"I hjärtat nomadernas oro
och pilgrimstaven i hand -
vart gingo de irrande vägarna
långt bort genom främlingars land?"
(Carl Hesselgren)
Till min nyvunna pensionärtillvaros större glädjeämnen hör strövtågen
i hemmamarkerna. En riktig långpromenad kan i bästa fall bli en stunds
meditation, där man får tillfälle att rensa sinnet från allehanda
slaggprodukter. Men det går inte att stänga omvärlden ute, plötsligt kan
uppmärksamheten fångas av det oväntade! En ekorre på en trädstam, några porslinsskärvor i åkerkanten - upplevelserna är som små presenter som ger
näring åt tanke och fantasi.
Under dagens utflykt blev
min rutt delvis parallell med en utstakad kyrklig vandring som tydligen
skall äga rum i morgon. Såg att promenaden innehåller sju "kontroller",
där deltagarna förväntas diskutera olika bibelcitat. Inget att ta anstöt
av, finns det en Gud så är det väl troligt att det är ute i skog och
mark hen håller till - åtminstone gör min det! Men så var det då
namnet på den kyrkliga promenaden - den benämns "pilgrimsvandring". Jag har känt en
viss leda över vad jag upplever som överexploatering av det ordet! När
jag hör det ser jag framför mig bilden av
medeltida människor som under svåra strapatser och umbäranden drog fram på
de gamla lederna till heliga platser som Nidaros eller
Santiago de Compostela.
Sådana vandringar förekommer ännu idag, fast numera kanske oftare i
formen "sakral turism". Wikipedia förklarar sakral turism som "en term
som beskriver hur turister besöker platser som förknippas med andliga värden, utan att besökaren nödvändigtvis har religiösa skäl till besöket". Kanske då inte för inte som boken "Pilgrimsvandringar i Sverige" är utgiven av Svenska Turistföreningen?
Vad som skett med pilgrimsvandringen skulle sålunda kunna vara att vallfarten i många fall har "devalverats" till
en motionsaktivitet ungefär som Hallandsleden, och där de forna religiösa prövningarna ersatts av sakral turism. Pilgrimsvandringarna med religiösa förtecken förläggs istället gärna på hemmaplan, kanske i form av en "guidad poängpromenad", och man gör det tillsammans med bekanta, trots att det latinska ursprungsordet för pilgrim,
peregrinus, ju egentligen betyder "främling". Av de katolska strapatsfyllda vandringarna till helgonens viloplatser har det blivit protestantiska söndagspromenader i trygg miljö. "Finns det svenskt kaffe på pilgrimsvandringen?" kanske Stig-Helmer skulle undra. (Observera nu att det inte är själva vandringen jag ironiserar en smula över, utan att vissa lånar metoder från reklamfolket - man tar ett inarbetat begrepp och gör det till sitt eget.)
Svenska kyrkan i
Härnösands stift ger oss sin beskrivning av pilgrimsvandring:
"Allt fler börjar upptäcka pilgrimsvandringarnas tjusning. Människor ger
sig ut på vägar i sitt sökande efter livets djup och inre balans, men
också ett sug efter aktivitet i vardagens stillasittande liv.
En paus under vandringen vid en vacker utsikt ger perspektiv, kanske
inte bara över naturen utan också över det egna livet."
Kanske ett tema för nästa strövtåg! Är jag en pilgrim som söker
efter livets djup och inre balans och njuter av den vackra utsikten? Men å andra sidan,
eftersom de andliga värdena för mig finns i naturen kan jag ju även betrakta mig som
sakral turist. Fast man kan förstås alltid kalla sig
flanör - enligt en beskrivning är det "någon som som promenerar långsamt
och som har tid att
reflektera över existensen". Snäppet värre är då att i likhet med
Snoddas vara
skogsflanör, och "gå i lugn och ro över myr och mo". Så får det bli - huvudsaken är att sulorna håller...