Jag växte upp i landet Sulfit. På andra sidan en bro låg landet Sulfat, och sällan möttes de två. Landet Sulfat var större, hade leksaksaffärer och ett hockeylag. På vår sida bron fick vi hålla tillgodo med Kopra, en lanthandel och ett bandylag. Även om både hockeylaget och bandylaget låg i seriesystemens högsta serie var nu hockeyn rock n´roll, medan bandyn på sin höjd var kultis.
Följdaktligen hörde det till vanligheten att bruksarbetarna med friskift i landet Sulfit klädde upp sig i kavaj, kostymbyxor, vit skjorta och slips och tog sig över bron för att se på hockey (säkert inte sällan med en dold önskan att hemmalaget skulle gå på däng). Ofta gick färden till fots både fram och åter (2 x 7 km!), ibland i små grupper med papporna i en grupp och sönerna i egna små delegationer - mödrar och flickor var bara med ibland som exotiska inslag i gubbröran.
Min far hade presskort, så det hände att jag fick hänga med på pressläktaren. Man frös lika mycket om fötterna där (det var ju uterinkar då), men man hade åtminstone mer utrymme för att stampa liv i fotbladen! Ibland var någon stor elefant från rikstidningarna på plats, och då kunde det bli taxi hem när farsan skulle bjuda dem på grogg, i regel Eau-de-vie och sockervatten.
Jag hann att se ganska många matcher under de här åren innan landet Sulfats storhetstid som hockeymetropol försvann när de degraderades ur högsta serien, men det är bara matcherna mot Djurgården som jag ännu har minnesfragement kvar av. När laget kom på besök var det lika stort som när Blåvitt på Bebbens tid kom på besök till Degerfors. Djurgården, med tränaren Arne Strömberg och Rolle Stoltz, Lasse Björn och Sven "Tumba" Johansson i laget fanns på väggen i form av någon lagbild ur Rekordmagasinet hos varje grabb med självaktning, oavsett på vilken sida av bron man bodde.
Jag minns hur stolta hemmapubliken blev när någon av deras egna lyckades göra något bra mot djurgårdarna, men för det mesta var det kattens lek med råttan. Fast publiken accepterade detta, och lät sig underhållas av stockholmarnas spel utan att förfalla till glåpord och buanden. Tidsandan var helt enkelt sådan, och inte minst Sven Tumba var en strålande representant för sportslighet och schysst spel. Även om han fick sina smällar så gav han inte igen, utan bjöd syndaren på en extra dragning eller kvick kommentar i ett senare byte. Och behövdes det hårdare tag hade han ju Lasse Björn och Rolle Stoltz som beskyddare...
Nu har Sven Tumba lämnat båset tomt, men jag tror att han gjort det med insikten att han svarat för en strålande insats, både på och utanför rinker och greener. Så tack för underhållningen Tumba - vila nu i frid!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar