Pathétique

Fönsternisch i Södra Åsarps kyrka (eget foto)

När min dator vägrade samarbeta förra månaden blev det plötsligt tid över för annat. Sålunda begav jag mig en dag till källaren för att rensa ur böcker som skulle skänkas bort. I en kartong hittade jag då några gamla tidningar från 80-talet som jag glömt att kasta. Jag plockade med mig bunten till min balkong, och i en tidskrift som hette "Utan Gräns" (organ för Sveriges Spiritualister) fanns en artikelserie (nr 6/80, 2/81, 3/81) som jag blev intresserad av. Den var skriven av en musikälskare vid namn Helge Andersson, som berättade att han under mitten av 70-talet råkat ut för en serie märkliga fenomen med levande ljus när han spelade Peter Tjajkovskijs sjätte symfoni, Pathétique. Det som fick mig att läsa Anderssons berättelse var kanske att jag drog mig till minnes att jag från annat håll läst/hört att någon påstått att avslutningen, Adagio Lamentoso, ur denna symfoni är "farlig" att spela på egen hand om man är lite nedstämd, eftersom den kan upplevas som destruktiv (jag har själv spelat den utan att fara illa, men å andra sidan var jag förmodligen inte på depparhumör...)

Nåväl, åter till Andersson! Han beskriver i sin artikelserie hur inte bara han själv utan även en bekant som var präst i statskyrkan hade råkat ut för att stearinljus tändes och släcktes oförklarligt medan de spelade Pathétique. Jag blev lite nyfiken, och eftersom min grammofon tjänat ut gick till jag senare samma vecka till skivaffären för att köpa konserten på CD, men den fanns tyvärr inte på lager. Det var väl det som i sin tur gjorde att jag gjorde en sökning på nätet när datorn väl kommit i drift, och då fann jag en recension i New York Times från 1981 rörande en balettuppsättning av George Balanchine baserad på Tjajkovskijs sjätte symfoni. Tjajkovskijs död är fortfarande en gåta - somliga anger att den berodde på kolera, medan andra uppger att Tjajkovskij begick självmord efter en kärleksaffär med en annan man. Balanchine påstod sig ha funnit svaret i Tjajkovskijs symfoni. Där finns en rysk-ortodox dödsmässa invävd, ett requiem där helgonen ombeds ta hand om de nyanlända själarna, och kombinationen med adagiot tar Ballanchine som ett uttryck för Tjajkovskijs rädsla inför sin förestående död.

Jag skall inte ta upp mer plats med att återge det som kan läsas på ovanstående länk, mer än att peka på ett stycke i balettens handling. Mr Balanchine har lagt in en scen inspirerad från turkisk sufipoesi. I detta avsnitt träder en vitklädd gosse in på scenen, symboliserande oskulden och renheten. En man uppmanar honom: "berätta varifrån ditt ljus kommer!", varvid gossen blåser ut ljuset och svarar: "om du kan tala om vart ljuset tog vägen så skall jag tala om varifrån det kom!" Med detta ville Balanchine påtala att vad han anser vara den verkliga världen skiljer sig från den synliga tillvaro som vi upplever.

Det som man kan tycka vara lite märkligt är kopplingen mellan Anderssons ljusupplevelser i Avesta återgivna i en tidning 1980/81 och vad som framfördes på en scen i New York ett halvår senare...

Om nu någon vill och törs lyssna på Adagio Lamentoso så går det bra med hjälp av denna länk, gratis och legalt (under förutsättning att man har ett användbart musikprogram)! Glöm bara inte att ha koll på stearinljusen... ;-)