Jag stod och bläddrade förstrött bland gratulationskorten nära disken i bokhandeln, så jag kunde inte undgå att höra vad som utspelade sig när en yngre dam närmade sig kassan på höga klackar och med kalvaktig spretig gång.
"Jag undrar om ni har "Femtio nyanser av grått" inne?", frågade hon kvinnan bakom disken.
Expediten skakade på huvudet och log beklagande.
"Nej, den är tyvärr slut", förklarade hon. "Men om jag får ert namn så kan jag kanske lägga undan ett exemplar när vi får in den igen".
"Ja, det vore hemskt vänligt!", sade kunden. "Jag heter Lena Knaslund-Tabaravarovitj", tillade hon.
Oj!", utbrast expediten, "hur stavar ni det?"
"Menar ni Tabaravarovitj?", undrade kunden. "Det är Te-a-be..."
Längre hann hon inte innan hon avbröts av expediten.
"Nej, förnamnet -stavas det som det låter?", frågade butikskvinnan med lätt oro i rösten.
Kunden log överslätande.
"Nej, det skall vara med två "h", förklarade hon tålmodigt. Ett efter "l:et" och ett på slutet - Lhenah".
Kvinnan bakom disken öppnade munnen på vid gavel.
"Det menar ni inte", skrek hon när hon återigen fått luft i lungorna. "Guuud så häftigt!"
Så lutade hon sig över disken som i förtroende, men hennes röst hördes i hela butiken.
"Själv heter jag Vera". Hon nickade förnumstigt. "Vera med tre h".
"Oootroligt!", stönade bokköparen, samtidigt som hon gick mot dörren med mannekängstyltande gång.
Expediteten vände intresset mot mig.
"Tjejsnack", förklarade hon glatt. "Visst är vi kvinnor spännande! Tre "h" - det kunde ni väl aldrig ha anat?"
-
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar