Arvet från Carlsson

En man som vandrat i spelargången i Billerudshallen i Grums och Sunnevi ishall i Sunne har något att dela med sig av. Det blev spelarna i Färjestad varse, när Per-Erik Johnsson uppenbarade sig som en nödlösning då de gamla tränarna gått ner sig i rutinens och ledans träsk. Johnsson kom inte som något yrväder med ett höganäskrus kring halsen, knappast ens en dunk Skogsstjärnan i näven, men annars har han, i likhet med många andra ur det värmländska ledarundret, en hel del drag gemensamt med Carlsson på Hemsö.

Enligt Strindberg hade Carlsson "förvärvat en böjlighet i lynnet, och en förmåga att finna sig med alla dessa förhållanden och alla slags mänskor: att förstå deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen, som skulle draga honom". Jag tror Carlssons ledartalanger hade gjort sig bättre i Djurgården än i skärgården...

Är det inte märkligt att ett landskap som Värmland med en befolkning där ena hälften sägs vara mytomaner och den andra poeter kan frambringa sådana idrottsledare som bl.a. Sven Låftman, Sven-Göran Eriksson, Conny Evensson, Ulf Karlsson, Johnny Holm och nu Per-Erik Johnsson? Inte alls, vill jag påstå! Den bruksmentalitet som i sina sämsta stunder innehåller en inte så liten dos av jantelagen har också fött fram en beundran för folkliga ledare. Tränare av samma skrot och korn som förvaltaren i Frödings "Den gamla goda tiden" har inte stora chanser till framgång på de värmländska arenorna:

"Han eldar oss helvetet hett
med rapp och knytnävsslag,
han får allt ett vitglödgat spett
i nacken en vacker dag!"

Nu gick det väl sällan till våldshandlingar, värmlänningen smög sig nog hellre undan och styrkte sig med sång och dans och, dessvärre, även gärna med buteljerad inspiration. Och kanske finns det också ett arv från detta i den värmländska idrottsledarstilen? Att ingjuta mod i B-laget en söndagsmorgon inför bortamtachen i Hillringsberg när två man saknas men Ågren infunnit sig istället kräver säkerligen ett visst mått av ledaregenskaper som kan vara stärkande på lite sikt...

Lika mycket som bruksfolket hatade sina slavdrivare älskade de sina mänskligare ledare, som den demokratiske patronen Carl Elis Andersson på Dömle till exempel. Gunnar Turesson har berättat om ett möte med en gammal arbetare som en gång tjänstgjorde under patron Andersson. "Patron hade ej sin like", talade han om, "möjligen då att frua var ett strå vassare ändå". Patronparets ledarstil innebar att tjänstefolket mer eller mindre hörde till umgängeskretsen, kuskens dotter skrev i döttrarnas poesiböcker och bytte recept med dem, och döttrarna glömde sällan att hälsa till gårdens folk när de skrev hem. Carl Elis verkar att ha varit en föregångsman i sitt ledarskap, och att han var älskad av sitt "team" behöver man inte tvivla på!

Tage Erlander ger oss i sitt underbara förord till boken "Värmland, ett bildverk" en förklaring av det värmländska kynnet, med bl.a. roliga reflektioner över Geijer och Tegnér, men också hur detta kynne överlevde in i industrialismens tidevarv. Hans beskrivning av Kristinehamnssonen Albin Johansson, sedermera direktör för Kooperativa Förbundet, skulle i mångt och mycket kunna vara en beskrivning av en nutida coach ur den värmländska plantskolan. "...han har chockerat, skrämt och till sist fröjdat mer än en stor kongress med sin fantasis skenbart alldeles ohämmade spel, sina skenbara överdrifter och paradoxer. Samtidigt är han enastående realistisk, har det mest utpräglade sinne för det framkomliga, det möjliga - han är en genial handlingsmänniska. Han är diktare - men hans material är icke språket och fantasikonstruktionerna utan verklighetens fakta som han oförfärat omformar till nya kombinationer."

Fotnot: Strindberg sägs ha lånat dragen till Carlsson från en rättare som hette Eriksson, ursprungligen från Eds socken i Värmland.