27 februari 2009

Huleboeren

"Utgång" (egen bild utan samband med texten nedan).



"På Arendorffs tid
då var himmelen vid
då var stjärnorna nära att se.
Det var glädje och skratt;
blev man haffad en natt
var de' ingenting särskilt me' de'.
Det var uppåt, det kan jag förkunna,
fast man bodde ibland i en tunna.
Och man frös och man svalt
men man klarade allt.
De' var ingenting särskilt me' de'."

Vi är nog många i vår botoxerade tidsålder som hyser en viss beundran för de ovanliga, de som valt att i olika grad vända oss ryggen. "Det krävs ju en inre styrka som våga avvika, att gå sin egen väg. Och jag blev imponerad av deras kunskaper, som verkligen var utöver det vanliga", säger Åke Mokvist, som skrivit två storsäljare om "de ovanliga". Vare sig man bosätter sig på sin egna ark som Arne på båten eller under ett paraply på en alpsluttning så har man valt att sätta sig på "läktaren". Man deltager inte i spelet längre.

I Norge lever "Huleboeren på Blindern" numera på Akerselva sykehem, efter att i 27 år ha bott som asket i en jordkula bredvid Oslo Universitet. "Huleboern" var en högt begåvad student som blev vräkt från sitt boende 1978 på grund av sitt udda uppförande, och då bosatte han sig i sin jordhåla. År 1987 blev han vägrad att avlägga examen i atomfysik och astrofysik på grund av sin kroppsodör, han valde nämligen när han var 25 år att sluta tvätta sig. Därefter har "Huleboeren" vid ett flertal tillfällen blivit intagen på psyket men snart nog blivit utskriven, eftersom han inte bedömts som sjuk, bara udda.

"Det var lustiga år,
men med slätkammat hår
nivelleringen gjorde entré.
Och så blev det så här:
vi är lika som bär.
Kan ni se något särskilt i de'?
Folk betalar sin skatt och är snälla
fastän inte ett skvatt originella.
Nu är tillvaron platt
som en nedsutten hatt.
Ja' ser ingenting särskilt i de'."


I dagarna har Huleboeren och hans juridiska ombud vunnit en strid mot Oslo kommun, där det slås fast att han inte får tvångstvättas mot sin vilja. "Min klient är väldigt lättad. För den som är sängbunden är detta ett sätt att få kontrollera åtminstone en liten del av sitt liv", säger advokaten till VG. Den hälsovårdsansvariga i kommunen har som väntat en annan syn på saken. "Människor bör kunna få bestämma över sitt eget liv, men när stanken skapar problem för andra boende och för personalen måste man få ta till tvång", säger hon. Kanske den bästa lösningen hade varit att ha låtit Huleboeren fått bli kvar i sin koja till "the bitter end"...

"Ja, man lever och tär
på den kropp som man bär,
och så ligger man där ett-tu-tre.
Och så fraktas man bort
i en billig transport.
De´ är ingenting särskilt me´ de´ "
(Nils Ferlin)

Du kan räta på ryggen nu, Erec!

En rakryggad förfader (GNU-bild)


"...jag vill se ut som du, gå som du, du-u-u" (Djungelboken)

För några år sedan, 1,53 miljoner så där, tog en grupp av våra förfäder en genväg över ett fält med vulkanaska i Ileret i Kenya, och sedan dess har ingen sett röken av gänget. DN har dock utfärdat ett signalement: "Homo erectus hade långa ben, förhållandevis korta armar, stor skalle och nästan lika stor hjärna som vi. De hade höga fotvalv, korta tår och raka stortår". Skulle du råka se dem vid busshållplatsen så bör de vara lätta att känna igen på den beskrivningen. Annars är det de som inte snackar i mobiltelefon.

Dessa våra far- och morförfäder satte alltså spår i historien i form av sina fotavtryck i vulkandammet. Avtrycken har nu vållat en viss uppståndelse(!) eftersom de sägs vara det första beviset på att Homo Erectus gått upprätta precis som vi gör idag. Som forskare på apstadienivå känner jag mig lite konfunderad över det påståendet, eftersom "Erectus" väl betyder just upprest? Jag är lite för pryd för att dra några paralleller i övrigt.

26 februari 2009

Vad havet gav

"På Dominikanska Republikens långa, palmkantade stränder trivs man utmärkt om man gillar att sola, bada, sporta eller strosa längs vattenbrynet", läser jag på en nätsida. Carlos från Santo Domingo har något annat att berätta. För tjugo år sedan brukade han leka med sin hund på den här stranden vid Guibia, Santo Domingo. Idag vadar han i drivor av sopor, varav hälften är plastprodukter. Colaflaskor, oljedunkar, sandaler, vattenbehållare, brödbackar, dockor. Plast, plast, plast!

Carlos skriver på YouTube: "Plastic trash acumulates in our coasts and beaches, taking up to 500 years to decompose, killing over 1 million seabird and 100,000 marine mammals every year. Other garbage just floats on the sea, dragged by ocean currents. Just as damaging are the chemical contaminants released by these pieces of trash to the sea."

År 2007 gjorde en skolklass från Urbana High School, Illinois, en resa till Dominikanska Republiken. De berättar på nätet om sina upplevelser på en annan ort. "Today at Batey Libertad, we picked up trash along the narrow, dusty streets. Our group collected more than four bags of garbage in a span of 25 minutes. We still left a lot of litter on the ground because it was too hot to pick up for long, and the few trash cans there were full. Garbage overflows at the Batey because garbage trucks rarely come by. In fact, trash collection recently stopped all together, and residents are now burning garbage at the back of the Batey." Just den här veckan meddelar en lokal konstgrupp i Santo Domingo att de förbereder en utställning kallad "Urban Solid Residue". Där tänker de påvisa att man lever i en soptsunami.

"Upptäck Dominikanska republiken, ett karibiskt semesterparadis med fantastiska stränder och ett azurblått hav", lockar en resebyrås hemsida.

P.S. Om vad havet tar går det att läsa här. D.S.


Amerikanska valet klart!



Efter att det amerikanska presidentvalet var avklarat återstod ytterligare ett viktigt val för amerikanerna: vilken skulle bli landets "First Dog"? En president utan hund är för amerikanerna snudd på lika otänkbart som en president utan familj. Ett råd för överlevnad i Washington D.C. är f.ö. "vill du ha en vän - skaffa hund".

Regentlängden är lång på alla de hundar som kissat på Vita Husets gräsmatta under årens lopp. Här är några av senaste (vissa presidenter höll sig med flera jyckar):

  • Lyndon B. Johnson: Yuki, en blandras (annars var han ju mest känd för sina beaglar)
  • Richard Nixon: King Timahoe, Irish setter (hans berömda Checkers kom aldrig till Vita Huset)
  • Gerald Ford: Liberty, Golden Retriever
  • Ronald Regan: Lucky, Bouvier des Flandres
  • George Bush d.ä: Millie, Springer Spaniel
  • Bill Clinton: Buddy, Labrador
  • George W. Bush: Barney, Skotsk terrier
Spänningen har varit stor inför vilken hund familjen Obama skulle välja, och den amerikanska kennelklubben satte en viss press på presidentfamiljen genom att förorda en pudel. Men Ted Kennedy visste bättre: han tipsade om att en portugisisk vattenhund skall det vara! Senator Kennedy har själv två stycken, varav en medverkar som berättare i en bok. Så nu återstår bara ytterligare ett val: vad skall jycken heta? Enligt frun i huset, Michelle, är ett av förslagen hittills "Moose". Älg alltså - och jag som trodde att det var en fågelhund...

25 februari 2009

Galleriet: jungfruns avsked

Den lille havfrue (Wikipediabild)

"Historien om den lille havfrue, der opgiver og mister alt, er en rørende historie" kan man läsa om H.C. Andersens sagofigur på bibliotek.dk. Det låter idag som ett smått profetiskt inlägg.

Den lille havfrue bjuder sedan 1913 resande välkomna till Köpenhamns hamn. Sjöjungfrun är skapad av bildhuggaren Edvard Eriksen, vars hustru Eline satt modell till verket. Under årens lopp har statyn flera gånger blivit utsatt för skadegörelse, bl.a. tog en ökänd konstnär på sig vandalismen när sjöjungfrun blev halshuggen vid första tillfället 1964. Han var dock inte ensam om erkännandet - det var 200 personer som slogs om "äran"! Vidare har hon åtminstone en gång kastats i havet, och vid ett annat tillfälle blev hon illa åtgången av medsystrar.

I höstas hördes de första ryktena om att den lille havfrue skulle bege sig ut i världen, när den danska regeringen föreslog att hon skulle ställas ut på världsutställningen i Shanghai 2010. Expo 2010 är den största världsutställningen hittills, och det är nu bekräftat att den stenhårda danskan kommer att finnas på plats där mellan den 1 april till den 30 november nästa år. I utbyte får Danmark under tiden låna dansk konst i form av drakar och annat. "Ingen skulle ju kunna tänka sig att låna ut frihetsgudinnan från New York eller Manneken Pis från Bryssel - det är fullständigt vansinnigt!", protesterade ordföranden i Folketingets Kulturutskott Karin Nødgaard (DF), men det hade hon ingenting för.

Det är lite intressant att strax innan det blev känt att den danska regeringen umgicks med planer på hennes långresa så hade två av Danmarks ledande experter på marknadsföring i en rapport hävdat att den lilla sjöjungfrun inte längre var någon turistmagnet. "Det kan godt være, at der ikke er generationer til det hyggelige lille bondesamfund mere. Hvis du sidder og er 40 år nede i Berlin, så tager du ikke på ferie for at se et bondesamfund og nogle stokroser og noget bindingsværk. Så vil man opleve nye tendenser og byernes miljø", sade experten Niels Thomsen enligt Politikken. "I stedet skal der satses på Christiania, bøssemiljøer og frisind. Det er der penge i", sade Thomsen också. Så sorry jungfrun, nu lockar bøssemiljøerne mer! Kanske skulle det vara bättre för dig att stanna i Kina för gott?

Trädets talan

The House (Wikipediabild)

"The tree which moves some to tears of joy is in the eyes of others only a
green thing that stands in the way. Some see Nature all ridicule and
deformity, and some scarce see Nature at all. But to the eyes of the
man of imagination, Nature is Imagination itself."
-William Blake, 1799, The Letters


Som utrustade med jättelika mammutfötter står dessa Giant Sequoias stadiga i en kalifornisk nationalpark. Annars har många av jätteträden i USA dessvärre gått sorgliga öden till mötes. Visste du t.ex. att där Pentagon nu står växte en gång det gigantiska Redwoodträdet General Noble, som dock togs ner till världsutställningen i Chicago på 1890-talet? Om detta och andra jätteträd berättar Lotta Lotass i sitt nätprojekt Redwood på nätföreningen Autors sajt.

Att världens nu äldsta kända träd växer i Sverige känner du kanske till redan? Guardian gör det dock uppenbarligen inte, eftersom de påstår att tallen Methuselah i Kalifornien är äldst. Men den tallen är "bara" 4768 år gammalt, vilket gör det till rena junioren i jämförelse med det träd på Fulufjället som är 9550 år.

P.S. Glöm inte ditt dagliga klick - Verleskogen behöver dig!
D.S.

24 februari 2009

Vad helst en bok kan heta


I detta nu velar väl bokskallarna runt på rean med shoppingkorgen på armen i jakt på böcker de inte visste att de behövde. Själv insåg jag bara genom att kasta en blick i nattygshyllan att jag inte har något i bokhandeln att göra i år. Här väntar allt från "Berra bandyspelaren" av Bengt Ahlbom till Sture Ahléns granskning av Johan Ekeblad - det finns att grotta ner sig i om andan skulle råka infinna sig! Ser för övrigt att jag bör inkludera bokhyllan i städschemat.

Nej, bokrean är inte vad den en gång var! Var har gamla fina hyllvärmare som "Psalterium Upsaliense" eller Lindhagens " Om noggrannheten af uppgifterna om månens nytändning i några svenska kalendarier från medeltiden" tagit vägen t.ex?

Den senare titeln borde f.ö. om den kommit ut i år ha kunnat platsa i en svensk upplaga av "The Diagram Prize". Det är en utmärkelse för årets konstigaste boktitel, och utdelare är Bookseller Magazine. Priset instiftades av en skara uttråkade litteraturnördar på bokmässan i Frankfurt för ett trettiotal år sedan, och första vinnaren (1978) hette ”Proceedings of the second international workshop on nude mice”. I år var man så uttråkade att man bara hittade sex titlar värdiga att slåss om den åtråvärda utmärkelsen.
Och de nominerade är:
    • Baboon Metaphysics av Dorothy L Cheney och Robert M Seyfarth (University of Chicago Press)

    • Curbside Consultation of the Colon av Brooks D Cash (SLACK Incorporated)

    • The Large Sieve and its Applications av Emmanuel Kowalski (Cambridge University Press)

    • Strip and Knit with Style av Mark Hordyszynski (C&T)

    • Techniques for Corrosion Monitoring av Lietai Yang (Woodhead)

    • The 2009-2014 World Outlook for 60-milligram Containers of Fromage Frais av Professor Philip M Parker (Icon Group International)
"The 2009-2014 World Outlook for 60-milligram Containers of Fromage Frais" lär ligga bra till hos bookmakers har jag hört på stan. Själv tycker jag att "Strip and Knit with Style" låter klart intressant...

Annars finns det ju en del godbitar att välja på i fråga om märkliga titlar under årens lopp, som t.ex. "Bombproof Your Horse", "American Bottom Archaeology", "Teach Your Wife To Be A Widow" eller "Across Europe by Kangaroo". För att inte tala om "Knitting With Dog Hair: Better A Sweater From A Dog You Know and Love Than From A Sheep You'll Never Meet". Låter som något i samma anda som Hasse Alfredssons "En liten bok om att bränna löv, ris och kvistar i ett hörn av trädgården". Fast han fuskade ju genom att vara medvetet rolig...

23 februari 2009

Björnmannen


"What if the thought of encountering a grizzly bear filled you with anticipation and wonder? What if you knew a bear her whole life, and the bear treated you as a welcome friend whenever you visited?

What if bears themselves could be free to live as they were meant to, enjoying nature's splendour and not fearful of gun-bearing humans?"

- Charlie Russell, ur "Grizzly Season".

Ibland får man skylla sig själv som inte läser TV-tablåerna bättre! Som idag, då jag snubblade in i ett TV2-program som visade sig vara fantastiskt bra, nämligen "Björnvännen från Kamtjatka". Turligt nog går det även på Kunskapskanalen på onsdag, och då tänker jag inte missa det!

Programmet handlar om kanadensaren Charlie Russell, vars hjärta klappar för grizzlybjörnarna i Kamtjatka. Han har skrivit tre böcker om dem, och hans arbete har även givit upphov till fyra dokumentärfilmer. Genom åren har Charlie tagit sig an flera björnkullar som blivit moderlösa på grund av jakt. Han har följt ungarna till dess de kunnat stå på egna ben, och även om några av dem senare fallit offer för jakt eller andra björnar så har Charlie Russell räddat dem alla från svältdöden när de var små.

Det var rörande att se Charlie ta sina björnar på vandring (han hade två kullar att ta hand om i den här filmen), och hur han ställde upp för dem när de hotades av vuxna individer. Vid något tillfälle fick han ta till pepparspray för att skydda dem från en attackerande hanbjörn, annars räckte hans tillitsfulla uppträdande för att undvika konflikter. Charlie Russell säger att han fortfarande söker den subtila gränsen för hur nära man kan umgås med grizzlybjörnen. Han vet att den finns där någonstans, men den är bortom vad man trott möjligt tidigare. Charlie Russells kunskap har även kommit varit till gagn för de kanadensiska myndigheterna i deras arbete att få grizzlybjörn och människa att kunna umgås så störningsfritt som möjligt.

Tålmodigt lärde Charlie björnungarna att själva fånga lax, och när han slutligen lät dem vandra iväg för att leva sitt eget liv kunde han göra det med förvissningen att han gjort vad han kunnat för att ge dem en bra start i livet.

Har du tillgång till Kunskapskanalen och missade kvällens program så kan jag rekommendera reprisen!

Grizzlybjörnar (GNU-bild).

P.S. Någon har kanske "den andre björnmannen" Timothy Treadwell i minne? Hans umgänge med grizzlybjörnarna fick ju ett tragiskt slut, och Charlie Russell har lämnat utförliga synpunkter på vad som hände där. Kan läsas här.

22 februari 2009

"Her Deepness" vädjar för havet

Råö (egen bild).


Hon har kallats "Her Deepness" av några av de största tidningarna i världen. Ända sedan Sylvia Earle var barn har hon fascinerats av havet, och hon har verkligen vigt sitt yrkesliv åt det. Earle har lett mer än 50 expeditioner över hela världen med syfte att upptäcka havets hemligheter, och hon har även varit varit chefsforskare på the National Oceanographic and Atmospheric Administration. På senare år har hon dessutom deltagit i utvecklandet av Google Ocean.

Sylvia Earle är en hängiven företrädare för havet och dess innevånare, och hon har nyligen mottagit TED-priset 2009 för sin kamp. Priset är på $100.000 plus "One Wish to Change the World". Hennes önskan kan läsas här ovan, och i samband med prisutdelningen utvecklade Earle sina tankar om läget för våra hav, ett föredrag som borde spelas upp för politiker i alla länder. Det är dryga kvarten långt och kan ses här. Titta gärna på det, det är väl investerade 15 minuter!

Galleriet: en ledig vinterdag


Kanske känner man en viss blygsel vid första påseendet av bilden här ovan? Lediga människor i ett tidigt 1600-tal, uppenbarligen bara ute för att ha kul på isen - vi är inte vana att se dem så! Här finns flera roliga typer, som den knubbige lille skrinnaren till höger (man åkte grillor redan 2000 år f.K!). Eller vad sägs om bandyspelaren i mitten, med en klubbfattning som skulle få Pelle Fosshaug grön av avund! Klicka gärna på bilden och hjälp mig detaljerna: vad är det för hundraser, vad säljer mannen med skottkärran, gubben med fisken - är det en vintermetare? Är det en isjakt som mannen till vänster håller på att rigga segel på? Medan du löser de gåtorna kanske jag kan berätta lite av det jag hittat på nätet om konstnären...

Hendrick Avercamp hade det inte så lätt. Han var döv och ansågs dum, och gick under namnet "den stumme från Kampen". Kampen var den ort dit han kom med familjen när han var ett år gammal, han föddes annars i Amsterdam 1585. Henrick tillhörde en inflytelserik borgarfamilj i Kampen, hans far var apotekare liksom hans bror, medan en annan broder studerade medicin.

Uppenbarligen märktes Hendricks konstnärliga begåvning tidigt, eftersom han skickades till Amsterdam i lära hos den danske porträttmålaren Pieter Isaacks. År 1607 kallades dock Isaacs hem till Danmark av kung Christian. Henrick verkar då ha blivit kvar i Amsterdam i flera år, där han lärde av flera av samtidens mest kända flamländska mästare. Hendrick hade emellertid tidigt funnit en egen stil, och i den mån han anses ha påverkats av någon så är det av den mindre kände Gerrit van der Horst från Hendricks egna hemstad Kampen.

Hendrick återvänder hem till Kampen år 1614, och verkar ha blivit hemstaden trogen till sin död. (År 1633 finns en notering att hans mor tilldelar Hendrick, sin "stumme och eländige son", en livränta på 100 guilders per år under resten av hans liv.)

Det som fångar Hendricks uppmärksamhet hemma i Kampden är folklivet på kanalerna under vintern, vilket inte är ett så begränsat intresse som man kan tro - många framstående konstnärer vid den tiden sökte samma motiv på sina hemorter, även om Hendricks tycks ha varit något av en pionjär. Kanske fanns det en god avsättning av målningarna hos de som fångats på bild? Hendricks verk förefaller åtminstone ha varit populära, och idag finns bl.a. en förnämlig samling på Windsdor Castle.

Hendrick Avercamps tidigare verk präglades ofta av ett reportageliknande bildberättande. Han lade ner stor omsorg på att skildra detaljer hos kälkåkare, skrinnare, bollspelare och promenerande. Med tiden krympte han bildperspektivet och sökte atmosfären i ett mer begränsat format.

Lika lite som Hendrick själv påverkats av andra, lika lite fick han några mer namnkunniga efterföljare, även om syskonbarnet Barent Avercamp var en trogen imitatör. Idag skulle säkert Hendrick ha bemötts med större värdighet än vad samtiden lyckades åstadkomma. Det lyckliga i hans fall var att han tillhörde en välsituerad släkt, och att han hade en konstnärlig ådra som inte svek honom.



Uppdatering om hundarna (se kommentarer!).

Utan att vara hundkännare tycker jag ändå att de har vissa drag av Stabyhoun och Wetterhoun. Wetterhoun är känd sedan den tiden då tavlan målades, medan Stabyhoun finns beskriven sedan början av 1800-talet.

Som man ropar i skogen...




"Massmedias redaktioner är huvudaktörer i opinionsjournalistiken, dels genom att beställa egna undersökningar, dels genom att bestämma huruvida andras undersökningar skall publiceras eller ej", skrev Hans L. Zetterberg redan 1986. Han har ju varit såväl VD för SIFO som chefredaktör för SvD, så han om någon borde ju veta!

Hur många opinionsmätningsföretag finns det? Som icke politiknörd kan jag på rak arm ändå räkna upp Synovate, Demoskop, Skop, Sifo, Novus Opinion, Temo och SCB. Gott om smörgåsbord för opinonsbildare och partier således, välj och vraka! Som Cornelis sjöng på soptippen: "Ge åt var och en vad de behöver, detta kallas demokrati".

Polititiska reportrar har nu blivit allt mer likt sportjournalister - man diskuterar lagens/partiernas taktik, deras coacher, poängligeställningar och tabeller hellre än matchernas innehåll. "Först så går det upp, sen går det ner, sen går det upp...", precis som i Tage Danielssons tolkning av "Livet i Finnskogarna". Ena veckan är man över strecket, nästa dag i lingonserien - Lena Mellin eller Lasse Anrell, endast färgen på tidningspapperet skiljer! Kanske är det ingen tillfällighet att jag bl.a. fick upp en artikel med följande sökväg när jag frågade efter opinionsmätningar på Google...



Och sedan finns det ju andra opinionsundersökningar att fylla ut håltimmarna mellan partisympatiligorna. T.ex. partiledarsympatierna, politikens egna lilla kändismentometer. Det är väl bara en tidsfråga innan det blir som med Melodifestivalen, så att politikens hang arounds också kan skicka SMS eller ringa in till tidningarna och böla för att resultaten inte gått deras väg? "Vi sitter här och skulle mysa på fredagskvällen, och så ser vi att Maud har rasat 1,2% i partiledarligan. Hela helgen är förstörd!"

Alla dessa opinionsundersökningar som kom och gick - inte visste jag att det var livet?


(V.g. välj?)

21 februari 2009

Galleriet: "the answer is blowin´ in the wind"


Vid Crown Point utanför Burnley står sedan några år tillbaka konstverket "The Singing, Ringing Tree" (som lär vara döpt efter ett ursprungligen östtyskt barnprogram för TV,vilket på sin tid blev en stor succé i England). Skaparna av konstverket är arkitektbyrån Tonkin Liu, som drivs av Anna Liu och Mike Tonkin.
Konstverket består av 1000 "vinddrivna" stålflöjter som vinden spelar på, och varje besökare får alltså vara med om ett uruppförande (om det inte råkar vara vindstilla vill säga). Vid solnedgången kan kvällsbrisen höras spela en vaggvisa som når ända in till den avlägsna tätorten.
Vinden kan för övrigt vara en entusiastisk medhjälpare även i annat konstnärligt skapande! Holländaren Theo Jansen har gjort några fantastiska strandlevande skapelser med hjälp av plaströr och PET-flaskor, och den som är intresserad kan lyssna på hans egna beskrivning på hur det går till - det är ett häpnadsväckande konstnärligt skapande i gränsmarkerna mellan ingenjörsvetenskap och lekfull kreativitet. De här figurerna lever sitt eget liv i strandkanten, där de kan fås att undvika havsvågorna och att bita sig fast i sanden när vinden blir för tuff.
Intressant är att dessa lättfotade skapelser på sikt även kan komma att användas i nyttobringande verksamhet på våtmarker och annat underlag där hjulet kommer till korta. Kanske finns det fog i påståendet att Jansen på sätt och vis har uppfunnit hjulet på nytt?

Fotnot: länkarna uppdaterade 140209

Galleriet: eventyret venter!

Soria Moria (Theodor Kittelsen). Fri bild från Wikipedia.


Så har man då återigen återupptäckt Atlantis, för vilken gång i ordningen är oklart. Bara att beklaga att Dag Stålsjö inte fick vara med om ytterligare en triumf, efter det att Arn svingat sig upp till häst och anfört västgötaskolan för att en gång för alla kväsa uppstickarna från Uppsala. Kanske dags att damma av Stålsjös TV-serie "Drömmen om Atlantis", som jag har liggande på VHS någonstans i röran?

Den här gången är det Google Ocean som blivit skattkarta, tidigare har man med hjälp av Google Earth bl.a. hittat Noaks Arks förtöjningsplats på torra land. Själv lever jag med förhoppningen att någon återupptäcker Soria Moria. Om det inte går kanske vi åtminstone kan återupptäcka sagorna? Det är dags att ta ifrån politikerna ensamrätten på sagoberättande!

17 februari 2009

Galleriet: den bohemiska prinsessan

Oda Krohg, målning av Christian Krohg (1886).

Ännu en dam i rött, och färgstark var hon sannerligen, Oda Krohg! Oda föddes i norska Ålgårdsstrand 1860 som Othilia Pauline Christina Lasson, ett av tio syskon i en högborgerlig familj. Hennes far var juristen Christian Lasson, och mamman hette Alexandra von Munthe av Morgenstierne.

Odas första make var affärsmannen Jørgen Engelhardt. De gifte sig 1881, men redan två år senare, bliven tvåbarnsmor, bröt Oda upp från mannen för att studera målning. År 1885 återfinns hon i Köpenhamn hos landsmannen Christian Krohg, redan då välkänd som en av Skagenmålarna. Först 1888 blev skilsmässan från Engelhardt klar, och samma år gifte hon om sig med Christian - detta trots att både hon och den nye maken ansåg att människor inte är födda att leva i äktenskap. Hennes giftermål med Christian kännetecknades dock inte av några större trohetskrav. Trots att Oda fick ytterligare två barn i det äktenskapet hade hon samtidigt förhållanden med några av den tidens mest kända konstnärer och skådespelare i Danmark. Ett av barnen i detta äktenskap var f.ö. Per, som själv skulle komma att bli en firad konstnär.

Paret tillhörde det radikala Christianiakollektivet, där Oda kom att inneha en central position. På tidigt 1890-tal flyttade emellertid paret vidare till Berlin, varefter färden 1901 gick till Frankrike. Fram till 1909 bodde det bohemiska paret i Paris, och vid den tiden var Oda redan en etablerad konstnär. Hon älskade att sitta på caféer med andra artister som Henry Matisse, och hon hade vid denna tid ett öppet förhållande med poeten och kritikern Jeppe Nielsen. Honom bröt dock Oda upp från innan flyttlasset avgick mot Oslo.

Samtidigt som Oda ägnade sig åt sitt måleri gav hon (1906) ut novellsamlingen Dissonatser. Det är dock som målare som eftervärlden skall minnas henne. Oda avled 1930 och ligger begravd tillsammans med maken i Vår Frelsers gravlund i Oslo. Odas liv har skildrats av både författare och dramatiker. Just i dagarna gör Chatarina Larsson succé på Malmö Stadsteater i en nyuppsättning av Dag Norgårds teaterstycke "Oda - saatans kvinna!"

15 februari 2009

Dödskul(t)


Dödsannonsernas symboler på tidningarnas familjesidor blir allt mer fantasifulla, vilket kanske framgår av den lilla bygdemålning som jag kombinerat ihop från samlingen hos en begravningsbyrå. Nu berättar DN om någon som hade en semla i sin dödsannons. Kanske ligger det en sista protest i det valet - vi lägger ju på locket på kistan, medan vi lyfter locket av semlan?

En professor i religionssociologi som intervjuas i tidningen verkar lika tolerant som språkprofessorn på radio. Vi tycks få göra i stort sett som vi vill i valet av symboler, en frihet som känns en smula ovan i vårt annars så reglerade land. Religionssociologen berättar bl.a. om en man som hade ett grishuvud i sin dödsannons, eftersom han tydligen hade ett smeknamn som tydde på kopplingar till detta djurs fysionomi. Eller hette mannen möjligen S-O i förnamn? Vår professor nämner också en dödsannons med en skrattande motorcyklist som symbol. I den konstaterar de nämast sörjande (som här väl verkar ha varit närmast glada?) lätt upprymda att "Nu har glade, tjocke NN dött".

Fast visst kan vissa dödsannonser fortfarande väcka anstöt! I en annan artikel i samma tidning för några år sedan nämns en annons över en "död krigare", där sorgebeskedet pryds med en symbol för en kriminell organisation. Där gick tydligen gränsen för många...

Åter till vår semlevän! Han (eller hans närstående) har den goda smaken att anknyta till Barry Manns gamla höjdare "Who put the bomp" i sin dödsannons. Själv har jag hotat mina nära med att jag kan tänka mig en låt av Sven-Ingvars vid utmarschen. Skulle ha varit roligt att se deras minspel när "Börja om från början" tonar upp just när de tror att allt är över! Fast jag har börjat fundera på om inte "Jag ringer på fredag" också kan bli bra.

Kartbok över Vintergatan




"I see the Milky Way her negligee a vision of sheer delight, filled with white,
And there upon her breasts a necklace of stars that enchant the night."

Vackra textrader ur "Velvet Moon" som Frank Sinatra en gång sjöng. Fast nu visar nytagna infrarödbilder från Hubbleteleskopet att Vintergatans inre inte är fyllt av vitt på nära håll, utan mera ser ut som ett marmorerat köttstycke.

De nya bilderna tas emot med entusiasm av astronomer världen över. "Under mina tidiga studieår sades det att Vintergatans inre skulle man aldrig kunna se, eftersom det är så mycket `støv´som förhindrar insyn", säger t.ex. astronomen Knut Jørgen Røed Ødegaard till VG.

Vad som egentligen finns därborta i Central cluster, Arches cluster och Quintuplet cluster 26.000 ljusår bort är och kanske förblir en hemlighet för oss, och ännu lär vi få vänta på en karta över Vintergatan på Eniro. Kanske Google Earth hinner bli Google Space innan dess?


Nästa steg?



14 februari 2009

Galleriet: innan Disney

Fri bild från Wikipedia

Den här glade figuren är ingen nutida serieskapelse utan Fūjin, vindens gud och en av de äldsta gudarna inom shintoismen. 84% av Japans befolkning sägs praktisera shinto än idag, dock oftast i kombination med buddhismen.

Konstnären bakom den fantasifulla bilden av vindguden är Hon'ami Kōetsu, en japanske konstnär som levde mellan 1558 och 1637. Hon'ami Kōetsu kom från en familj av svärdpolerare vid hovet, och han utbildade sig också inom det yrket. Men han skall också ha haft stort intresse för den japanska técermonin, och kom att bli en av toppeleverna till Furuta Oribe, feodalhövding och krigsherre, men också en traditionsförmedlare och innovatör inom técermonielen. Oribes tänkande fick stor betydelse inom tehusakitektur och traditionell japansk trädgårdsmästeri.

Idag när japansk seriekonst är en lika stor exportframgång för Japan som popmusik varit för Sverige är det intressant att se hur den faktiskt knyter an till en gammal tradition från en tid då serietecknande som vi ser det egentligen inte fanns. Så här säger en svensk kännare: " I Europa har vi ganska snäv bild av manga. Det är väl tecknade figurer med stora ögon som springer runt och skriker, säger många. Manga betyder rolig bild på japanska. Omgivningarna kan vara mycket realistiska men ansiktsuttrycken är enkla och ofta överdrivna. Det viktiga är att visa känslorna inom karaktärerna". Visst stämmer väl den beskrivningen bra även på den bild Hon'ami Kōetsus gjorde av Fūjin för 400 år sedan?

12 februari 2009

Dagens huvudbry: noticed differences in neural correlates

"It is easy to imagine that humans have always noticed the differences between themselves and others and perhaps even speculated about the origins of these differences. The study of individual differences as a formal field encompasses variations in intelligence and personality as well as other dimensions". Så inleder Lea J Forsman vid Karolinska Institutet en nypublicerad doktorsavhandling.

Enligt vad jag fuskläst mig till förklarar Forsman att hjärnan hos inåtvända, d.v.s. introverta personligheter, ser annorlunda ut än den gör hos de extroverta. Forsman har med hjälp av magnetresonanstomografi (när genomgick du en sådan senast?) konstaterat att inbundna personer är begåvade med större hjärnvolym i stora delar av hjärnbarken än vad utåtriktade är.

"Volymen är särskilt stor i delar som man vet är inblandade i att hämma aktivt och utåtriktat beteende och i delar som aktiveras när vi tänker på andra människor. Det kan återspegla att inåtvända personer är mer försiktiga, de funderar mer över sociala situationer innan de handlar", säger Lea Forsman
i ett pressmeddelande.

Känns som det trillade ner en polett hos mig där! Jag har alltid funderat över hur alla dessa mediapersonligheter som bara går igång så fort de får en mikrofon framför sig egentligen fungerar, t.ex. hon som beskrev ett nytt radioprojekt så här: "I grunden ska jag göra det jag brukar göra, prata mycket och länge och ha svårt att undvika könsord". Inser nu att hjärnvolymen inte är särskilt stor i de hämmande delarna där, och kanske kan en kompletterande avhandling en gång för alla slå fast att tankeförmåga och talförmåga inte nödvändigtvis måste korrelera i sociala situationer hos sådana personer. Eller, hemska tanke, kommer det att leda till bevis om att vi grubblare med fylligare volym i de hämmade vindlingarna helt enkelt är tjocka i huvudet?

11 februari 2009

Galleriet: Lady in Red

Fri bild från Wikipedia


"I've never seen you looking so lovely as you did tonight
I've never seen you shine so bright"
Chris De Burgh: "Lady in Red"


Den här tavlan av italienaren Pontormo (1494-1557), "Ritratto di Dama con cagnolino" (Portrait of a Lady in Red), tycker jag mycket om! Klicka på bilden och möt en kvinna som levde för över 450 år sedan, men som ser nutida harmonisk ut i sitt uttryck. Lite tonårsfrånvarande vänlig blick och ett lätt maskerat leende, allt förstärkt av hundens smil, den humoristiska figuren över det "skrattande handtaget" på armstödet och den röda "smileyn" nere i högra hörnet - hela bilden är lite "full i skratt"! Undrar bara vem hon var...

P.S. Apropå den glada hunden så hittade jag på nätet tidigare i kväll en annan som målar djur och människor som man blir glad av att titta på. Klicka här!

En trädgårdsmästare i släktträdet


Nils Eliasson heter mannen på bilden, och han är min farmors farfar. Nils föddes i Ransäter 1812, och det innebär att han är den äldste förfader som jag har foto på (bilden är tagen omkring 1870.) De övriga på bilden är Nils hustru Anna Sätterqvist, född i Kroppa 1813, samt döttrarna Anna-Maja och Emma. Farmors far är alltså inte med på bilden, inte heller två av de andra barnen.

Nils var trädgårdsmästare på Dömle i Nedre Ullerud. Lite spännande är att Nils och Anna år 1843 bor på Loslätten i Ransäter, vilket hörde till "Herr Patron Dahlgrens hushåll". Patronens son, den välkände F.A. Dahlgren - "Fredrek på Ransätt"- såg säkert Nils och Anna de gånger han hälsade på där hemma. Ibland funderar jag över om de kanske fått låna ut några drag till figurerna Per och Stina, drängen och pigan i folklustspelet Värmlänningarna som Fredrek skrev 1846 - fast det är förstås bara ren spekulation från min sida...

Kom att tänka på mina gamla forskningsobjekt idag, när jag såg att två av de bloggare som jag länkar till har skrivit om släktforskning utifrån var de befinner sig på jorden och vilka metoder de använder. Medan skribenten på Willow Manner berättar om hur hon utnyttjar genvägar på nätet i sin forskning så sitter Smulan samtidigt i Sverige och rotar för dagen i mantalslängder från 1600-talet. Med detta inte sagt att deras forskningsmetoder är totalt olika, utan mer ett exempel på hur bred släktforskningen kan vara, såväl geografiskt som källmässigt.

Själv har jag lagt ner släktforskandet för många år sedan, även om jag försöker hålla mig informerad. Fortfarande hör det av sig andra forskare ibland som vill "byta" uppgifter. Märker jag att det är nybörjare ger jag gärna en liten hjälp på vägen utan att försöka sabotera deras egen upptäckarglädje - det är ju de egna fynden som är roligast!

Dessvärre finns det dock en inte så liten mängd släktforskare som bara samlar på sig utan att dela med sig. De vill gärna ta del av ditt material men "glömmer" att återkomma med sina egna uppgifter, och med tiden har jag blivit mindre samarbetsvillig med sådana personer - inte av oginhet, utan av ren besvikelse. Fast det finns ljuspunkter: häromdagen ringde det en herre som ville ha uppgifter om "släkt till släkten", sådant som jag råkade ha i huvudet. Hans glädje över uppgifterna fick mig att tänka tillbaka på egna "genombrott" i släktforskandet på den tiden det kändes nytt och spännande. Det var lika roligt då som när man som nybliven fågelskådare såg en ny fågelart! Numera är det tyvärr långt mellan gamla släktingar och nya fågelarter...

10 februari 2009

Jag längtar till Italien...


 


Kan inte låta bli att återvända till veckans stora event - invigningen av karnevalen i Venedig. Skönt att kunna drömma sig bort en stund med hjälp av alla praktfulla inslag därifrån på YouTube! Fast jag har faktiskt själv varit i staden en gång, en sommar, ett annat sekel...

Traffic Jam?

Fotnot: YouTubeinslaget utbytt 140114, samtidigt som länkarna reviderats.

9 februari 2009

På spåret

Network Rail (tror jag) är Storbritanniens motsvarighet till vårt Banverket. De driver en uppmärksammad kampanj mot riskattityder vid järnvägsövergångar under namnet "Level Crossings - Don´t Run The Risk". Att det är välbehövligt märks inte minst i deras senast film, som innehåller hårresande exempel på dumdristiga chansningar vid järnvägsövergångar av människor bakom ratten eller till fots. Kolla de här medlemmarna i "Planlösa Korsningspartiet" på filmen - om du törs! En sak är klar: det är inte tåget som är urspårat på dessa autentiska filmsekvenser...

En aha-upplevelse

Också en upplevelse... (Fri bild från Wikipedia)

Att investera i upplevelser gör människor lyckligare än att köpa saker", meddelar Vetenskapsradion apropå en pinfärsk psykologistudie från San Fransisco State University. "Det var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades", för att citera byrådirektör H.K. Bergdahl! Detta innebär att de som lyssnade på Handelns utredningsinstituts julklappstips förra året troligen gjorde en klokare affär än de som köpte den redan omoderna julklappsslipsen.

Här skulle jag dock pilla in en liten brasklapp! Är det inte positiva upplevelser man avser? En "upplevelse" kan också vara att sitta i bilkö vid Tingstadstunneln i rusningstrafik, eller ligga på spikmatta (alla kan väl inte gilla det?), men i så fall tar jag nog hellre en pryl, tack!

Det visade sig i alla fall att studieobjekten tyckte sig få bättre utdelning av att t.ex. äta ute (en halv special på Heden?) än av att köpa på sig prylar, vilket väl skall ses som ett uttryck för att Karl-Bertil Jonssons anda fortfarande vilar över vårt avlånga land. Adressaterna fick ju uppleva hur K-B gav bort deras prylar, och nog verkade de enbart lyckliga över det, so shame on you, Ms Löwengrip!

Som Vetenskapsradion så vackert får till det på slutet: "Enligt forskarna bakom studien kan förklaringen vara att upplevelser tillfredställer behov av social samhörighet och av att känna sig vital och levande på ett sätt som materiella ting inte gör". Kör till slumkvarteren!

8 februari 2009

Ljus i mörkret



"Jag vill resa bort från snö och is" sjöng Sven-Ingvars en gång, och vem vill inte det? OK, snö och is går väl trots allt an, men mörkret...
Fredagen den 13 februari  2009 borde man i enlighet med detta förslagsvis befinna sig i Venedig! Då skall det nog gå att få fart på livsandarna under den färgsprakande karnevalen, som varar fram till den 24. Inte minst är det spännande med de fantastiska maskerna, som traditionellt spelar en central roll under festligheterna. Lokalbefolkningen hade på sin tid särskilt tillstånd att bära mask mellan starten vid festivalen till Santo Stefano den 26 december och fram till fettisdagen. Det är lätt att tro att maskerna var ännu pråligare då, men faktum är att det ursprungligen var enkla masker av papper som mest täckte ögonpartiet, och det var först när en maskmakare på 1980-talet släppte loss sin sin kreativa förmåga som den nya traditionen uppstod.
Själva karnevalen har förstås äldre anor: den finns nämnd redan 1268, men på 1930-talet förbjöds den av fascisterna och återhämtade sig egentligen fullt ut först i och med den nya masktraditionen. Temat för 2009 heter "Sensation: 6 sense for 6 sestiere".

Fotnot: Äldre inslag från YouTube som inte längre fungerade byttes ut 140114, samtidigt som länkarna sågs över.


 


Husesyn


Vi har väl lite olika förväntningar på hur hus skall vara, Nätsajten Village of Joy har  rankat världens femtio till exteriören mest märkliga hus. Det är inte klokt vilken skapelselusta man hittar hos de arkitekter och byggmästare som ligger bakom dessa byggnadsverk, och det är hopplöst att hitta en favorit bland alla upplagor av villa villekulla och lustiga hus! Som stenmänniska gillar jag huset i Guimarães (nr 18) mycket, men det ryska kråkslottet (nr 31) ligger också bra till. En byggnad som saknas är "jättevalen" i Graz, som istället återfinns på VG:s lista över "verdens rareste hus".

Fotnot: inslag från YouTube som illustrerade detta inlägg fungerade inte längre utan togs bort 140114 samtidigt som inlägget reviderades. Det blev ju inte så mycket kvar...

Nä, gå och bada!

I början på året sa Jennifer Figge, 56, hej då till sin hund Hank för att ta en simtur. Den 12 januari vadade hon ut i Atlanten i Kap Verde för att den 5 februari, 24 dagar senare, stiga i land på en ö utanför Trinidad & Tobago som den första kvinnan som simmat över Atlanten, något hon drömt om att göra sedan hon var liten flicka. (Hold on tight to your dreams!)

Efter lite vila väntar nu en fortsättning mot British Virgin Islands, dit Figges beräknas anlända i slutet av månaden. Därefter kommer hennes stab summera ihop hur lång sträcka hon avverkat totalt.

Den preliminärt 112 mil långa simturen över Atlanten uppdelades i etapper på mellan 21 minuter och åtta timmar. Meningen var att Figges skulle stiga i land på Bahamas, men havsströmmarna förde henne lite ur kurs. Förutom en assisterande styrka på en segelbåt fick Jennifer sällskap av valar, havssköldpaddor, jättemaneter och en mängd delfiner, men som tur var inga hajar (hon simmade i hajbur för säkerhets skull). Badvädret var inte allt igenom perfekt, uppgifter talar om att man bl.a. utsattes för upp till nio meter höga vågor.

Av någon anledning tillbringar inte Jennifer tiden i väntan på nästa etapp i hotellpoolen, utan håller sig hellre i gymmet. När hon klivit i land berättade Jennifer att hon längtade hem till Hank. Vad hon inte vet är att Hank ligger i hårdträning för att bli först att ta sig över Atlanten med hundsim...


Bild från Wikipedia. (Inte Hank - tror jag...)


  • Den förste som simmade över Atlanten var fransmannen Benoit Lecomte, som 1998 tog sig från Massachusetts till Bretagne, alltså en bra bit längre än den Figges har avverkat. Lecomte tog sig dock en vilovecka på Azorerna på vägen, vilket väl inte ligger i simriktningen? Lecomtes bravad gav för resten upphov till sökbegreppet "Swim across the Atlantic Ocean" på Google Map. Mer om rekordsimmare här!

1 februari 2009

Tummen upp för fingerforskningen!

En engelsk hand (Wikipedia).

Ursäkta, men hur långt ringfinger har du? Ja, anledningen till att jag undrar är att man vid Cambridge säger sig ha funnit bevis för att bland dem som sysslar med penninghandel i London så har de med längre ringfinger på en tjugo månader lång period tjänat upp till sex gånger mer än de kollegor som haft oturen att födas med kortare ringfingrar. Den ansvarige forskaren, en matematikprofessor, säger sig närapå ha trillat av stolen när han såg resultatet vid fingermätningarna på de 44 män som deltog i undersökningen. "Undersökningen öppnar för att finansmarknaden kanske påverkas av biologisk konstitution, och inte bara av rationella förväntningar", skriver forskarna enligt Science, som i sin tur återges på forskning.no.

Märkligt nog hittar man på samma sajt andra forskningsrön som får en att titta på sina händer med uppspärrade ögon. "Balansen mellom østrogen og testosteron bestemmer fingerlengden allerede før fødselen, viser tidligere forskning. Mennesker som har kortere pekefinger enn ringfinger har hatt mest testosteron i omløp på fosterstadiet, mens en overvekt av østrogen lager lange pekefingre", skriver forskning.no i en artikel från 2004 ursprungligen publicerad i British Journal of Psychology. Vid en studie av 100 vetenskapsmän har man händelsevis konstaterat att manliga forskare inom de typiska naturvetenskapliga områdena verkar att ha begåvats med forbluffande stora mängder av det kvinnliga hormonet östrogen, vilket då framgår av deras långa pekfingrar.

Analogt med detta citerade forskning.no förra året om en artikel från Journal of Nonverbal Behavior där det slås fast att kvinnor med röster som låter dominerande har ett avvikande längdförhållande mellan pekfinger och ringfinger i jämförelse med andra kvinnor. Fast det har ni väl redan anat, va? Jag gjorde det i alla fall genom att sträcka upp mitt knoddiga pekfinger för att känna åt vilket håll forskarvinden blåser.

Hur forskarna fått sin utbildning kan man f.ö. se här.