ha sitt officiella jag på en högtidlig kyrkogård och en liten pyts i ett roligare sällskap på en stökigare kyrkogård - tänk så glad släkten skall bli, som får tillbringa mer fritid i bilen, resande mellan olika kyrkogårdar för att hälsa på hela mig! Nej, jag skojar förstås, minneslunden är vad som väntar. Skulle jag då välkomnas av en grå liten fågels kvitter den dagen, så inte mig emot...


22 oktober 2006

"Gôtt mos!"

Göteborgsvy (egen diakopia) Klicka för större bild!
Eftersom vi redan befinner oss i den här trakten sedan föregående inlägg så passar det väl bra att ta en titt på en av de attraktionstätaste vyerna i Göteborg? I bakgrunden syns förstås Masthuggskyrkans imposanta silhuett, ett känt och älskat landmärke för sjöfarande. Kyrkan är uppförd 1914, och arkitekten hette Sigfrid Ericsson. Förra veckan hade jag tänkt mig att ta en titt inne i byggnaden, men tyvärr pågick det en skivinspelning, så kyrkan var stängd just den dagen.

Längst till vänster (med ärgigt koppartak) syns Sjömanskyrkan vid Stigbergstorget, och där bakom ligger Gathenhielmska kulturreservatet, som jag också besökte förra veckan. Går vi sedan vidare med blicken åt höger går det inte att undvika att se Ivar Johnssons staty "Kvinna vid havet" (från tidigt 30-tal) på sin 60 meter höga tegelsockel, vilket gör den till Sveriges största monumentalskulptur. Statyn, i sig själv fem meter hög, är väl mera känd som "Sjömanshustrun", och är en hyllning till alla de kvinnor som miste sina män på havet under första världskriget (namn på de omkomna och deras fartyg finns på skyltar vid statyns fot). Förr kunde man ta hissen upp till statyn, och därifrån hade man en svindlande utsikt över Göteborg. Jag minns själv hur benen skakade ner man klamrade sig fast mot väggen däruppe! Intill statyn ligger Sjöfartsmuséet, ett museum av den gamla fina sorten, där montrarna ännu inte ersatts av digitalskärmar...

I förgrunden ser vi Amerikaskjulet, uppfört 1912 för Svenska Amerikalinjens fartyg. Byggnaden kallades också Betongskjulet, vilket idag låter lite nedlåtande, men på den tiden var det en ny och spännande byggnadsteknik att bygga hus av betong. Mellan 1892 och 1924 emigrerade över en miljon svenskar till USA, många just härifrån, och bland dem var f.ö. min faster och farbror. Idag är byggnaden uppsnyggad och innehåller kontor, men den var faktiskt terminal så sent som på 1990-talet, då för ett katamaranrederi.

Apropå Amerikaskjulet - man skulle kunna tro att det var i år som Åssbån träffade den där svenskamerikanen här på kajen, men det var säkert längre sedan. Alltnog, det blev som det brukade, svenskamerikanen kunde inte låta bli att skryta om sitt nya hemland.
-Hemma i Staterna har vi ubåtar som kan vara under vatten i flera veckor och som till och med kan passera nordpolen under is!, skrävlade han.
-Dö, de´ va´la inget, svarade Åssbån behärskat, här i stan har vi ett par fotbollslag som varit under isen i åratal...

(Fotnot: "Gôtt mos" är bland de töntigaste uttryck jag vet! Jag var tvungen att skriva den rubriken bara för att få chansen att berätta det... Fast vill du trots det ha mer grädde på moset så kolla här!)

17 oktober 2006

I Stigbergslasses kvarter

"Stigbergslasse", Gatenhielmska Kulturreservatet (egna bilder)

Om Kal och Ada händelsevis vill vända ryggen mot storstadshetsen för ett ögonblick är det ingen omöjlighet att de styr sina steg till Gatenhielmska kulturreservatet vid Stigbergstorget. Här kan de möta ett Majorna som det såg ut för ett sekel sedan och delvis långt tidigare, den äldsta byggnaden är över trehundra år gammal. På 1930-talet hotades kåkarna av rivning, men insiktsfulla människor protesterade och räddade kvarteret åt eftervärlden.

Den som vandrar uppför Pölgatan idag kan se fram emot att möta "Stigbergslasse" med sin sjömanssäck på axeln. Det är den mångsidige Eino Hanskis hyllning från 1996 till den gamla sjöfartsstaden och dess sentida vikingar. Hanski bodde för övrigt i ett hus nära sin sjömansstaty, i andra byggnader residerar flera ideella föreningar, många med maritim anknytning. För en tillfällig göteborgsgäst är det lätt att hitta reservatetet - det ligger tvåhundra meter från Sjöfartsmuséet, som man förstås inte heller får underlåta att besöka!

10 oktober 2006

Yxan i eldstaden

Yxskallen i profil (Eget foto)
Sommaren 1987 avverkade jag några etapper av Hallandsledens södra del. Den första dagen klarade jag av 17 kilometer i kuperad terräng, en tuff början som dock gick bra. Ett av rastställena på vägen låg mycket vackert beläget på en ås och vid en friskt porlande bäck. Efter att ha pustat ut lite såg jag mig omkring på platsen, och när jag kastade en blick i eldstaden såg jag ett yxhuvud, som tydligen använts som sotraka av andra vandrare. Yxan var handsmidd och verkade vara av respektingivande ålder. Tyvärr var den så tung att den inte gick att ta med, så jag lade den därför i skydd för att kunna hämta den senare, och där har den blivit liggande (om ingen annan funnit den vid det här laget). I början tänkte jag på den varje sommar när jag planerade mina utflykter, men numera har den närmast blivit en symbol för det ouppnåeliga. Det händer dock att jag fortfarande kan fundera över hur den hamnade vid vindskyddet och dess tidigare öde. Det är uppenbarligen ingen "stridsyxa", utan en väl använd arbetsyxa. Vem använde den, och när gjorde han det? Det lär jag aldrig få veta, och det är kanske just därför som den återkommer i mina tankar då och då...

29 september 2006

Gamla bilder, nya frågor...

Jag har fått på min lott att gå igenom en del gamla album från avlidna släktingar, och det är både spännande och frustrerande! "Spännande" eftersom det ibland blir rena detektivarbetet, "frustrerande" eftersom det tyvärr alltför ofta saknas bildtexter...

Den klickbara bilden här ovan har en bildtext som en av mina fastrar skrivit. Där står kort och gott "Far i Norge". Mannen i förgrunden är förvisso min farfar Karl, född 1879 och död när jag var dryga året. Att han var i Norge och jobbade är klart möjligt, det var kanske t.o.m. ännu vanligare då än idag att värmlänningar for över kölen för att arbeta. Frågan är vad han gjorde där? Vid ett första påseende ser det ut som han ingår i ett flottarlag - timmerbröten, brötstavarna och slokhattarna pekar på det! Men kollar man omgivningen ser det inte ut att vara vid något vattenflöde (är det ens i en sjö?), stockarna är av kraftigt varierande dimension och alla ser inte ut att vara nyhuggna - en slana till höger verkar dessutom att vara genomborrad. Frågan jag brottas med är kort och gott: vad gjorde farfar i Norge?

Ett annat "mysterium" av lite mer kuriosakaraktär infann sig när jag tittade på den här bilden igår kväll. Den är tagen runt 1920, och mannen till höger är min farmors far Karl Johan, Kusk-Kalle" kallad, född 1841. Bredvid honom står farmorsbror Victor, och det som gjorde mig lite nyfiken är faktiskt hunden som han håller. Vid första påseendet ser Bella ut som en foxterrier, men jag har ganska nyligen stiftat bekantskap med den gamla rasen dansk/svensk gårdshund, och frågan är om inte Bella är en sådan! Någon kynolog därute som kan göra en typbedömning av jycken?

28 september 2006

Kungslena - spöklikt vackert...

Kungslena kyrka (eget)
Sitter just och läser Västgöta-Bengtssons debutbok från 1948, "På strövtåg i västgötabygd", där denne gudabenådade berättare kommer in på Kungslena. Den minnesgode kanske drar sig till minnes hur just Bengtsson och Dag Stålsjö långt senare (1985) i direktsänd TV lät bryta upp väggen i kyrkan på jakt efter äldre västgötalagen - tyvärr utan framgång! Ytterligare senare har orten förstås blivit än mer omtalad i samband med Jan Guillous böcker om Arn, där slaget vid Lena 1208 skildras.

Kungslena är en liten idyllisk ort på Varvsbergets sluttning i Tidaholms kommun, och väl värd ett besök - jag har hunnit göra tre för min del! Bland sevärdheterna finns förstås den vackra kyrkan med sina tre torn, som sägs minna om påskdagen år 1258, då Birger Jarl tillsammans med sin son kung Valdemar och kung Hakon av Norge bevistade högmässan i kyrkan.

Nåväl, åter till Bengtssons bok! Han kommer där in på diverse spökerier som ägt rum kring Kungslena och Lenaborg, bl.a. skall man ha sett jättelika eller huvudlösa krigare i omgivningarna. En annan sägen som återges i Västgötabygden 5/06 hävdar att man vid fullmånenätter kan höra kvinnogråt från sluttningarna ovanför kyrkan. Det sägs vara Torgils Knutssons dotter Kristina, som sörjer sin faders avrättning.

Det för mig tillbaka till mitt första besök i Kungslena tillsammans med en av mina bröder, då vi råkade ut för en märklig upplevelse (som jag f.ö. tidigare har skrivit om på annan plats på nätet).
Vi hade just ställt bilen vid kyrkans parkeringsplats då vi fick se en udda klädd herre komma gående över kyrkogården. Den magerlagde mannen, uppskattningsvis i sextioårsåldern, bar en lång skinnjacka och läderhuva. Utan att bevärdiga oss med en blick stannade han framför en gravsten, gjorde ställningssteg och honnör. Därefter vände han på klacken och gick med värdiga steg ut genom en port på kyrkogårdens andra sida.

Vi blev förstås lite nyfikna och gick fram till gravstenen som mannen stått framför. Den visade sig vara rest över en person med en märklig militär titel (som jag tyvärr inte kan dra mig till minnes idag) och var från 1900-talets första del. Mer blev det inte av den saken, vi vandrade runt i Kungslena och det var så givande att jag redan sommaren därpå begav mig till Kungslena på nytt, denna gång på egen hand.

När jag kommit fram till kyrkan så drog jag mig till minnes den märklige personen från sommaren innan. Jag kom att tänka på den militära titeln som gjort mig nyfiken, så jag gick ner till platsen där stenen stått. Ingen gravsten var borttagen eller ersatt, men just den här stenen fanns där inte! Jag gick för säkerhets skull igenom gångarna intill, men inte heller där fanns stenen...

Åter på jobbet efter semestern berättade jag i förbigående att jag varit i Kungslena, och kom inte längre förrän en tjej skakade på huvudet. Hon berättade att hon haft sällskap med en kille som hade bott vid Kungsgården, som ligger strax intill kyrkan.
-Men dit åkte jag inte gärna, sade hon med eftertryck, för det spökade för jäkligt där!

Kungsgården (eget)

20 september 2006

Om ett rum och ett bord

Riddarsalen, Torpa Stenhus (eget foto)
År 1552 kom självaste Gustav Vasa till Torpa Stenhus i angeläget ärende. Visserligen var den officiella anledningen att det skulle skiftas arv efter den avlidna drottning Margareta, som var syster till fru Britta på Torpa. Men ganska snart blev det uppenbart att kungen, som vid det här laget var fyllda 56 år, hade ytterligare ett syfte med sitt besök: han avsåg att fria till dottern i huset, den blott 17 år gamla Katarina Stenbock. Giljarfärden gick dock inte utan utan missöden, bl.a. sägs Katarina sedan tidigare lovat sin hand till Gustav Johansson Tre Rosor. Dessutom tillkom senare problem med bl.a. ärkebiskopen Laurentius Petri, som ansåg att det förelåg ett för nära släktskap mellan den unga bruden och den avlidna drottningen, som alltså var hennes moster. Gustav fick dock sin vilja igenom, och därmed blev Katarina styvmor till de obetydligt yngre prinsarna Erik och Johan, samt sladdbarnet Karl, som var två år gammal.

Om vi dröjer oss kvar på Torpa så kan vi i dess riddarsal se ett stabilt ekbord. Enligt traditionen skall detta ha använts vid förlovningsfesten mellan Gustav Vasa och Katarina Stenbock år 1552. En annan som troligen suttit vid bordet och kanske gör det ännu idag är Gustaf Otto Stenbock (1614-1685). Torpa håller sig nämligen liksom många andra gamla slott och borgar med självaktning med egna husspöken. Faktum är att stenhuset är begåvat med flera stycken, som den grå frun och den inmurade flickan, men om vi skall uppehålla oss vid riddarsalen så är det här Gustaf Otto Stenbocks vålnad sägs husera, och den som ropar hans namn vid midnatt riskerar att få uppleva hur hela byggnaden skakar. I ett TV-program om spökerier för några år sedan påstods Gustaf Otto ha skrämt en hel scoutkår på flykten - hade mannen med dessa talanger levt idag hade han varit ett klart lärarämne för den nya skolan...

18 september 2006

Hamnstaden

Göteborgs Hamn, gammalt vykort. (Klicka för större bild!)
Göteborg är förvisso ännu en stor hamnstad, men den moderna containertrafiken gör att fartygen sällan går upp i Göta Älv utan håller sig främst ute vid Skandiahamnen. Men åtminstone göteborgare av modell+55 kan ännu berätta om ett annat Göteborg, där båtarna lade till inne i staden. Då sjöd kajerna av liv, och man kunde höra språk från världens alla hörn. Ser man på gamla bilder är faktiskt mycket sig likt trots allt, med den skillnaden att lastfartygen har ersatts av passagerarefärjor och museifartyg, samt att stuvarna flyttat till ytterhamnen och blivit traversförare. Stuvarnas hårda liv har skildrats av många författare, men frågan är om inte Lasse Dahlqvist är den som lyckats bäst i sin mästerliga "Stuvarevalsen"?

I förgrunden på bilden syns Packhuskajen med Tullhuset, uppfört 1864. Ännu tidigare (på 1700-talet) kallades området "Franska tomten", eftersom fransmännen lagrade varor här i enlighet med ett handelsavtal. Senare skeppades styckegods i form av fisk och järn ut härifrån, samt, inte minst, emigranter till Amerika. Lämpligt nog inrymmer byggnaden nu Emigranternas Hus, ett populärt tillhåll för emigrantforskare. Dessutom ligger Casino Cosmopol i huset.

På andra sidan låg Götaverken, som finns kvar under namnet Cityvarvet, dock i mindre skala och enbart som reparationsvarv. Bakom mudderverket är det gissningsvis ångslupen "Färjan 4" som tuffar fram, med resande (varvsarbetare) från Residensbron (Stenpiren) till Götaverken. Idag är färjan museifartyg och vårdas ömt av föreningen Ångbåten, som också har Ångaren Bohuslän i sin flotta. Längre bort längs älvens södra sida ligger Masthuggskajen, där Stenabåtarna huserar idag, och i fjärran syns Masthuggskyrkans monumentala profil.

Idag när sjömännen knappt hinner gå i land längre har mycket av romantiken kring yrket försvunnit, men en del historier är bevarade. Gamle sjöbjörnen Sander satt på sin tid och höll hov bland landkrabbor i Majorna, och då duggade skepparhistorierna tätt. Som denna, återberättad av Sture Hegerfors: "En gång på Atlanten geck vågera så höga att dom slog in i skorstenen. Då feck eldarna bära upp röken i hinkar!"

7 september 2006

Skepp som mötas

Klippan, Göteborg (egen diakopia)

Klippan, Göteborg, där älv möter hav och där nya fartyg möter gamla. Det var här en sexton år ung man på sensommaren 1920 tog plats i en jolle för att bli forslad ut till en tremastad skonare, som skulle ta honom till Skottland och Irland på hans första hyra.

Den unge mannen växte upp i en misär som vi idag har svårt att föreställa oss ens i våra svartaste fantasier. Hans far dör när han är sex år, och hans mor försvinner till Amerika. När ynglingen som femtonåring för andra gången fotvandrat de fyrtio milen till Göteborg för att bli sjöman, hamnar han en dag av en tillfällighet på stationen i Jonsered. En dam, den då trettioåttaåriga Margaret Kjellberg, sätter sig bredvid trashanken, som berättar för henne att han tänker gå på sjön. Margaret, som tillhörde en förmögen göteborgssläkt med ägarintressen i bl.a. Jonsereds fabriker, förbarmade sig över gossen och skrev ett rekommendationsbrev som gjorde att han fick anställning på Jonsered fram till dess att han kunde förverkliga sina sjömansdrömmar.

De två omaka personerna håller kontakten, och det händer att Margaret skickar en slant till den fattige grabben när hon förstår att han har det svårt. Senare i livet skickar han som tack sin första böcker till henne med dedikation, och när han år 1949 håller sitt inträdestal i Svenska Akademien är hon hedersgäst. Den unge mannen heter Harry Martinsson.

Fotnot: Det sällsamma mötet i väntsalen kom, lagom till hundraårsjubiéet (2004) av Martinssons födelse, att skildras i teaterföreställningen "Damen i väntsalen" av Pamela Jaskoviak.

5 september 2006

På drottning Ommas berg

Utsikt över Tåkern från Hjässan (egen diakopia)
"Att åldras är som att bestiga berg, man blir lite andfådd men man får mycket bättre utsikt", påstås Ingrid Bergman ha sagt. En plats som jag absolut inte skulle ha något emot att åldras på är Ombergs Hjässa, 264 m.ö.h! Här uppe härskar friden, man har mångmilsvida utsikt över Vättern och Tåkern, och man kan sitta här i timtal och filosofera och fantisera över det som breder ut sig framför ens fötter. Är man uppmärksam kan man få se såväl kungsörn som pilgrimsfalk, och längre in på berget har jag själv sett kronhjort på nära håll.

Omberg är drottning Ommas hemvist, och det kallas inte för inte för "dimmornas berg" (även om Omma haft vänligheten att lätta på dimslöjan vid mina besök!). Fortfarande gör man överraskande arkeologiska fynd på berget, och vid dess fot ligger Alvastra pålbyggnad, en unik träkonstruktion som uppfördes för 5000 år sedan! Från folkvandringstid finns uppe på Hjässan en fornborg som ett synligt bevis för att bergets betydelse för traktens befolkning, ett halvsekel senare klättrade säkerligen munkarna från Alvastra upp hit för att kanske meditera eller hålla andakt. Tänk om du kunde tala till oss och berätta din historia, du mystiska berg!

En sentida celebritet som gästat Omberg är (förstås!) Verner von Heidenstam, som på midsommardagen 1908 höll ett tal inför "många tusen person" på Hjässan. På tidstypiskt högtravande sätt uttryckte han då sin kärlek för trakten:
" Och vilken bygd är det inte, som breder ut sig omkring oss! Här under oss åt ena sidan de öppna östgötafält, som fädrens arbete gjort bördiga och rika och där trivsam gladlynthet har bo innanför gårdsgrindarna. Och där i väster nedanför skogsåsarna den blåaste bland sjöar, där man åt två håll inte ser land. Skymde ej grantopparna, skulle jag härifrån kunna se de avlägsna Tivedshöjder, mellan vilka jag hade mitt barndomshem. Högt inför de tusen som här är samlade vill jag tacka mitt öde för att jag fått en sådan födelsebygd. Det är gåva som doftar glädje till livets sista stund".

År 1925 besökte en annan bemärkt person, Astrid Lindgren, i unga år berget. Hon hade förvisso inte samma fallenhet som Heidenstam för högtidliga ord, men att hon föll pladask för platsen förstår man av vad hon då skrev i en reseberättelse i Vimmerby Tidning: "Finns det något vackrare berg på jorden? Var ser man en vackrare utsikt, än den från Ombergs hjässa?" Ja, inte för att jag själv har rest så mycket ute i världen, men jag har i alla fall inte heller hittat ett vackrare berg, Astrid!


Vy över Vättern från Ombergs Hjässa (egen diakopia)

3 september 2006

"Se där ute i väst..."

Vinga (egen diakopia, bearbetad)
"Profilen av Vinga ter sig från öster som utbridda vingar. På dem står fyren och båken som ett gammaldags brudpar uppvaktad av en mindre figur som är lotsarnas västra utkik, en stuga byggd ovanpå ett lågt torn, ruinen av en nedlagd fyr. För dem som färdas i västerled är Vinga det första och det sista de ser av Sverige".
(Evert Taube: ur "Västlig horisont".)


Tio distansminuter västerut från Göteborg ligger Vinga. Många sjöfarande har berättat om hur den första anblicken av Frihetsgudinnan i New York fått deras hjärta att bulta snabbare, men säkert lika många har fått samma känsla när de på väg ut på haven eller åter från resan beskådat Vingas välbekanta konturer. "Hur många utlandssvenskar har inte försakat morgonsömnen för en första hälsning från Vinga", skriver Alf Martin i sin bok "Minnen i urval". Alf Martin var själv sjöman under sju år innan han gick i land i London och blev en legendarisk radioröst. (Många av oss minns nog fortfarande hans trivsamt knarriga stämma!)

Idag är Vinga närmast ett "varumärke", men var namnet ursprungligen kommer ifrån är oklart. En teori som vissa forskare anser trovärdig är att det danska verbet "hvinge" givit namn åt ön, och innebörden skulle enligt denna tolkning vara ungefär "ön i rasande vindar och skummande vågor". Namntolkningen är dock långt ifrån färdigutredd.

Talar man om Vinga kan man knappast undgå att komma in på Evert Taube! Även om vår nationalskald inte föddes på ön utan inne i Göteborg så kom han att tillbringa sina femton första år på Vinga, eftersom hans far var fyrmästare här. I tidningen Vi berättade mäster Taube år 1950 om Vinga, hans värld under uppväxten:

"Allting är verkligen så till den grad relativt här i världen att jag på nittiotalet upplevde Vinga som ett stort land med höga berg och djupa dalar, insjöar, bäckar och vattenfall, ett land där sötvattensfloran, landfåglarna, haren, råttan, vesslan, snoken, igeln och grodan levde sitt fält- och urskogsliv i det inre, omsvallade av salthavets alger och bränningar och liksom blyga inför den atlantiska världens karaktär och dess sälar, sillstim, valar, tumlare, sjöfåglar, fisk, skaldjur. Och skepp! På den tiden var det råseglare och seglande fiskebåtar för det mesta, fiskebåtar med bruna segel och lotskuttrar med eldröd duk i storen. --- På Vinga fanns det snårskogar och aspdungar, klyftor med avgudabilder, där havet rände in under helvetiskt larm och dån, och där fanns myrar med älvdans och spökdjur som jag fruktade. I verkligheten hann jag under hela min barndom aldrig genomforska detta land".

Många dramatiska historier om fartygshaverier är förknippade med Vinga, återgivna inte minst av Evert Taube själv, som upplevde en orkan på 1890-talet där han sade sig ha sett inte mindre än 22 seglare gå i kvav. När man idag passerar Vinga med Danmarksfärjan behöver man dock knappast känna någon fruktan, utan mer vördnad inför havet och de människor som här har levt och verkat.

1 september 2006

Hemma hos Sverker

Vid "Sverkersgården" (egen diakopia)
På ängar där till Alvastra inflyttade franska munkar från Clairvaux en gång kan ha gått och plockat läkeörter härskar numera senare franska invandrare i form av kossor från Charolles. (Även om rasen Charolais sägs ha funnits åtminstone sedan 800-talet kom de inte till Sverige förrän på 1960-talet, så de kor som kan tänkas ha betat här på munkarnas tid var nog av nordisk härstamning).

Vi befinner oss på historisk mark, där Omberg sluttar ner mot Hästholmen. På den plats där bilden är tagen ligger resterna av "Sverkersgården", som arkeologen Otto Sjödin en gång när förra seklet var relativt ungt trodde var en del av en gård tillhörig Sverker den äldre. Senare kollegor till Sjödin har dock kommit fram till att det rör sig om en kryptkyrka, en kyrkobyggnadstyp som är mycket ovanlig i vårt land. Domkyrkorna i Lund (danskt på den tiden) och Skara är i övrigt de enda säkert belagda kryptkyrkorna från samma tid.

Nere vid stranden ligger Sverkerskapellet där kung Sverker tros ha blivit mördad av sin stalldräng på väg till julottan i Västra Tollstads kyrka år 1156. Att det verkligen rör sig om ett kapell är dock inte helt säkerställt, en del forskare tror att det istället rör sig om ett s.k. grangie, ett hus för t.ex. boskapsskötsel, fiske eller annat kopplat till klosterverksamheten.

Längre bort i fjärran ligger Hästholmen, där det finns hällristningar som vittnar om att det funnits människor här långt före munkarna (det finns f.ö. även fynd ända från stenåldern där korna går och betar på bilden). Vid Hästholmen har det skett dramatiska händelser, ännu är det många som känner till ångaren Per Brahes förlisning här 1918, då samtliga 24 ombord omkom, bland dem sagomålaren John Bauer. Hästholmen är även en populär plats att dyka vid, inte minst för att militären här har dumpat mycket skrot i Vättern. Tyvärr har det skett flera dykolyckor med tragisk utgång i området, den senaste i augusti i år, då en dykare omkom vid Stora Lund.

För den som besöker Alvastra är en avstickare till Sverkers äng absolut att rekommendera!

29 augusti 2006

Carte Postale

Smögen, gammalt vykortFöregående text handlade ju till viss del om gamla vykort, och det fick mig att tänka på något som Hjalmar Bergman skrev i en artikel i Svenska Turistföreningens årsbok 1930. Bergman berättar där om en utlandsresa som han gjorde i sällskap med stadsläkaren (1896-1915) i Örebro , Oscar Sundelius. När de kom till Konstantinopel hittade Bergman sin resekamrat sittande på terrassen till Pera Palace med en lång remsa framför sig. Vad som Bergman först trodde var en resebeskrivning visade sig vara en handtextad lista "över samtliga hjon i Örebro försörjningsinrättning jämte en del andra gamla fattiga eller sjuka stackare" (som Bergman uttryckte det). Sundelius hade föresatt sig att var och en av dessa skulle få sitt egna kort från fjärran land, så nu satt han och skrev vykort! Nog var väl det en "läkare utan gränser"?

P.S. Apropå motivet ovan tycker jag att det påminner en del från ett frimärke som kom ut för några år sedan (även om segelbåtarna är något olika...)

25 augusti 2006

Soppastopp...

Shelltappen, Sollebrunn (eget)
Passade på att göra en utflykt i det fina vädret idag, och det kändes inte alldeles fel att rulla in vid Shellmacken i Sollebrunn där bensinen kostade femtio öre litern! Problemet är dock att det inte är den här bensinstationen som är i drift, utan den intill - där bensinen kostar 25 gånger mer...

Nåja, även om den tilltänkta budgettankningen uteblev var det ändå roligt att göra det här lilla privatmuséets bekantskap, och eftersom min far var en trogen Shellkund på femtiotalet kändes det faktiskt lätt nostalgiskt att återupptäcka pumpar och oljekannor - för att inte tala om föreståndarens uniform!

18 augusti 2006

Rakt över disk

Ölme lanthandel, Kristinehamn (eget foto)I tider då landet tycks översvämmas av nya, tråkiga tyska "livsmedelslador" känns det skönt att kunna konstatera att det även invigs sådana som gör skäl för beteckningen i en mer bokstavlig och positiv bemärkelse! I juli skedde nämligen en "nyetablering" i Kristinehamn av en gammal lanthandel som sedan 1978 drivits i Ölme strax utanför staden av två riktiga eldsjälar, och som under deras tid blivit ett av kommunens mest besökta turistmål med 18000 besökare per år. Men nu har alltså lanthandeln flyttat in till centrala Kristinehamn, och detta till ett 1800-talsmagasin som klippt och skuret för verksamheten, som är en kombination av museum, butik och café.

Redan i tidigt 60-tal insåg de tidigare innehavarna att epoken med små lanthandelsbutiker gick mot sitt slut. De började då samla på sig varor och butiksinredningar för att rädda vad de kunde av ett kulturarv som annars riskerade att gå förlorat. När de nu lämnar ifrån sig ansvaret för butiken kan de göra det med vetskapen att de uträttat en verklig kulturgärning! Att deras samlingar nu räddats åt eftervärlden och förhoppningsvis kommer att nå en ännu större publik kanske kan ses som en liten revansch för alla de lanthandlare som för gott fick hänga upp stängtskylten på entrédörren?

Gammal lanthandelsinteriör, Ramnaparken, Borås (Eget foto)
Projekt Mercurius berättar mer om handelns historia i vårt land.

2 augusti 2006

Pathétique

Fönsternisch i Södra Åsarps kyrka (eget foto)
När min dator vägrade samarbeta förra månaden blev det plötsligt tid över för annat. Sålunda begav jag mig en dag till källaren för att rensa ur böcker som skulle skänkas bort. I en kartong hittade jag då några gamla tidningar från 80-talet som jag glömt att kasta. Jag plockade med mig bunten till min balkong, och i en tidskrift som hette "Utan Gräns" (organ för Sveriges Spiritualister) fanns en artikelserie (nr 6/80, 2/81, 3/81) som jag blev intresserad av. Den var skriven av en musikälskare vid namn Helge Andersson, som berättade att han under mitten av 70-talet råkat ut för en serie märkliga fenomen med levande ljus när han spelade Peter Tjajkovskijs sjätte symfoni, Pathétique. Det som fick mig att läsa Anderssons berättelse var kanske att jag drog mig till minnes att jag från annat håll läst/hört att någon påstått att avslutningen, Adagio Lamentoso, ur denna symfoni är "farlig" att spela på egen hand om man är lite nedstämd, eftersom den kan upplevas som destruktiv (jag har själv spelat den utan att fara illa, men å andra sidan var jag förmodligen inte på depparhumör...)

Nåväl, åter till Andersson! Han beskriver i sin artikelserie hur inte bara han själv utan även en bekant som var präst i statskyrkan hade råkat ut för att stearinljus tändes och släcktes oförklarligt medan de spelade Pathétique. Jag blev lite nyfiken, och eftersom min grammofon tjänat ut gick till jag senare samma vecka till skivaffären för att köpa konserten på CD, men den fanns tyvärr inte på lager. Det var väl det som i sin tur gjorde att jag gjorde en sökning på nätet när datorn väl kommit i drift, och då fann jag en recension i New York Times från 1981 rörande en balettuppsättning av George Balanchine baserad på Tjajkovskijs sjätte symfoni. Tjajkovskijs död är fortfarande en gåta - somliga anger att den berodde på kolera, medan andra uppger att Tjajkovskij begick självmord efter en kärleksaffär med en annan man. Balanchine påstod sig ha funnit svaret i Tjajkovskijs symfoni. Där finns en rysk-ortodox dödsmässa invävd, ett requiem där helgonen ombeds ta hand om de nyanlända själarna, och kombinationen med adagiot tar Ballanchine som ett uttryck för Tjajkovskijs rädsla inför sin förestående död.

Jag skall inte ta upp mer plats med att återge det som kan läsas på ovanstående länk, mer än att peka på ett stycke i balettens handling. Mr Balanchine har lagt in en scen inspirerad från turkisk sufipoesi. I detta avsnitt träder en vitklädd gosse in på scenen, symboliserande oskulden och renheten. En man uppmanar honom: "berätta varifrån ditt ljus kommer!", varvid gossen blåser ut ljuset och svarar: "om du kan tala om vart ljuset tog vägen så skall jag tala om varifrån det kom!" Med detta ville Balanchine påtala att vad han anser vara den verkliga världen skiljer sig från den synliga tillvaro som vi upplever.

Det som man kan tycka vara lite märkligt är kopplingen mellan Anderssons ljusupplevelser i Avesta återgivna i en tidning 1980/81 och vad som framfördes på en scen i New York ett halvår senare...

Om nu någon vill och törs lyssna på Adagio Lamentoso så går det bra med hjälp av denna länk, gratis och legalt (under förutsättning att man har ett användbart musikprogram)! Glöm bara inte att ha koll på stearinljusen... ;-)

25 juli 2006

Brillor!

Många av oss som befinner sig på livets middagshöjd och kanske ytterligare något längre fram har hunnit känna skumögdheten komma krypande och åtminstone fått införskaffa läsglasögon (i den mån vi inte tvingats skaffat "extraögon" redan tidigare i livet förstås!). Fast numera kan vi trösta oss med väl utprovade glas och linser, och dessutom kan vi förlita oss på bra belysning (åtminstone inomhus!). Värre var det säkert förr - vi kan väl bara svagt föreställa oss forna tiders irrande ljussken från lyktor och talgdankar, och även om man idag tycker att det förefaller romantiskt var det nog såväl besvärligt som skadligt för ögonen...

Jag kom att fundera över det här för några veckor sedan, då jag hade nöjet att besöka kyrkan i skånska Everlöv. Där finns det takmålningar utförda av den begåvade Everlövsmästaren, och på en av dessa kan man beskåda en målning föreställande evangelisten Matteus, daterad till någon gång i slutet av 1400-talet. Intressant i sammanhanget är att konstnären försett Matteus med ett par glasögon, vilket närmast är sensationellt eftersom man tror att glasögon vid denna tid var en nymodighet för våra breddgrader.

De allra första glasögonen anses ha konstruerats i Venedig eller Florens ungefär två sekler innan Everlövsmästaren målade dit ett exemplar på Matteus, och man kan ju åtminstone föreställa sig att han haft någon samtida glasögonförsedd munk som modell. Bara ett drygt sekel dessförinnan målade Tommaso da Modena år 1352 i Treviso en fresk föreställande kardinal Hugo av Provence bärande glasögon, vilket påstås vara den äldsta kända avbildningen av detta hjälpmedel. Och med det i tankarna tar jag nu av mig mina läsglasögon á tio kronor, icke utan en viss eftertänksamhet...

"Matteus i Everlöv" (eget foto)

26 april 2006

Mäster Erik



I mina unga år var jag en intresserad men inte särskilt framstående fågelskådare. Jag hade lyckan att bo så att jag regelbundet kunde gästa klassiska fågelmarker som Tysslingen, Oset och Kvismaren i Närke. På den tiden levde ännu den mästerlige fågelskildraren Erik Rosenberg, och jag är glad över att jag fått se honom personligen, bl.a. sista gången vid ett möte hos Örebro Ornitologiska Förening. Det var rörande att se med vilken värme och tacksamhet den då kroppsligt brutne men till sinnet klare patriarken mottogs av föreningens medlemmar!

Erik Rosenberg var inte särskilt rädd om sin hälsa, utan utsatte sig ibland för riktiga strapatser i sitt sökande efter närhet till sina älskade bevingade vänner. Under hans aktiva tid var inte friluftsfolket bortskämda med sådana faciliteter som finns nu i form av lättviktstält och ullfrottéunderställ, och att cykla omkring i ur och skur i "agronomrock" och övernatta på en höskulle var helt i sin ordning på Eriks tid, något som han tids nog skulle få betala ett högt pris för. Dock är jag övertygad om att han, som "sjuklig +65", inte skulle ha valt ett annorlunda upplägg om han hade fått den klassiska frågan om vad han skulle göra om han fått leva om sitt liv...

Erik Rosenberg föddes i värmländska Visnum 1902, men kom som tioåring till Örebro. Sin knarriga östvärmländska dialekt behöll dock "mäster Erik" livet ut, och många av oss som hörde något av hans föredrag i "Naturen och vi" på söndagsmiddagarna har lätt att dra oss till minnes Eriks lågmälda och personliga stämma, inte minst den gången han med sorg i rösten talade om kvicksilverdöden. Den nutida fågelinfluensan är bara en mild vindpust i jämförelse med den dödens storm som då drog genom fågelmarkerna, något som inte minst Rachel Carson fick oss att inse!

Rosenberg kom, bortsett från radion, inte till sin rätt i större sällskap. Men en liten krets som han kände sig förtrogen med kunde han trollbinda med sina berättelser i timtal, kanske extra mycket då han fick bolma på sin pipa och smutta en Tokajer eller två. Den skygge Erik bodde hemma hos sin syster, fast han hade faktiskt "en hemlig fästmö" i över fyrtio år, något som när det framkom väckte förvirring även hos personer som trodde att de kände honom - ett bevis så gott som något på Rosenbergs diskreta personlighet...

Sten-Ove Pettersson berättar en roande episod på Internet om när han tillsammans med två kvinnliga DN-journalister fick äran att följa med den store ut i Kilsbergens tjädermarker i slutet på 50-talet.
"
Vi språkar inte så mycket runt brasan. Vi försöker få den vila som går, innan morgonen kommer. Erik sitter en bit bort för att inte störas för mycket av den knastrande brasan. Som en Buddhabild sitter han där, insvept i sin långrock och sugande på sin pipa. När vi närmar oss midnatt frågar Erik vad klockan är.
– Tio i tolv, svarar någon som har klockan någorlunda lätt tillgänglig.
– Inom en kvart kommer nog de första sjöorrarna att sträcka in över oss. De kommer från Åtorpshållet. Har ni inte hört vårsträcket förut så kan ni vakna till och lyssna, upplyste Erik utan ytterligare kommentarer. Det tog bara fem minuter innan de första visslingarna hördes över våra huvuden i den ljumma vårnatten".

Trots Erik Rosenbergs verbala begåvning är det dock som skribent de flesta av oss har kommit att älska honom. Böckerna "
Oset och Kvismaren" (1934) och "Uvberget och tjäderskogen" (1937) närmar jag mig fortfarande med vördnad, och ändå är det väl trots allt fälthandboken "Fåglar i Sverige" som utgör kronan på hans författarskap. Jag vet ingen annan fälthandbok som skänker en sådan lustfylld läsning som den, man fullständigt slukar Rosenbergs träffsäkra och roande iaktagelser! Inte minst är Erik Rosenbergs beskrivning av fåglarnas läten en trapetsuppvisning utan skyddsnät som går hem - t.ex när han beskriver gärdsmygens sång. "...den är förvånansvärt stark och består av löpningar och slag som hos piplärkor och finkar, men ingen kan överträffa gärdsmygen i upptrimmad virtositet: ti ly ti-ti-ti-ti-ti tyrr-ju-ty-ly zell-zell-zell-zell ju terrrrrrrrrrr-zill! kan det låta, men ofta är det betydligt längre. Strofen har en metalliisk skärpa, den går med fart så det sprakar och svirrar och liksom hoppar från den ena löparbanan till den andra. Han skall helst ses, när han sitter och sjunger, fast den lilla tallkotten till fågel är ofta svår att få öga på".

När Erik Rosenberg avled i december 1971 kunde han göra det med insikten att han redan i sin livstid blivit odödlig. En solig majdag vid fågelreservatet Oset vid Svartåns mynning mot Hjälmaren känns hans närvaro nästan fysisk fortfarande, och detta med all rätt: utan Erik Rosenbergs framsynthet och envishet hade reservatet aldrig blivit det eldorado för fåglar och naturvänner det nu är! Redan 1946 formulerade Rosenberg i "Svensk Natur" sina mål för Oset:

"Trevnad och glädje för djur och människor. Här skall livet gå sin gilla gång i skog och på äng, i rördjungler och på stilla vikar, sida vid sida med storstadens jäkt och trafik. Här ska vem som helst, ja, om så önskas hela skolklasser, på begränsad tid kunna se gjusen fiska och kärrhöken jaga, se vipor och spovar, doppingarnas lek, sothönsens slagsmål och ändernas färggranna brokighet.
Här ska man kunna lyssna till hackspettens trumning och bastardnäktergalens muntra melodier, enkelbeckasinens gnäggning och rallens mystiska låt i vassen.

Och allt detta och mer till skall man kunna se och höra från stigar och utkiksplatser, av vilka fåglarna inte känner sig störda, vana som de är vid människornas regelbundna gång och trygga som de känner sig i sina visten
".
Och visst blev det så, "mäster Erik"!


Lästips utöver de i texten förekommande:
Curry - Lindahl, Kai ( red.) "Festskrift tillägnad Erik Rosenberg på 50 - årsdagen 1952"
Lockrop och vingsus, redigerad av Allan Thybell (1976, postum)
Clas Thor: "Fågelliv betyder orden" (2002)

Poeten, musikern, författaren och fågelskådaren (!) Bengt-Emil Johnson hör till Erik Rosenbergs beundrare, och inleder en av sina dikter med ett citat av Erik Rosenberg: "Ofta knackade jag mig på huvudet för att konstatera om jag blivit någon annan."

20 april 2006

Skeppet på världens tak

Titicaca ligger på 3811 meters höjd över havet och är därmed världens högst belägna sjö. År 1861 fick den peruanska regeringen den inte helt självklara idén att beställa två bestyckade trafikfartyg från England dit, och sålunda kom det sig att de två fartygen Yavari och Yapura levererades till Peru år 1862. De transporterades först 64 kilometer på järnväg, men därifrån återstod det över 350 kilometer över ett månliknande ökenlandskap utan järnvägsförbindelse upp till Titicaca . För att man skulle kunna lösa detta hade fartygen levererats i 2766 bitar på högst 175 kilo (plus två vevaxlar), vägande totalt 210 ton, för vidaretransport med hjälp av mulor och lamor. Man hade kalkylerat med att denna transport skulle kunna klaras av på sex månader, men ett indianuppror, jordbävning och ett hotande krig mot Spanien gjorde att skeppen inte nådde sin destination förrän efter sex år. Yavari sjösattes på juldagen 1870, medan Yapura fick vänta ytterligare tre år på sin jungfrufärd. Ingen av båtarna kom att bestyckas, då kanonerna istället togs om hand av den peruanska flottan för att eventuellt sättas in vid ett spanskt invasionsförsök. Skeppen kom därför att under fredligare former transportera mineraler, kaffe, kakao, cocablad, ull, styckegods och passagerare.

De ursprungliga ångmaskinerna ersattes 1914 av semidieselmotorer från svenska Bolinder, nu den äldsta kända motorn av detta slag i världen. Yapura förvandlades till ett flytande sjukhus och tjänstgör som sådant ännu idag. Yavari förföll dock alltmer, och hotades av upphuggning när den brittiska arkeologen Merial Larken på 1980-talet fick ögonen på henne och köpte henne som skrot i tron att hennes farfar var en av skeppets konstruktörer, något som senare visade sig vara felaktigt, men det var så dags då...

Larken har tillsammans med Carlos Saavedra, nu skeppets kapten, bildat en ideell förening som (bl.a. med hjälp från Volvo och Atlas Copco) tålmodigt och pietetsfullt restaurerat det gamla fartyget till ett flytande museum. Yapura är ett av de sista järnskrovsfartygen från den vicorianska eran, så när Du kommer till Titicaca nästa gång - glöm inte att besöka henne! ;-)


19 april 2006

Arvet från Carlsson

En man som vandrat i spelargången i Billerudshallen i Grums och Sunnevi ishall i Sunne har något att dela med sig av. Det blev spelarna i Färjestad varse, när Per-Erik Johnsson uppenbarade sig som en nödlösning då de gamla tränarna gått ner sig i rutinens och ledans träsk. Johnsson kom inte som något yrväder med ett höganäskrus kring halsen, knappast ens en dunk Skogsstjärnan i näven, men annars har han, i likhet med många andra ur det värmländska ledarundret, en hel del drag gemensamt med Carlsson på Hemsö.

Enligt Strindberg hade Carlsson "
förvärvat en böjlighet i lynnet, och en förmåga att finna sig med alla dessa förhållanden och alla slags mänskor: att förstå deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen, som skulle draga honom". Jag tror Carlssons ledartalanger hade gjort sig bättre i Djurgården än i skärgården...

Är det inte märkligt att ett landskap som Värmland med en befolkning där ena hälften sägs vara mytomaner och den andra poeter kan frambringa sådana idrottsledare som bl.a. Sven Låftman, Sven-Göran Eriksson, Conny Evensson, Ulf Karlsson, Johnny Holm och nu Per-Erik Johnsson? Inte alls, vill jag påstå! Den bruksmentalitet som i sina sämsta stunder innehåller en inte så liten dos av jantelagen har också fött fram en beundran för folkliga ledare. Tränare av samma skrot och korn som förvaltaren i Frödings "Den gamla goda tiden" har inte stora chanser till framgång på de värmländska arenorna:

"Han eldar oss helvetet hett
med rapp och knytnävsslag,
han får allt ett vitglödgat spett
i nacken en vacker dag!"

Nu gick det väl sällan till våldshandlingar, värmlänningen smög sig nog hellre undan och styrkte sig med sång och dans och, dessvärre, även gärna med buteljerad inspiration. Och kanske finns det också ett arv från detta i den värmländska idrottsledarstilen? Att ingjuta mod i B-laget en söndagsmorgon inför bortamtachen i Hillringsberg när två man saknas men Ågren infunnit sig istället kräver säkerligen ett visst mått av ledaregenskaper som kan vara stärkande på lite sikt...

Lika mycket som bruksfolket hatade sina slavdrivare älskade de sina mänskligare ledare, som den demokratiske patronen Carl Elis Andersson på Dömle till exempel. Gunnar Turesson har berättat om ett möte med en gammal arbetare som en gång tjänstgjorde under patron Andersson. "
Patron hade ej sin like", talade han om, "möjligen då att frua var ett strå vassare ändå". Patronparets ledarstil innebar att tjänstefolket mer eller mindre hörde till umgängeskretsen, kuskens dotter skrev i döttrarnas poesiböcker och bytte recept med dem, och döttrarna glömde sällan att hälsa till gårdens folk när de skrev hem. Carl Elis verkar att ha varit en föregångsman i sitt ledarskap, och att han var älskad av sitt "team" behöver man inte tvivla på!

Tage Erlander ger oss i sitt underbara förord till boken "Värmland, ett bildverk" en förklaring av det värmländska kynnet, med bl.a. roliga reflektioner över Geijer och Tegnér, men också hur detta kynne överlevde in i industrialismens tidevarv. Hans beskrivning av Kristinehamnssonen Albin Johansson, sedermera direktör för Kooperativa Förbundet, skulle i mångt och mycket kunna vara en beskrivning av en nutida coach ur den värmländska plantskolan. "...
han har chockerat, skrämt och till sist fröjdat mer än en stor kongress med sin fantasis skenbart alldeles ohämmade spel, sina skenbara överdrifter och paradoxer. Samtidigt är han enastående realistisk, har det mest utpräglade sinne för det framkomliga, det möjliga - han är en genial handlingsmänniska. Han är diktare - men hans material är icke språket och fantasikonstruktionerna utan verklighetens fakta som han oförfärat omformar till nya kombinationer."

Fotnot: Strindberg sägs ha lånat dragen till Carlsson från en rättare som hette Eriksson, ursprungligen från Eds socken i Värmland.