27 december 2009

"Löftena kunna ej svikas"?

Vilda havsuttrar håller gärna tass för att inte glida ifrån varandra när de tar en slummer på rygg ute vid kusten.
Det här paret vid Vancouver Aquarium tar det säkra före det osäkra och gör likadant i sin bassäng.
Havsuttern har från att ha varit en hotad art gått till att ha uppnått en ganska betryggande population,
och dess ökning ses som ett utmärkt exempel på att det går att göra något åt utrotningen av djurarter.
(Bild från Wikipedia.)


"Nästa år - 2010 - ska förlusten av arter stoppas."

Så står det i ett meddelande från Västra Götalandsregionen inför det faktum att det nästa år är den biologiska mångfaldens år, ett internationellt initiativ sammanhållet av CBD, Convention on Biological Diversity. 190 enskilda länder plus EU har förbundit sig att stödja mångfaldsåret.

Vad är då syftet med det här året? Jo, i korthet att göra oss mer medvetna om den biologiska mångfaldens betydelse för vårt välbefinnande, öka våra kunskaper och göra oss mer engagerade i kampen för den. Vidare att kontrollera vad som uppnåtts hittills och hur man sedan går vidare, vis av erfarenheterna.

Absolut lovvärt, men det är meningen i ingressen jag hajar till inför, det är ju något som man inte kommer att klara av! Det är ingen målsättning, ingen förhoppning, utan ett konstaterande, och det gör mig lite beklämd. Enligt vad vetenskapsmännen kommit fram till utrotar vi över hundra arter på miljonen varje år, i eskalerande hastighet. Om man sagt att "vi skall kämpa för varje art" så hade det varit mer än lovvärt, men med den reklambyråslogan man nu krystat fram så kommer förlusten av enda art innan årets slut att innebära att man svikit ett löfte.

Redan år 2006 utfärdade EU en handlingsplan "med mål för att stoppa förlusten av biologisk mångfald och åtgärder som ska göra det möjligt att nå målen till 2010". Där pratade man visserligen om just "mål", men redan i slutet av år 2008 publicerade EU en självkritisk halvtidsrapport där man konstaterade att "intensiva insatser kommer att krävas under de närmaste två åren, både på EU-nivå och i medlemsstaterna, om vi ens ska komma i närheten av att uppnå målet." Vilket vi nu vet att man aldrig gjorde, och bl.a. därför känns det lite trist att samma bekymmerslösa inställning som EU hade för tre år sedan tycks ha gått i arv. Det hade varit bättre om man lovat mindre, och i stället överraskat med att uppnå åtminstone det...


13 december 2009

Den svårflörtade göteborgskan

Baychimo i isens grepp.


År 1914 sjösattes på Lindholmens varv ett ångfartyg som skulle gå ett märkligt öde till mötes. Hon hette ursprungligen Ångermanelfven, var på 1322 ton och var dryga 70 meter långt. Redan på konstruktionsstadiet såldes fartyget till Baltische Reederei K.G. i Hamburg och gick i trafik mellan Tyskland och Sverige, vilket säkert inte var helt odramatiskt under det första världskriget. Vid krigsslutet övergick fartyget i brittisk ägo, men såldes ganska omgående vidare till Hudson Bay Company, nu under namnet Baychimo, och hennes nya hemmavatten kom att bli inom en trehundramila radie längs Kanadas och Alaskas kuster. Baychimo användes till att transportera förnödenheter till inuiterna, och förde bland annat skinn och hudar som returlast. Det var en tuff trad som fartyget gick på, och en sjöman som mönstrat på som lärling sommaren (!) 1927 konstaterade senare att tillvaron bestod av att befinna sig vilse i ogenomträngliga dimtäcken, sitta fast i packis omgiven av isberg och ett ständigt sökande efter fria farleder.

Kombinationen av välbyggt fartyg, gott sjömanskap och tur höll dock Baychimo i drift fram till den 1 oktober 1931. Det året hade polarisen brett ut sig sydligare än på flera årtionden, och Baychimo blev ohjälpligt fast i packisen vid Barrow i Alaska. Det isbälte hon körde fast i kan knyckla ihop ett fartyg och sänka det, eller dra det med sig på en resa mot ovisst slut. I en vecka slet besättningen med att få loss Baychimo ur packisens grepp, och vid ett tillfälle lyckades de med hjälp av dynamit få henne fri i tre timmar. Men snart var hon åter i isens våld, och inför utsikten att dras in mot Alaskas klippstränder och en trolig sänkning beslöt besättningen sig nu att ge upp den ojämna kampen. Huvuddelen av besättningen, omkring 20 man, hämtades av flyg, vilket var en pionjärinsats för luftburna räddningsinsatser i polartrakterna. Återstående 14 besättningsmän inklusive kaptenen John Cornwell skulle hålla sig kvar under knappa omständigheter i land, i väntan på att skeppet åter skulle gå fri från isens grepp.

Kraftigt snöoväder isolerade besättningen i början av november, och när de slutligen kunde återvända till den position där de övergivit fartyget fann de bara tjock is så långt man kunde se. Resignerat konstaterade man att fartyget sannolikt nu låg på havets botten, och började en mödosam återfärd mot civilisationen. Men på vägen träffade man på några inuiter som berättade att man sett fartyget på en annan position 6 mil därifrån. Upphetsade begav sig kapten Cornwell och hans mannar till den uppgivna positionen, och där låg mycket riktigt Baychimo och väntade! Dessvärre var dock situationen fortfarande prekär för fartyget, och i december 1931 lastade man ur det mest värdefulla styckgodset och överlät Baychimo att möta ett ovisst öde under återstoden av vintern.

På våren 1932 färdades upptäcktsresanden Leslie Melvin med sitt hundspann från Herschel Island mot Alaska. Han kunde konstatera att Baychimo ridit ut vintern, och det var nu som Baychimo fick en ny framtoning bland människorna här uppe. Så långt hade hon ansetts som ett vanligt fartyg, om än med lite brokig historia. Men efter att blivit befriad från sin besättning kom hon nu att bli en legend. De följande sju åren inrapporterades hon av såväl inuiter, äventyrsresande som av passerande fartyg där hon satt fast i isen eller drev omkring i olika strömmar utan att någon lyckades bärga henne. På barerna frodades myterna kring Baychimo, och sjömännen viskade sinsemellan att hon tog hjälp av polarstormarna för att hålla människorna från sig. Men hon fick faktiskt flera besök, och det rapporterades att hon var i utomordentligt skick fortfarande. År 1933 blev hon räddningen för en grupp inuitjägare som drabbats av extremt oväder. När en man som hette Hugh Polson 1939 gjorde ett misslyckat försök att bärga fartyget var det sista gången som man med bestämdhet kan säga att någon varit ombord på Baychimo. Sedan kom ett krig emellan, och legenden Baychimo bleknade sakteliga bort. Ända till 1962, då förvånade inuiter fann fartyget åter fast i packisen! Hon hade rostat under sina 32 år i frihet, och hade börjat se ut som det spökskepp som hon länge ansetts vara.

”Det måste väl i alla fall vara slutet på historien?”, utbrast förvånade iskustbor, men när den amerikanska tankern Manhattan år 1969 gjorde sin omtalade färd genom Nordvästpassagen träffade besättningen på inuitjägare, som hävdade att Baychimo drev omkring mellan Point Barrow och Icy Cape i Alska.

Så sent som år 2006 skickade man ut en expedition från Alaska med uppdrag att söka efter det legendomsusade spökskeppet, men trots efterforskningar både på och under havsytan fann man inga spår av fartyget som lämnat varvet i Göteborg som "Ångermanelfven" över nittio år tidigare. Men ingen vågar längre säga att man sett Baychimo för sista gången - kanske tog hon bara hjälp av polarvindarna ännu en gång för att hålla sig borta från människorna…

12 december 2009

Den googlande detektiven

Mystiska försvinnanden både fascinerar och skrämmer nog många av oss! Här är ett fall där en fiffig amerikansk detektiv tog okonventionella sökmetoder till hjälp för att återfinna en till synes spårlöst försvunnen person.

Klockan var halv elva på kvällen den 1 februari 1993 när en bilist på River Road i Yakima County, Washington, observerade något som låg mitt i vägbanan. Fylld av farhågor vände han tillbaka och såg att byltet han sett verkligen var en människa. Samtidigt som mannen hejdade de första fordonen som närmade sig såg han i ögonvrån vad han uppfattade vara en Chevrolet Camaro lämna olycksplatsen. Tillkallad räddningspersonal som snabbt var på plats kunde endast konstatera att offret var bortom all hjälp, nu återstod det endast att identifiera den döde och ta reda på vem som dödat honom - något som dock blev lättare sagt än gjort! Offret som vid provtagning visade sig ha varit odrogad och nykter saknade varje form av legitimationshandlingar i den kamoflagefärgade klädsel han var iförd, och de efterlysningar som sändes ut av den lokala polisen blev resultatlösa. Akten med uppgifterna om det oidentifierade offret hade alla förutsättningar att bli ett hopplöst cold case.

Elva år senare satt Pat Ditter, utredare på Washington State Patrol, och bläddrade i en artikelserie från Seattle Post Intelligencer från 2003. Artiklarna innehöll kritik mot myndigheternas sätt att följa upp fall med spårlöst försvunna personer. Man påpeka hur lågprioriterade dessa fall tycktes vara, och hur illa det fungerade med de databanker över de saknade personer som fanns att tillgå. Detektiv Ditter med tretton års rutin och med omvittnad uthållighet och ett utpräglat sinne för detaljanalyser, tänkte att "om det är så illa ställt i Seattle så är det väl inte bättre här?" Han beslöt sig för att söka sig utanför de gängse ramarna. Varför inte testa Google?

Efter att Ditter bläddrat igenom ett antal polisakter fastnade han för smitningsolyckan på River Road 1993. Han tog fram de uppgifter om offret som fanns tillgängliga, såsom vikt och längd, och gjorde en avancerad sökning på nätet. Inom en vecka hade han lyckats med det som hans kollegor gått bet på tidigare - han hade fått ihop en lista på saknade personer som kunde vara hans "John Doe" från Yakima. På Doe Network fann han ett foto på en man med drag som var påfallande lika offret, med ett undantag: han hade glasögon med lite ovanlig design. I materialet om offret som Ditter hade tillgång till nämndes att denne hade haft glasögon, men de fanns inte avbildade. Pat Ditter rekvirerade ut bevismaterialet, och i kartongen med kläder låg det ett par glasögon som stämde in med dem som den saknade personen bar på efterlysningsfotot. "Nu kör vi!", tyckte Ditter.

Den 31 januari 1993, tvåhundra mil från Yakima County, återvände Karen Lewis hem till Amarillo i Texas efter en tredagars shoppingtur till Dallas. Villan var tom, men videobandspelaren var igång, så hon förmodade att hennes make var hos kompisar och tittade på den Super Bowlmatch som han spelade in. På köksbänken låg hans ring och armbandsur, vilket hon tyckte var lite märkligt. När hennes make inte återvänt hem påföljande morgon, den 1 februari, anmälde Karen hans försvinnande, och en efterlysning av den 39-årige advokaten och tidigare domaren David Glen Lewis utfärdades. Enligt hustrun var han en omtänksam make, och hon såg inga skäl till att han skulle ha givit sig av självmant. Till yttermera visso förelåg det en viss hotbild mot honom.

Påföljande dag, den 2 februari 1993, återfanns Lewis röda Ford Explorer parkerad utanför Potter County domstol inne i Amarillo. Såväl bilnycklar som bostadsnycklarna låg gömda under bilmattan, och både checkhäfte och kreditkort låg där han brukade förvara dem i bilen. I hemmet saknades heller inga av Lewis tillhörigheter. Teknikerna kunde konstatera att videon inte varit förinställd utan hade startats manuellt, uppenbarligen med avsikten att den skulle stoppas på samma sätt efter matchen. Av de upplysningar som samlades in från kollegor, grannar och vänner framgick det att sista gången någon sett Lewis var den 30 januari.Ett genombrott fick polisen då man kontaktade olika flygbolag. Det visade sig att det fanns biljetter utställda på Lewis personligen. Den ena, från Dallas (!) till Amarillo hade köpts den 31 januari, dagen då matchen hade spelats in på videon. En andra biljett, från Los Angeles till Dallas, hade använts samma dag som Lewis hade anmälts som försvunnen. Polisen antog därför att Lewis höll sig undan frivilligt, trots att hans närmaste enträget påstod att det var en omöjlighet. Att en mystisk man hittats död på vägen i Yakima County i Washington samma dag som Lewis enligt biljetten företagit sin andra resa var förstås okänt för Amarillopolisen vid den tidpunkten, och även om man känt till det hade man knappast få det offret att passa in i mordbilden.

Åter till 2004 och Paul Ditter, som nu beslöt sig att kontakta Amarillopolisen och få mer uppgifter om David Glen Lewis. Man fann det lämpligt att Lewis nu försåg Amarillokollegorna med DNA-analyser på det oidentifierade offret. Amarillopolisen i sin tur lät matcha prover tagna på Lewis mor vid en analys hos University of North Texas. Analysresultatet gav vid handen att den okände person som elva år tidigare begravts i Yakima County med 99,91 procents sannolikhet var identisk med den saknade David Glen Lewis. Detta fick Lewis familj att omedelbart misstänka att han hade blivit bortförd, inte minst eftersom han saknade anknytning till Washington state.

Advokat Lewis bror hyllade detektiv Ditters hängivna efterforskningar. "Om han inte hade undersökt vårt fall hade vi fortfarande stått på ruta ett, och ännu väntat på att få höra av min bror", sade han i en intervju. Efter att David Glen Lewis slutligen under sitt rätta namn kunde begravas i sin hemstad den 30 oktober 2004 återstår dock flera frågor att besvara. Vem hade startat videon i Lewis bostad, vem befann sig samtidigt på flygplanet mellan Los Angeles och Dallas, och hur kom det sig att Lewis själv då befann sig i Washington state, där hans liv tragiskt ändades?

6 december 2009

De okritiska lyssnarna

-Kan du inte läsa?
-Nej, men jag kan lyssna!

(Eget bildmontage)

Owens mamma lyssnar stolt på när hennes son leende läser för Sadie medan han borstar hennes päls. Efter att ha övat och övat uttalar han nu orden som de skall låta, och när läsestunden är slut ber han sin mamma att boka in en ny tid med Sadie.

Barn som har lässvårigheter riskerar att inte känna sig respekterade och delaktiga. Ofta spänner de sig när de skall läsa inför kamrater och vuxna, som i ren välmening korrigerar direkt istället för att låta barnet få rätta sig själv. Men på biblioteket i Darthmouth har man två medarbetare som verkligen kan konsten att lyssna utan att protestera! Det är Chloe, en arton månader gammal papilion, och Sadie, en nioårig Nova Scotia Duck Tolling Retriever. Sadie har ett förflutet som utställningsstjärna, men har nu sadlat om och blivit terapihund. Terapihundar är utbildade till att ge stöd och sällskap åt allt från autistiska barn till senildementa gamla.

På biblioteket kan föräldrarna boka in femton minuter konsultation med Chloe eller Sadie, och sedan får barnet ta en bok och krypa intill sin lyssnande mentor. Lilla Hanna frågade mamma flera gånger om hon verkligen trodde att Chloe skulle gilla den här boken när hon valde att läsa "Martha Speaks", som handlar om en hund som plötsligt kan tala efter att ha ätit en förtrollad bokstavssoppa. Och Chloe lyssnade förstås på Hannas lite stapplande läsning utan invändningar! De två fyrbenta läskamraterna har olika sätt att lyssna, Chloe som är den unga tjejen, verkar att lyssna engagerat och entusiastiskt, medan Sadie, som den livserfarna individ hon är, verkar lyssna mera avslappnat. Men det fina är att de två hundarna tycks känna skillnad på hur man skall stötta barnet individuellt. Sadie lade vid ett tillfälle tassen på axeln till en liten gosse som hon uppenbarligen tyckte skulle ha lite extra uppmärksamhet, och när han dessutom fick förtroende att gå ut och gå med henne i koppel tycktes killen vara i sjunde himlen.

Kathy Klotz från Intermountain Therapy Animals säger att själva tanken egentligen inte är att lära barn att läsa, till det finns det massor av andra beprövade metoder att använda. Det gäller istället att få barnen att känna läsglädje, och så har det fått ytterligare en effekt som överraskat Klotz. "Barnen verkar känna sig som lärare, och är besjälade av tanken att verkligen få hunden att begripa berättelsen!"

Projektet med bibliotekshundar för att få barn att upptäcka läslusten började år 2000 som ett projekt vid Bennion Elementary School i Salt Lake City, och har sedan spridit sig över USA. Här i Sverige verkar dock metoden ännu så länge oprövad. Kanske man är rädd för allergiriskerna?

1 november 2009

Inte ett spår av Argleton...

Det här är järnvägsstationen i Aughton, West Lancashire, close to nowhere...
(bild från Wikipedia)

"Nu böjas över kartans blad
de huvun små i lockig rad,
som efter oss ta arvet.
Vad oss synts långt, för dem syns kort,
och alla avstånd svinna bort
i järnvägstidevarvet."

(Carl Snoilsky)



När innevånarna i Ormskirk (häftigt namn!) i West Lancashire kollade på Google Map fann de till sin förvåning grannstaden Argleton. Ingen hade nämligen vetat om denna orts existens, men när de sökte på Google fann de under tilltagande häpnad att där fanns jobb att söka, lägenheter att hyra och skolor att sätta ungarna i.

En oförvägen ormskirkbo beslöt sig för att bege sig till Argleton, kanske för att finna Den Bortglömda Staden, varför inte Nils Holgerssons Vineta, staden som bara visar sig en gång var hundrade år som straff för medborgarnas övermod och praktlystnad? Men av Argleton fann spanaren inte ett spår, när han kom till den förväntade stadskärnan såg han bara åker och äng runt omkring sig!

Efter det har de fiktiva arbetsförmedlingarna, mäklarna och skolorna diskret utplånats från nätet. Nu lutar sig stigfinnare och andra vise män över Googlekartan och grubblar över varifrån och varthän staden kom och gick. Representanter från det holländska företag som svarat för kartbiten gnuggar sina ögon och vrider sina händer och säger att man inte har en aning om vad som gått snett och att sådana här saker inte händer så ofta, vilket man ju kan förstå.

Telegraph.co skriver: "Tantalisingly, “Argle” echoes the word “Google”, while the phantom town’s name is also an anagram of “Not Real G”, and “Not Large”, vilket ju låter lite skumt. Kanske är det på grundval av detta som en lärd man, möjligen med anlag för konspirationsteoretiserande, misstänker att kartmakarna helt frankt placerar in sådana här spökstäder här och där för att kunna se vilka som knycker deras kartor. Låter väl lite långsökt med tanke på att även folk i grannskapet, ormskirksbor och andra, troligen också kollar kartan ibland för att lokalisera sig? Om du inte kollat din plats på jorden på kartan nyligen så gör då det - du kan få en överraskning!

Som jag ser det finns det bara en lösning för ormskirkarna: ut och sätt spaden i marken för att bygga Argleton - kartan ljuger ju aldrig!

24 oktober 2009

1937

Häromdagen fick jag fick ta del av ett fynd från Folkrörelsernas arkiv i Karlstad. En gammal bandylegendar hade botaniserat i föreningens gamla protokoll, och hittade följande noteringar från ett styrelsemöte den 14 november 1937 där C. hade suttit vid protokollet. Under § 4 och 5 skrev C.: "Diskuterades träningsfrågan för den stundande bandysäsongen. Att leda gymnastiksträningen skulle styrelsen höra efter om Kurt N. kunde åtaga sig. Till denna skulle alla bandyspelare uppmanas infinna sig. Vidare beslöts att anordna skogspromenader och landträning på söndagarna. Att anordna detta utsågs Harald T."

Idag, när bandylagen står på is i augusti, och när idrottstränare har näst intill gudomlig status, känns det fantastiskt med en tid då ett elitlag i mitten av november började fundera på att köra igång så smått med skogspromenader och lite lattjande på söndagarna under överinseende av en av spelarna. Man "uppmanades" också att infinna sig på gymnastikträning, som en annan av spelarna skulle tillfrågas om att hålla i. Så var det med det, och fram på vårkanten vann de SM igen, för tredje gången av fyra....

Det är lätt att tycka att det här visar på hur primitiv idrotten var på den tiden, men jag är inte beredd att skriva under på det! Det här gänget bestod av en rutinerad samling som spelade fotboll på hög nivå på sommaren, och som hade ett hårt fysiskt arbete på fabriken. Privatbilismen existerade nära nog inte, utan man cyklade och gick i det dagliga livet. Med andra ord var det säkert inte så svårt att få fart under rören när det var så dags!

Efter att ha läst utdraget plockade jag fram en gammal radiointervju med Calle från 1977, och det var faktiskt första gången på tolv år som jag hörde hans röst, och det fick mig att känna dåligt samvete över de kassetter jag har liggande med honom och G., där de berättar om sina liv. Med dagens teknik borde det vara lätt att överföra dem på CD-skivor, men kommer det att finnas tid och intresse att blicka tillbaka när det finns så mycket annat som konkurrerar om uppmärksamhet? Den som söker i gången tid får allt bättre metoder i den forskningen, men allt färre att berätta för - utöver andra forskare...

16 september 2009

Törnrosasömn


Vissa arbetsdagar råkar bli mer spännande än andra! Som igår, då jag hade ärende till de gamla fabriksruinerna i kommunen, och i samband med det fick möjlighet att fotografera lite. Spännande ja, men även lite skrämmande att se hur snabbt allt förfallit, där människor bara för några år sedan var i full verksamhet. Fast när staden nu har köpt in området kan man ju hoppas på att området snart blir återupprättat igen!


12 september 2009

Änglamakarnas förbund

"Likkista" är förvisso inget trevligt ord, men det är invant och funktionellt och står för vad det är. Men nu har Sveriges Begravningsbyråers Förbund (SBF) lanserat ett nytt namn för kistan, nämligen "angelbox". Man gör detta i samband med att man ersätter det gamla "livsarkivet" med en ny folder kallad "Never ending story".

Visst, låt gå för ett trevligare benämning för kistan - men "angelbox"? "Bevare mig väl", som ha sa som skulle balsameras! Varför engelska, och varför en så fånig benämning? Jag tycker att det är en falsk varubeteckning att kalla det för "änglalåda"! Alla som dör har inte varit änglar, och det är tveksamt om alla kommer att bli det i akt två heller.

Och "Never ending story"? Återigen varför engelska, och finns det en garanti inbygd i namnet? Skall det vara på det här sättet så vägrar jag att dö tills vidare! I protest spelar jag Angel Eyes med Willy DeVille, som visserligen nyligen avled, men som aldrig kommer att dö. Hoppas jag.

(Videoklippet med Willy är borttaget eftersom det inte längre finns på YouTube.)

24 augusti 2009

Mersmakande måndag

Egen bild

Och det blev den 24 augusti. Den korta vandringen till jobbet bjöd på små förtäckta tecken på sommarens förgänglighet, trots strålande morgonsol. Kvarterets tornseglare saknades på himlakupan, de har påbörjat sin långa färd till Afrika utan att komma till häckning i år. Motorhotellets parkering, som varit fylld av semestergästernas bilar på morgnarna, börjar bli normalbelagd. Och på jobbet hade de sensemestrande återvänt, lätt snopna efter att det visat sig finnas ett slut på friheten även för dem. Vi andra tröstade dem med att berätta att vi visste precis hur de kände sig.

Arbetsdagen innehöll bland annat ett besök vid den vackra villan som står tom i den vilda parken. Mellan tankarna på husets historia och dess osäkra framtid hann jag provsmaka på härliga gråpäron och fullmogna björnbär - det var nästan så längtade jag efter vin, ost och bröd i en korg för ett riktigt sensommarkalas!

Men kompensationen kommer nu ikväll i form av en varm smörgås, fylld med kantareller som min omtänksamma systerdotter överraskade med i går. En kall Zeunerts till det, och en stilla stund på balkongen i sensommarkvällen. Om alla måndagar var så här skulle fredagen inte behövas!

15 augusti 2009

Lend a Hand, Make a Friend

A true friend never gets in your way unless you happen to be going down. Arnold H. Glasgow

Vi är nog många som de senaste dagarna skrattat åt den lilla jordekorren som så kavat tog över bilden från paret på utflykt vid Lake Minnewanka i Banff National Park. Några andra ekorrar (och deras välgörare på UCLA!) som är lätta att ta till sitt hjärta syns här ovan på kortfilmen från YouTube (utlagd av Aldrin Gamos). Låten som hörs först i inslaget är Bruises med Chairlift.

26 juli 2009

Men ännu sjunger lärkorna

"Slottskogen", Ypres 1917 (Wikibild)
"The thundering line of battle stands,
And in the air death moans and sings;
But Day shall clasp him with strong hands,
And Night shall fold him in soft wings."


(Ur "Into Battle" av Julian Grenfell, född 1888, död i första världskriget 1915)


Harry Patch vägrade länge att tala om det, om kriget. De fem månadernas fasorna i Flanderns skyttegravar. Löss, råttor, knädjup dy i löpgravarna att ta sig igenom, blod, livlösa kroppar och skrik. Inte förrän han fyllt hundra började han att tala, i takt med att andra veteraner från första världskriget tystnade och dog undan. Patch insåg att någon måste berätta om det, så länge det var möjligt.

31 juli 1917. Striderna i Flandern utmynnade i ett tredje slag i Ypres, ibland kallat slaget i Passchendaele som kom att pågå fram till början av december samma år. Man uppskattar att de allierade förlorade omring 300.000 man i Flanderns lera, 35 män för varje meter man lyckades erövra, många av dem för alltid nergrävda, nertrampade eller spridda i småstycken i jorden, andra som identifierade eller okända förflyttade till en grävd grav på någon av många krigskyrkogårdarna. Tyskarna beräknas ha förlorat 260.000 man under samma drabbning. Redan samtida bedömare ansåg att slaget var totalt meningslöst.

Intervjun började gå mot sitt slut, och reportern anade att den gamle mannen vid fönstret kunde vara trött, men han hade en absolut sista fråga att ställa till Harry Patch. "Hur känns det", frågade han försiktigt, "hur känns det att vara den siste kvarvarande, den siste i denna spökarmé?" Kanske ångrade journalisten genast sitt sätt att ställa frågan, men den gamle verkade inte ta illa upp. "Jag tycker inte om det", sade han bestämt. "Jag sitter ofta här och tänker, och det händer även i när jag drömmer att jag är tillbaka i den där första striden. Det går bara inte att glömma." Han tystnade ett ögonblick innan han fortsatte sin berättelse. "Jag föll i en skyttegrav. Där låg en kille i min ålder, perforerad av splitter. Jag höll hans hand i min den sista minuten av hans liv. Han öppnade sin mun, och det sista ord han förmådde säga var "mor". Jag såg henne inte, men i det ögonblicket kände jag att hon var där. Så försvann han bara, bort från det här livet och vidare till en annan tillvaro, och det kändes som det skedde under Guds överinseende."

I samma slag men på den tyska sidan deltog en Charles Kuentz. Hans berättelse är kusligt lik den vi fått ta del av från Harry Patch. "Det var fruktansvärda strider", berättade han. "Det är nästan omöjligt att förstå vad soldaterna fick gå igenom, både fysiskt och psykiskt." Kuentz svåraste minne var att se sin bästa vän trasas sönder av granatsplitter i skyttegraven. "Det fanns inget jag kunde göra för honom, och ännu i denna dag kan jag inte fly undan den synen", sade Kuentz för några år sedan. Inte bara dessa händelser förband den tyske och engelske soldaten, t.ex. så dröjde även Kuentz till dess han fyllt hundra innan han började berätta sin historia.

Harry Patch klarade sig fram till den 22 september 1917, då en splitterbomb exploderade över hans grupp och dödade tre av kamraterna. Själv blev Harry splitterskadad i magen, och fördes hem som konvalescent. Han återgick efter kriget till sitt jobb som rörmokare, bildade familj och försökte glömma kriget. Charles stred ända till krigsslutet, då även han återgick till ett civilt liv och bildade familj. Tragiskt nog fick Charles Kuentz uppleva hur en av hans söner föll på Normandies stränder under D-dagen 1944.

Trots de båda männens samstämmiga livshistoria dröjde det ända till 2005 innan de fick träffas. Då arrangerades ett möte mellan Harry Patch, 106, och Charles Kuentz, 103, vid de gamla slagfälten i Ypres. De två herrarna bjöd varandra på kakor och cider innan de besökte en tysk kyrkogård där 44.000 av deras generationskamrater vilar sedan nittio år. Nu i våras gick Charles Kuentz bort, och igår, med bara en vecka kvar till 92-årsminnet av den tredje kampanjen vid Ypres, avled Harry Patch som den siste brittiske veteranen från första världskriget. "And Night shall fold him in soft wings".

"In Flanders field the poppies blow
Between the crosses row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below."
(John McRae)

24 juli 2009

Om "at(t) inmängia främmande språk"

"The Capital of Sweden" 1725, Johan Mynde (Wikimedia)

"För att ett språk ska fortleva krävs att människor fortsätter att tala och berätta på det språket. Vidare krävs att det används som undervisningsspråk och att det finns ett skriftspråk som används i olika samhällsfunktioner."

Elisabet Engdahl, professor i svenska språket vid Göteborgs universitet


År 1713 satt Carl XII nere på slottet Timurtasch utanför Adrianopel och försökte styra Sverige. Vid det laget hade kungen varit ute i fält i nästan tretton år, och det är lätt att förstå att administrationen på hemmaplan tagit skada av kungens frånvaro. Han beslöt därför att tillsätta en kunglig ombudsman, vars uppgift var att övervaka att ämbetsmännen var plikttrogna och följde rikets lagar och påbud. Titeln ändrades 1719 till justitiekansler, men ordet "ombudsman" hade kommit för att stanna, och är ju ett av de få svenska ord som gått på export. Det finns nu i många språk, bl.a. engelska, italienska, holländska och ungerska, och EU har sin egen ombudsman som " undersöker klagomål om administrativa missförhållanden inom Europeiska unionens institutioner och organ". Föga visste Karl XII vilken genomslagskraft det nya ordet skulle få, men just 1713 visade han prov på att det svenska språkets ställning betydde mycket för honom. Kungen undertecknade nämligen detta år en kansliordning där det infogades en paragraf angående främmande ord. "Kongl: Maij:tt will och att dess Cantzelij uti alla de Bref och Skrifter, som därifrån utgå, beflijtar sig om en ren och tÿdelig Svenska, samt så mÿcket som möijeligt är undflÿr fremmande ord". Kanske hade kungen ärvt denna omtanke om svenskan från sin far Karl XI, som på sin tid hade ålagt kammarrätten att uttrycka sig i "klare och tydelige ord, utan att till at inmängia något främmande språk eller ordasätt." I kansliordningen från 1661 fanns föreskriften att all korrespondens på främmande språk som ankom rikets administration skulle besvaras på svenska (med enda undantag för brev från den franske monarken).

Om Karl XII haft möjlighet att tala med administratörer i sin huvudstad av idag skulle han kanske ha behövt en engelsk tolk.
”The Capital of Scandinavia”, som Stockholm nu kallar sig, har nämligen gått ner sig i språkträsket. Stockholms turistbyrå heter Stockholm Visitors Board, och det kommunägda bolag som har ansvar för näringslivspolitiken är omdöpt till Stockholm Buisness Region. Både språkvetare och ledarskribenter börjar mullra om att nu räcker med vurmerierna för det engelska språket, och den ideella sammanslutningen Språkförsvaret har JO-anmält såväl regeringen som Stockholms stad för brott mot språklagen, då de favoriserar engelskan före vårt eget språk. Kanske är Språkrådets hemsida och deras lista med förslag över användbara svenska ord och uttryck något att botanisera i för språkförlamade makthavare?

Expressen skriver: "Det är lätt att ha kul åt svenska politikers svaghet för engelskan, men det är ingen bagatell. Det lilla svenska språket blir alltmer utarmat. Unga människor använder engelska ord även när det finns svenska. Kanske för att de inte läst tillräckligt mycket svensk litteratur för att behärska och leka med sitt modersmål. Det offentliga har en viktig uppgift att hålla spjärn mot den utvecklingen och värna svenskan, men i stället beter sig många politiker precis som de tonåringar som tycker att svenskan bara ("ba´") är såå trist."

Kanske är tiden mogen för en svensk språkombudsman, eller en språkkommissionär som man har i Kanada? Där svarar kommissionären för att balansen mellan franskan och engelskan upprätthålls, hos oss skulle språkombudsmannen kunna försöka tillse att jämvikten mellan svenskan och engelskan bibehålls. Åtminstone så länge det är möjligt - vartåt det barkar kan vi bl.a. se i EU. Språklagsutredningen "Värna språken" föreslog för några år sedan att ”Den som företräder Sverige i Europeiska unionen ska använda svenska när tolkning erbjuds, om det inte av särskilda skäl är lämpligare att använda ett annat språk.” Detta gick dock regeringen emot, och nu kan vi se resultatet. Spraktidningen.se skriver: "Svenskarnas tolkanvändning i Europeiska unionen är bottenlåg. Sedan systemet att medlemsländerna själva betalar för tolk infördes i EU, har svenskarnas tolkanvändning rasat med 80 procent. Svenskarna talar i stället engelska, som sedan tolkas till spanska, franska och vad nu åhörarna har för modersmål." Detta har föranlett två debattörer att för någon månad sedan i Stockholms Fria Tidning uppmana våra EU- parlamentariker och -tjänsteman att ta tillvara på möjligheten att använda sitt bästa språk mer än vad de gör nu. "Svenskans ställning i EU kan bara försvaras om den används i praktiken", skriver de, och Carl XI hade säkert nickat gillande! "Om Keijsaren eller andre Potentater, Princer och Stater, skrifwa till Kongl. M:t på sitt modersmåhl, schall på Kongl. M:t Kongl. Maij:tz sijda them swaras på Swensche tungemåhlet igen", som det hette på hans tid.

Fotnot: "Kortfattad svensk språkhistoria" av Gösta Bergman är en intressant läsning för den som vill veta mer. Jag hittade skrivelserna från Karl XI och Karl XII där (dock ej om ombudsmannabefattningen).

20 juli 2009

Låt den rätte Lars Kepler komma in!

Deckarsverige har begåvats med en ny författargåta av Balderssonsk kaliber. Det är pseudonymen Lars Kepler som i dagarna har kommit ut med sin första bok, "Hypnotisören", som verkar få ett gott mottagande.

Spekulationerna är förstås redan i full gång om vem som döljer sig bakom pseudonymen, bland annat har Henning Mankell utpekats, men han har redan slagit ifrån sig de ryktena med både armar och ben. En än märkligare "kandidat" hittar vi i ingen mindre än Stieg Larsson, som visserligen är avliden, vilket inte hindrat att han förts fram som ett möjligt namn bakom pseudonymen. Om inte annat så vittnar det om att Larsson nu kan sällas till de odödliga, i sällskap med Jackson, Presley m.fl...

Eftersom ingen blogg med självaktning bör undvika att föra fram en egen kandidat så sällar jag mig härmed till skaran! Länge var mitt huvudspår Anna-Lena Brundin, men efter att ha följt de senaste mejlintervjuerna så börjar jag nu (den 26 juli) allt mer luta åt att den hemlighetsfulle författaren är Pär Nuder. Det som fått mig att byta fot är bl.a. det "Kepler" säger om sin politiska bakgrund och om hur länge han varit författare. Ändelsen -er verkar ju också lättfunnen i sammanhanget!

Att Pär Nuder skulle välja att skriva under pseudonym skulle kunna ha som självklart skäl att hans namn kan innebära ett visst köpmotstånd, inte minst från personer av annan politisk åskådning.

OK, då är jokern spelad, och därmed är det bara att hoppas att det inte dröjer lika länge som i fallet Bo Baldersson att konstatera vem som passar!


Fotnot: Om någon nygooglat sig hit eller är återbesökare så har min nya teori gjort att jag stuvat om rubriken en aning, vilket härmed meddelas för att undvika förvirring.

19 juli 2009

Slott och koja

(Wikibilder)


"Monarkin vilar på en romantisk grund av förväntat sagoskimmer, skönhet och upphöjdhet. Bara därigenom finns en bevekelsegrund för dess existens. Därför fastnar diskussionen obönhörligt i ett otidsenligt träsk av traditioner, tronskifte och en avelsbetonad syn på kronprinsessans val av make."
-Mediesajten Fokus, 29 juni 2007.

"Dessa ["de självutnämnt enda riktiga rojalisterna"] ordade om att det inte passar sig att kronprinsessan äktar ”en man av folket”. Nej, utländsk prins, furste eller i värsta fall en svensk adelsman är det enda som kan duga. Anledningen till detta, menar de, är att det kungliga blodet inte kan blandas hur som helst och att Sverige kommer att byta kungaätt – från Bernadotte till Westling. Därmed skulle monarkin för alltid gå förlorad. Resonemanget påminner mycket om blodsmystik från tiden innan boktryckarkonsten."
Ledare i Barometern, juli 2009


För den som besökt olika släktforskningssidor är det uppenbart att det för en och annan ligger en viss status i att räkna släktskap med kungligheterna. Ganska många svenskar bär i likhet med vårt nuvarande kungahus på anor från Gustaf Vasa, och den vägen kan många hitta ett släktskap. Kanske ännu vanligare är att söka inofficiellt släktskap från verkliga eller påstådda kungliga snedsprång, där vissa är särskilt ihärdiga med att försöka bevisa sin egna blåblodstillhörighet.

I dagens pappersupplaga av Aftonbladet finns det uppgifter som skänker nya infallsvinklar på ämnet kunglig genealogi. Det är Göran Stenmark, forskare på Riksarkivets avdelning för släktforskningsmaterial, som där presenterar Daniels Westlings förfäder. "Den övervägande majoriteten av blivande prins Daniels anfäder och anmödrar har hållit sig inom lagens råmärken och varit vanliga hårt arbetande svenskar", vet tidningen att berätta. På släktforskarsajten Anbytarforum är det här ingen ny fråga; "blivande prins Daniels" anor har stötts och blötts där sedan 2002 (!)...

Så under förutsättning att vår nuvarande kronprinsessa och hennes make av folket levererar nya tronarvingar kommer framtida släktforskare att leta släktskap med kungahuset inte bara hos adeln, utan även hos de torpare, soldater, bönder och skräddare som finns i anorna hos den blivande drottninggemålen. Kommer det även då att dyka upp förhoppningsfulla forskare som hittar inofficiella släktanknytningar med den framtida kungahuset, t.ex. via någon utomäktenskaplig förbindelse mellan en backstugesittare och granngårdens piga?

I våras publicerades ett aprilskämt på Västnytt där det påstods att den blivande prinsen även härstammar från Folkungaätten, och det hävdades t.o.m. att han borde ha större skäl än Victoria att göra anspråk på kronan genom sitt släktskap med Birger Jarl! Fast alla tycks inte ha kopplat att det just var ett aprilskämt, så "nyheten" har av vissa spridits vidare som en sanning. Och vem vet, kanske låg det lite önsketänkande bakom skämtet - möjligen känns det inte så upplyftande i alla läger med ett "nytt" kungahus delvis sprunget ur det enkla folket? Bland annat har Svensk Damtidning gjort ett försök att göra Daniel Westling tillhörig den sedan länge utdöda adliga släkten Westring, något som kraftfullt dementeras genom Stenmarks forskning och kommentarer här.

Populärhistorikern Herman Lindqvist tycks i alla fall vara entusiastisk över utvecklingen. "Kungens valspråk är ju ”För Sverige i tiden”, och Sverige är ett sådant land där en kvinnlig tronföljare självklart ska välja en man av folket – det är helt logiskt i Sverige. Och därför är detta någonting i tiden. För en generation sen hade det varit helt fel", sade han till Aftonbladet i våras. Ja, tänk om Ville i Momåla hade kunnat förutspå denna utveckling när han skrev "Därför är jag republikan" 1955, och tänk om arbetaren Johannes Hugg eller torparehustrun Anna Jonsdotter bara hade fått veta att deras ättlingar en gång skulle bestiga Sveriges tron! Endast en Jan i Skrolycka skulle väl ha kunnat tro att något sådant är möjligt?

Slutligen: det är ju väldigt populärt med konspirationsteorier numera. Därför förvånar det en aning att ingen lanserat teorin om att villkoret för att kungen skulle godkänna kronprinsessans giftermål var att hon avsäger sig arvsrätten till tronen. Vem kung Carl Gustaf vill se på tronen är ju ingen hemlighet...

(För egen del vet jag också hur jag vill ha det.)

16 juli 2009

Hajen som visste för mycket

Småfläckig rödhaj (Wikibild)

Den småfläckiga rödhajen är den efter pigghajen vanligaste hajen längs vår västkust, men mest förekommer den i nordöstra Atlanten, Medelhavet och sydvästra Svarta havet. Denna lilla haj (kan bli max en meter lång i våra vatten) är knappast något man behöver bli skrämd av, till skillnad från mer skräckinjagande släktingar. Rödhajen gillar plockmat i form av mollusker, minikrabbor och små bläckfiskar, som den smaskar i sig på avsevärda djup under sin levnad, som kan vara upp till åtta år.

Det verkar som om rödhajen trivs på Havets Hus i Lysekil, för man har lyckats plantera ut en del individer därifrån under årens lopp. För någon vecka sedan var det dags igen, då fyra stycken treåriga exemplar under stort intresse från allmänheten skulle sjösättas i Gullmarn. Det gick "sådär"; en stack iväg på upptäcktsfärd direkt, en annan fick upplysas om lämplig färdriktning innan den gav sig iväg, medan de två återstående protesterade mot att lämna sitt ombonade akvarium. De stack nosen högt över vattnet och plaskade som om de ville visa att de inte var riktigt simkunniga, och en av dem, låt oss kalla honom hajen Ferdinand, var så påstridig att han lyckades tjata sig tillbaka till Havets Hus. Och där ligger han väl nu under sin tångruska och luktar på snäckskal, och han är sååå lycklig...

13 juli 2009

Bernadottedesertörens son målade Amerika

James Fairman: View of Jerusalem" (Wikimediabild)

Det var ju ett tag sedan vi tittade in i galleriet, så då kan det väl vara läge för ett återbesök! Ovanstående målning heter "View of Jerusalem" och är målad av den skotsk-amerikanske konstnären James Fairman. Stötte på hans namn när jag, i vanlig ordning, sökte efter något helt annat, i detta fall i Nordisk Familjebok anno 1899. Där står att läsa: "Fairman [farmen], James, amerikansk målare, f. 1826 i Glasgow, dit hans fader, en svensk officer L. Fehrman, utvandrat. Efter faderns död flyttade änkan med sin son öfver till New York. F. blef en framstående landskapsmålare. Bland hans taflor märkas Solnedgång i dalen Androscoggin (1867), Stratford ön Avon, slottet Caernarvon i Wales samt motiv från Amerika, Pleasant Riverdalen m. fl."

Gerald M. Ackerman uppger i sin American Orientalists (1994) att Fairmans far var en "Napoleonic" officer som hade följt general Bernadotte till Sverige, för att därefter fly till Skottland när Bernadotte tog ställning emot Napoleon. Fehrman gifte sig i Skottland, och när han avled emigrerade hustrun till Amerika med deras två söner, John, som var cirka nio, och James, sex år gammal.

Tio år senare studerade James vid the National Academy of Design, innan han så småningom deltog som överste i det amerikanska inbördeskriget (foto). Han återvände efter kriget till konstens värld som lärare i New York och föreläsare vid Olivet College i Michigan. Fairman var dessutom själv musiker och respekterad musikrecensent. (Brodern John, som James framhöll som den av dem som hade störst konstnärlig talang dog som artonåring, enligt Ackerman.)

Som konstnär var Fairman begiven på nya intryck, och förutom att måla landskap på den amerikanska kontinenten hann han med att fånga motiv från Orsinipalatset i Venedig, avbilda Dovers vita klippor, göra tavlor vid Jaffas medelhavskust och skildra monumenten i Jerusalem och Palestina.

Framför allt gjorde Fairmans reslystnad honom till en etablerad kännare av det amerikanska landskapet, och han ansågs vara en föregångsman och god lärare inom naturskildrandets konst, förutom att själv vara en etablerad konstnär. James Fairman, som hastigt avled i sin ateljé på 38 West Fifteenth Street i New York den 12 mars 1904, är idag bl.a. representerad på Hudson River Museum och the Washington County Museum of Fine Arts. Man kan se en hel del av hans verk på Internet.

Efter Fairmans död kunde man den 27 mars samma år läsa i New York Times att det uppstått en dispyt mellan arvingarna. James Fairman hade varit gift två gånger, och enligt två av de upprättade testamentena (det fanns tre) skulle kvarlåtenskapen fördelas mellan barn och barnbarn från de båda äktenskapen. Men i samband med bodelningen dök överraskande en kvinna som kallade sig Anna C. Wallberg Fairman upp och påstod sig ha äktenskapskontrakt med konstnären, och att de hade planerat sitt bröllop i juni med efterföljande bröllopsresa till Sverige. Arvingarna förnekade att de hört talas om bröllopet, och de hävdade att det testamente utfördat endast några dagar före faderns död som Anna C. Wallberg presenterat tillkommit under falska premisser. Anna C. Wallberg hade enligt barnen nu placerat ett eget lås på James Fairmans ateljé, så att endast hon hade tillträde dit. Enligt notisen bodde Anna Wallberg på 159 Warren Street på Brooklyn, och uppgavs vara skribent och föreläsare om "Swedish affairs". I ett klipp från
från den 1 maj 1890 ur The Morning Call i San Francisco läsa: "This evening at the Women's Industrial Union, 3S4 Geary street. Miss Anna C. Wallberg, a native of Stockholm, who has resided in America since ISW2, and devoted the greater part of her time to literary work, will give a lecture on Ibsen, the great lrainatist. She will give extracts from "lirund," a dramatic poem, in her own translation, us it is not translated into English, and from the so much talked of "Dolls' House."

Hur det gick med arvstvisten och med Anna C. Wallberg har det inte gått att få fram så här långt. (En kvinna med samma namn finns angiven som född i Michigan 1857 i Family Search, men det kan ju röra sig om en annan person.) Uppgifter tyder på att James Fairman varit i bosatt i Kalifornien (oklart hur länge), där ju även Anna C. Wallberg bodde enligt ovanstående uppgifter.

Med hammaren på tummen och handen på bibeln?

Häromdagen skrev jag några rader om smärtlindring med hjälp av placebo, där en grupp hjältemodiga studenter som utsattes för smärta upplevde hur den minskade när de fick fuskmedicin. Nu har en annan stackars försöksgrupp av studenter (finner de sig i allt?) fått sticka ner handen i isvatten, och för att försöka minska smärtförnimmelsen fick hälften av försökspersonerna upprepa en svordom, medan de övriga fick säga neutrala ord ("himmel och plättar"?). Det visade sig i den här engelska studien som redovisades i Vetenskapsradion i morse att de svärande studenterna upplevde mindre smärta, deras puls var högre, och de lyckades hålla kvar handen 40 sekunder längre i det iskalla vattnet än sina ickesvärande kamrater.

Det här menar forskarna beror på att "svärandet kan sätta igång en reaktion i kroppen som minskar rädslan för smärta, den som vi använder i situationer då vi måste fly eller slåss". Kapten Haddock är nog den typen, tror jag! En intressant aspekt i övrigt tar norska VG fasta på, nämligen att det var de kvinnliga försökspersonerna som tyckte att svordomarna lindrade smärtan mest. Någon som är beredd att förklara denna skillnad mellan könen?

"Swearing has been around for centuries and is an almost universal human linguistic phenomenon," säger en av forskarna bakom studien, som gjorts vid Keele University. Fast det var tufft att vara svärjare fordomdags! Man kunde t.ex. få tungan genomborrad, enligt vad Magnus Ljung uppger i "Svordomsboken". Där kanske det inte skulle vara något gott råd att uppmana den drabbade att svära för att minska smärtan?

Trots allt är det väl så att även den med det kristeligaste sinnelag kan bryta ut i en svordom när man råkat banka till tummen med hammaren. Inte ens en sådan smärtsensation kan dock få vår ärkebiskop Anders Wejryd att utbrista i smärtlindrande haranger.
" Nej", säger han till DN, "vad jag kan påminna mig svor jag nog senast när jag var i tonåren. Jag har inga behov av att använda svordomar. Blir jag riktigt upprörd kan det bli "järnspikar" eller något liknande. Man kan visa känslor på andra sätt än att svära." Fast till ärkebiskopens försvar (?) kan man tillägga att han tycks ha en ganska liberal inställning till det allmänna bruket av svordomar, också i mindre dramatiska sammanhang.
"Folk får använda vilka ord de vill, och jag reagerar inte särskilt över svordomar, även om jag inte är förtjust i dem. De som svär gör det av olika skäl. Av upprördhet eller för att ge kraft åt vad de säger", menar biskopen.
Det var som sjutton!

10 juli 2009

Ian tar sig en runda

Ian och Judith Coates är inget vanligt par som sitter i stugvärmen och kliar katten. Ja, Judith kanske gör det, men Ian är på annat håll. För tio år sedan sade han nämligen hej då till frugan och begav sig ut på en rundresa som skulle vara i ett par veckor. Nu blev det inte riktigt så, för Ian träffade ett trivsamt gäng av globetrotters, och lät skicka efter sin motorcykel för att hänga på dem. Och han har inte kommit hem ännu, men han hör av sig då och då. Judith har hälsat på honom några gånger, men besöken har inte blivit så långa. Ian säger till BBC att Judith gärna får hänga med, fast han tror inte att hon skulle tröka så länge. Under resorna skaffar sig Ian mat och logi genom att ta tillfälliga jobb som bilmekaniker och djurskötare. Hans färdkamrater har lagt av sedan länge, men Ian rullar vidare!

När någon beger sig iväg så där så tycker man kanske att svartsjukan skulle slå klorna i det kvarlämnade partnern, men Judith verkar ta det hela med knusende ro. Och något skenäktenskap tycks det heller inte ha varit. Barnen från det 44-åriga äktenskapet var vuxna när Ian drog iväg, och en son hade övertagit familjeföretaget. Och Judith hon säger att Ian, ja han kommer hem när han är redo. Fast det lär dröja några år, för den senaste planen han smider är att ta sig från Alaska över till Sibirien och sedan köra transkontinentalt till Dover för att ta färjan hem. Under tiden rapporterar människor jorden runt när Ian har passerat platser som Tegucigalpa eller Olds, Alberta, och så sent som den 6 juli blev han omskriven i kanadensiska Red Deer Advocate. Så skulle du råka se en engelskregistrerad sjuhundrafemtiokubiks Honda Africa nere på byn så småningom, då är det nog bara Ian som ser sig om...

9 juli 2009

Pillertrollare


Dagens tema skall tydligen bli "piller"! Är det inte konstigt att vi fått ett sådant grundmurat förtroende för piller, när vi så ofta misstror de som skriver ut dem? För några år sedan kunde vi läsa i media att en studie visat på hur effekterna av låtsasmedicinen placebo inte är inbillning. "Bara tanken på att en medicin kan minska smärta utlöser hjärnans egna smärtstillande endorfiner", skrev SvD då, och refererade till en studie på Universitetet i Michigan, där en skara tappra unga män utsattes för smärta genom att det sprutades in koncentrerad saltlösning i muskelvävnaden i käken. Sedan tillfördes fusksmärtlindring, och redan när försökspersonerna upplystes om att de skulle få en smärtdämpande spruta visade hjärnskanningen att kroppens egna smärtlindringsprocesser triggades igång av den förväntning på smärtlindring som fanns hos de medverkande. Utvärderingen efteråt visade att av de fjorton deltagarna så upplevde nio en smärtminskning med 20 procent eller mer.

Det här har en innovativ kvinna i USA tagit fasta på, när hon lanserat en fuskmedicin för barn.
"Pillren är utformade för att se ut och smaka som riktig medicin, så barnen kommer att tro att de faktiskt tar något med effekt. Sedan tar barnens hjärnor över och de säger ”oj, jag känner mig bättre” försäkrar entreprenören Jennifer Buettner enligt läkemedelsvärlden.se. Men det finns invändningar!
"Det här kan få barn att växa upp i tron att piller botar allt, utan att förstå att småblessyrer som ett skrapat knä faktiskt kan läka alldeles av sig själv ", säger en kritisk doktor till New York Times.

Fast dagens Tjavvel skall handla om andra medikamenter! I morse kunde vi höra på Vetenskapsradion att man för första gången har upptäckt ett medel som kan förlänga livet hos däggdjur. Ämnet heter rapamycin, och har bildas av bakterier som upptäckts på Påskön. Redan idag är rapamycin ett läkemedel som bland annat används för att förhindra att organ stöts bort vid transplantation, men det har nu även visat sig kunna förlänga livet på möss - något som får amerikanska forskare att i tidskriften Nature utropa att upptäckten banar väg för ett medel som bromsar åldrandet. Det förefaller också vara verkningsfullt mot åldersrelaterade sjukdomar även hos redan åldrade individer. Är det månne Cocoon man hittat? Nja, det verkar vara för tidigt att dra sådana slutsatser, Rapamycin kan ha skadliga effekter, och forskarna varnar för att redan idag använda det för att hålla sig ung. Jag skulle dock inte tro att det är svårt att få frivilliga åldringar att ta risken som försökskaniner, kanske finns det de som inte tycker sig ha så mycket att förlora?
Givetvis var det här ett lockande ämne för kvällspressen att hänga på, och Aftonbladet spekulerar i om framtiden kommer att bjuda på 180-årskalas, när "den livsförlängande substansen" kommit ut på marknaden. Den som lever får se!

Ett mer dystert åldersrelaterat ämne hittar vi i dagens GT. En 93-årig dam vädjar om hjälp att få avsluta ett liv som länge varit innehållsrikt. Nu upplever dock kvinnan att hon inte vill vara med längre, trots att hon är frisk för sin ålder, med undantag av att knäna inte fungerar så bra. Tidningen låter oss läsare tycka till om vi skall ha legal dödshjälp i Sverige, och som vanligt är det en stabil övervikt för dem som är för dödshjälp. Jag hör till majoriteten i den frågan, men har respekt för att man inte kan tvinga sjukvårdspersonal att utföra något som strider mot deras övertygelse. "Den som arbetar i sjukvården har som huvuduppgift att bota sjukdomar och ytterst rädda liv. Vad händer om vi öppnar för att läkare inte bara ska rädda liv utan också hjälpa till att släcka liv?", som några riksdagsmän från Folkpartiet frågade i ett debattinlägg förra året.

Tyvärr är det nog så att det redan idag finns flera andra yrkeskategorier som på ett betydligt otrevligare sätt får ta konsekvenserna när människor väljer att förkorta sina liv. Lok- och tunnelbaneförare och yrkeschaufförer i trafiken hör till dem som inte bara blir ofrivilliga bödlar, utan även riskerar sina egna och andra oskyldigas liv när de ställs inför en självmordskandidat. Givetvis skulle långt ifrån alla av dessa livströtta ha valt alternativet att svälja ett piller på en klinik, men om bara en hade gjort det hade det besparat räddningspersonal, spårsanerare och medtrafikanter från fruktansvärda synintryck att bära med sig resten av livet. För även i livets svartaste stund måste det väl för många självmordsfärdiga kännas tungt att veta att man kommer att dra andra med sig i sin olycka? Ett inplanerat kliniskt avslut kanske dessutom skulle kunna innebära att man fick en chans att omvärdera sin situation innan det blir dags att dra härifrån för gott?

Det blev mycket om piller idag, från sådana som förlänger livet till de som förkortar det, via de som gör effekt utan att egentligen vara avsedda för det. Sedan finns det ju sådana som förhindrar liv också, och då kommer jag att tänka på henne som åt p-piller i tron att det förhindrade p-böter. Det gick inte så bra, men hon slapp å andra sidan att investera i barnstol, så det gick väl jämnt ut med boten.

Apropå ingressbilden: pillren som gör oss smartare är redan här! Fast enligt en professor i neurologi vid Cambridge så förbehåller forskarna dessa kognitionsförbättrande piller för sig själva. Smart...

6 juli 2009

Om en stad i närheten

Gystav e änna tvehågsen: vad väljer man i charken till gôtt mos?
(Egna bilder)

Visste ni att det var Göteborgs grundare Gustav II Adolf som myntade det i staden så populära uttrycket "gott mos"? Det var vid Wittstock som konungen ropade "Gott mit uns", men han tänkte inte på att det fanns en göteborgare i hären, och när denne kom hem så påstod han att Gystav hade ropat "gôtt mos" hela tiden. Och sedan den dagen används uttrycket av göteborgare som tyckt de gjort något bra. Som ett mål på Heden till exempel.

Apropå Göteborg så rasar det en yrvaken debatt huruvida staden skall heta Göteborg eller Gothenburg på engelska. "Göteborg är konstigt!", utropar språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson i GP, och som mölndalsbo är det inte svårt att hålla med honom. Fast nu gällde det visst bara stadens namn...
Annars är väl saken egentligen redan klar? Staden heter Gothenburg, och ligger i Nebraska. Och nu händer det märkliga, att när jag kollar deras alldeles egna tidning gothenburgtimes.com så visar det sig att man i dagarna haft besök av Osborne, som tydligen blivit något vid Nebraska State University. Var Kal höll hus för dagen framgick dock inte - han hade kanske bara gått till McDonalds och förhört sig om de hade gôtt mos?

"Flink tilfods"?


För den som upplever bestigningen av de tre trappetapperna upp till sin våning som höjden av strapats känns det bittert att tänka på det hurtiga nabofolket i väst. Googlar man på Norge och "gå på tur" vimlar det av hyllningar till det sportiga norska folket. "Att gå på tur i Norge är en riktig klassiker. Var och varannan norrman går man ur huse på långhelger och går mellan hytter.Till fots på sommaren och med skidor på vintern". Jo, morn da - nu har vi kommit på dem! De tar trikken upp till Frognerseteren, sveper en Rignes eller två och beger sig hjem. Kortaste vägen!

Nej då, detta är inget jag har hittat på! Sanningen kryper faktiskt fram på på VG Nett under rubriken "Nordmenn slappast i Europa", och jag känner hur mitt dåliga samvete tillfrisknar allt snabbare ju mer jag läser av artikeln. "At nordmenn er et sprekt og sprettent folkeferd, er en myte", inleds artikeln, som jag skall printa ut och sätta upp ovanför min personvåg i badrummet. Det visar sig att åtta av tio norrmän och norskor totaldritter i "helsemyndighetens anbefalte minimum: 30 minutter med småsvett eller andpusten bevegelse, minst fem dager i uken." Detta konstateras i en undersökning gjord av Kreftforeningen, Norges bedriftsidrettsforbund och Helsedirektoratet.

Smaka på det här: "Nordmenn er blant de lateste i Europa, ifølge Statistisk sentralbyrå. Italienerne går tre ganger så mye som oss hver dag. Både belgiere, tyskere og svensker sykler mer enn oss". Att vi svenskar cyklar mer än broderfolket är nog snudd på lika chockerande nyheter för dem som om en svensk skulle besegra en norrman i nordisk kombination! (Jag är kanske som värmlänning lite halvnorsk, för jag har knappt cyklat sedan lumpen för 40 år sedan. Men jag har skavsåren från sadeln kvar.)

När man kombinerar ovanstående med vad som kunde läsas i DI för två månader sedan får man en bekräftelse på den nya bilden av grannarna. Där får vi under rubriken "Norrmännen slappar mest" veta vad dessa försoffade vikingaättlingar verkligen är värst på. Tidningen refererar till en OECD-undersökning bland 18 länder, och konstaterar "Men norrmännen är värst i fritidsligan: bland de jämförda länderna är det de som ägnar mest tid åt att vara lediga." Statistisk sentralbyrå fyller på: "Fra 2004 til 2007 har det vært en nedgang i andelen av befolkningen som har vært på dagstur på ski eller i motor- eller seilbåt. Det samme gjelder fisketurer, bading og bær- eller soppturer. Andelen på bær- eller soppturer har sunket betydelig de siste ti åra, fra 56 prosent i 1997 til 35 prosent i 2007." Kan man annat än älska ett sådant folk? Jag tror jag packar väskan och drar över Kölen direkt!

Till sist: det som jag mest tar till mig i VG-artikeln är undanflykterna. I fortsättningen när någon frågar om jag inte borde röra på mig lite mer vet jag vad jag skall svara. "Tilbudet er ikke tilpasset min fysikk".

28 juni 2009

Porthusek

Port Isaac (Wikipediabild)

Jag är förvisso ingen burkslav - det kanske blir några timmar i veckan framför apparaten på sin höjd, och knappt det så här års. Men ikväll satte jag mig framför TV:n för att se ett program som jag alltid försöker att se, Time Team. Jag har nog nämnt det programmet tidigare, det heter Tidsresenärerna på svenska, och är en dokumentärserie om en grupp arkeologer som har tre dagar på sig att göra en utgrävning av något intressant område. Programmet har en väldigt lättsam ton, utan att det blir slarvigt.

Hur som helst idag råkade jag bli sittande kvar i TV-fåtöljen, och hamnade i en "ny" engelsk läkarserie som heter Doc Martin. Serien påminner en del om såväl Dr Finlay och Skärgårdsdoktorn, men är lite roligare än dessa. Dr Martin har brutit upp från en framgångsrik karriär som kirurg för att bli allmänläkare i en liten landsortsstad, där han sina rötter. Staden heter Portwen i serien, men när jag kollade på nätet visade den sig heta Port Isaac, eller Porthusek på Cornish, och ligger alltså i Cornwall (eller hur, Lillan?). Det ser ut som en mysig plats, och det skall bli kul att följa Dr Martins äventyr i "Portwen", och den som har kanal 9 har härmed tipsats!

24 juni 2009

Det känns inte bra i hjärtat


Därute höll tornseglarna sina akrobatiska uppvisningar mot sommarhimlen, och de trinda humlorna tultade runt i sommerfuglelavendeln så det stod härliga till, men ändå var det ingen riktigt lycklig dag igår. Två flickors öden uppehöll mina tankar en stor del av dagen, och till slut kände jag att jag måste bara skriva av mig för att befria sinnet lite.

Neda Agha-Solthan sägs ha varit en ung, välutbildad kvinna som älskade musik. Men det är inte i den rollen vi sett henne.

Kanske flög tornseglare över hustaken i Teheran den kvällen, men deras skrin överröstades troligen då av slagrop och upprörda röster som hördes i kvarteren kring Amir Abad. Det var den 20 juni, klockan var runt 18.30. Som vanligt hade oroligheterna dessa dagar lett till långa bilköer. Neda, som var på väg till demonstrationerna i sällskap med sin musiklärare Hanid Pamahi, hade gått ur bilen och stod på trottoaren. Skottet som avlossades från ett tak i närheten borrade sig med dödlig precision in i hennes bröst. Ögonvittnen är säkra på att det inte var en slumpkula, den var avsedd för Neda. Så skedde det som inom bara något dygn skulle kablas ut över världen. Liggande på rygg på trottoaren dog Neda, medan någon fångade hennes dödskamp på video. Blodet rann ur hennes mun och näsa, och ögonen slocknade långsamt, medan hennes musiklärare förtvivlat försökte trösta sin döende elev. Inom kort skulle många av oss bli medvetna om att det helt nyligen levde en ung, begåvad och vacker kvinna vid namn Neda Agha-Solthan i Teheran. Hon ligger begravd i Behesht-e-Zahra.

Flickan, som vi inte känner vid namn, är sju år. Hon har bott med sin mamma och två syskon i ett "välmående" bostadsområde i Stockholm. En tidigare fostermamma tillkallade polis efter att ha upptäckt barnens situation. Aftonbladet skriver: "Barnen var nakna, sånär som på tvååringens nerhasade blöja som var full med bajs. Alla tre var smutsiga, toviga och hade huvudlöss.Deras kroppar bar spår av grovt våld: blåmärken, sår och ärr. Syskonen berättade att de inte hade ätit eller fått gå ut på väldigt länge. Inifrån sovrummet hördes hög musik. Där satt mamman på sin säng och pratade i telefon. Hon märkte inte att polisen varit i lägenheten i 20 minuter.– Vi får inte gå in till mamma, sa den äldsta flickan."

Längre ner ur samma artikel : "Sedan började syskonen berätta om övergreppen. Pojken visade ett knivsår under hakan och berättade att hans mamma hotat att skära halsen av honom. Enligt barnens berättelser, som bekräftas av deras skador, har mamman också rispat dem med spikar och skrapat deras fotsulor med krossat glas.
– Hon slår mig och storasyster hela tiden, men inte flickan. Vi får aldrig mat och jag kan inte komma ihåg senast vi åt, berättade den femårige pojken.
– Det känns inte bra i hjärtat. Hon är inte så snäll vår mamma, hon gillar inte oss. Hon hatar oss, sa den äldsta flickan."
Nu är flickorna tillbaka hos fosterföräldrarna igen. Den tvååriga flickan kallar sin sjuåriga storasyster för "mamma".

Nej, det var ingen bra dag igår.

23 juni 2009

"Mama don't take my Kodachrome away"


"Kodachrome
They give us those nice bright colors
They give us the greens of summers
Makes you think all the world's a sunny day, oh yeah"
(Paul Simon)

Färgerna och sommarens grönska har vi kvar, men med Kodachrome är det sämre beställt; efter en 74-årig historia som tidvis varit en framgångssaga har filmen till sist gjort sitt, meddelar Kodak i ett pressmeddelande. Att "Video killed the Radio Star", det vet vi ju, och att Kodachromes baneman förstås var digitalkameran är minst lika sant.

Kodachrome gick en långsamt tynande död till mötes, och enligt nyhetsbyrån AP svarade filmmärket på slutet för endast en procent av Kodaks totala filmproduktion. Nu återstår endast ett laboratorium i USA som kan framkalla de sista rullarna av filmen. I Sverige är framkallningslabben nedlagda sedan länge, men när filmens sista bastion i Europa föll 2006 och all framkallning förlades till USA så höll Kodak ännu skenet uppe. "Kodak motiverar flytten med att de säkerställer verksamheten ekonomiskt och kvalitetsmässigt genom att koncentrera framkallningen och därmed få upp volymen. Flytten är en del i planen att strukturera den traditionella kemiska tekniken så att verksamheten är lönsam i framtiden", sade Kodak då.

Ja, kära nån, hur länge sedan kan det vara sedan jag knäppte min sista rulle Kodachrome - sju, åtta år sedan kanske? Och min gamla Praktica ligger obrukad i en låda sedan lika länge. Det var ursprungligen en östtysk kamera, så jag trodde nog att märket försvann i ruinerna efter muren. Ser dock nu att Praktica faktiskt finns kvar än i denna dag, och även om de till stor del också gått över till digitalt så säljer de fortfarande även anloga kameror.

Och när nu den gamla rullfilmen långsamt bleknar bort och ersätts av digitalt kontrollerbara kameror så blir den gamla sanningen att "The camera never lies, but photographers do" bara sannare - men det är ju en helt annan historia...


Stängd slutare (Egen bild)

20 juni 2009

Skaffarefolket, sin tids festfixare?

"Bondbröllop" (1568)
Pieter Bruegel d.ä., nederländsk renässansmålare. (C:a 1527-1569)

"SKAFFARE FAR, m. skaffare mor, f. de gifta
personer, hvilka vid bröllop skaffa in allt, som
behöfves och hvilka börja dansen. Skaffare-fólk,
n. id. Emedan första dansen tillkommer dem,
kallas han skaffare dans, m. N. G. D. d.
(Slesvik) skafferdands."
(Johan Rietz: Handbok över svenska allmogespråket 1862-67)

Det händer att jag då och då snubblar över något gammalt uttryck som jag blir nyfiken på - drättaduk är ett tidigare exempel. Idag stötte jag på uttrycket "skaffarefolk", vad jag förstår sin tids festfixare. Seden verkar vara extra välkänd från Gotland, där man fortfarande använder sig av benämningarna skaffarfar och skaffarmor för värdpar eller "toastmasters" i olika sammanhang.

I Fataburen från 1911 kan man läsa om seder vid ett gotländskt bröllop: " Skaffarfar och ungskaffaren taga hvarandra i hand och buga för ungmansdrängarna, skaffarmor och ungskafferskan niga för brudpigorna". Benämningarna "ungskaffare" och "ungskafferska" låter ju rätt märkligt i våra öron idag, men uppenbarligen är det de som också kallas för skaffaredräng och skaffarepiga. På sajten "gutniska" kan man läsa att "di jär alltut fäir stycken: skaffarfar u skaffarmor u så unggskaffarn u skaffarjämfrun, sum u kallas för skaffardrängen, u skaffarpäiku".

Nu var det dock inte bara i samband med bröllop som skaffarefolket fick biträda. Även vid begravningar hade de sina givna sysslor - skaffarkarlarnas uppgift var t.ex. att skruva fast kistlocket, och efter den kyrkliga cermonin var det skaffarparets uppgift att se till att gästerna intog sina platser vid den gemensamma utspisningen i sorgehus eller församlingshem.

Jag skall villigt erkänna att skaffaresysslorna inte är något jag hört talas om från min egen släktforskning, och det skulle därför vara spännande att veta om detta är något som förekommit (förekommer?) i andra delar av landet än på Gotland, och om hur långt tillbaka i tiden det finns dokumenterat. Undrar vem som kan berätta?

Uppdatering: slog upp ordet "skaffa" i Bra Böckers Lexikon, och fick en liten serendipityupplevelse! Så här står det nämligen: "Skaffa (holländska), sjömansuttryck för äta. -Skaffning, matsäck, utspisning". Ordet är väl på utdöende hos oss, men finns kvar bland annat i ordet torrskaffning (och skafferi?). Nog är det väl märkligt att jag råkade hitta en holländsk illustration utan att ha en aning om ordets möjliga ursprung? Och sist, men inte minst - det visade sig att ordet skaffare faktiskt fanns i SAOL! Så här står det där: "(utom i skildring av ä. förh. numera bl. i vissa trakter) om person som ombesörjer arrange­mang o. förplägnad vid gästabud o. d. (särsk. som fungerar ss. värd vid (bond)bröllop); äv. om per­son som vid sådant gästabud osv. fördelar mat o. dryck bland gästerna o. passar upp vid bordet, uppassare l. servitör". Vidare:
SKAFFAR-FOLK. om man o. kvinna (särsk. äkta par) som svara för förplägnaden (o. fungera ss. värdfolk) vid (bond)bröllop.
SKAFFAR-HUSTRU.
(-are-) (i skildring av ä. förh., föga br.) hushållerska; jfr skafferska a.
SKAFFAR-MOR.
[sv. dial. (Gotl.) skaffaremor]
(på Gotl.) om kvinna som tillsammans med skaffare utgör skaffarfolk.
SKAFFAR-PIGA. (på Gotl.) om ogift kvinna som biträder skaffarfolket vid (bond)bröllop;


Så då vet vi det, och det där med "festfixare" var ju ett korrekt antagande!
Men nu har det dykt upp en annan spännande detalj: ordet "skaffare" visar sig med stavningen "schaffer" enligt SAOL vara av medeltida ursprung, och bl.a. betyda "förvaltare". Vi har ju ordet "schäferi" för lantligt gods, som anses komma av tyskans "schäfer", d.v.s. herde. Personligen anar jag ett släktskap mellan betydelserna "herde" och "förvaltare". Eller finns det ett missförstånd, så att "schäferi" inte alls skall tolkas som "egendom befintliga fårhjorden med tillhörande byggnader och ekonomi" som bl.a. Wikipedia anger, utan helt enkelt betyder "förvaltning" ("schaffer")? Fast jag avstår nog från att rota i den saken tills vidare...

P.S. Någon som ser vad det är bröllopsgästerna på bilden utspisas med ? Först funderade jag på pannkaka, men det verkar som om det den lilla flickan på golvet äter är något slags kaka, och två av tallrikarna på serveringsbordet verkar tomma, som om några gäster fått sådana här "kakor" utan att behöva tallriken. D.S.