Gamla bilder, nya frågor...

Jag har fått på min lott att gå igenom en del gamla album från avlidna släktingar, och det är både spännande och frustrerande! "Spännande" eftersom det ibland blir rena detektivarbetet, "frustrerande" eftersom det tyvärr alltför ofta saknas bildtexter...

Den klickbara bilden här ovan har en bildtext som en av mina fastrar skrivit. Där står kort och gott "Far i Norge". Mannen i förgrunden är förvisso min farfar Karl, född 1879 och död när jag var dryga året. Att han var i Norge och jobbade är klart möjligt, det var kanske t.o.m. ännu vanligare då än idag att värmlänningar for över kölen för att arbeta. Frågan är vad han gjorde där? Vid ett första påseende ser det ut som han ingår i ett flottarlag - timmerbröten, brötstavarna och slokhattarna pekar på det! Men kollar man omgivningen ser det inte ut att vara vid något vattenflöde (är det ens i en sjö?), stockarna är av kraftigt varierande dimension och alla ser inte ut att vara nyhuggna - en slana till höger verkar dessutom att vara genomborrad. Frågan jag brottas med är kort och gott: vad gjorde farfar i Norge?

Ett annat "mysterium" av lite mer kuriosakaraktär infann sig när jag tittade på den här bilden igår kväll. Den är tagen runt 1920, och mannen till höger är min farmors far Karl Johan, Kusk-Kalle" kallad, född 1841. Bredvid honom står farmorsbror Victor, och det som gjorde mig lite nyfiken är faktiskt hunden som han håller. Vid första påseendet ser Bella ut som en foxterrier, men jag har ganska nyligen stiftat bekantskap med den gamla rasen dansk/svensk gårdshund, och frågan är om inte Bella är en sådan! Någon kynolog därute som kan göra en typbedömning av jycken?

Kungslena - spöklikt vackert...

Kungslena kyrka (eget)

Sitter just och läser Västgöta-Bengtssons debutbok från 1948, "På strövtåg i västgötabygd", där denne gudabenådade berättare kommer in på Kungslena. Den minnesgode kanske drar sig till minnes hur just Bengtsson och Dag Stålsjö långt senare (1985) i direktsänd TV lät bryta upp väggen i kyrkan på jakt efter äldre västgötalagen - tyvärr utan framgång! Ytterligare senare har orten förstås blivit än mer omtalad i samband med Jan Guillous böcker om Arn, där slaget vid Lena 1208 skildras.

Kungslena är en liten idyllisk ort på Varvsbergets sluttning i Tidaholms kommun, och väl värd ett besök - jag har hunnit göra tre för min del! Bland sevärdheterna finns förstås den vackra kyrkan med sina tre torn, som sägs minna om påskdagen år 1258, då Birger Jarl tillsammans med sin son kung Valdemar och kung Hakon av Norge bevistade högmässan i kyrkan.

Nåväl, åter till Bengtssons bok! Han kommer där in på diverse spökerier som ägt rum kring Kungslena och Lenaborg, bl.a. skall man ha sett jättelika eller huvudlösa krigare i omgivningarna. En annan sägen som återges i Västgötabygden 5/06 hävdar att man vid fullmånenätter kan höra kvinnogråt från sluttningarna ovanför kyrkan. Det sägs vara Torgils Knutssons dotter Kristina, som sörjer sin faders avrättning.

Det för mig tillbaka till mitt första besök i Kungslena tillsammans med en av mina bröder, då vi råkade ut för en märklig upplevelse (som jag f.ö. tidigare har skrivit om på annan plats på nätet).
Vi hade just ställt bilen vid kyrkans parkeringsplats då vi fick se en udda klädd herre komma gående över kyrkogården. Den magerlagde mannen, uppskattningsvis i sextioårsåldern, bar en lång skinnjacka och läderhuva. Utan att bevärdiga oss med en blick stannade han framför en gravsten, gjorde ställningssteg och honnör. Därefter vände han på klacken och gick med värdiga steg ut genom en port på kyrkogårdens andra sida.

Vi blev förstås lite nyfikna och gick fram till gravstenen som mannen stått framför. Den visade sig vara rest över en person med en märklig militär titel (som jag tyvärr inte kan dra mig till minnes idag) och var från 1900-talets första del. Mer blev det inte av den saken, vi vandrade runt i Kungslena och det var så givande att jag redan sommaren därpå begav mig till Kungslena på nytt, denna gång på egen hand.

När jag kommit fram till kyrkan så drog jag mig till minnes den märklige personen från sommaren innan. Jag kom att tänka på den militära titeln som gjort mig nyfiken, så jag gick ner till platsen där stenen stått. Ingen gravsten var borttagen eller ersatt, men just den här stenen fanns där inte! Jag gick för säkerhets skull igenom gångarna intill, men inte heller där fanns stenen...

Åter på jobbet efter semestern berättade jag i förbigående att jag varit i Kungslena, och kom inte längre förrän en tjej skakade på huvudet. Hon berättade att hon haft sällskap med en kille som hade bott vid Kungsgården, som ligger strax intill kyrkan.
-Men dit åkte jag inte gärna, sade hon med eftertryck, för det spökade för jäkligt där!

Kungsgården (eget)

Om ett rum och ett bord

Riddarsalen, Torpa Stenhus (eget foto)

År 1552 kom självaste Gustav Vasa till Torpa Stenhus i angeläget ärende. Visserligen var den officiella anledningen att det skulle skiftas arv efter den avlidna drottning Margareta, som var syster till fru Britta på Torpa. Men ganska snart blev det uppenbart att kungen, som vid det här laget var fyllda 56 år, hade ytterligare ett syfte med sitt besök: han avsåg att fria till dottern i huset, den blott 17 år gamla Katarina Stenbock. Giljarfärden gick dock inte utan utan missöden, bl.a. sägs Katarina sedan tidigare lovat sin hand till Gustav Johansson Tre Rosor. Dessutom tillkom senare problem med bl.a. ärkebiskopen Laurentius Petri, som ansåg att det förelåg ett för nära släktskap mellan den unga bruden och den avlidna drottningen, som alltså var hennes moster. Gustav fick dock sin vilja igenom, och därmed blev Katarina styvmor till de obetydligt yngre prinsarna Erik och Johan, samt sladdbarnet Karl, som var två år gammal.

Om vi dröjer oss kvar på Torpa så kan vi i dess riddarsal se ett stabilt ekbord. Enligt traditionen skall detta ha använts vid förlovningsfesten mellan Gustav Vasa och Katarina Stenbock år 1552. En annan som troligen suttit vid bordet och kanske gör det ännu idag är Gustaf Otto Stenbock (1614-1685). Torpa håller sig nämligen liksom många andra gamla slott och borgar med självaktning med egna husspöken. Faktum är att stenhuset är begåvat med flera stycken, som den grå frun och den inmurade flickan, men om vi skall uppehålla oss vid riddarsalen så är det här Gustaf Otto Stenbocks vålnad sägs husera, och den som ropar hans namn vid midnatt riskerar att få uppleva hur hela byggnaden skakar. I ett TV-program om spökerier för några år sedan påstods Gustaf Otto ha skrämt en hel scoutkår på flykten - hade mannen med dessa talanger levt idag hade han varit ett klart lärarämne för den nya skolan...

Hamnstaden

Göteborgs Hamn, gammalt vykort. (Klicka för större bild!)

Göteborg är förvisso ännu en stor hamnstad, men den moderna containertrafiken gör att fartygen sällan går upp i Göta Älv utan håller sig främst ute vid Skandiahamnen. Men åtminstone göteborgare av modell+55 kan ännu berätta om ett annat Göteborg, där båtarna lade till inne i staden. Då sjöd kajerna av liv, och man kunde höra språk från världens alla hörn. Ser man på gamla bilder är faktiskt mycket sig likt trots allt, med den skillnaden att lastfartygen har ersatts av passagerarefärjor och museifartyg, samt att stuvarna flyttat till ytterhamnen och blivit traversförare. Stuvarnas hårda liv har skildrats av många författare, men frågan är om inte Lasse Dahlqvist är den som lyckats bäst i sin mästerliga "Stuvarevalsen"?

I förgrunden på bilden syns Packhuskajen med Tullhuset, uppfört 1864. Ännu tidigare (på 1700-talet) kallades området "Franska tomten", eftersom fransmännen lagrade varor här i enlighet med ett handelsavtal. Senare skeppades styckegods i form av fisk och järn ut härifrån, samt, inte minst, emigranter till Amerika. Lämpligt nog inrymmer byggnaden nu Emigranternas Hus, ett populärt tillhåll för emigrantforskare. Dessutom ligger Casino Cosmopol i huset.

På andra sidan låg Götaverken, som finns kvar under namnet Cityvarvet, dock i mindre skala och enbart som reparationsvarv. Bakom mudderverket är det gissningsvis ångslupen "Färjan 4" som tuffar fram, med resande (varvsarbetare) från Residensbron (Stenpiren) till Götaverken. Idag är färjan museifartyg och vårdas ömt av föreningen Ångbåten, som också har Ångaren Bohuslän i sin flotta. Längre bort längs älvens södra sida ligger Masthuggskajen, där Stenabåtarna huserar idag, och i fjärran syns Masthuggskyrkans monumentala profil.

Idag när sjömännen knappt hinner gå i land längre har mycket av romantiken kring yrket försvunnit, men en del historier är bevarade. Gamle sjöbjörnen Sander satt på sin tid och höll hov bland landkrabbor i Majorna, och då duggade skepparhistorierna tätt. Som denna, återberättad av Sture Hegerfors: "En gång på Atlanten geck vågera så höga att dom slog in i skorstenen. Då feck eldarna bära upp röken i hinkar!"

Skepp som mötas

Klippan, Göteborg (egen diakopia)

Klippan, Göteborg, där älv möter hav och där nya fartyg möter gamla. Det var här en sexton år ung man på sensommaren 1920 tog plats i en jolle för att bli forslad ut till en tremastad skonare, som skulle ta honom till Skottland och Irland på hans första hyra.

Den unge mannen växte upp i en misär som vi idag har svårt att föreställa oss ens i våra svartaste fantasier. Hans far dör när han är sex år, och hans mor försvinner till Amerika. När ynglingen som femtonåring för andra gången fotvandrat de fyrtio milen till Göteborg för att bli sjöman, hamnar han en dag av en tillfällighet på stationen i Jonsered. En dam, den då trettioåttaåriga Margaret Kjellberg, sätter sig bredvid trashanken, som berättar för henne att han tänker gå på sjön. Margaret, som tillhörde en förmögen göteborgssläkt med ägarintressen i bl.a. Jonsereds fabriker, förbarmade sig över gossen och skrev ett rekommendationsbrev som gjorde att han fick anställning på Jonsered fram till dess att han kunde förverkliga sina sjömansdrömmar.

De två omaka personerna håller kontakten, och det händer att Margaret skickar en slant till den fattige grabben när hon förstår att han har det svårt. Senare i livet skickar han som tack sin första böcker till henne med dedikation, och när han år 1949 håller sitt inträdestal i Svenska Akademien är hon hedersgäst. Den unge mannen heter Harry Martinsson.

Fotnot: Det sällsamma mötet i väntsalen kom, lagom till hundraårsjubiéet (2004) av Martinssons födelse, att skildras i teaterföreställningen "Damen i väntsalen" av Pamela Jaskoviak.

På drottning Ommas berg

Utsikt över Tåkern från Hjässan (egen diakopia)

"Att åldras är som att bestiga berg, man blir lite andfådd men man får mycket bättre utsikt", påstås Ingrid Bergman ha sagt. En plats som jag absolut inte skulle ha något emot att åldras på är Ombergs Hjässa, 264 m.ö.h! Här uppe härskar friden, man har mångmilsvida utsikt över Vättern och Tåkern, och man kan sitta här i timtal och filosofera och fantisera över det som breder ut sig framför ens fötter. Är man uppmärksam kan man få se såväl kungsörn som pilgrimsfalk, och längre in på berget har jag själv sett kronhjort på nära håll.

Omberg är drottning Ommas hemvist, och det kallas inte för inte för "dimmornas berg" (även om Omma haft vänligheten att lätta på dimslöjan vid mina besök!). Fortfarande gör man överraskande arkeologiska fynd på berget, och vid dess fot ligger Alvastra pålbyggnad, en unik träkonstruktion som uppfördes för 5000 år sedan! Från folkvandringstid finns uppe på Hjässan en fornborg som ett synligt bevis för att bergets betydelse för traktens befolkning, ett halvsekel senare klättrade säkerligen munkarna från Alvastra upp hit för att kanske meditera eller hålla andakt. Tänk om du kunde tala till oss och berätta din historia, du mystiska berg!

En sentida celebritet som gästat Omberg är (förstås!) Verner von Heidenstam, som på midsommardagen 1908 höll ett tal inför "många tusen person" på Hjässan. På tidstypiskt högtravande sätt uttryckte han då sin kärlek för trakten:
" Och vilken bygd är det inte, som breder ut sig omkring oss! Här under oss åt ena sidan de öppna östgötafält, som fädrens arbete gjort bördiga och rika och där trivsam gladlynthet har bo innanför gårdsgrindarna. Och där i väster nedanför skogsåsarna den blåaste bland sjöar, där man åt två håll inte ser land. Skymde ej grantopparna, skulle jag härifrån kunna se de avlägsna Tivedshöjder, mellan vilka jag hade mitt barndomshem. Högt inför de tusen som här är samlade vill jag tacka mitt öde för att jag fått en sådan födelsebygd. Det är gåva som doftar glädje till livets sista stund".

År 1925 besökte en annan bemärkt person, Astrid Lindgren, i unga år berget. Hon hade förvisso inte samma fallenhet som Heidenstam för högtidliga ord, men att hon föll pladask för platsen förstår man av vad hon då skrev i en reseberättelse i Vimmerby Tidning: "Finns det något vackrare berg på jorden? Var ser man en vackrare utsikt, än den från Ombergs hjässa?" Ja, inte för att jag själv har rest så mycket ute i världen, men jag har i alla fall inte heller hittat ett vackrare berg, Astrid!

Vy över Vättern från Ombergs Hjässa (egen diakopia)

"Se där ute i väst..."

Vinga (egen diakopia, bearbetad)

"Profilen av Vinga ter sig från öster som utbridda vingar. På dem står fyren och båken som ett gammaldags brudpar uppvaktad av en mindre figur som är lotsarnas västra utkik, en stuga byggd ovanpå ett lågt torn, ruinen av en nedlagd fyr. För dem som färdas i västerled är Vinga det första och det sista de ser av Sverige".
(Evert Taube: ur "Västlig horisont".)


Tio distansminuter västerut från Göteborg ligger Vinga. Många sjöfarande har berättat om hur den första anblicken av Frihetsgudinnan i New York fått deras hjärta att bulta snabbare, men säkert lika många har fått samma känsla när de på väg ut på haven eller åter från resan beskådat Vingas välbekanta konturer. "Hur många utlandssvenskar har inte försakat morgonsömnen för en första hälsning från Vinga", skriver Alf Martin i sin bok "Minnen i urval". Alf Martin var själv sjöman under sju år innan han gick i land i London och blev en legendarisk radioröst. (Många av oss minns nog fortfarande hans trivsamt knarriga stämma!)

Idag är Vinga närmast ett "varumärke", men var namnet ursprungligen kommer ifrån är oklart. En teori som vissa forskare anser trovärdig är att det danska verbet "hvinge" givit namn åt ön, och innebörden skulle enligt denna tolkning vara ungefär "ön i rasande vindar och skummande vågor". Namntolkningen är dock långt ifrån färdigutredd.

Talar man om Vinga kan man knappast undgå att komma in på Evert Taube! Även om vår nationalskald inte föddes på ön utan inne i Göteborg så kom han att tillbringa sina femton första år på Vinga, eftersom hans far var fyrmästare här. I tidningen Vi berättade mäster Taube år 1950 om Vinga, hans värld under uppväxten:

"Allting är verkligen så till den grad relativt här i världen att jag på nittiotalet upplevde Vinga som ett stort land med höga berg och djupa dalar, insjöar, bäckar och vattenfall, ett land där sötvattensfloran, landfåglarna, haren, råttan, vesslan, snoken, igeln och grodan levde sitt fält- och urskogsliv i det inre, omsvallade av salthavets alger och bränningar och liksom blyga inför den atlantiska världens karaktär och dess sälar, sillstim, valar, tumlare, sjöfåglar, fisk, skaldjur. Och skepp! På den tiden var det råseglare och seglande fiskebåtar för det mesta, fiskebåtar med bruna segel och lotskuttrar med eldröd duk i storen. --- På Vinga fanns det snårskogar och aspdungar, klyftor med avgudabilder, där havet rände in under helvetiskt larm och dån, och där fanns myrar med älvdans och spökdjur som jag fruktade. I verkligheten hann jag under hela min barndom aldrig genomforska detta land".

Många dramatiska historier om fartygshaverier är förknippade med Vinga, återgivna inte minst av Evert Taube själv, som upplevde en orkan på 1890-talet där han sade sig ha sett inte mindre än 22 seglare gå i kvav. När man idag passerar Vinga med Danmarksfärjan behöver man dock knappast känna någon fruktan, utan mer vördnad inför havet och de människor som här har levt och verkat.

Hemma hos Sverker

Vid "Sverkersgården" (egen diakopia)

På ängar där till Alvastra inflyttade franska munkar från Clairvaux en gång kan ha gått och plockat läkeörter härskar numera senare franska invandrare i form av kossor från Charolles. (Även om rasen Charolais sägs ha funnits åtminstone sedan 800-talet kom de inte till Sverige förrän på 1960-talet, så de kor som kan tänkas ha betat här på munkarnas tid var nog av nordisk härstamning).

Vi befinner oss på historisk mark, där Omberg sluttar ner mot Hästholmen. På den plats där bilden är tagen ligger resterna av "Sverkersgården", som arkeologen Otto Sjödin en gång när förra seklet var relativt ungt trodde var en del av en gård tillhörig Sverker den äldre. Senare kollegor till Sjödin har dock kommit fram till att det rör sig om en kryptkyrka, en kyrkobyggnadstyp som är mycket ovanlig i vårt land. Domkyrkorna i Lund (danskt på den tiden) och Skara är i övrigt de enda säkert belagda kryptkyrkorna från samma tid.

Nere vid stranden ligger Sverkerskapellet där kung Sverker tros ha blivit mördad av sin stalldräng på väg till julottan i Västra Tollstads kyrka år 1156. Att det verkligen rör sig om ett kapell är dock inte helt säkerställt, en del forskare tror att det istället rör sig om ett s.k. grangie, ett hus för t.ex. boskapsskötsel, fiske eller annat kopplat till klosterverksamheten.

Längre bort i fjärran ligger Hästholmen, där det finns hällristningar som vittnar om att det funnits människor här långt före munkarna (det finns f.ö. även fynd ända från stenåldern där korna går och betar på bilden). Vid Hästholmen har det skett dramatiska händelser, ännu är det många som känner till ångaren Per Brahes förlisning här 1918, då samtliga 24 ombord omkom, bland dem sagomålaren John Bauer. Hästholmen är även en populär plats att dyka vid, inte minst för att militären här har dumpat mycket skrot i Vättern. Tyvärr har det skett flera dykolyckor med tragisk utgång i området, den senaste i augusti i år, då en dykare omkom vid Stora Lund.

För den som besöker Alvastra är en avstickare till Sverkers äng absolut att rekommendera!