18 december 2011

Tjänare Tjängvid, hur är det fatt?

P.A. Säve (1811-1887) var en trägen upptecknare av det gamla gotländska kulturarvet. I tidskriften "Förr och Nu" 1874 drog han en lans för traditionella gotländska förnamn. Så här skrev Säve: "Men, med anledning av våra jordfasta och uråldriga ortnamn i allmänhet, må jag slutligen nämna, att Gotland, som på folkdjupet ännu har kvar så mycket fornnordiskt, också har en hel mängd af gamla ortegna karl- och kvinnonamn, såsom Strange, Malde, Byri, Dines, Halle, Grels, Kort, Mas, Udde, Brun, Frede, Ottmar, Lyllof, Emmik, Temme, Tjängvid, Kasten, Troe, och Tjelle samt Helka, Hallvi, Elna, Barva, Kynnika, Agitta, Marinka, Engelfrid m.fl., af hvilka många mycket väl skulle kunna till bruk upptagas."

Hur gick det då? Jo, så här ser det ut i riket idag enligt SCB:s namnsök på förnamn:
11 män har förnamnet Strange. Av dessa har 1 det som tilltalsnamn. Dessutom finns det 6 kvinnor som heter så, dock ej som tilltalsnamn.
7 män har förnamnet Dines. Ingen av dem har det som tilltalsnamn.
9 män heter Halle, 4 har det som tilltalsnamn. Även 8 kvinnor har Halle som förnamn, samtliga har det även som tilltalsnamn. (Kanske Halle Barry har inspirerat?)
62 män heter Grels, 25 av dem bär det som tilltalsnamn.
Förnamnet Kort är det 1 man och 2 kvinnor som bär, dock ej som tilltalsnamn.
Mas har 14 män som förnamn, varav 4 som tilltalsnamn, och av 7 kvinnor som har detta dopnamn bär 4 det som tilltalsnamn.
Udde heter 9 män, varav 1 har det som tilltalsnamn.
Förnamnet Brun bär 10 män, varav 1 har det som tilltal. Av de 8 kvinnor som heter Brun i förnamn har ingen det som tilltalsnamn.
Frede finns det 81 man av, därav 31 som tilltalas med det. Även 2 kvinnor har dopnamnet Frede, av vilka 1 har det som tilltalsnamn.
Ottmar är det 31 herrar som döpts till, varav 6 bär det som tilltalsnamn.
Emmik finns det en kvinna som heter, och det är även är hennes tilltalsnamn.
Förnamnet Kasten bär 14 herrar, därav 1 som har det som tilltal.
Det finns 80 kvinnor som har förnamnet Helka. Av dessa har 53 namnet Helka som tilltalsnamn.
Hallvi finns det 5 kvinnor som heter, därav 2 som bär det som tilltalsnamn.
Namnet Elna är det hela 5389 kvinnor som har som förnamn, därav bär 2358 av dessa det som tilltalsnamn.
Barva är försvunnet som kvinnonamn, däremot finns det 1 man som har förnamnet Barva, och han har det även som tilltalsnamn.
Marinka finns det 36 kvinnor som har som förnamn. Av dessa har 28 det som tilltalsnamn.
Utdöda förnamn: Malde, Byri, Lyllof, Temme, Tjängvid, Troe, Tjälle, Agitta och Engelfrid.
Att observera är att vissa namn finns i närliggande varianter, som Karsten i stället för Kasten och Helga i stället för Helka. En del förnamn här ovan kan ha återkommit genom invandring med en annan betydelse. En del av namnen förekommer även som efternamn.

Namntoppen för födda 2010 bland killarna var Oscar, William, Lucas, Elias och Alexander, medan tjejlistan toppas av Maja, Alice, Julia, Linnéa och Wilma (enligt namntoppen.se). 2012 blir det nog många Jason och Laleh, medan Lyllof och Agitta får det fortsatt kämpigt...

15 december 2011

Maläten gås?

Den engelska pressen verkar ha drabbats av lite "storsjöyra" sedan en privatperson rapporterat att han i sällskap med några andra från en båt bevittnat hur en kanadagås dragits ner under vattenytan av "något" i floden Lea i London, nära Olympic Park. Nu är det inte första gången något liknande händer just där - redan 2005 rapporterades en annan gås ha råkat ut för en liknande mystisk hädanfärd, och nu spekulerar man i om det är en förvildad reptil, en monstersköldpadda, jättemink eller något ännu mer mystiskt som är gärningsman. Flanörer i området säger sig märka att antalet svanar har minskat drastiskt, vilket också sätts i samband med "the Olympic Park beasts" härjningar.

Kanske var monstret på semester i Varberg 2006 - den minnesgode drar sig möjligen till minnes att ett monster rapporterades ha härjat i slottsvallgraven där den sommaren. En trovärdig dam rapporterade då att en ungtrut dragits ner under ytan av något brunslemmigt, och turistnäringen gnuggade nog händerna i förhoppningar om en oväntad turistattraktion i form av ett mystiskt odjur. En nedskickad dykare återvände till land med "en soptunna, ett tennisracket och flera ölburkar" enligt pressen, men av vallgravsmonstret syntes inte ett spår, och därmed dog intresset ut.

Nu har Aftonbladet gjort något liknande när man skickat ner sin tappra reporter i vattendraget Lea som bete i jakten på "mördarsjöodjuret" som man kallar det, men till lättnad åtminstone för reporterns anhöriga återvände han välbehållen till bryggan. Under tiden fortsätter spekulationerna, men förvånansvärt nog verkar få ha föreslagit att det är en mal som är den skyldige. Jag tror det är så, och jag kan t.o.m. våga mig på en gissning att han heter Darren! År 2001 var det nämligen en ung fiskare som kastade tillbaka/tappade en stor nyfångad mal i floden Darent i Kent, ett vattendrag som förenar sig med Themsen. Eftersom den stora malen, som snabbt döptes till Darren, troligen var illegalt utplanterad begav sig ett uppbåd fiskare ut på jakt efter honom. Men efter fyra dagars intensivt fiskande (t.o.m. med elektricitet) återvände de tomhänta, och sedan dess är Darren spårlöst försvunnen. Om han nu inte dykt upp som Londoner?


Stora Darren?
(Wikimediabild)

5 december 2011

Glad nyhet för brevbärarna!

I en undersökning som av någon anledning har Posten som uppdragsgivare visar det sig att julkort skall sändas per post om det svenska folket får bestämma, så förra året knegade våra brevbärare runt med 32 miljoner julkort. I år har jag dock tänkt göra brevbärarnas jobb något lättare, då jag bara kommer att ta Postens snigeltjänster i anspråk för en handfull julhälsningar - detta till skillnad från tidigare år, då det blivit runt 35 stycken. I stället är det dags att ta steget in i den digitala världen och skicka hälsningarna per mail. Om någon som läser detta har för avsikt att skicka julkort till mig så kan jag då passa på att meddela att jag blir precis lika glad om jag får den där hälsningen per mail i stället.

Apropå Posten och julen så ligger gulfolket inte på latsidan när det gäller att marknadsföra julkortssändandet. Med hjälp av TNO SIFO har man frågat 2000 svenskar om vem de helst vill skicka julkort till, och tio-i-topp blev som följer:

1. Kung Carl XVI Gustaf.2. Kronprinsessan Victoria. 3. Barack Obama. 4. Nelson Mandela. 5.Fredrik Reinfeldt. 6. Håkan Juholt. 7. Anders Borg resp. Zlatan 9. Jultomten. 10. Björn Skifs resp. Dalai Lama.

Om jag fick skicka ett enda julkort till en offentlig person tror jag att jag rent spontant skulle skicka det till Sydafrikas utrikesminister Maite Nkoana-Mashabane, som just sitter ordförande för Klimatmötet i Durban och nog är i behov av lite uppmuntran. Skulle tro att det är ett av världens mest frustrerande jobb för tillfället...

4 december 2011

En vinterresa?




Dags att snöra på sig vandrarkängorna och ta en snabbtur genom riket igen! Börjar som sig bör i Ystad, där det är runt 4 grader och blåser runt 13 m/sek. Kanske inte rätt säsong att diskutera vinodling då, men jag vill ändå uppmärksamma er på vinodlaren Percy i Skillinge på Österlen. Just nu är det inte så mycket aktivitet på vinodlingen, så Percy kan förnöjt luta sig mot en av sina många vinstockar och glädjas över att han tog första pris för bästa gårdsvin vid SM i mathantverk i Stockholm. "Det är väldigt trevligt och himla roligt", säger Percy belåtet, och tacka för det! Ett vintips får vi med oss på vägen:ett rött chilenskt vin som heter Los Vascos skall passa bra till köttbiten på lördagsbordet - hoppas att det finns på Systemet!

Så hoppar vi raskt vidare till ostkusten och Kalmar Läns Tidning, en tidning fylld med små vardagliga detaljer, precis som jag vill ha det! Med deras hjälp hamnar vi på ett föredrag om Ölands klimat på Borgholms bibliotek. Visste ni att Ölands klimat är närmast att jämföra med Syditaliens vad nederbörden beträffar, och att man bara får hälften så mycket regn där som på västkusten? Inte underligt att vinodlandet ökar i den delen av landet! Hade jag inte varit så gammal så hade jag nog funderat på att flytta tvärs över landet till Öland, speciellt en sådan här dag när skurarna duggar tätt och det blåser tvärsurt. I Kalmar är det fem grader, blåser 11 m/sek, men solen skiner!

Nytt nedslag blir vid Tåkern, min favoritfågelsjö. Där är det bara några plusgrader, men vinden är måttliga sju m/sek och det är strålande solsken. Verkar vara rätt gott om fåglar i farten, vad sägs t.ex. om två stationära tranor, eller en vattenrall som låter höra sitt lockläte så här i december? Bilden av sensommar snarare än vintermånad förstärks...

Nästa anhalt Värmland, där tidningarna rapporterar om lite vinterkänning åtminstone, med många avåkningar på grund av halt väglag. I Karlstad är det minus 2, mulet och svag vind. Men i Kil sträcker en ensam trotsig vitsippa på nacken...

Idre fjäll i Dalarna är det omkring nollgradigt med växlande molnighet, och där jublar åtminstone personalen i backen. Nu har man kört igång 100 snökanoner, och om vädret håller i sig räknar man med att öppna liftarna nästa helg, tre veckor senare än planerat.

I Sundsvall skiner solen, eller har åtminstone gjort det. Där är det några minusgrader, och en sydlig vind på 3 m/sek. Vad passar då bättre än en solskenshistoria? I april i år bar det sig inte bättre än att en flock på tio får rymde från naturbete i Långsele. En efter en har djuren kunnat fångas in, men ett lamm försvann och har betraktats som förlorat. Nu, sju månader senare, har dock det vilsegångna fåret kommit till rätta. Han gjorde det genom att söka sig till hundarna i hundgården hos en familj i Lagmansören vid Indalsälven, tio mil från den plats därLänk han försvann! Under den här tiden har han förvandlats från lamm till en ståtlig bagge, och upphittarens förtjusta barnbarn har döpt honom till Malte. Hur fåret lyckats klara sig från rovdjur, jakthundar och bilar under den här tiden är en gåta som vi aldrig lär få svar på. Om inte Malte visar sig lika pratsam som sin artfrände Frank i TV-reklamen förstås! (Att får är duktiga på att hålla sig undan fick vi f.ö. ett exempel på i dagens tidningar...)

Vi avslutar dagens utflykt genom att ta ett stort kliv till Hanhivittikko fäbodområde nordväst om Övertornio. Där är det några plusgrader och snöblandade regnskurar. I helgen har ortsbefolkningen ägnat sig åt diverse julaktiviteter där, men körningen med häst och släde blev det nog inget av med, på grund av väglaget. Fast den som ändå vill avnjuta halkkörning kan göra det i filminslaget här ovan...

26 november 2011

Dörr = minneslucka?


Enligt en rapport från nyhetsbyrån Ritzau som danska BT återger har forskare från University of Notre Dame i USA kommit fram till att när man passerar genom en dörr så ökar risken för glömska.

De flesta av oss har väl gått från ett rum till ett annat och plötsligt glömt vad det var vi skulle göra egentligen. Hämta plånboken, öppna vädringsfönstret eller vattna blommorna? Oavsett ålder så är de där hjärnsläppen något vi känner till lite till mans.

Och det är där forskarna kommer in och räddar oss från misstanken att vi tagit ett steg närmare demensen! Man har nämligen konstaterat att bara det faktum att vi går genom dörren får oss att glömma vad vi tänkt göra innan vi klev över tröskeln. Trots att vi befinner oss i hemvand miljö måste nämligen hjärnan registrera den förändrade omgivningen sedan föregående rum, och då släpper den det uppdrag den hade.

Forskarna gav sina försökspersoner i uppgift att memorera sex saker som låg i en låda på ett bord. Halva gänget skulle berätta vad lådan innehöll medan de ännu befann sig i rummet, medan de andra först måste passera dörren in till grannrummet innan de fick svara. Resultatet blev att gänget som fått lämna rummet var markant sämre att dra sig till minnes vilka sex saker som lådan innehöll.

En dansk forskare som uttalar sig för nyhetsbyrån förklarar att även om det kan vara irriterande att hjärnan "raderar minnet" när den byter omgivning så är det i grund och botten nyttigt, eftersom våra hjärnor maximalt bara rymmer sju saker samtidigt.

Det kanske var tur att Snövit hade exakt sju dvärgar att hålla reda på då?

21 november 2011

Är svenska hästar engelskspråkiga?

(Egen bild)

Jag minns från ett besök på en travbana för många år sedan att jag råkade stå bakom två gubbar som stod och hängde på staketet vid banan. Eftersom de talade ganska högt (på dalmål f.ö.) gick det inte att undgå att höra deras konversation.
"Hördu", sa en av gubbarna, "jag tror jag ska spela den där Barkar-Olle här".
Barkar-Olle, någon häst eller kusk med sådant namn hade jag inte sett i programmet. När jag bläddrade fram loppet insåg jag att mannen menade hästen Barcarole.LänkHästnamn kan vara svårt det, och det är inte alltid som hästnamnen blir uttalade så som de stolta uppfödarna en gång tänkt sig. Att man gärna tar till engelska namn kan också krångla till saken. När Aftonbladet bad om namnförslag till "Sveriges minsta häst" fick man inte mindre än 250 namn, av vilka uppfödaren tog ut tio till final. Dessa var: Princess Dusty, Tummelisa, Vanity Fair, Minity, Springfield Supreme, Vanity Surprise, Princess Tiny, Happy Hope, Little Miss Peaches och Dusty Vanilla. Att många anknöt till att fölets föräldrar heter Springfield och Princess Vanity förklarar vissa namnförslag, men att den engelska dominansen är påtaglig framgår med all tydlighet, och var väl så även bland de 240 andra förslagen. Fast till slut voterade ändå 40% av 28.000 röstande för det svenska namnet, så nu kommer den lilla kusen att heta Ministars Tummelisa. Lycka till!

Inte minst svenska travhästar får av någon anledning engelska namn. Om man tar lopp sju på Gävletravet i kväll som ett slumpmässigt exempel så heter de deltagande hästarna Russell Viper, Mystic Love, Goofy R.L., Dream Tooma, April Love, Persos Merci, One More Igor, Opus Justice, Wagtail Willy, Wictorias Merith, Poached Salmon, Patron McQueen, Crash and Burn, Christine Cloud och Svedbo Rappapå Rut.

Kollar man däremot in de vanligaste hästnamnen i England så är de faktiskt inte fullt så ståtliga. Tidskriften Horse & Hound skriver: "The top 10 horse names in order of popularity are Rosie, Charlie, Molly, Jack, Murphy, Billy, Toby, Misty, Ben and Holly. All of them — except for Misty — also appear on the top 50 list of most popular baby names.

“There was a time when a Dobbin, Trigger, Flicka or Beauty could be found in every other stable at a riding school,” said NED chief executive Nick Wallbridge. “But, these days, they have been relegated to the pages of children’s fiction.” ("NED" är "the National Equine Database").

Och Agrias topplista på de vanligaste svenska hästnamnen för några år sedan lämnar heller inget svar på var alla svulstiga svenskengelska hästnamn kommer ifrån. De här namnen var vanligast: Ronja, Lukas, Pontus, Felicia, Molly, Linus, Freja, Lina, Fanny och Polly. ("Molly" verkar gå hem både i England och här!)

När jag bläddrade upp en gammal stambok för varmblodiga travare från 1945 hittade jag också en hel del engelska namn, men där fanns även rekorderliga namn som Majbrud, Lisskulla och, minsann, Tummelisa! Kanske kan man därmed säga att cirkeln är sluten?

Förresten kunde det vara ännu värre, vi kunde ju vara frankofiler istället för anglofiler! I lopp sju på Vincennes i dag hette de tre första i mål Swing D´Eronville, Seduisant Fouteau och Seigneur Du France. Undrar hur han masen vid staketet skulle ha uttalat "Seduisant Fouteaut"?

19 november 2011

Arkiven kommer inte att ha svaren

Egen bild efter filmförlaga.

SvT sänder just nu en serie som heter Allt för Sverige, där tio amerikaner med svenska anor tävlar mot varandra, och där vinnaren så småningom får möta sina svenska släktingar. De utslagna får trösta sig med att få en antavla, plus lite upplysningar om sin släkt här över. Detta har gjort att serien fått en stämpel som ett släktforskningsprogram, medan det i själva verket mer verkar röra sig om etnologi.

Den ansvariga för att "hemvändarna" skall få veta mer om sin släkt är Helena Seger, som arbetar på landsarkivet i Uppsala och tituleras forskningsutredare. Med anledning av TV-serien har Uppsala Nya Tidning gjort ett reportage om henne. "Många kan inte något om sin släkt, det är så tragiskt. Tänk när du själv får barnbarn och de inte vet vem du var eller vad du gjorde. Ett helt människoliv försvinner i samma ögonblick som det sista andetaget", säger hon till tidningen.

Jag kan både hålla med och inte hålla med i det. Visst är det tragiskt när människor inte känner till sina förfäder och varifrån man själv kommer. Däremot tror jag inte att de redan händangångna eller vi som köar för att bli det förr eller senare lider någon skada av att bli bortglömda. Man kan kanske hålla sig illa över det i livet, men när man väl dragit det där sista andetaget så kan man nog "leva med" att bli bortglömd. "Stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död", som Ferlin uttryckt det.

För övrigt kommer nog framtida släktforskare att ha lättare än oss att snabbt få fram uppgifter om sina förfäder. De som forskat under min generation kan vittna om hur besöken på arkiven ersatts av knappande på datorn, och den som är beredd att betala en slant kan få tillgång till ett snabbt ökande antal register och arkiv hemma från sitt skrivbord. I framtiden är nog problemet inte om det går att få veta mer om sina förfäder, utan om man är intresserad av att få veta det - precis som det är idag. Men den dag man kan få hela sin antavla utskriven med hjälp av ett knapptryck kanske inte undanflykter som "tidsbrist" längre kommer att ha något fog...

Den som är angelägen om att följande generationer skall få veta mer om oss och hur livet gestaltade sig behöver därmed inte tänka så mycket på på att lämna efter sig personbevis och dopattester i första hand, det fixar arkiven! I stället gör man kommande släkten och släktingar en större tjänst genom att skriva dagbok och fotografera mycket. Det är genom det de verkligen kan få veta "vilka vi var var och vad vi gjorde"!

I hissen...


Visste ni att hissar har funnits i människans tjänst sedan 2400 år? I begynnelsen drevs de med muskelkraft från djur eller människor, eller i förfinade versioner med vattenkraft.

Våra moderna hissar är väl för de flesta av oss bara något vi förflyttar oss med mellan våningarna i högre hus. En del gör det med större tvekan än andra, det finns de som lider av hissfobi, kanske till följd av att någon gång ha suttit fast mellan några våningsplan. Jag har också några egna fastsittarerfarenheter, dock utan att det har vållat mig några kvardröjande symptom.

Men så har vi då motsatsen till oss rutin- eller panikresenärer, nämligen hissentusiasterna. En av dem är 17-årige Andreas från Stockholm, som verkligen förvandlat hissåkandet till nöjesresa. Och han använder inte hissen som en metod att förflytta sig från entréplan till fjärde våningen. Nej, han filmar och dokumenterar sina resor noga! Så här säger Andreas till Aftonbladet: "Jag åker upp och ned minst en gång, kollar inredningen, tar reda på inspektionspappret. Sen lämnar jag hissen och kollar alla delar i hissen och schaktet. Sedan går jag därifrån. En normalsnabb film är 1,5 minut och en fördjupad film kan ta 5 minuter."

Hittills har Andreas filmat mer än 1500 hissresor, men han har många resor kvar för att komma ikapp sin förebild, "America’s original elevator photographer” Dieselducy, med egen sida på You Tube. Den som vill höra svensken berätta om sitt liv i hissen kan göra det i en upptagning från nördcaféet på Tekniska Muséet.

Jag vet inte om Andreas har avverkat så många röststyrda hissar än. Skottarna i filmen här ovan håller sig nog helst till knapphissar i fortsättningen...

18 november 2011

8848?

Mount Everest sett från Kala Patthar (foto från Wikipedia)

Vi är en ökande skara som ser oss om i världen med hjälp av webkameror. En del kanske letar efter farbror Gottfrid och tant Magda på playan i Magaluf för att se så de inte slarvar med solskyddsfaktorn, medan andra med kamerans hjälp jagar ett häftigt åskväder på Sri Llanka eller ser en tålmodig gjuse ruva ägg på en vindpinad hed i Skottland.

I de flesta fall är det förstås bättre att bege sig till utflyktsmålet i verkligheten än att uppleva det med kamerans hjälp, men de som hellre ser ovanstående vy på nätet än live har jag en viss förståelse för! Italienska forskare har nämligen riggat upp en kamera i närheten av toppen på det 5545 meter höga berget Kala Pathar, med linsen riktad mot Mount Everest. Kameran är uppenbarligen av det härdigare slaget, den tål temperaturer ned till minus trettio grader. Med hjälp av en solcellsdriven motor länkar den var femte minut (vid dagsljus?) bilder och färska väderdata till en närbelägen forskningsstation. Efter en första analys skickas resultatet därifrån vidare till Bergamo i Italien, där andra forskare tar vid.

Syftet med det här projektet är att få ökad kunskap om den globala uppvärmningen med tillhörande klimatförändringar, och resultatet beräknas ligga klart om två år. Dessutom hoppas man få svar på frågan om Mount Everests nuvarande höjd, något som ju inte minst är ett populärt frågesportsämne.

Det förnämliga är ju att vi skrivbordsalpinister också kan ta del av bilderna i realtid (minus högst fem minuter). Själv kommer jag nog någon gång när det drar lite extra kallt från fönstret att klicka fram en bild på Mount Everest, för att konstatera att allting är relativt, och att det kunde vara värre...

13 november 2011

H&M tafsar på Salander!

När Stieg Larsson lämnade sitt första manus i Milleniumtrilogin till förläggaren lär han han ha yttrat om karaktären Lisbeth Salander : “Min utgångspunkt var (frågan) hur Pippi Långstrump skulle ha blivit som vuxen. Skulle man etikettera henne som sociopat med avsaknad av social kompetens för hennes sätt att se på samhället?" Salanders "grej" var ju just detta utanförskap, som gjorde att hon sket i konventionerna. Men modeindustrins tentakler lämnar inte ens egenartade litterära existenser i fred, och nu har H&M lejt den designer som skapat kreationerna till David Finchers Millenniumfilmatisering att "göra en Salander-kollektion". Så hej då Lisbeth och hallå Kitty...

12 november 2011

Tio tidningsbloggare

Tänkte passa på att slå ett slag för tidningarnas nätbloggare. De har det ju inte särskilt lätt numera, när framfusiga mode- och kändisbloggare lägger beslag på alla marknadsandelar som går att uppbringa - utan att ta den besvärliga vägen runt tidningsredaktionerna.

Nu skall jag sanningsenligt säga att jag inte är någon trägen läsare av någon bloggare eller krönikör på nätet. Några av dem jag tipsar om är nya bekantskaper även för mig, men en 6-7 av skribenterna återvänder jag till någorlunda regelbundet.
Det kan hända att jag återkommer med uppdateringar med nya fynd, och jag tar förstås gärna emot tips om tidningsbloggare inom olika genrer. Fast det måste vara bloggare på dagstidningar- egenföretagande reklambloggare är diskade från listan på förhand!

And here are the nominees!
Länk
1. Ulf Ivars historia (Arbetarbladet) behandlar intressanta ämnen med anknytning till Gävle och Gästrikland, och trots att jag inte har några känningar där läser jag med nöje de välarbetade texterna. Att Ulf Ivar Nilsson dessutom är en roande tecknare ger ytterligare pluspoäng.

2. "Gunnels Guldfyndigheter" (Västerbottens-Kuriren). Fjällgårdsinnehavaren, demenssjuksköterskan och föreläsaren Gunnel Forsberg har jag nyligen upptäckt, och hennes texter och bilder får mig att ana att det finns ett annat och bättre liv inom våra gränser.

3. Osevärdheter: "Mats Areskoug" (DN). Jag älskar att grotta ner mig i trivialhistoriska skildringar, och i den här spalten ser man stora skeenden i de små detaljerna.

4. Zandra Lundberg (Aftonbladet) "om att vara reporter på Aftonbladet"
Zandra Lundberg är en ung nöjesjournalist och någon som egentligen inte borde locka till läsning för en gubbe som jag, men den här tjejen skriver så roligt och medryckande att jag bara inte kan låta bli att smygkolla vad hon skriver om. Finns även som krönikör.

5. Claes Svahn bloggar om märkligheter. (DN). Claes Svahn är en allmänreporter som även lyckats skriva om "ovanliga fenomen och händelser" i 37 år utan att förlora sin journalistiska integritet, vilket är ett konststycke om något. Att han lyckats reta upp en och annan foliehatt på den vägen är ju ofrånkomligt...

6. "Epsteins Stockholm", Lars Epstein bloggar om Stockholm (DN). Epstein skriver om stockholm så att även en göteborgare förstår tjusningen med huvudstaden.

7. "Skruvat och korkat" - Thomaz Grehn tipsar om drycker (GP). Bra och lättläst information om vad som händer på vinmarknaden även för oss måttligt intresserade.

8. "Z:s fotoblogg". Pressfotografen K-G Z Fougstedt på Södermanlands Nyheter delar med sig av sina tankar om fotografering, och bevisar att en bild - nästan - säger mer än tusen ord.

9. Daniel Erlandsson, språkspalten (Corren). En språkspalt måste ju finnas med, tyvärr blir de inte alltid så långvariga. Håller tummarna för att den här består, och lovar att läsa in mig på den.

10 "På bordet" (Vasabladet). För mig som hellre äter mat än tillagar den är det här en lagom blandning! Anna Granér skriver, och tar hjälp av Linus Lindholm med en del fotograferande. I likhet med Z visar de bildens betydelse för att skapa en aptitretande blogg.

Optimisten och Pessimisten

Kanske är det "sentimental reasons" som gör att jag brukar försöka att orientera mig om läget i Säffle. Annars är det en stad som jag sällan besöker numera, men varje gång jag gör det får jag intrycket att det är en liten fridsam och idyllisk plats. Dock; när jag kollar in på Värmlands Folkblads Säfflesida blir jag lika förskräckt varje gång, eftersom man bara möts av rubriker om våld och social misär. Så här ser det ut på nätsidan idag:

Rubrik 1: "Person påkörd i Säffle". (Person förd till sjukhus med sårskada i huvudet)
Rubrik 2: "Knivhotade tre personer" (17-årig flicka misstänkt för olaga hot)
Rubrik 3: "Stal paket på Ica" (En kille bestals på ett paket han hämtat ut på ICA i Sunne. Artikeln har av okänd anledning placerats på Säfflesidan i tidningen.)
Rubrik 4: "Två män dömda för spritförsäljning"
Rubrik 5: " Mordbrand på Billerudsgatan i Säffle"
Rubrik 6: "Försäkringskassan ger sig inte – överklagar diskbråcksdom"

Ser ut ungefär som det brukar, och jag skall inte raljera över trafikolyckor och trilskande myndigheter - det ÄR viktiga lokalnyheter, men i övrigt verkar det som om lokalredaktören på tidningen verkligen vinlägger sig om att se allt i svart och leta upp de värsta sakerna att skildra, inte bara denna dag.

För att få lite perspektiv och kolla om det verkligen är så uschligt i Säffle som man kan frestas att tro tittade jag in på lokalkollegan NWT, vars sex första lokalnyheter från Säffle lyder som följer:

Rubrik 1: "Askås I&R belönades med Guld-Ess" (ett pris till någon som satt Säffle på kartan)
Rubrik 2: "Inspirationsdag lockade hundratalet till Säffle"
Rubrik 3: "Jag vill veta hur ni tänker" (En diskussion mellan lokalpolitiker)
Rubrik 4: "Ny matsal i Svanskog skall invigas av prinsessan Birgitta"
Rubrik 5: "Kvarnhjulet fortsätter att växa" (Hjälporganisationers Secondhandbutik)
Rubrik 6: "Dröm stort" uppmanade Starrin": "Var schyssta mot varandra. Säg ”vad snygg du är” till någon i din närhet. Vi är alldeles för dåliga på att peppa och berömma varandra, sa Björn Starrin när han föreläste inför ett stort gäng åhörare på Dream Big-arrangemanget i Herrgårdsgymnasiet i måndags kväll."

Det är inte utan att man ser en viss skillnad i synen på orten tidningar emellan, och jag fick nog min bild av Värmlands Folkblad som en synnerligen ängslig tidning ytterligare befäst...

11 november 2011

111111

Känner ni hur allt vibrerar? Inte? Det borde ni göra, eftersom det är den 11 november idag. Okej då: 11/11-11, ja jag vet! Fast de där vibrationerna har jag inte känt av, och ändå är det starka vibrationer och rent av kaos i universum. Åtminstone om man skall tro en numerolog som kommer till tals i Norrländska Socialdemokraten. "11:ans starka vibrationer gör att den är väldigt svår att balansera, därför borde vi vara lite försiktiga just den 11:e. Dessutom är det fullmåne och det gör allting starkare. Efter den 11:e kommer vi att bli mer känslomässiga, mer närvarande", säger kvinnan. Påminn mig gärna - i morgon går bra! Nu skall jag gå ut och yla under månen.Länk

10 november 2011

Bräck och konsten att se teamet omkring sig

Passar på att vara "provpensionär" en vecka, har tagit semester för att försöka komma ikapp både kroppsligt och mentalt efter en lite slitsam höst.

Det har bl.a. gett mig tid att digitalbläddra lite extra i tidningarna, och nu på morgonen hittade jag ett guldkorn i Värmlands Folkblad. Motoresset Kenny Bräck har hållit ett föredrag för en gymnasieklass i Arvika som refereras i tidningen, och i anförandet kom han förstås in på den ödesdigra kraschen 2003 som så när höll på att kosta honom livet.

Det var när Kenny så småningom kvicknade till på sjukhuset som hans managementegenskaper visade sig. Kenny befann sig "för första gången i karriären i underläge", som han själv beskriver det. Oavsett om man är sjuk/skadad, arbetslös eller på andra sätt i händerna på andra är det lätt att väva in sig i något slags kokong och låta dem styra ens liv, men Kenny tog över ratten själv. Han gjorde återhämtningen till sitt eget projekt, där han i vårdpersonalen såg sitt eget team som det var viktigt att skapa en relation till. Han beskriver det så här: "Om jag höll modet uppe tyckte de säkert att det var roligare att hjälpa mig. Jag involverade hela teamet i en positiv anda som enbart gick ut på att vinna. Med entusiasm kan man påverka andra".

Visst, kan vi tycka, med en fet sjukvårdsförsäkring som ger tillgång till den allra bästa sjukhusvården kan man diskutera så, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Minns att Kenny själv beskriver sin situation som att "befinna sig i underläge", så hans reaktion var säkert inte självklar. Att han hade vana att utnyttja teamets möjligheter från sin motorkarriär hjälpte givetvis till. Genom sin entusiasm uppmuntrade han nu det nya teamet runt omkring sig - jag skulle vilja kalla det en form av livsmod.

Frågan man kan ställa sig är om våra egna arbetsförmedlare, försäkringskassehandläggare och läkare tillåter oss att bli våra egna teamledare, eller om de trivs bäst med att tala över våra huvuden? Och kan vi själva skapa förutsättningar att göra det till ett nöje att hjälpa oss? För att jämföra med fotbollen så kan det ju vara självklart att läkaren skall vara coach med ansvar för det som händer på planen, men patienten borde få vara klubbdirektör och hejaklacksledare i en och samma person. Landstinget och andra vårdgivare står bara för arenan och arenakostnaderna. Jag tror att den som får vara delaktig i teamet runt sig har större chans att få jobb, tillfriskna snabbare etc.

Att Kennys initiativförmåga och viljestyrka inte var förgäves vet vi nu. Så här skildrade tidningarna "undret": "Den 12 oktober i fjol var racerföraren Kenny Bräck ytterst nära att dödskrascha i säsongens sista tävling. Ett halvår senare har han överraskat alla med en rekordsnabb återhämtning." Hur illa det verkligen var ställt kan man förstå när man hör specialisten Peter H. Edwards beskriva den värsta idrottsskada han sett: "Han borde ha dött multipla gånger. Först av själva kraschen, sedan av den oerhört komplicerade blodproppen. Den är allvarlig redan om man ligger inlagd, men Kenny var dessutom på rehab. Den var stor och hade gått upp i lungan", sade Edwards, medan Bräck fortfarande var konvalecent.

Ändå trodde Edwards redan då på att Kenny åter skulle kunna köra, och Kenny, som först troddes vara dömd till ett liv i rullstol, hann knappt resa sig på benen förrän han satt ner igen -nu i sittbrunnen på en racerbil! Nu blev inte comebacken så långvarig, men som Bräck sa till Aftonbladet den gången: "
någon gång måste man säga att nu är det bra, nu får det vara nog". Vilket för oss tillbaka till föredraget i Arvika, där Kenny förklarade: " Det gäller att alltid vara förberedd på bästa sätt". Själv tror jag att det var under de där sex veckorna på sjukhus som Kenny verkligen blev förberedd för allt. Som talessättet lyder: "det som inte dödar dig, det stärker dig".

8 november 2011

Nu rör musiken på sig!

LänkMacaco - Moving

Vill på detta sätt bara tipsa om att alla gamla plus alla kommande musikinlägg numera återfinns på sidan "Lyssnerian" - välkommen på besök! Är förresten lite stolt över namnvalet, googla på det så får du se hur många träffar du hittar på mitt "kökslatinord" - inte så vanligt numera att hitta ord som inte finns med på google...

Fotnot: "Kökslatin {lati’nas culina’ria), felaktigt latin, särskilt till ändelser och form latiniserade ordstammar ur andra språk, ofta begagnat av medeltidens munkar (munklatin) i blandning med verkligt latin." (Ekbohrn, 1936)

7 november 2011

Amerikafrämmat




Igår var det dags för avsnitt två av "Allt för Sverige", dokusåpan där tio amerikaner med svenska rötter kämpar om vem som skall få möta sin svenska släkt. Man har börjat lära känna de medverkande lite mer nu, tyvärr fick en av dem lämna den här gången.

Som svensk kan man inte undgå att slicka i sig deltagarnas åsikter om vårt land, för det handlar ju faktiskt om "oss". Bland tänkvärdheter som vi fick oss till livs igår var "svenskar uppgår i naturen istället för att erövra den" (om det ändå vore så väl!), en annan ännu mer sann åsikt var "de vet inte varför, men de gör det ändå. Så lever svenskarna!" Att programmet överdriver vår nationalkaraktär är mest bara roligt, och att man sedan historieförfalskar lite (som när man fick deltagarna att tro att svenska män fick sova i ladugården förr) får vi väl stå ut med.

Den som väntat sig amerikansk storebrorsmentalitet kan nog känna sig blåst, det här verkar vara reflekterande och förståndiga människor. Som pastor Gerard, som visade sig vara en medborgarrättsförkämpe. Han överraskar f.ö. lite genom att vilja importera vårt svenska begrepp "lagom" till sitt hemland.

Lite förbryllade över det (uteblivna) svenska nationalsfirandet var ju amerikanerna förstås. Fast i den norska förlagan till programmet (som följdaktligen heter "Alt for Norge") visade det sig att vinnaren där inte tycker att 4th of July är störst. I en chat med tittarna fick han nämligen frågan "Hva syns du om 17 mai?", och på det svarade han att "Its really a special day, for which we have no equal in the states. It combines national pride with roots. It makes for a more meaningful event than anything I have experienced..." Hoppsan! 

Fotnot: YouTubeinslaget utbytt 140114. 

Blev det så mycket bättre?

Är det din hand man vill styra? (Bild: Fotothek)

För några månader sedan rasade debatten om "näthatet", något som bl.a. utmynnade i att tidningarna vidtog en rad nedskärningar i allmänhetens möjligheter att tycka till i kommentarfunktionen under artiklar och krönikor på tidningarnas hemsidor på nätet. En del tog helt sonika bort kommentarsmöjligheten, andra begränsade den och införde förhandsmoderering, medan vissa valde att tvinga dem som hade något på hjärtat att registrera sig på Facebook för att "legitimera sig". Nu är frågan - blev det så mycket bättre? För att besvara den frågan tror jag att man måste spalta upp "hatet" i åtminstone två grupper, den "onda och olönsamma" respektive den "fräcka och kommersiella". I den förra gruppen rörde det sig mycket om rasism och rabulism, medan det i den andra gruppen mera handlar om mobbning, avundsjuka och effektsökeri i "den ironiska generationens" anda.

Att tidningarna lyckats begränsa utrymmet för det politiska och "icke partibundna hatet" är uppenbart, en biverkan av det är att man genom sin ängslighet närmat sig ett censursamhälle som vi annars förknippar med totalitära stater. Men när det gäller det lönsamma hatet är läget oförändrat, det rasar vidare främst på nöjes- och sportsidorna, och det verkar inte ha funnits någon avsikt att begränsa den. Orsaken till detta är att den är lönsam - elakhet säljer helt enkelt!

"Kvällstidningsprofilen" Alex Schulman som, tillsammans med bl.a. Marcus Birro, hör till dem som oftast hörts klaga på elaka kommentarer sällar sig till dem som nu är med och sätter gränserna för vilken mobbning som är etablerad. I sin "Schulman show" i fredags, där han utser sina "fem skönaste" den gångna veckan skriver Schulman så här om sin tvåa Kajsa Ingemarsson: "Roligt att se henne programleda "Svagaste länken" på Sjuan. Hon är så förfinat elak, så elegant nedsättande att man förstår att hon måste ha det i sig. Det är inget man spelar - det där är något man i grund och botten är! Och jag älskar henne för det."

Schulmans kvällstidningskollega Fredrik Virtanen skrev ungefär samtidigt så här om ett aktuellt och populärt program på TV: "Lismande, kommersiell cynism och skivbranschens kris skiner igenom i årets `Så mycket bättre´. Artisterna spelar charmiga apor.” Vidare: "Programmet var så kletigt, ryggdunkigt och så sött att om man hade brett programmet på smörgås så skulle man ha fått diabetes typ 2, akut."

De här etablerade och godkända tyckarna må tjusas av elakhet och äcklas av oförarglighet, men de följs i kölvattnet av de näthatare som tidningarna givit sin välsignelse. När Aftonbladet slog upp stort att artisten Laleh vägrat att ikläda sig en kanindress i "Så mycket bättre" så var det snabbt någon som "hade hört" att hon "visst lär vara väldigt dryg", och andra lät också sitt förakt och skvallerbehov flöda fritt. Samma sak i "Idolprogrammen", där Alexander Bard och andra tycks ha upphöjt skolgårdsmobbningen till "skön konst". (Jag har aldrig sett programmen, men inte kunnat undgå att läsa om höra om dem.) Senast var det en 16-årig tjej som utsattes för förakt, vilket direkt följdes upp med för kränkande kommentater om henne på nätet, till stor del av personer som uppenbarligen "representerar" skolor på något vis enligt sin presentation (Högskolor tycks vara en speciell mobbningshärd.) Visst, "den som givit sig i leken får leken tåla" heter det ju, men den njutningsfyllda mobbningen känns faktiskt olustig!

På Idrottssidorna gör man nu flersidesreklam för Zlatans bok, som uppenbarligen är fylld av föraktfulla och nedsättande åsikter om hans gamla med- och motspelare och ledare. Flera av dem som råkat ut för kränkningarna från Zlatan (och hans medförfattare) har valt att vända andra kinden till, vilket tyder på storhet. Detta i sin tur tycks dock ha mottagits med viss irritation av sportjournalister som sett fram emot polemik och returnerade spydigheter, men "tji fick de"!

Strax före Aftonbladets inskränkningar i kommentarsfunktionen skrev en debattör från ett medieföretag på Aftonbladets debattsida att man borde "skapa funktioner som ger mer kvalitativ läsarmedverkan än innehållslöst skitprat." Det är bara att konstatera att skitpratet består, eftersom den nya tidningsandan aldrig var avsedd att inskränka det lönsamma skvallret och mobbning av skolgårdskaraktär.

31 oktober 2011

Riksronden

Tänkte att vi, så här på randen till novembermörkret, skall ge oss ut på en irrfärd genom riket, i total avsaknad av styrsel. Häng med!

På Nabben i Falsterbo har två tappra fågelräknare konstaterat att 661 fåglar av 17 arter valt att lämna Sverige idag via den rutten. Mest flyttbenägna var stararna, som drog iväg i ett antal av 140 ex.

Ett raskt hopp för oss vidare till Öland. P4 Kalmar konstaterar att konstutställningsverksamheten på Himmelsberga museum tycks vara räddad, sedan två intressegrupper anmält sitt intresse att driva konstdelen av muséet vidare när Ölands Hembygdsförening inte längre orkar med det. Vänder jag mig om i mitt rum ser jag en affisch från Himmelsberga Museum 2002, då jag var där och såg den förnämliga utställningen "Målarna på Bo", så jag känner mig lite som part i målet. Heja Himmelsberga!

Tvärs över till andra kusten, där jag konstaterat att om jag varit hungrig i Halmstad idag så hade jag nog lunchat hos Kalervos i lokstallarna. "Shepherd’s pie (köttfärs- och potatismosgratäng) & lingonsylt" lät intressant. Fast det var innan jag bläddrat upp Wikipedia, där jag får veta att the term `shepherd's pie´ should be used when the meat is mutton or lamb with the origin being that shepherds are concerned with sheep and not cattle". Kalervo tycks alltså i god tro ha serverat sina gäster Cottage Pie under falsk flagg...

Nästa anhalt blir lite överraskande Kumla, där jag inte kan motstå att svara på Nerikes Allehandas quiz om orten. Kumla är en av de platser jag minst har varit i, så fyra rätt av tio på frågorna om Kumla får anses som tämligen väntat. Nu vet jag i alla fall att CA Hagendahl som var verksam i Kumla i slutet av 1800-talet var fröhandlare. Man kan aldrig få för mycket vetande att bära med sig i kappsäcken! (Ser f.ö. på annat håll att Carl Adolfs valspråk var "Crescent Anaris Honestas", så han kanske var cyklist också?)

Next stop Karlstad, där jag får svar på en sak som jag grubblat över i åratal: hur skall man bära sig åt att få in täcket i påslakanet utan att gripas av vansinne? Det enkla svaret är: "vänd ut och in på lakanet, stick in händerna genom hålen, ta tag i täcket, skaka rätt det och vips så är det klart". Tack Lena, you´ve made my bed!

Vart tar vi vägen nu då? Jo fingret hamnar på Gävle, där en snattare ställts inför skranket anklagad för att ha stulit en oxfilé och en blodtrycksmätare. Tycker mig se något slags strategi i valet, men det hade kanske varit ännu tydligare om hon norpat en Cola och en tandborste?

Vad sägs om att göra ett nedslag i Sundsvall? Vi bläddrar lite förstrött i Sundsvalls Tidnings modebilaga, och hittar en serie som heter "Fin på Halloween". Måste erkänna att jag inte förknippat "fin" med den helgen...

Avslutar kvällens spontana resa med att stifta bekantskap med bloggaren Gunnel från Arjeplog, som skriver klokt och vackert och visar fina bilder i Västerbottens Kuriren under rubriken "Gunnels Guldfyndigheter". Som avslutning på den här turnén tycker jag att Gunnels rader om att det finns flera perspektiv på begreppet att "bo centralt" passar bra! Bara att läsa och ta till sig...

"Om man snurrar på jordgloben, rund och grann, och följer Silvervägen norrut, sätter fingret strax norr om polcirkeln så är man med ens hemma hos oss. Mitt i prick på allt det runda. Om man sedan söker fram sin gamla trogna passare från skoltiden, slickar lite på rödpennan och gör en cirkel så ser man att inom en radie av ca en timmes färdtid så kan man välja mellan havsfiske i Atlanten, trolla i Hornavan, laxfiska i Norska älvar, flugfiska harr i Laisan eller parkera sin stillhetsträngtande själ i en båt på Tjaktjaure och njuta av ett fint rödingfiske. Allt enligt tycke och smak. Att sitta här på naturens första parkett en helt vanlig onsdagskväll och smaska nyfångade räkor som den värsta göteborgare gör att man verkligen tycks befinna sig i händelsernas centrum. Bioduken som fyller himlavalvet med årets stora norrskenspremiär är underhållning de luxe. I den här gallerian kan man stöta på verkliga celebriteter - stora och världskända stjärnor."

Norrsken ja - det har jag själv inte fått avnjuta live på många decennier. Men i samband med med det stora norrskensutbrottet för någon månad sedan tog jag lite skärmbildsdumpar på den himmelska ljusorgeln med hjälp av norrskenskamerorna i Porjus. Bl.a. denna:

(Klicka på bilden för förstoring!)

30 oktober 2011

Titta TV!


Under de senaste åren har TV-tittande varit något lågprioriterat för min del, utvecklingen med förnedringsunderhållning och infantila tävlingar har inte varit direkt lockande. Men helt plötsligt har det hänt något - det vimlar av bra program, inte minst så här i veckosluten! Som igår, med nypremiärerna för "Så mycket bättre" (Laleh!) och Downton Abbey, och i kväll med "Allt för Sverige", "Starke man" och Mad Dogs. Lägg därtill "1790" som kommer med sitt andra avsnitt i morgon, det nyss avslutade "Moraeus med mera" plus "Vem tror du att du är?" Bara att tacka och ta emot!

(T)rötter

Egen bild från Äskhults by (bearbetad med Fotosketcher)

När TV-serien "Rötter" baserad på Alex Haleys bok med samma namn visades på TV år 1980 var jag släktforskare, och jag minns ännu hur den vållade rusning till landets landsarkiv. Ville man vara säker på att få en plats vid ett forskarbord fick man vara beredd att köa i någon halvtimme utanför arkivets ytterdörr, och råkade man vara sent ute någon gång hände det att man fick återvända hem med oförrättat ärende. Nu har jag jag lagt forskandet på hyllan, ganska nöjd med vad jag fått lära om mina förfäder och vad jag fått med mig i kappsäcken från dem.

För dagens släktforskare är inte landsarkivsbesöken nödvändiga på samma sätt som förr - idag sitter man mestadels hemma vid datorn och forskar med hjälp av digitala arkiv och lämpliga register på diskett. Trots det är genealogirörelsen även idag i behov av att marknadsföra sig, och jag tycker därför att det är rätt förvånande att man inte tagit bättre tillvara på uppmärksamheten kring "Vem tror du att du är" och nykomlingen "Allt för Sverige" som börjar i kväll. Var är annonserna och nyhetsbreven, varför sitter det sällan eller aldrig släktforskare i "Go morron och Go´kväll-sofforna"? Nog är det märkligt att släktforskarförbund och andra inte tar tillvara bättre på en exponering som många andra ideella rörelser skulle gå genom eld för att få möjlighet till!

29 oktober 2011

Full fågel finkad

Sidensvans (bild från Wikipedia)

Vid middagstid idag var det lite av högtidsstämning, eftersom säsongens första sidensvansar gjorde vår gård den äran för att kalasa på de rönnbär som björktrastarna inte hunnit smaska i sig.

Sidensvansen är ju begiven på jästa rönnbär och äpplen, och nästan varje höst hör man om hur berusade exemplar ankrar på gräsmattor, eller ännu värre, i berusat tillstånd flyger ihjäl sig mot fönster och fasader. Trots det görs det varje höst affär av det bland rubriksättare och bloggare, med nödtvingade lustiga rubriker som "Fyllkaja har man hört om! Men fyllsvans?" (Och min egen är väl inte bättre den...)

Smått tragikomiskt är det dock att läsa i tidningarna idag om hur en person i Västerås tog hand om en redlös sidensvans i tron att det var en nymfparakit, och hur en tillkallad polis gick på samma linje, varför man helt sonika lämnade in fyllot i en zooaffär för tillnyktring. Innehavaren av butiken visste dock lyckligtvis bättre och kunde identifiera pippin, som så småningom kunde återfå friheten, förmodligen lätt bakis.

Det betänkliga i historien är ju att vilda fåglar kan föra med sig såväl "fågelinfluensa" som newcastlesjuka (i västsverige t.ex. har tamhönsen just fått utegångsförbud för att inte bli smittade av den senare åkomman). Att då lämna in en upphittad vild fågel i en zooaffär tyder på att polisen inte riktigt är uppdaterade på smittskyddsriskerna, så jag skulle vilja ge SOF ett litet tips: varför inte ge en fågelbok till alla polisstationer i vårt land, så att de kan identifiera fyllona de burar in? Åtminstone de bevingade exemplaren...

19 oktober 2011

Mellanlandning på tidningshyllan



Nu går det inte längre att låtsas om som att hösten inte kommit även detta år; det är bara att knäppa jackan, dra ner kepsen och bita ihop! Sinnelaget tyngs dessutom inte minst av braskande tidningslöpsedlar om det allmänna världsläget. Som t.ex. dagens löpsedel för GT, som kungjorde: "Chock-beskedet: Bonde-Per-Olof har okänd son". Visst har vi anledning att höstdeppa?

Igår gav dock GT:s kvällstidningskollega Aftonbladet många en anledning att dra på smilbanden när man i en artikel om en samling stulna, men sedan delvis återfunna kändisfotografier återgav följande uttalande från det bestulna galleriets VD: "Vi fick ett samtal från en herre i Huddinge som hittat Amanda Ooms i bar överkropp lutad mot sin häck".

Apropå medierna: chefredaktörerna och kolumnisterna har ju givit sig på fälttåg mot näthatet, och det har resulterat i att om man förut gladdes eller förfasades över innehållet i anonyma läsares kommentarer under artiklarna så fnissar man nu istället åt titelsjukan hos den nya tidens tyckare. Speciellt de som tagit engelskspråkiga titlar till hjälp för att understryka sin egen storhet är en källa till viss muntration...

Fast tidningarna kan ju faktiskt skriva om verkliga glädjeämnen också! I måndags morse var vi många som fick en skön start på veckan när vi läste i GP om brandmannen Andreas, som under sin tid studietid jobbade extra som hemvårdare. Där träffade han den gamle sjömannen Stig, och när Andreas gav sig tid att lyssna på Stigs önskning om att få återse Spanien igen ledde det till att de båda kom iväg på en resa som fick Stig att återuppliva gamla minnen och gav Andreas något att minnas för resten av livet. Läs om resan här!

Ekon från det förgångna


Nils Ferlin: "I mörkret"

"Du lilla lilla lykta i den stora stora natt,
ack hur innerligen hjälplös du irrar.
Du lilla lilla lykta i den stora stora natt:
ditt ljus är förmätet och förvirrar.

De kloka ha sin klokskap; deras drängar ha sitt skratt,
ty de fatta inte alls vad du menar,
du bleka lilla lykta i den stora svarta natt
där människor förfrysa till stenar."

Eftersom jag en tid ägnade mig åt släktforskning ser jag med visst intresse på programmet "Vem tror du att du är" på SvT, där det igår var skådespelaren Rikard Wolffs tur att söka sin släkt. Wolff visade sig vara ättling till "universalgeniet" Olof Rudbeck, men det var avsnittet om hans judiska del av släkten som gjorde det största intrycket. Rikard Wolffs farfar kämpade förtvivlat för att hans svåger och svägerska skulle få inresetillstånd till Sverige under andra världskriget, och åberopade "svenskt ädelmod och humanism" för att försöka blidka myndigheterna. Det kallsinniga svaret från UD lät så här: "Det Kungliga Utrikesdepartementets expedition för utländska ärenden har äran att meddela att det för Walter och Sara Wirtheim begärda inresetillståndet icke kunnat beviljas."

Igår kunde vi läsa migrationsverkets svar på 91-åriga urainskan Ganna Chyzevskas vädjan om att få stanna hos sina släktingar i Sverige. Man skrev "Migrationsverket anser att det inte finns hinder enligt 12 kap. 18§ utlänningslagen (2005:716) mot att utvisningsbeslutet verkställs", vilket sedan kompletterades med migrationsminster Tobias Billströms kommentar att "får man ett nej måste man respektera beskedet och återvända hem". Med ens kändes det som om de sjuttio år som förflutit sedan den svenska underkastelsepolitiken i ett nafs raderats bort, och att såväl handläggarna på migrationsverket som migrationsministern skulle ha kunnat bli perfekta drängar åt det tredje rikets "klokskap" om de varit med på den tiden.

Ett stort tack till Europadomstolen, som förhindrade förpassningen! Men nu måste det bli ett stopp för de temporära uppskjutningarna av utvisningens verkställighet med medföljande press för Ganna och hennes släktingar - låt henne bli här för gott!

15 oktober 2011

Turbulens!



Trots att det ser ut att bli en stilla och vacker höstdag kan tillståndet för dagen i riket närmast kallas för turbulent. Det politiska blåsvädret kring Håkan Juholt tycks visserligen ha mojnat för tillfället, men debatten lär inte ebba ut i och med detta. Allt fler av oss ur folkdjupet undrar varför våra folkvalda (det är förvisso inte bara Juholt som klantat sig) kan komma med undanflykter som "glömska" och "slarv" vid felaktiga ersättningar, när något sådant inte är giltigt skäl för den gräsrot som missbrukat bidragssystemet?

I Riksförsäkringsverkets "Rättvisebok" kan man t.ex. läsa: "Osäkerheten är stor om vad som kan betraktas som en icke likvärdig behandling till följd av inverkan av attityder och värderingar och vad som kan sägas bero på den s.k. mänskliga faktorn, dvs. att misstagen inte går att direkt förklara men att de beror på slarv eller bristande kompetens. Det finns dock, som angetts redan i inledningen, studier som visar att det finns tecken på att vissa grupper har särbehandlats och att tillämpningen av socialförsäkringslagstiftningen därför kan ha varit olikformig, och i så fall orättvis, i vissa situationer."

Nu handlade just detta om socialförsäkringslagstiftningen, men raderna om attityder, värderingar, bristande kompetens och särbehandlade grupper är annars något som politikerna borde ta till sig en gång för alla! Att det är större utrymme för förlåtande attityd hos riksdagsförvaltningen än i vilken socialförvaltning som helst framstår tydligare än någonsin...

Skammen som Juholt talar om gäller rimligen inte bara honom själv, utan förnedringen borde gälla hela det asocialdemokratiska partiet, och om detta påskyndar valet av en tronarvinge är det välkommet. Länge höll jag en tumme för Anna Johansson från Göteborg, inympad i partiet av pappa Göran. Men frågan är om hon inte redan diskvalificerat sig själv genom att i samband med bestickningsskandalerna inom sin hemkommun Göteborg yttra sig: "alltså, normaltillståndet i Sverige är att det inte går att fuska sig fram. Vi har en fungerande byråkrati. Vi har fungerande regelsystem." Tack för den, du! (Ser f.ö. att Anna skall hålla föredrag den 16 november för sina lokala partikamrater i ämnet "etik och moral". Borde bli knôkat i lokalen av tagelskjorteförsedda partikamrater...)

Även i övrigt är det stökigt i nationen för tillfället - knappt en elitseriematch utan medvetslösa killar på isen, och även tjejerna verkar ha käkat taggtråd till frukost. I Ullared frontalkrockade två damer igår med sina kundvagnar på Gekås vilket ledde till handgemäng, och i Skutskär misshandlade två svampplockande 15-åriga tjejer varandra och använde kniven till att hota med i stället för att rensa svamprötter. Vad är det som händer?

5 oktober 2011

Eva och Ganna reste till paradiset...

När krutgumman Eva, 96, mist sin make och inte längre hade några nära släktingar kvar i Sverige drog hon resolut iväg till sin son och hans familj i Thailand. Kvällstidningarna slogs om att ägna henne så stort utrymme som möjligt, och ingen av dem behövde ägna en enda rad om risken för att Eva skulle returneras tillbaka till Sverige av myndigheterna i Thailand.

Samtidigt sitter den bräckliga Ganna, 91, från Ukraina som inte heller har några släktingar kvar i sitt hemland hos sin dotter och barnbarn med familj i Sverige och väntar på besked om hon skall få stanna kvar hos sina närmaste, eller utvisas tillbaka till Ukraina. Just nu har hon på nåder fått 14 dagars uppskov, men bara så att hennes barnbarn skall kunna följa med och stötta under utvisningsresan.

Jag brukar undvika att använda det missbrukade uttrycket att "jag skäms för att vara svensk", men vad annat kan man säga i fallet Ganna?

2 oktober 2011

Tack för showen!


Jag växte upp i landet Sulfit. På andra sidan en bro låg landet Sulfat, och sällan möttes de två. Landet Sulfat var större, hade leksaksaffärer och ett hockeylag. På vår sida bron fick vi hålla tillgodo med Kopra, en lanthandel och ett bandylag. Även om både hockeylaget och bandylaget låg i seriesystemens högsta serie var nu hockeyn rock n´roll, medan bandyn på sin höjd var kultis.

Följdaktligen hörde det till vanligheten att bruksarbetarna med friskift i landet Sulfit klädde upp sig i kavaj, kostymbyxor, vit skjorta och slips och tog sig över bron för att se på hockey (säkert inte sällan med en dold önskan att hemmalaget skulle gå på däng). Ofta gick färden till fots både fram och åter (2 x 7 km!), ibland i små grupper med papporna i en grupp och sönerna i egna små delegationer - mödrar och flickor var bara med ibland som exotiska inslag i gubbröran.

Min far hade presskort, så det hände att jag fick hänga med på pressläktaren. Man frös lika mycket om fötterna där (det var ju uterinkar då), men man hade åtminstone mer utrymme för att stampa liv i fotbladen! Ibland var någon stor elefant från rikstidningarna på plats, och då kunde det bli taxi hem när farsan skulle bjuda dem på grogg, i regel Eau-de-vie och sockervatten.

Jag hann att se ganska många matcher under de här åren innan landet Sulfats storhetstid som hockeymetropol försvann när de degraderades ur högsta serien, men det är bara matcherna mot Djurgården som jag ännu har minnesfragement kvar av. När laget kom på besök var det lika stort som när Blåvitt på Bebbens tid kom på besök till Degerfors. Djurgården, med tränaren Arne Strömberg och Rolle Stoltz, Lasse Björn och Sven "Tumba" Johansson i laget fanns på väggen i form av någon lagbild ur Rekordmagasinet hos varje grabb med självaktning, oavsett på vilken sida av bron man bodde.

Jag minns hur stolta hemmapubliken blev när någon av deras egna lyckades göra något bra mot djurgårdarna, men för det mesta var det kattens lek med råttan. Fast publiken accepterade detta, och lät sig underhållas av stockholmarnas spel utan att förfalla till glåpord och buanden. Tidsandan var helt enkelt sådan, och inte minst Sven Tumba var en strålande representant för sportslighet och schysst spel. Även om han fick sina smällar så gav han inte igen, utan bjöd syndaren på en extra dragning eller kvick kommentar i ett senare byte. Och behövdes det hårdare tag hade han ju Lasse Björn och Rolle Stoltz som beskyddare...

Nu har Sven Tumba lämnat båset tomt, men jag tror att han gjort det med insikten att han svarat för en strålande insats, både på och utanför rinker och greener. Så tack för underhållningen Tumba - vila nu i frid!

10 september 2011

Idag: allmänhetens fria åkning

Vaknade i morse med en lust att tycka vad jag vill, och jag blev lite upprymd av blotta tanken. Bort med alla förproducerade och mediapaketerade åsikter, nu kliver jag upp i talarstolen i mitt eget Speekers Corner! Att sedan ingen läser är en annan femma...

* Kvällstidningarnas begränsning av tyckandet och tänkandet i kommentatorsrutorna känns ur en synvinkel förståelig, samtidigt som tolkningsrätten av aktuella skeenden nu åter begränsas till det åsiktskotteri som minglar på samma tillställningar, sippar samma Amaroneviner, tillbeder samma internationella åsiktsikoner o.s.v. Som någon uttryckt det i annat sammanhang: "Problemet med en sådan här lång resa är att man börjar prata med sig själv till slut, och det blir hemskt tråkigt, eftersom halva tiden vet man ju precis vad man kommer att säga". Gäller även kolumnister...

* Å andra sidan; ett folk som tilldelar Filip & Fredrik priset som bästa manliga programledare i Kristallengalan är knappast värda att få yttra sig.

* Försökte lyssna på Naturmorgon i morse, men jag kommer inte i från känslan av att det programmet dog med Jan Danielsson.

* Gårdagens råaste kollektiva skratt kom lite överraskande i köerna på vårt lokala Systembolag. Två unga danskar i 20-25 årsåldern som tänkt göra en insats för svensk bryggerinäring genom att köpa 4-5 öl per man nekades att handla för att en av dem saknade legitimation. "Ni är i Sverige nu!", påminde kassörskan, inte utan viss ironi, och fick rungande bifall från frihetstörstande landsmän. Danskarna ser förmodligen fortfarande ut som frågetecken.

* Går den moderna versionen av Pettersson & Bendel, Muller och Antonov, mot sitt slut nu efter alla extraföreställningar? Applåderna börjar i alla fall bli allt mattare.

* En av våra största hockeyprofiler har tillsammans med alla sina lagkamrater tragiskt nog lämnat den jordiska rinken för alltid. Känns verkligen sorgligt, samtidigt som det smyger sig in en känsla av att kvällspressen fäller en och annan krokodiltår i sitt sorgearbete. När upplagespiralen åter skall beskrivas besannas talessättet "den enes död, den andres bröd"...

* För tio veckor sedan omkom en svensk räddningsexpert i 40-årsåldern vid en annan flygolycka i Ryssland med lika många offer som vid ishockeylagets krasch. Hans död var värd tre rader, inte 10 sidor. Inför döden är vi alla olika värda.

* Att den omkomne hockeymålvaktens gamla tröja hissas upp i taket på hemmarinken liksom att hans tröjnummer 1 är tagen ur trafik för gott i hans moderklubb är fina och skäliga gester. Men när en hockeyfilosof (av tvivelaktig storhet) i den rosa sporttidningen anser att tröja nummer 1 inte skall kunna användas av någon elitserieklubb i all framtid, då har man på något vis passerat all rim och reson i försöken att överträffa varandra i saligförklaringen i den heliga kommersialismens namn. Vem blir först med att föreslå att man avskaffar allt vad målvakter heter inom ishockeyn till minne av den bortgångne?

* Kanske står en ny Gudrun i farstun, i form av orkanen Katia som just nu närmar sig brittiska öarna med oroväckande hastighet? Blir förmodligen till att hålla i hatten och behålla stövlarna på nästa vecka...

2 september 2011

Kossan Yvonne i Fablernas Värld


(Filmen kan ta en liten stund att ladda.)


Yvonne, en tysk kossa som varit på rymmen i nästan tre månader har engagerat inte bara tyska djurvänner, utan människor runt om i världen har hållit tummarna för att hon skulle överleva äventyret.

Expressens version om infångandet av Yvonne lyder så här: "I tisdags kväll hittades hon av en bonde i Eigelsberg i Bayern. När han var ute och tittade till sin betsmark stod Yvonne plötsligt vid staketet. Lantbrukare öppnade grinden till hagen - och Yvonne knallade in."..."Yvonne kommer nu att tillbringa resten av sin tid vid härberget Gut Aiderbichl i Deggendorf - där en hel kofamilj väntar på att Yvonne ska komma."

Tittar man på den version som de flesta andra svenska medier återger, och som styrks av filmade bilder, knallade Yvonne alls inte frivilligt in i någon hage, utan hon sköts med en bedövningspil av en veterinär, och inte heller skall hon tillbringa resten av sin tid på något härbärge, eftersom hon återtransporterades till sin hemmagård.

En bagatell visserligen, och huvudsaken var ju att Yvonne så här långt lyckats överleva. Men det är trist hur Fablernas Värld råder i media, och kan man skarva till en historia om en kossa så kan man säkert skräddarsy historier om oss tvåbeningar också. Och det är just precis vad man gör...

13 augusti 2011

"This is not the end"?


Montrose Air Station Heritage Centre i Skottland står som minne över Storbritanniens första militära flygplats som invigdes 1913, d.v.s. för snart 100 år sedan. Som så många andra historiska institutioner av rang i det förenade kungariket håller man sig med en uppsättning spöken, något som man på brittiskt manér inte sticker under stol med. På hemsidan kan man sålunda läsa att flygplatsen ända sedan invigningsåret 1913 har dragits med spökerier av olika slag. "Först på plan" var Löjtnant Desmond Arthur, som störtade i maj 1913, och som därefter sägs ha givit sig till känna i olika former ända till 1917, då en undersökning slog fast att haveriet hade orsakats av slarviga tekniker och inte av något misstag från löjtnanten själv.

I samband med att andra världskriget bröt ut tilltog de oförklarliga tilldragelserna, och man har bland annat upplevt aktiviteter med flygtrafik när all flygtrafik låg nere, flygare iförda omoderna uniformer och goggles har visat sig, "ghost riders" har synts på himlen (något som resulterade i en artikel i Scottish Daily Express 1963), och besökare till muséet har haft förnimmelser av att en svart labrador följt i hasorna på dem.

Allra märkligast är väl kanske ändå den radiomottagare som finns uppställd i en del av muséet där man återskapat en logementsmiljö från andra världskriget. Radion är inte driftklar, och den är inte ens ansluten till elnätet. Ändå finns det åtskilliga vittnen som svär på att de hört tal av Winston Churchill eller musik från Glenn Miller i upp till halvtimmeslånga sändningar på radion! Tillkallade radioreparatörer har inte kunnat konstatera andra aktiviteter i radion än spindlar som byggt spindelväv...

Bob Sunderland, en av stationens styresmän, säger sig ha hört "At Last" med Glenn Miller i en låg men klart hörbar version. Andra förtroendevalda i styrelsen har också hört musiken och tal av Churchill, eller upplevt hur skepnader, vissa i flygarkläder, skymtat förbi.

OK, jag accepterar förstås att alla inte tror på "sådant här", men personligen tycker jag att tillvaron skulle vara tråkigare utan små och stora mysterier av olika slag att fundera över.

(Om en annan sevärdhet i Montrose går det att läsa här.)

9 augusti 2011

Den oförklarliga vädernyheten

Orkanen "Galveston" drabbade USA med ofattbar kraft år 1900
och lämnade massförstörelse efter sig. (Foto: Wikimedia).
Idag har vi vant oss vid att vädret ofta toppar tidningsrubrikerna. "Det galna vädret" har blivit en klyscha för rubriksättarna att luta sig emot, kryddat med "monsterstorm", "extremtorka" eller "superskyfall". Fast så här års brukar "så länge stannar högtrycket" vara extra gångbart att toppa löpsedlarna med...

Att tidningarna ägnar sig åt väderleken är faktiskt ingen ny företeelse, redan för tvåhundra år sedan och mer skrevs det om vädret i spalterna. Av naturliga skäl blev det dock mest rapporter efter att ett oväder dragit fram, konsten att ställa väderprognoser var inte så utvecklad, och dessutom var ju nyhetsgången betydligt långsammare än i våra dagar.

När Tammerfors Nyheter utkom lördagen den 8 september 1900 innehöll den en tidstypiskt charmig blandning av lokalt och internationellt, stort som smått. På sidan tre fanns ett förhållandevis långt stycke om oväder. Det handlade bland annat om något så exotiskt som snöstorm i Australien, och att en blixt tänt eld på en jättelik silo i Buffalo, USA. Men framför allt skrev man om en gigantisk storm som drabbat Amerikas östkust den 13 augusti, den värsta på 50 år med mängder av förlorade människoliv i ovädrets spår. Bl.a. skulle New York ha blivit illa utsatt med vindstyrkor omkring 100 km/tim, och ovädret skall även ha sträckt sig hundratals mils in i landet. Den amerikanska väderkatastrofstatistiken är synnerligen omfattande, men söker man på en storm eller orkan i New York i augusti år 1900 hittar man ingenting. Däremot kan man med hjälp av Google konstatera att såväl snöstormen som silobranden som nämndes i artikeln verkligen hade ägt rum.

Men samma dag som tidningen utkom, den 8 september år 1900, drog en våldsam orkan in över Galveston, Texas, och eftersom den inträffade innan ovädren fick människonamn kallades den just Galvestonorkanen. I den del av tidningen som handlade om skadorna i New York hade Tammerfors Nyheter skrivit den 8 september: "Huru många som drunknat i hamnen, är icke bekant. Men tusentals lustresande befunno sig på ångbåtar och segelbåtar då stormen bröt ut, och många af dessa senare båtar ha icke återkommit. Stränderna äro betäckta af spillror af jakter och andra båtar." I sammanfattningen av "den verkliga orkanen", som uppskattas ha krävt över 8000 liv, stod senare följande att läsa om vad som skedde när orkanen med vindstyrkor på 105 km/tim nådde New York den 12 september, d.v.s. en månad efter "den okända augustistormen": "Closer to the waterfront, along the Battery seawall, waves and tides were reported to be some of the highest in recent memory of the fishermen and sailors. Spray and debris were thrown over the wall, making working along the waterfront dangerous. Small craft in New York Harbor were thrown off course and tides and currents in the Hudson River made navigation difficult."

Nog kan man väl fundera över vilka tillfälligheternas spel som gjorde att en finsk tidning tycks ha skildrat ett oväder så exakt att detaljerna stämmer på ett som höll på att bildas i samma ögonblick? (Mer om Tammerfors Nyheter och Galvestonorkanen kan läsas på blixtar.se)

12 juli 2011

Försvunnen på fjället

Spårsnö, Sarek. Wikipedia.
På 1830 meters höjd över havet ligger Pårtetjåkko inom ett fjällområde som gärna frekventeras av fjällvandrare- Kungsleden ligger "i närheten" med fjällvärldsmått. Idag är nog inte så många av vandrarna som är medvetna om det drama som utspelades här i slutet av september 1917.

Vid den tiden låg vid Pårtetjåkko en forskningsstation för väderstudier, bemannad av meteorologistudenter från Uppsala. Även vid de vidrigaste väderförhållanden skulle de två tjänstgörande forskningsaspiranterna göra avläsningar var tredje timme dygnet runt. De servades av en hantlangare som höll till i vad som väl kan kallas en base camp nere i Pårek. Nu hade denne medhjälpare slutat, och i STF:s årsbok 1918 skriver projektets grundare och forskningsledare Axel Hamberg lite sarkastiskt: "För att tjänstemännen på Pårtetjåkko skola ha sina förnödenheter till hands behöver hantlangaren, som fått taga sin bostad i det något gästvänligare Pårek, gå två à tre gånger i veckan upp på toppen (=Pårtetjåkko) och en à två gånger i veckan ned till Kvikkjokk. Han kan sålunda i regeln påräkna en fridag i veckan utom åtskilliga ofrivilliga, av snöstormar förorsakade liggdagar, allt med bibehållen dagspenning, men vår man tycks ha föredragit att ligga på sommarnöje i Pårek och fiska tre dagar i veckan." Uppenbarligen hade Hamberg ställts inför fullbordat faktum, och han hade inte lyckats få fram någon ersättare för den avhoppade hantlangaren.

Uppe på forskningsstationen satt observatören Manne Hofling och hans assistent Finn Malmgren lördagen den 22 september och väntade förgäves på den efterlängtade kontakten med omvärlden. När de inventerade förråden kunde de dystert konstatera att allt som återstod var en tallrik makaroner, en brödbit och lite mjöl. De beslöt att Hofling själv skulle vandra ner till Pårek för att hämta upp påfyllning och kanske undersöka vad som hänt med deras hantlangare, och i kvällningen begav han sig iväg.

Men vädret på fjället kan vara nyckfullt, och under Hoflings nedfärd från forskningsstationen blåste det upp en tidig snöstorm. Det bar sig inte bättre än att Hofling gick vilse, men han övernattade i skydd av en stor sten, och följande dag letade han sig fram till den primitiva Säkohyddan, där han kunde återhämta sig lite innan han på söndagsmorgonen fortsatte färden mot Pårek. Även om hantlangaren avvikit från Pårek fanns där fler boende, bl.a. en meteorolog. Man tog hand om den slitne Hofling och bäddade ner honom. Hofling utnyttjade dagen till att vila ut och skriva några brev, bl.a. till Hamberg, där han lugnande skrev "Jag tror ej jag kommer att få något men av det hela" och "Något feber har jag dock, men det kan ej hindra mig återvända till toppen, vilket är mycket brådskande eftersom provianten är slut".

Även om vädret åter försämrats och det fanns tecken på annalkande oväder ville Hofling inte stanna längre än nödvändigt i Pårek, så på tisdagen påbörjade han vandringen upp till kamraten på Pårtentjåkko, bärande på en ryggsäck med 15 kilo förnödenheter. Någonstans under vandringen blåste det upp till ny snöstorm, och på femte dagen efter att Hofling lämnat toppstugan utan att höras av insåg Malmberg att han själv måste gå ner till Pårek för att ta reda på vad som hänt, trots att det blåste 30 sekundmeter denna dag. Även Malmberg tvingades övernatta på vägen innan han nådde ner till säkerheten, och när han meddelade att Hofling inte nått fram till stationen stod det klart att något hade hänt kamraten. Man begav sig ut på skallgång, men snöovädret hade grundligt sopat igen alla spår. Den vanligaste hypotesen är att han fallit ner vid stupet vid Pårteglaciären, men faktum kvarstår: Hofling har under de 94 år som förflutit aldrig återfunnits. Det innebär inte att försök inte har gjorts för att återfinna Hoflings kvarlevor; så sent som 2008 gjorde Polisen en hedervärd genomsökning av området i hopp om att hitta några spår.

I samband med en artikel om detta omnämndes en ryggsäck som lär ha återfunnits i området redan 1974. I Fjällklubbens publikation 2-2010 framkommer att en person tagit tillvara på en barometer, ett fickur och en guldring, uppenbarligen från samma ryggsäck. På barometern står ingraverat "Meteorologiska institutionen Uppsala universitet", och det vore långsökt att tro annat än att detta kan vara något annat än Hoflings prylar. Dessutom sägs ryggsäcken plus en kniv fortfarande ligga kvar på samma plats där ryggsäcken observerades 1974!

Till kategorin mysterier i sammanhanget kan även nämnas vad som tros vara en grav återfunnen i närheten av Sähkok i Sarek under tidigt 1980-tal. Författaren för som en hypotes fram att Hofling kan ha förts med jokken och återfunnits och begravts där stenformationen i Sarek finns. Men är det realistiskt att tro att någon i modern tid bärgar en kropp eller skelettdelar av en människa och begraver dem utan att underrätta Polisen? Någon undersökning av innehållet i "graven" har såvitt jag vet aldrig blivit av.

Slutligen: Hoflings assistent Finn Malmgren är välbekant för många av oss. Han avskräcktes inte av händelserna vid Pårtejåkko, utan kom att medverka vid ett antal spektakulära polexpeditioner, bl.a. flera av Amundsens ishavsresor. Han fanns även med som ende svensk på luftfarkosten Norge som nådde Nordpolen. Men när han deltog vid Nobiles ballongfärd tog turen slut - Finn Malmgren dog, och inte heller hans kvarlevor har gått att återfinna.