Sköna maj välkommen?

Andra strålande vårdagen på raken förde mig ut på promenad i marker där jag inte varit det senaste decenniet, trots att det bara är tjugo minuters gångväg dit från min bostad. Det visade sig att skogsmaskiner och vildsvin nu tycks ha förenat sig i det slutgiltiga arbetet att böka sönder terrängen där jag förr var en flitig vandrare. Tröstade mig med angenämare syner i mina kvarter, där vilda och tama blommor nu sticker upp som bara den!


I kväll är det ju dags att skruva fram klockorna igen (man kan ju det där vid det här laget!), men det känns faktiskt som vi vridit fram kalendern en månad och hoppat över april i förbifarten. Fast det hinner nog komma bakslag innan vi är framme i maj på riktigt!

För att återgå till omställning till sommartid så har en viss zoobutiksägare i Berlin min fulla sympati. Hon bojkottar nämligen tidsomställningen, eftersom hon anser att den gör hennes burfåglar så trötta och hängiga att ingen vill köpa dem. "Fåglarna får ju inte sova ut", klagar hon. Som innehavare av en märklig biologisk klocka kan jag bara instämma i klagolåten - den rättar sig nämligen efter rådande officiell tid. Jag vaknar alltså 05.55 oavsett årstid och veckodag, så nu lär jag vakna en timme tidigare det närmaste halvåret, enligt tidsordningen för sommartid. Å andra sidan gör det mindre nu, när man inte längre har något arbete att passa...  

 

Bara att bita ihop?

En dam i Sundsvallstrakten steg härom morgonen intet ont anande på bussen i sällskap med sin sexåriga dotter. Eftersom barn under sju år åker gratis registrerade kvinnan bara sin egen resa, men då krävde chauffören att få kolla dotterns tänder, hon misstänkte nämligen att dottern var äldre. Inför den häpna mamman gjorde sedan chauffören en kontroll av tandstatusen hos dottern. Chauffören drog därefter slutsatsen att flickan hade för många tänder för att vara sex år, och att det fick gå för den här gången, men att hon "nästa gång hon reste inte skulle vara sex år".

Kanske är det nu dags att ersätta färdkorten med tandkort när man reser kollektivt? Chauffören kan då  låta sitt "god morgon" följas av ett "å så gapar vi lite" och ge en vänlig liten vink om att det medföljande barnet har "en distorsal ocklusionshöjd till följd av en eruptiv process tvåa åtta", eller att "fru Gustavsson har minsann slarvat med tandborstningen i morse". Tänk vad pengar vi skulle spara, och vilken god tandhälsa vi bussresenärer kunde få!

Så kunde man ta den gamla TV-reklamen till heders och ändra manuset till "jag är inte bara busschaufför,  jag är tandläkare också"...

Oväntat besök på jobbet?

Ser i bladet rubriken "Rappare straff mot dålig arbetsmiljö" och får omedelbart associationen av ett arbetsplatsbesök av Timbuktu, som inskärper att "alla vill till himlen men ingen vill dö".

Ja, jag vet förstås att "rappare" i det här fallet är liktydigt med snabbare, fast jag känner en och annan  som nog skulle ta ett besök av en rappare på jobbet som ett straff och en försämring av arbetsmiljön i sig...

Mil efter mil till lador och hus

 Eget collage (månbilden från NASA.)

Extra ensligt boende.

 Eftersom vädret inte inbjöd till utvistelse satte jag mig vid datorn idag på förmiddagen, och även om datorn inte längre frågar "Where do you want to go today?" så blev det ändå en liten utflykt på nätet. Temat visade sig bli "enslighet", eftersom jag ganska snabbt snubblade på en uppgift om att det för knappt två år sedan fanns åtta personer i Sverige som hade mer än en mil till närmaste granne. Om jag skall vara ärlig trodde jag nog att det var betydligt fler än så som valt att bosätta sig ensligt, alternativt blivit kvar därhemma under avfolkningen av landsbygden, men så är det uppenbarligen inte.

Ändå är det skillnad på att bo i "utmarkerna" idag mot vad det var förr i tiden. Man kommer ju att tänka på det väglösa land där människor för att komma över till grannen på en kopp kaffe fick vandra över myrar och milsvida skogar - idag finns ju i regel bil, motorcykel, moped och/eller snöskoter att färdas i och på. Visst, vägarna snöar igen, men det händer ju oss stadsbor också att det blir väderkaos. Förvisso kan det vara mer utsatt att bli sittande strömlöst på landsbygden, men å andra sidan finns det ju skapliga dieselaggregat som kan avhjälpa det problemet.
 
Nyhetsgången är också lite annorlunda i våra dagar. Medan man för några generationer sedan kunde vara helt nollställd på nyheter innan man kom fram till grannen så kan man idag med hjälp av radio, TV, telefon och internet (jo, jag vet att det saknas bredband och mobilförbindelse på alltför många orter!) vara lika uppdaterad som vilken storstadsbo som helst vad Putin sagt om Krim, hur vädret är på Kanarieöarna och vilka kläder Linda Bengtzing hade på sig på idrottsgalan.

Att bli liggande sjuk ute i ödemarken kan givetvis vara ett stort problem. Å andra sidan finns det människor som legat döda i en stadslägenhet i åratal utan att någon märkt det. I det fallet hade jag nog föredragit att få dra min sista suck i skogens hägn...

 Ett skäl att bosatta sig ensligt kan även vara att man inte drar jämnt med sina grannar. Fast för en del kan närmaste granne aldrig vara nog långt bort! Om detta berättade Topelius år 1875 sålunda: "De flesta voro ej vana att dela marken med sina grannar. I Lesti kapell bodde en man på Hiidenniemi. Denne träffade en gång en granne som bodde 8 mil därifrån i Himango, och råkade med honom i träta om jaktmarken. Slutligen förliktes de så, att en stor mo skulle utgöra gränsen emellan dem."

Ida på Konterud hette en dam som också bodde ensam borta på skogen. Åttio år fyllda slog hon höet åt den enda kon med lie ute på ängen och bar hem det i en spånkont på ryggen. Någon, jag tror det var författaren Erik Goland, frågade Ida om det inte kunde bli bra ensamt emellanåt att bo så isolerat.                                                                                                                                                   
 "Å, nej da", svarade Ida, "här springer dä fôlk av och an hela tia!" När besökaren såg ut som ett frågetecken förklarade Ida: "Ja, jag tror dä inte ä mer än fjortan dar sen nôen va här sist!"

En nackdel med att bo lite "avsides" är förvisso att det faktiskt i regel har blivit längre till affären - idag är det inte lönsamt att driva en liten handelsbod. Det innebär att man som konsument kanske får planera sina inköp ordentligt, men sedan går det ju numera bra att förvara matvatrorna i frys och kyl.
 Även förr fick man planera saker och ting. En som inte var så bra på det var "Kôtt-Maja" på Kotterud i Järnerud på Värmlandsnäs. Om henne berättas i skriften "Torp i Botilsäter" hur hon gick den sju mil långa vägen till Karlstad och sålde kon på marknaden. Efter att ensam ha vandrat hem motsatta vägen från Karlstad kom hon på att det allt var bra tomt utan kon. En kort tid därefter vandrade hon därför de fyra milen till Åmål när det var marknad där för att köpa en annan ko. Hon lyckades faktiskt få tag på en, om än lite dyrare än den hon sålt. Hon ledde alltså hem den nya kon de fyra milen, och det var inte förrän hon ledde in den i lagårn som hon insåg att hon hade köpt tillbaka den ko som hon nyligen sålt i Karlstad...

P.S. Apropå min vinjettbild så har ju konstnären Mikael Genberg planer på att placera ett rött hus med vita knutar på månen. Dock inte detta - det står redan på en plats med vacker utsikt...

Sisten ut låser och slänger nyckeln...

Så har det kommit ännu en larmrapport som förutspår vår civilisations snara undergång, denna gång är det NASA som agerar Jeremias i Tröstlösa. Enligt deras utredare kan det bli överbefolkning i förening med klimatförändringar som kommer att bli början till slutet på vår show.

Nu tror jag inte att det blir så, det kommer säkert något nytt dataspel som räddar världen (Civilization VI?). Men jag vill i alla fall utlysa en liten tävling om vad ni tror kommer att bli anledningen till vår civilisations, och i förlängningen väl hela jordens, slutgiltiga haveri. (Något pris är inte att tänka på, för det finns knappast någon prisutdelare som kan överlämna priset, som i så fall ändå skulle vara postumt. Men lycka till!)

Volvolåten

Mina känslor förhållande till rikets nationalsång är en aning motstridiga. Om jag skall vara ärlig tycker jag att det är en aning "trôkig", men det kan man ju både leva och dö med - vad kan man förresten begära av en högtravande text från 1844 (dessutom till en melodi härstammande från en än äldre folkvisa)?  Att "Du gamla, du fria" skulle hamna på en av radions topplistor 2014 hade med andra ord låtit som ett dåligt skämt för bara något år sedan, men i februari dök Max Martins arrangemang av nationalsången made by Volvo och Zlatan upp överst på Sveriges Radios "DigiListan". Säreget är väl det minsta man kan tycka... 

Visst har det väl hänt mer än en gång att man förstulet fått stryka bort en tår i ögonvrån när någon av våra duktiga idrottsmän fått ställa sig överst på en prispall och hyllats med flagghissning och "Du gamla, du fria". Men på något vis känns det bara "too much" med överexploateringen av nationalsången i idrottssammanhang när den på amerikanskt vis spelas före inhemska ishockeymatcher. Därför kändes det befriande när publiken i Scandinavium igår reagerade när Max Martins version av "Du gamla, du fria" spelades. Tyvärr var dock inte protesterna grundade på det faktum att man spelade nationalsången, utan för att det var "fel" version av den, ungefär som när Gustav Svensson protesterar på julafton mot att det inte är Arne Weise som är julvärd. Frölundas presschef, som inte var på plats i Scandinavium, försvarar sig med att "man ville hjälpa Volvo kommersiellt" och att "låten är väldigt mycket nedladdad och uppskattad". Själv har jag till skillnad från de buande fansen svårt att bli indignerad över valet av version. Vore jag ett Frölundafan skulle jag nog vara mer upprörd över det faktum att föreningens presschef inte fanns på plats i arenan när laget spelade.

Själv håller jag för övrigt på Färjestad, som brukar köra "Ack Värmeland du sköna" före sina hemmamatcher. Det tycker jag är god smak, inte minst för att den "låten" är bättre... (Är f.ö. svag för Jimmy Woods anspråkslösa version - han framför visan med just den den innerlighet som krävs för att göra den rättvisa.)

Här är era ballonger!

Begav mig ut på spaning idag efter den vår som är i annalkande och jodå, det händer saker!

Men det som satte mest färg på dagen fann jag i ett videsnår, nämligen ett knippe ballonger som fastnat i buskens topp. Så ni som avbröt födelsedagspartyt för er mamma när ballongerna slet sig kan lämpligen bege er till videsnåret längs motorvägen mellan Mölndal och Kållered och återuppta festandet där...

Happy Birthday, Mum!

Norparnas fiende

Le Pen, mais pas l'

Plötsligt hade det blivit lite stökigt i småskolan. Jannes fina penna var försvunnen, och ni må tro att han var arg! "Jag vet att jag lade ner den här”, ropade han upprört och skakade på sitt skotskrutiga pennfodral. “Se själva, det är tomt!” Han höll upp fodralet inför den måttligt intresserade klassen. Kvävda fnissanden och himlande ögon blev den enda reaktionen. Janne sparkade till en stol och muttrade något om att “nu är ondskan över oss!” Därefter gick han hem för dagen. Alla lärarna och eleverna andades ut – tillfälligt...

Nästa dag kom Janne tillbaka med en tjock packe maskinskrivna lappar med samma text på alla. Där stod: “Till den som i tisdags norpade min bästa penna, en svart sak , i sal 2B, vill jag säga följande. Pennan är min, bara min, och det är bara jag som kan skriva med den. Lägg pennan och en lapp med ditt namn på så får du min veckopeng de två närmaste veckorna.” Janne såg även till att samma text trycktes i skoltidningen.

Jannes kompis Leffe. tillika skolans mästerdetektiv,  intervjuades i skoltidningen, och menade att “det var ganska ovanligt med sådana brott i skolan, men att det hände”. En lärare gjorde misstaget att fråga Janne om det inte gick att skriva med en annan penna, vilket fick Janne att fnysa högdraget på det personliga sätt som var hans signum. “Kolla här då!”, röt han och slet till sig en gul Bicpenna. “Det går ju inte att räkna med en sådan här!” För att visa hur fel allt hade blivit plitade han mödosamt ner 4+3=7. “Se själv,” gnällde han. “Jag kan ju inte räkna längre!” När läraren försynt konstaterade att ekvationen stämde hotade Janne att anmäla honom till “Kalla Fötter” på TV4.

Veckorna gick, och Janne gick inte att känna igen. Borta var den malliga eleven som spred elaka kommentarer runt omkring sig, helt plötsligt var han som en vanlig kille som svarade fel i klassens frågesporter utan att det verkade bekomma honom. De andra eleverna tyckte nästan synd om Janne. Men bara “nästan”.

Så en dag när Janne letade efter en bok i skolbänken hittade han sitt gamla pennfodral som han vredgat slängt i bänkens innanmäten den dagen då den fina pennan blev norpad. Irriterad kastade han fodralet på golvet och hörde förvånad hur det gav ifrån sig en metallisk klang. Han slet till sig fodralet och där, mitt i fodralet låg ju hans penna! Janne rodnade besvärat, och hans lärare som inte kände igen den färgen på Jannes färgskala frågade om han hade feber. Utan att svara reste Janne på sig och började riva ner alla efterlysningar han satt upp på väggarna. När han var klar i klassrummet försvann han ut i korridoren för att riva ner alla andra lappar, och det hela slutade på skoltidningens redaktion. På redaktionen var Janne både älskad och hatad - hatad för att han var så dryg, och älskad för att han var lika dryg mot tidningens läsare. Nu ville han publicera en kommuniké.

När tidningen kom ut påföljande dag kunde de förvånade eleverna läsa följande: “till er som tänkt norpa min penna vill jag meddela att det går det bra att försöka igen, för nu är den tillbaka. Jag är hemskt ledsen om jag varit elak. Nu när jag fått pennan tillbaka lovar jag att vara extra elak på riktigt. Kram Janne.” Skoltidningen hade förstås inte missat att intervjua Deckar-Leffe om historien. Han hade frånvarande stirrat in i den grå korridorväggen medan han förklarat att det var "ganska ovanligt på skolan med sådana här upplösningar på kriminalfall, men att det hände" .Slutet gott, allting gott!

Och alla ni som tror att den här berättelsen har med verkligheten att göra kan glömma det! För vilken tidning skulle bereda utrymme på bästa plats för efterlysning av en penna, och vilken liten gosse skulle gå ut och anklaga omvärlden för att ha norpa den penna som han hela tiden själv hade inom räckhåll?

Melodramfestivalen

(Eget festivalbidrag)

 Efter att ha svävat i ovisshet de senaste fem veckorna tänker jag nu på lördag bänka mig framför TV:n för att ta del av det som nationen under samma tid fött fram under liv och kiv och visst röstfusk, jag tänker förstås på det s.k. "mellot". Även utan att höra själva bidragen så har man ju inte kunnat undgå att notera kacklet i spalterna. Senast igår blev vad jag förstår Sanna Nielsen (29) tantförklarad av en av deltagare av konfirmandmodell, vilket hon kvitterade med förminskningen "vad söt han är" - en uppvisning i härskarteknik som rent av borde kunna få Göran Persson att mysa. Eftersom jag med åren blivit något värdekonservativ kommer jag nog att vifta med flaggan lite extra för Sanna.

I kölvattnet på melodifestivalen  har en annan musikalisk skapelse seglat upp. Jag tänker på Babels tävling mellan ett antal författare, som tävlar i att skriva bästa texten till en låt komponerad av självaste Benny Andersson, som också skall framföra den tillsammans med  Helen Sjöholm. I startfältet finner vi namn som Jan Guillou, Susanna Alakoski, Horace Engdahl, Björn Ranelid och Camilla Läckberg, och att det är ett triggat startfält som tar tävlingen på största allvar förstår man av att Alakoski säger att  "Benny Andersson är som Dalai Lama för mig". Till och med den annars så orubbligt Jan Guillou tycks skakad och frågar oroligt om han skall tvingas rimma.

För att underlätta lite för honom har jag för hans räkning lånat och travesterat en text som borde passa i marschtakt. Den börjar så här: 

"Carl Hamilton, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sin pickadoll från bälte
Och bröt i striden fram." (O.s.v.)

Även Ranelid kan behöva hjälp på traven, och då kan det kanske passa att kombinera en av hans redan odödliga verk med en välkänd dänga:

"Nu reser jag till söderns land, till varm och solig strand
Att leva är att simma från stranden jag… till stranden du… i havet vi.
Jag surfar över vågorna som tar mig in mot land
i mitt eget Blue Hawaii."

OK, versrytmen haltar väl en aning, men det tror jag inte bekommer rapparen Ranelid...

Vad gäller Babeltävlingen hoppas jag att vi får se Horace Engdahl stiga ut genom den världsberömda akademiedörren och förkunna vem som vunnit - allt annat skulle vara en besvikelse!

P.S. Så har jag då gjort min plikt (dock utan att rösta) och lyssnat på årets melodifestivalbidrag, och jag blev nästan lite positivt överraskad -  fem, sex låtar höll skaplig standard enligt min åsikt. Mina tre i topp var Sanna Nielsen först och sedan dött lopp mellan Ace Wilder och Yohio om andraplatsen, så jag var väl inte så snett ute? Återstår att se hur långt "Undo" räcker ute i Europa - en topp femplacering är nog  inom räckhåll. I övrigt tyckte jag allt mer synd om programledarna i takt med att deras skämt dalade mot golvet utan reaktioner. Bäst var pauspotpurriet med ABBA - det räddade min stund framför TV:n! D.S.

.

Svarta damen går igen

Svarta Damen i hemmiljö

Idag unnade jag mig lyxen att titta på TV-film mitt på dagen. Det var Arne Mattssons "Damen i svart" från 1958 som visades på SvT. Det var tillräckligt länge sedan jag såg den första gången för att jag skulle ha glömt bort handlingen. Den var den första filmen av fem i Hillmanserien, och manuset av Folke Mellvig och Lars Widding skulle nog hålla för en nyinspelning. Mattssons version är inte dålig heller, men den är väl lite tidstypiskt övertydlig, och Karl-Arne Holmsten som privatdetektiven Hillman är kanske i präktigaste laget enligt nutida måttstock på hur en detektiv skall vara.

Jag kom efteråt att tänka på att det i filmens släptåg uppstod en "Svarta Damenvåg" runt om i landet, där personer klädde ut sig i svarta kvinnokläder och "spökade". Även det lilla samhälle där jag växte upp höll sig med sin egna Svarta Damen, och det var lite man ur huset på kvällarna för att få en skymt av den här personen, som väl på sitt sätt var en tidig rollspelare. Tyvärr trappades scenariot upp i form av anlagda bränder, och det var så dramat fick sin upplösning när det visade sig att mannen (nu död sedan många år) även anlagt en serie bränder i en närbelägen stad och till slut kunde gripas. Dessförinnan hann många utpekas av ryktet som den skyldige, men det var vad jag förstår ingen sensation när det avslöjades vem det var som dolde sig under klädseln.

Apropå svarta damen så var jag i skräckhistorieåldern vid samma tid och minns en historia jag hörde i olika former om mannen som tog upp en liftande svartklädd kvinna med sorgflor. Kvinnan tog plats i bilens passagerarsäte med en medhavd tårtkartong i knät och satt obehagligt tyst under resan. I en kurva gled locket av tårtkartongen och blottade en kniv! När passageraren stack ner armen för att nå kniven såg den skräckslagne föraren att det inte var en kvinnas arm, utan en hårig mansarm. Föraren gjorde en kraftig gir med bilen så att liftaren föll ut på vägen, och när han tittade i backspegeln medan han snabbt körde därifrån såg föraren att "kvinnan" tappat floret och i själva verket var en skallig man. När bilisten slog upp tidningen dagen därpå såg han en bild på en förrymd mördare, och kände omedelbart igen sin liftare. Historien berättades i olika versioner, alla givetvis med intygande om att den var "alldeles sann". Idag skulle nog historien duga gott som "Klintbergare" - om den inte redan är det...

Fast svarta damen hade förstås ett liv före Mattssons film! Googlar man på ämnet så hittar man gott om spökplatser som har sin egna svartklädda dam. Törs du lyssna på en spökhistoria om en av alla dessa svartarbetande vålnader så har du en på denna länk. Fast skyll inte på mig om det blir illa beställt med nattsömnen sedan... ;-)