Berättelsen om ett parti

I den politiska världen finns det vissa modeord och uttryck som dyker upp och idisslas till leda, några exempel är "signaler" och "titta på". I den socialdemokratiska villervallan har nu ordet "berättelse" dykt upp, röda politiker, samhällsjournalister och bloggare tycks ha förälskat sig i det ordet. "Berättelse" används ju sedan tidigare i krassare sammanhang som styrelseberättelser etc., men den nygamla användningen verkar mera söka sig till den fria berättarkonsten, inte utan fluminslag.

Claes Mikael Jonsson på LO-bloggen har också hört de senaste "signalerna" (· · · - - - · · ·) och funderar över varifrån den röda förtjusningen över ordet "berättelse" kommer. Han skriver bl.a.: "Ett ord som verkligen ligger i tiden (inte minst det senaste numret av den socialdemokratiska idétidsskriften Tiden) är ”berättelsen”. ”Ropen skalla, ny berättelse för alla” ekar det genom svensk socialdemokrati. Överallt pratas det om en behovet av en ny socialdemokratisk berättelse - som dessutom måste vara modern och relevant."

Vad är då en berättelse? Wikipedia gör denna tolkning: "Berättelse, en skriftlig eller muntlig skildring av ett händelseförlopp, som kan skildra både verkliga händelser eller fiktiva händelser, eller en blandning av båda.

Berättelsen är en av hörnstenarna i all skönlitteratur och dramatik, men även i vanliga samtal, och till viss del även i mer vetenskapliga sammanhang, såsom referat av experiment. Den byggs upp av en rad sekvenser som ofta hänger ihop på ett logiskt sätt till en klimaktisk avslutning, enligt olika narratologiska regler. De första beskrivningarna för hur man ska skriva en berättelse nertecknades av Aristoteles i hans poetik Om diktkonsten (Ars Dramatica).

Skickliga berättare varierar berättelsen med hänsyn till vilken publik som är den tänkta mottagaren."

"Fiktiva händelser", "referat av experiment", "variationer beroende på mottagare" - berättelserna kan m.a.o. anpassas i det oändliga, beroende på vem som är berättaren. Irene Wennemo på Sydöstran uttrycker det så här: "Under förra mandatperioden upprepade folk kring den socialdemokratiska partiledningen regelbundet att det krävdes en berättelse för att vinna valet. Vad denna berättelse skulle gå ut på var lite mera oklart." ..."I brist på bra berättelse blev den politik som socialdemokraterna gick till val på obegriplig." (Irene Wennemo är också kvinnan bakom artikel i Tiden, se ovan. Hon verkar vara en sann vän av den politiska berättarkonsten!)

Som sagt - "skickliga berättare varierar berättelsen med hänsyn till vilken publik som är den tänkta mottagaren", och för många av oss i väljarbåset känns det lite förvånande med den påstådda bristen på politiska berättare, med tanke på alla de sagor dessa folkvalda drar för oss gång på gång...

"H C Andersen i Roligheds trädgård, i närheten av Köpenhamn, 1869 (Wikipedia)".
När anammar sossarnas hans berättelser? "Flickan med svavelstickorna" kan partiets socialberättare lägga beslag på, "den ståndaktige tennsoldaten" kan väl försvarsberättaren hitta något av värde i, o.s.v.