18 april 2009

Burkslavarna

"Du kanske är en rikeman som samlar i en penningpung
fast den förut är stinn och tung du gnider och går an.
Din kassakista är din gud men så en afton får du bud...
Och alla dina slantar små, vad hjälper de dig då ?"


För rätt många år sedan nu körde jag bil i jobbet inne i Göteborg. I det arbetet ingick det ofta en hel del väntande i bilen, så man fick tillfälle att studera gatulivet rätt ingående. En profil som man inte kunde undvika att lägga märke till var Evald. Han var en lång herre, smutsig och med ovårdat skägg. Evald hade alltid samma kläder: en lång, grå rock, en toppluva ovanpå en skärmmössa, smutsiga grå byxor och tidningspapper på fötterna. Nästan alltid sköt han en kundvagn med tomburkar framför sig, ibland när han var "travelling light" bar han en bärkasse med samma innehåll.

Evald åt gärna sådant han hittade i papperskorgarna - jag såg honom själv tugga i sig en halv apelsin som han plockat upp bland soporna. Självklart tyckte många synd om denne trashank (detta var före de professionella tiggarnas tid), och en gång fick jag se hur en välklädd dam stannade och gav Evald en slant med orden "se så, ta nu det här, jag tycker så synd om er!" Evald tackade artigt och stoppade slanten i börsen.

Redan på den tiden pratades det om att Evald hade en herrgård uppe i Dalsland. Hur det förhöll sig med den saken vet jag inte, men Bengt A. Öhnander skriver i en bok om göteborgsoriginal att Evald vid sin bortgång för tio år sedan efterlämnade en förmögenhet på närmare två miljoner. Evald rör sig f.ö. faktiskt ännu idag på Göteborgs gator, i form av den spårvagn som döpts efter det gamla originalet.


Evald

Kommer att tänka på Evald när jag läser om Burk-Curt i Skellefteå, som gått bort i en ålder av 60 år. Curt var också i burkbranschen, och hans kusin berättar för Aftonbladet: "Under en period spekulerade Curt i att panten skulle höjas. Han sparade burkarna hemma, tills hela huset var sprängfyllt. Då kom beskedet. De hade blivit för gamla. Det knäckte nästan Curt. Jag vet inte hur många lass vi körde till skroten.".

Curt överlevde dock burkchocken, men när han nu faktiskt dött efterlämnar han bl.a. 124 guldtackor, två hus och fonder i Luxemburg värda drygt åtta miljoner kronor, allt som allt tolv miljoner som hans kusin nu får ärva. Kusinen tänker dock inte leva livets glada dagar för pengarna. "Pengarna är Curts livsverk. Jag ska inte förstöra det, jag tänker fortsätta att förvalta", säger han. Om även burkar ingår i det som skall förvaltas framgår inte...

Någon drar sig i sammanhanget kanske till minnes Sven Rosengren i Malmö? Till skillnad från de flesta andra (?) snåljåparna tycks hans spariver inte ha varit ett självändamål utan haft ett filantropiskt syfte. Rosengren, som gick bort 2004, efterlämnade liksom Curt tolv miljoner, men de pengarna gick till hans stiftelse Justa Guardia. År 2007 tilldelade stiftelsen en forskare i Lund 950.000 kronor för hans fortsatta studier i mänskliga rättigheter.

Även här på bygden har vi förstås några samlare, men de verkar mest plocka flaskor och burkar för att omsätta i egen ölkonsumtion. Fast det finns ett undantag, bl.a. en nykter men knepig kille som rör sig över stora delar av kommunen med en stor IKEA-kasse över axeln. Han påstås vara vår kommuns motsvarighet till Burk-Curt. Och vem är jag att döma - kan tomma burkar och fulla bankfack ge deras liv ett innehåll så väl bekomme! Dessutom är det ju bra att burkarna och flaskorna inte ligger och skräpar ner överallt.

"Du kan ingenting ta med dig dit du går,
nej du kan ingenting ta med dig dit du går.
Du förvärvar ej för penningar ett enda litet år
och du kan ingenting ta med dig dit du går."

(Alvar Pärson)

4 kommentarer :

Anonym sa...

Hej,
Kul att se gamla diskussionen på AF. Den fortsatte under annan rubrik sedan.
Det där sparandet blev nog en fix idé och trygghetsfaktor för "gubbarna".
Man ser inte så många original numera.
Ha det fint i solen
Hälsn. Eivor

Ptr sa...

Jaha, är inte säker på om jag var med om den fortsatta diskussionen om göteborgsoriginal, jag får försöka uppdatera mig!

Någon form av trygghetsbehov finns det väl i grunden hos burksamlarna, eller kanske tvärtom - att de inte vill ha med samhället att göra? Det finns ju latmaskar som sitter hemma och väntar på att bli försörjda, de är ju i grunden mer asociala än sådana som Curt och Evald (även om de säkert inte heller tackade nej till sin pension).

Själv kände jag ytligt en omvittnat snål person. Av en händelse har jag genom en släktforskare senare fått veta att en anhörig till den här personen bara två generationer tillbaka svalt ihjäl. Förmodar att det gav en uppfostran där det inskärptes att man måste vända på slantarna...

Apropå original så diskuterade vi det faktiskt vid fredagsfikat på jobbet. Vi åldermän beklagade oss över att det inte finns några sådana numera.
Det blev tyst några sekunder, och sedan sa den yngste: "det var konstigt, för hur jag än vänder mig så ser jag bara original runt omkring det här bordet". Kanske är det så?

Skall försöka ta en stund i den nedgående solen. Har varit ute idag, och det var faktiskt inte så varmt som det utlovats.

Ha en fin helg själv!

Peter

Anita sa...

Jag läste också om Kurt i Skellefteå, och kände en lätt ångest i magen - varför leva i misär när man är så rik? Men jag gissar att det fyllde ett behov hos Kurt ändå. Precis som hos alla andra "samlare" som ser som sin livsuppgift att samla pengar på jorden.

Fast jag samlar på burkar också förstås.. Men inte blir jag rik för det? :)

Ptr sa...

Ja, det är väl så - vem vet vad som gör någon till samlare, eller vad som rör sig i huvudet på dem? Som Gordon Stewart i Brouhton som
Aftonbladet skrev om i vintras, efter att han gått vilse bland tio års samlade sopor i sin lägenhet och kvävts till döds.

"Ständigt kom han hem med kartonger fyllda med saker som han samlat på sig.
– Han var lite excentrisk, men väldigt smart. Han var en samlare som levde i sin egen värld, säger en granne".

Ett levnadsöde, bland alla andra..