12 juli 2011

Försvunnen på fjället

Spårsnö, Sarek. Wikipedia.
På 1830 meters höjd över havet ligger Pårtetjåkko inom ett fjällområde som gärna frekventeras av fjällvandrare- Kungsleden ligger "i närheten" med fjällvärldsmått. Idag är nog inte så många av vandrarna som är medvetna om det drama som utspelades här i slutet av september 1917.

Vid den tiden låg vid Pårtetjåkko en forskningsstation för väderstudier, bemannad av meteorologistudenter från Uppsala. Även vid de vidrigaste väderförhållanden skulle de två tjänstgörande forskningsaspiranterna göra avläsningar var tredje timme dygnet runt. De servades av en hantlangare som höll till i vad som väl kan kallas en base camp nere i Pårek. Nu hade denne medhjälpare slutat, och i STF:s årsbok 1918 skriver projektets grundare och forskningsledare Axel Hamberg lite sarkastiskt: "För att tjänstemännen på Pårtetjåkko skola ha sina förnödenheter till hands behöver hantlangaren, som fått taga sin bostad i det något gästvänligare Pårek, gå två à tre gånger i veckan upp på toppen (=Pårtetjåkko) och en à två gånger i veckan ned till Kvikkjokk. Han kan sålunda i regeln påräkna en fridag i veckan utom åtskilliga ofrivilliga, av snöstormar förorsakade liggdagar, allt med bibehållen dagspenning, men vår man tycks ha föredragit att ligga på sommarnöje i Pårek och fiska tre dagar i veckan." Uppenbarligen hade Hamberg ställts inför fullbordat faktum, och han hade inte lyckats få fram någon ersättare för den avhoppade hantlangaren.

Uppe på forskningsstationen satt observatören Manne Hofling och hans assistent Finn Malmgren lördagen den 22 september och väntade förgäves på den efterlängtade kontakten med omvärlden. När de inventerade förråden kunde de dystert konstatera att allt som återstod var en tallrik makaroner, en brödbit och lite mjöl. De beslöt att Hofling själv skulle vandra ner till Pårek för att hämta upp påfyllning och kanske undersöka vad som hänt med deras hantlangare, och i kvällningen begav han sig iväg.

Men vädret på fjället kan vara nyckfullt, och under Hoflings nedfärd från forskningsstationen blåste det upp en tidig snöstorm. Det bar sig inte bättre än att Hofling gick vilse, men han övernattade i skydd av en stor sten, och följande dag letade han sig fram till den primitiva Säkohyddan, där han kunde återhämta sig lite innan han på söndagsmorgonen fortsatte färden mot Pårek. Även om hantlangaren avvikit från Pårek fanns där fler boende, bl.a. en meteorolog. Man tog hand om den slitne Hofling och bäddade ner honom. Hofling utnyttjade dagen till att vila ut och skriva några brev, bl.a. till Hamberg, där han lugnande skrev "Jag tror ej jag kommer att få något men av det hela" och "Något feber har jag dock, men det kan ej hindra mig återvända till toppen, vilket är mycket brådskande eftersom provianten är slut".

Även om vädret åter försämrats och det fanns tecken på annalkande oväder ville Hofling inte stanna längre än nödvändigt i Pårek, så på tisdagen påbörjade han vandringen upp till kamraten på Pårtentjåkko, bärande på en ryggsäck med 15 kilo förnödenheter. Någonstans under vandringen blåste det upp till ny snöstorm, och på femte dagen efter att Hofling lämnat toppstugan utan att höras av insåg Malmberg att han själv måste gå ner till Pårek för att ta reda på vad som hänt, trots att det blåste 30 sekundmeter denna dag. Även Malmberg tvingades övernatta på vägen innan han nådde ner till säkerheten, och när han meddelade att Hofling inte nått fram till stationen stod det klart att något hade hänt kamraten. Man begav sig ut på skallgång, men snöovädret hade grundligt sopat igen alla spår. Den vanligaste hypotesen är att han fallit ner vid stupet vid Pårteglaciären, men faktum kvarstår: Hofling har under de 94 år som förflutit aldrig återfunnits. Det innebär inte att försök inte har gjorts för att återfinna Hoflings kvarlevor; så sent som 2008 gjorde Polisen en hedervärd genomsökning av området i hopp om att hitta några spår.

I samband med en artikel om detta omnämndes en ryggsäck som lär ha återfunnits i området redan 1974. I Fjällklubbens publikation 2-2010 framkommer att en person tagit tillvara på en barometer, ett fickur och en guldring, uppenbarligen från samma ryggsäck. På barometern står ingraverat "Meteorologiska institutionen Uppsala universitet", och det vore långsökt att tro annat än att detta kan vara något annat än Hoflings prylar. Dessutom sägs ryggsäcken plus en kniv fortfarande ligga kvar på samma plats där ryggsäcken observerades 1974!

Till kategorin mysterier i sammanhanget kan även nämnas vad som tros vara en grav återfunnen i närheten av Sähkok i Sarek under tidigt 1980-tal. Författaren för som en hypotes fram att Hofling kan ha förts med jokken och återfunnits och begravts där stenformationen i Sarek finns. Men är det realistiskt att tro att någon i modern tid bärgar en kropp eller skelettdelar av en människa och begraver dem utan att underrätta Polisen? Någon undersökning av innehållet i "graven" har såvitt jag vet aldrig blivit av.

Slutligen: Hoflings assistent Finn Malmgren är välbekant för många av oss. Han avskräcktes inte av händelserna vid Pårtejåkko, utan kom att medverka vid ett antal spektakulära polexpeditioner, bl.a. flera av Amundsens ishavsresor. Han fanns även med som ende svensk på luftfarkosten Norge som nådde Nordpolen. Men när han deltog vid Nobiles ballongfärd tog turen slut - Finn Malmgren dog, och inte heller hans kvarlevor har gått att återfinna.

Den oavslutade resan

Wikipediabild (inte den aktuella bilen)
Något som fascinerar mig är fall där människor försvunnit spårlöst. Nu tänker jag inte på sådana händelser där någon uppenbarligen bragts om livet, och inte heller där det ligger depressioner eller liknande bakom försvinnandet. Ett färskt försvinnande innebär en oerhörd tragedi för de närstående, men med tiden blir de olösta mysterier som engagerar, något som ännu efter årtionden kan få människor att spekulera i fallen och t.o.m. ge sig ut på expeditioner för att försöka klarlägga vad som hänt.

Jag vet att det i min egen släkt, om än på stort avstånd både i släktskap och tid, skall ha funnits två kvinnor som gått vill i skogen och aldrig kommit till rätta. Jag har förgäves försökt att hitta uppgifterna på nytt, men om jag inte minns fel skedde det under början av förra seklet någonstans i skogarna norr om Säffle. Sannolikt dukade de under av utmattning, och med tiden har djur och tidens tand utplånat alla spår efter dem.

Ett känt "unsolved mystery" (som det brukar heta i TV-programmen) är fallet med de tre yngre männen som en 29 juli 1965 lämnade Annedal i Göteborg i en Volvo PV för att senare aldrig återfinnas. Eftersom det fanns uppgifter att de begivit sig till Åsa i Halland för att bada sökte dykare igenom några större åar och vattendrag längs den förmodade körvägen, dock utan att det resulterade i några fynd som skulle kunna förklara vad som hänt.

En märklig omständighet är att samma dag försvinner ytterligare en ung man i Göteborg, utan kända kopplingar till de tre andra. Denna fjärde person är i Göteborg bara på genomresa till Gerlesborgs konstskola i Bohuslän. Det har spekulerats i att han har fått lift med gänget i PV:n och delat deras öde, men det är alltså bara just spekulationer.

Under årens lopp har det ibland droppat in tips att någon av de försvunna har setts på olika platser ute i världen utan att det har lett till någonting. Med tiden har det blivit allt längre mellan tidningsskriverierna om det här fallet, men det finns debatter på vissa nätforum som håller fallet vid liv. På ett forum finns det sålunda inte mindre än 228 sidor om de tre saknade från Annedal där fallet stötts och blötts ur olika perspektiv, och där inga ledtrådar lämnats liggande. Personligen gissar jag att föraren råkat köra över en kajkant någonstans.

Vad gäller den person som försvann på resa till Gerlesborg har det under våren aktualiserats på nytt efter att delar av ett kranium hörande till en yngre man hittats vid Fodenäs, inom intressant avstånd från Gerlesborg. Senare visade det sig att de här mänskliga kvarlevorna hittades första gången för flera decennier sedan, men därefter "glömts bort" igen. Förutom "Gerlesborgsmannen" har det även kommit förslag på att kvarlevorna kan tillhöra något offer från andra världskrigets slag till havs ute på Skakgerak. Man hoppas kunna ta hjälp av Kol14-metoden för att försöka komma närmare en lösning på kraniets gåta.

10 juli 2011

Ja, må dom leva!



Ernest Borgnine är en gammal skämtare, med betoning på båda orden, och han lever såvitt jag vet än idag, i så fall 94 år gammal. Han har varit gift fem gånger, varav det kortaste äktenskapet, med skådespelerskan Ethel Merman, varade i 32 dagar. Snabba ryck! Det är väl f.ö. något liknande han säger i Fox News Channel 2008 om receptet för ett långt liv också (Ernst var då 91)...

Skämt (?) åsido så hittade jag en uppgift i Sundsvalls tidning från 1888 som gjorde mig intresserad. Där kunde man nämligen läsa följande:


Vid denna tid hade Sverige en befolkning på c:a 4,8 miljoner. Blev då nyfiken på hur det är i dagsläget och fann hos SCB att i december 2010 var antalet åldringar 90 och mer 85743 st., fördelat på 61678 kvinnor och 24065 män, av en befolkning på drygt 9,4 miljoner.

Skall man gå på sådana som är exakt 90 år så visar det sig att år 1920 föddes det 138753 människor (okänd könsfördelning). Av dessa återstår idag 16%, eller 23310, fördelat på 15942 kvinnor och 7368 män.

Fann sedan hos SR en artikel om framtida pensioner (vilken vi i övrigt kan lämna därhän) som meddelar att "mer än varannan flicka som föds i dag kommer att få uppleva sin 90-årsdag och av pojkarna beräknas 43 procent uppleva den dagen. Det visar siffror från Statistiska centralbyrån." Vid en koll med SCB på nytt fick jag fram att år 2010 föddes 59385 pojkar och 56256 flickor i Sverige, totalt 115641 individer. Det innebär att Sverige kommer att ha c:a 53670 90-åringar år 2100 (plus alltså även sådana som är ännu äldre).

Om siffrorna stämmer så är det en svindlande förändring inom loppet av drygt tvåhundra år (även om den maximala livslängden inte förändrats i takt med antalet som lever längre). Och det mesta tyder på att svenskarna inte bara lever längre, utan kan bibehålla spänsten längre upp i åldrarna. Även om vissa av oss inte kommer att innebära en plusfaktor i just den statistiken...

1 juli 2011

Vilken bokrea?

Högt NKI här, bokhandeln!

Jo då, tackar som frågar, jag läser och läser och läser, men det är synd att påstå att bokhögen bredvid sängen krymper - till det är Stieg Larssons böcker lite för mycket i tegelstensformat. Det är med andra ord kanske inte så svårt att förstå att jag undvikit bokrean? Ja, det vill säga fram till idag, för när personalen i den tillfälliga bokrealokalen höll på att packa igen för säsongen fick jag en ingivelse att kolla om det "ändå inte fanns något". Det gjorde det faktiskt, för två minuter senare stod jag åter på gatan, nu med Brutus Östlings och Susanne Åkessons praktverk "Att överleva dagen - om fåglars sinnen och anpassningsförmåga" under armen. Visserligen i bokreaupplaga. Men halva reapriset, 74:-, det är ju snudd på förnedrande billigt!

När jag väl var hemma igen och grottat ner mig i läsfåtöljen under palmen tänkte jag att den så tragiskt bortgångna gråtjacken (som jag nämnt tidigare) skulle ha varit stolt över mig för mitt val av reabok. Hon hade verkligen anpassningsförmåga, även om hon drev den in absurdum och fick plikta med livet för det! Kommen så långt i mina funderingar slog jag upp det första bladet i boken och fann följande introducerande dikt av Werner Aspenström:

Gråsparven är en sällsynt fågel.
Den döljer sig
som ax i åker.
De gyllenbruna fjädrarna,
lika eftersökta som gatstenar.
Den har ett stort projekt på gång:
leva en dag till och en natt till
och en dag till ...

Kändes lite dystert att på det viset påminnas om att jag sabbade hennes projekt! Å andra sidan såg jag hennes änkling (kan fåglar bli det?) med de nyutflugna och till synes välartade ungarna idag. Även om jag tyckte att han tittade lite surt på mig (förlåt, snälla!) så tror jag att han är lite lättad ändå över att ha sluppit föda upp ungarna på sockerkaka och annan skräpmat som hans äventyrliga fruga släpat hem. Åtminstone inbillar jag mig det.