26 april 2006

Mäster Erik



I mina unga år var jag en intresserad men inte särskilt framstående fågelskådare. Jag hade lyckan att bo så att jag regelbundet kunde gästa klassiska fågelmarker som Tysslingen, Oset och Kvismaren i Närke. På den tiden levde ännu den mästerlige fågelskildraren Erik Rosenberg, och jag är glad över att jag fått se honom personligen, bl.a. sista gången vid ett möte hos Örebro Ornitologiska Förening. Det var rörande att se med vilken värme och tacksamhet den då kroppsligt brutne men till sinnet klare patriarken mottogs av föreningens medlemmar!

Erik Rosenberg var inte särskilt rädd om sin hälsa, utan utsatte sig ibland för riktiga strapatser i sitt sökande efter närhet till sina älskade bevingade vänner. Under hans aktiva tid var inte friluftsfolket bortskämda med sådana faciliteter som finns nu i form av lättviktstält och ullfrottéunderställ, och att cykla omkring i ur och skur i "agronomrock" och övernatta på en höskulle var helt i sin ordning på Eriks tid, något som han tids nog skulle få betala ett högt pris för. Dock är jag övertygad om att han, som "sjuklig +65", inte skulle ha valt ett annorlunda upplägg om han hade fått den klassiska frågan om vad han skulle göra om han fått leva om sitt liv...

Erik Rosenberg föddes i värmländska Visnum 1902, men kom som tioåring till Örebro. Sin knarriga östvärmländska dialekt behöll dock "mäster Erik" livet ut, och många av oss som hörde något av hans föredrag i "Naturen och vi" på söndagsmiddagarna har lätt att dra oss till minnes Eriks lågmälda och personliga stämma, inte minst den gången han med sorg i rösten talade om kvicksilverdöden. Den nutida fågelinfluensan är bara en mild vindpust i jämförelse med den dödens storm som då drog genom fågelmarkerna, något som inte minst Rachel Carson fick oss att inse!

Rosenberg kom, bortsett från radion, inte till sin rätt i större sällskap. Men en liten krets som han kände sig förtrogen med kunde han trollbinda med sina berättelser i timtal, kanske extra mycket då han fick bolma på sin pipa och smutta en Tokajer eller två. Den skygge Erik bodde hemma hos sin syster, fast han hade faktiskt "en hemlig fästmö" i över fyrtio år, något som när det framkom väckte förvirring även hos personer som trodde att de kände honom - ett bevis så gott som något på Rosenbergs diskreta personlighet...

Sten-Ove Pettersson berättar en roande episod på Internet om när han tillsammans med två kvinnliga DN-journalister fick äran att följa med den store ut i Kilsbergens tjädermarker i slutet på 50-talet.
"
Vi språkar inte så mycket runt brasan. Vi försöker få den vila som går, innan morgonen kommer. Erik sitter en bit bort för att inte störas för mycket av den knastrande brasan. Som en Buddhabild sitter han där, insvept i sin långrock och sugande på sin pipa. När vi närmar oss midnatt frågar Erik vad klockan är.
– Tio i tolv, svarar någon som har klockan någorlunda lätt tillgänglig.
– Inom en kvart kommer nog de första sjöorrarna att sträcka in över oss. De kommer från Åtorpshållet. Har ni inte hört vårsträcket förut så kan ni vakna till och lyssna, upplyste Erik utan ytterligare kommentarer. Det tog bara fem minuter innan de första visslingarna hördes över våra huvuden i den ljumma vårnatten".

Trots Erik Rosenbergs verbala begåvning är det dock som skribent de flesta av oss har kommit att älska honom. Böckerna "
Oset och Kvismaren" (1934) och "Uvberget och tjäderskogen" (1937) närmar jag mig fortfarande med vördnad, och ändå är det väl trots allt fälthandboken "Fåglar i Sverige" som utgör kronan på hans författarskap. Jag vet ingen annan fälthandbok som skänker en sådan lustfylld läsning som den, man fullständigt slukar Rosenbergs träffsäkra och roande iaktagelser! Inte minst är Erik Rosenbergs beskrivning av fåglarnas läten en trapetsuppvisning utan skyddsnät som går hem - t.ex när han beskriver gärdsmygens sång. "...den är förvånansvärt stark och består av löpningar och slag som hos piplärkor och finkar, men ingen kan överträffa gärdsmygen i upptrimmad virtositet: ti ly ti-ti-ti-ti-ti tyrr-ju-ty-ly zell-zell-zell-zell ju terrrrrrrrrrr-zill! kan det låta, men ofta är det betydligt längre. Strofen har en metalliisk skärpa, den går med fart så det sprakar och svirrar och liksom hoppar från den ena löparbanan till den andra. Han skall helst ses, när han sitter och sjunger, fast den lilla tallkotten till fågel är ofta svår att få öga på".

När Erik Rosenberg avled i december 1971 kunde han göra det med insikten att han redan i sin livstid blivit odödlig. En solig majdag vid fågelreservatet Oset vid Svartåns mynning mot Hjälmaren känns hans närvaro nästan fysisk fortfarande, och detta med all rätt: utan Erik Rosenbergs framsynthet och envishet hade reservatet aldrig blivit det eldorado för fåglar och naturvänner det nu är! Redan 1946 formulerade Rosenberg i "Svensk Natur" sina mål för Oset:

"Trevnad och glädje för djur och människor. Här skall livet gå sin gilla gång i skog och på äng, i rördjungler och på stilla vikar, sida vid sida med storstadens jäkt och trafik. Här ska vem som helst, ja, om så önskas hela skolklasser, på begränsad tid kunna se gjusen fiska och kärrhöken jaga, se vipor och spovar, doppingarnas lek, sothönsens slagsmål och ändernas färggranna brokighet.
Här ska man kunna lyssna till hackspettens trumning och bastardnäktergalens muntra melodier, enkelbeckasinens gnäggning och rallens mystiska låt i vassen.

Och allt detta och mer till skall man kunna se och höra från stigar och utkiksplatser, av vilka fåglarna inte känner sig störda, vana som de är vid människornas regelbundna gång och trygga som de känner sig i sina visten
".
Och visst blev det så, "mäster Erik"!


Lästips utöver de i texten förekommande:
Curry - Lindahl, Kai ( red.) "Festskrift tillägnad Erik Rosenberg på 50 - årsdagen 1952"
Lockrop och vingsus, redigerad av Allan Thybell (1976, postum)
Clas Thor: "Fågelliv betyder orden" (2002)

Poeten, musikern, författaren och fågelskådaren (!) Bengt-Emil Johnson hör till Erik Rosenbergs beundrare, och inleder en av sina dikter med ett citat av Erik Rosenberg: "Ofta knackade jag mig på huvudet för att konstatera om jag blivit någon annan."

20 april 2006

Skeppet på världens tak

Titicaca ligger på 3811 meters höjd över havet och är därmed världens högst belägna sjö. År 1861 fick den peruanska regeringen den inte helt självklara idén att beställa två bestyckade trafikfartyg från England dit, och sålunda kom det sig att de två fartygen Yavari och Yapura levererades till Peru år 1862. De transporterades först 64 kilometer på järnväg, men därifrån återstod det över 350 kilometer över ett månliknande ökenlandskap utan järnvägsförbindelse upp till Titicaca . För att man skulle kunna lösa detta hade fartygen levererats i 2766 bitar på högst 175 kilo (plus två vevaxlar), vägande totalt 210 ton, för vidaretransport med hjälp av mulor och lamor. Man hade kalkylerat med att denna transport skulle kunna klaras av på sex månader, men ett indianuppror, jordbävning och ett hotande krig mot Spanien gjorde att skeppen inte nådde sin destination förrän efter sex år. Yavari sjösattes på juldagen 1870, medan Yapura fick vänta ytterligare tre år på sin jungfrufärd. Ingen av båtarna kom att bestyckas, då kanonerna istället togs om hand av den peruanska flottan för att eventuellt sättas in vid ett spanskt invasionsförsök. Skeppen kom därför att under fredligare former transportera mineraler, kaffe, kakao, cocablad, ull, styckegods och passagerare.

De ursprungliga ångmaskinerna ersattes 1914 av semidieselmotorer från svenska Bolinder, nu den äldsta kända motorn av detta slag i världen. Yapura förvandlades till ett flytande sjukhus och tjänstgör som sådant ännu idag. Yavari förföll dock alltmer, och hotades av upphuggning när den brittiska arkeologen Merial Larken på 1980-talet fick ögonen på henne och köpte henne som skrot i tron att hennes farfar var en av skeppets konstruktörer, något som senare visade sig vara felaktigt, men det var så dags då...

Larken har tillsammans med Carlos Saavedra, nu skeppets kapten, bildat en ideell förening som (bl.a. med hjälp från Volvo och Atlas Copco) tålmodigt och pietetsfullt restaurerat det gamla fartyget till ett flytande museum. Yapura är ett av de sista järnskrovsfartygen från den vicorianska eran, så när Du kommer till Titicaca nästa gång - glöm inte att besöka henne! ;-)


19 april 2006

Arvet från Carlsson

En man som vandrat i spelargången i Billerudshallen i Grums och Sunnevi ishall i Sunne har något att dela med sig av. Det blev spelarna i Färjestad varse, när Per-Erik Johnsson uppenbarade sig som en nödlösning då de gamla tränarna gått ner sig i rutinens och ledans träsk. Johnsson kom inte som något yrväder med ett höganäskrus kring halsen, knappast ens en dunk Skogsstjärnan i näven, men annars har han, i likhet med många andra ur det värmländska ledarundret, en hel del drag gemensamt med Carlsson på Hemsö.

Enligt Strindberg hade Carlsson "
förvärvat en böjlighet i lynnet, och en förmåga att finna sig med alla dessa förhållanden och alla slags mänskor: att förstå deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen, som skulle draga honom". Jag tror Carlssons ledartalanger hade gjort sig bättre i Djurgården än i skärgården...

Är det inte märkligt att ett landskap som Värmland med en befolkning där ena hälften sägs vara mytomaner och den andra poeter kan frambringa sådana idrottsledare som bl.a. Sven Låftman, Sven-Göran Eriksson, Conny Evensson, Ulf Karlsson, Johnny Holm och nu Per-Erik Johnsson? Inte alls, vill jag påstå! Den bruksmentalitet som i sina sämsta stunder innehåller en inte så liten dos av jantelagen har också fött fram en beundran för folkliga ledare. Tränare av samma skrot och korn som förvaltaren i Frödings "Den gamla goda tiden" har inte stora chanser till framgång på de värmländska arenorna:

"Han eldar oss helvetet hett
med rapp och knytnävsslag,
han får allt ett vitglödgat spett
i nacken en vacker dag!"

Nu gick det väl sällan till våldshandlingar, värmlänningen smög sig nog hellre undan och styrkte sig med sång och dans och, dessvärre, även gärna med buteljerad inspiration. Och kanske finns det också ett arv från detta i den värmländska idrottsledarstilen? Att ingjuta mod i B-laget en söndagsmorgon inför bortamtachen i Hillringsberg när två man saknas men Ågren infunnit sig istället kräver säkerligen ett visst mått av ledaregenskaper som kan vara stärkande på lite sikt...

Lika mycket som bruksfolket hatade sina slavdrivare älskade de sina mänskligare ledare, som den demokratiske patronen Carl Elis Andersson på Dömle till exempel. Gunnar Turesson har berättat om ett möte med en gammal arbetare som en gång tjänstgjorde under patron Andersson. "
Patron hade ej sin like", talade han om, "möjligen då att frua var ett strå vassare ändå". Patronparets ledarstil innebar att tjänstefolket mer eller mindre hörde till umgängeskretsen, kuskens dotter skrev i döttrarnas poesiböcker och bytte recept med dem, och döttrarna glömde sällan att hälsa till gårdens folk när de skrev hem. Carl Elis verkar att ha varit en föregångsman i sitt ledarskap, och att han var älskad av sitt "team" behöver man inte tvivla på!

Tage Erlander ger oss i sitt underbara förord till boken "Värmland, ett bildverk" en förklaring av det värmländska kynnet, med bl.a. roliga reflektioner över Geijer och Tegnér, men också hur detta kynne överlevde in i industrialismens tidevarv. Hans beskrivning av Kristinehamnssonen Albin Johansson, sedermera direktör för Kooperativa Förbundet, skulle i mångt och mycket kunna vara en beskrivning av en nutida coach ur den värmländska plantskolan. "...
han har chockerat, skrämt och till sist fröjdat mer än en stor kongress med sin fantasis skenbart alldeles ohämmade spel, sina skenbara överdrifter och paradoxer. Samtidigt är han enastående realistisk, har det mest utpräglade sinne för det framkomliga, det möjliga - han är en genial handlingsmänniska. Han är diktare - men hans material är icke språket och fantasikonstruktionerna utan verklighetens fakta som han oförfärat omformar till nya kombinationer."

Fotnot: Strindberg sägs ha lånat dragen till Carlsson från en rättare som hette Eriksson, ursprungligen från Eds socken i Värmland.