13 december 2009

Den svårflörtade göteborgskan

Baychimo i isens grepp.


År 1914 sjösattes på Lindholmens varv ett ångfartyg som skulle gå ett märkligt öde till mötes. Hon hette ursprungligen Ångermanelfven, var på 1322 ton och var dryga 70 meter långt. Redan på konstruktionsstadiet såldes fartyget till Baltische Reederei K.G. i Hamburg och gick i trafik mellan Tyskland och Sverige, vilket säkert inte var helt odramatiskt under det första världskriget. Vid krigsslutet övergick fartyget i brittisk ägo, men såldes ganska omgående vidare till Hudson Bay Company, nu under namnet Baychimo, och hennes nya hemmavatten kom att bli inom en trehundramila radie längs Kanadas och Alaskas kuster. Baychimo användes till att transportera förnödenheter till inuiterna, och förde bland annat skinn och hudar som returlast. Det var en tuff trad som fartyget gick på, och en sjöman som mönstrat på som lärling sommaren (!) 1927 konstaterade senare att tillvaron bestod av att befinna sig vilse i ogenomträngliga dimtäcken, sitta fast i packis omgiven av isberg och ett ständigt sökande efter fria farleder.

Kombinationen av välbyggt fartyg, gott sjömanskap och tur höll dock Baychimo i drift fram till den 1 oktober 1931. Det året hade polarisen brett ut sig sydligare än på flera årtionden, och Baychimo blev ohjälpligt fast i packisen vid Barrow i Alaska. Det isbälte hon körde fast i kan knyckla ihop ett fartyg och sänka det, eller dra det med sig på en resa mot ovisst slut. I en vecka slet besättningen med att få loss Baychimo ur packisens grepp, och vid ett tillfälle lyckades de med hjälp av dynamit få henne fri i tre timmar. Men snart var hon åter i isens våld, och inför utsikten att dras in mot Alaskas klippstränder och en trolig sänkning beslöt besättningen sig nu att ge upp den ojämna kampen. Huvuddelen av besättningen, omkring 20 man, hämtades av flyg, vilket var en pionjärinsats för luftburna räddningsinsatser i polartrakterna. Återstående 14 besättningsmän inklusive kaptenen John Cornwell skulle hålla sig kvar under knappa omständigheter i land, i väntan på att skeppet åter skulle gå fri från isens grepp.

Kraftigt snöoväder isolerade besättningen i början av november, och när de slutligen kunde återvända till den position där de övergivit fartyget fann de bara tjock is så långt man kunde se. Resignerat konstaterade man att fartyget sannolikt nu låg på havets botten, och började en mödosam återfärd mot civilisationen. Men på vägen träffade man på några inuiter som berättade att man sett fartyget på en annan position 6 mil därifrån. Upphetsade begav sig kapten Cornwell och hans mannar till den uppgivna positionen, och där låg mycket riktigt Baychimo och väntade! Dessvärre var dock situationen fortfarande prekär för fartyget, och i december 1931 lastade man ur det mest värdefulla styckgodset och överlät Baychimo att möta ett ovisst öde under återstoden av vintern.

På våren 1932 färdades upptäcktsresanden Leslie Melvin med sitt hundspann från Herschel Island mot Alaska. Han kunde konstatera att Baychimo ridit ut vintern, och det var nu som Baychimo fick en ny framtoning bland människorna här uppe. Så långt hade hon ansetts som ett vanligt fartyg, om än med lite brokig historia. Men efter att blivit befriad från sin besättning kom hon nu att bli en legend. De följande sju åren inrapporterades hon av såväl inuiter, äventyrsresande som av passerande fartyg där hon satt fast i isen eller drev omkring i olika strömmar utan att någon lyckades bärga henne. På barerna frodades myterna kring Baychimo, och sjömännen viskade sinsemellan att hon tog hjälp av polarstormarna för att hålla människorna från sig. Men hon fick faktiskt flera besök, och det rapporterades att hon var i utomordentligt skick fortfarande. År 1933 blev hon räddningen för en grupp inuitjägare som drabbats av extremt oväder. När en man som hette Hugh Polson 1939 gjorde ett misslyckat försök att bärga fartyget var det sista gången som man med bestämdhet kan säga att någon varit ombord på Baychimo. Sedan kom ett krig emellan, och legenden Baychimo bleknade sakteliga bort. Ända till 1962, då förvånade inuiter fann fartyget åter fast i packisen! Hon hade rostat under sina 32 år i frihet, och hade börjat se ut som det spökskepp som hon länge ansetts vara.

”Det måste väl i alla fall vara slutet på historien?”, utbrast förvånade iskustbor, men när den amerikanska tankern Manhattan år 1969 gjorde sin omtalade färd genom Nordvästpassagen träffade besättningen på inuitjägare, som hävdade att Baychimo drev omkring mellan Point Barrow och Icy Cape i Alska.

Så sent som år 2006 skickade man ut en expedition från Alaska med uppdrag att söka efter det legendomsusade spökskeppet, men trots efterforskningar både på och under havsytan fann man inga spår av fartyget som lämnat varvet i Göteborg som "Ångermanelfven" över nittio år tidigare. Men ingen vågar längre säga att man sett Baychimo för sista gången - kanske tog hon bara hjälp av polarvindarna ännu en gång för att hålla sig borta från människorna…

2 kommentarer :

smulan sa...

Vilken spännande historia! Men en båt med namnet "Ångermanelfven" är så klart seglivad..! ;)

Det är länge sedan jag tittade in.. Hoppas allt är bra med dig?

Jag vill önska dig, Peter, en riktigt fin julhelg!
Allt gott till dig!

Smulan

Ptr sa...

Hej!

Trevligt att höra av dig (kollar allt din sida då och då)! Hösten har varit jobbig, men en flera månader lång och riktigt jobbig förkylning, med andningsproblem med mera.

Hoppas allt är väl med dig! Det känns uppfriskande att kolla in på din blogg och se björnspår och uppleva andra spännande naturupplevelser.

Javisst känns det bara rätt och riktigt att det uthålliga fartyget hette just Ångermanälven! Jag har försökt att få fram om det fanns någon ursprunglig beställare som ville ha det namnet eller om det var en egen namngivning av rederiet, men det har jag inte hittat något om.

Till sist vill jag bara återgälda hälsningen - ha en God Jul och ett Gott Nytt År själv!