Den som läst ett par inlägg i den här bloggen anar väl att jag är en skogsflanör. Ja, jag älskar att ströva omkring i skogen, njuta av fågelsång men även av tystnaden, sjunka in i ensamheten men ändå gilla att kunna byta ett ord någon gång med andra vandrare.
Ibland man man nog känna sig lite resignerad över någon vårdslös crosscountrycyklist som sveper förbi i farlig närhet trots att man stigit av stigen, men på det hela taget klarar väl de flesta av oss att leva upp till de enkla skrivna och oskrivna regler som hör samman med vistelsen i skog och mark.
Dessvärre finns det dock ett antal skogsbesökare som saknar förståelse för de mest fundamentala reglerna. Jag talar om dem som släpar med sig kassar fyllda av engångsgrillar, ketchupflaskor, gurkburkar, drickflaskor och annat, och som lämnar skräpet kvar efter sig på rastplatser och utsiktspunkter, trots att de tomma emballagen bör vara lättare att bära hem. Park Rangers som finns i USA lär vi aldrig kunna få, men vårt grannland Finland verkar en väg att gå genom att aktivera frivilliga unga och gamla i projektet Europarc som naturvårdare och -värdar. Även Sverige är medlem i den organisationen, men i vårt land verkar det mer intressant att sitta runt ett bord och diskutera än att jobba praktiskt...
Inte bara skräppellarna är ett otyg. När jag igår kom gående längs stigen vid en vacker liten tjärn möttes jag av en skällande stor jycke av "kamphundstyp" och med "arttypiskt" nithalsband. Jag stod stilla, och fick hunden nosande på mig i hälsenshöjd. Även om jag normalt inte är hundrädd kändes situation obehaglig.
"Hon vaktar bara!", ropade hundens fulltatuerade matte från stranden trettio meter bort, utan att göra någon ansats att kalla till sig hunden. "Vaktar mot vad?", tänkte jag. "Fredliga skogsfilosofer, familjer med barn på pakethållaren på cykeln och flåsande joggare?" Tillsammans med matte satt en man som blickade ut över tjärnen med ett försmädligt leende, och jag insåg att situationen inte var den rätta att ta upp en diskussion med paret. Kommen lite längre fram hörde jag hur nästa passerande fick sig en utskällning...
I lagen står att under perioden 1 mars till 20 augusti skall "hundar ska hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt". Att de springer lösa där det finns människor verkar inte så viktigt...
I rättvisans namn måste jag tillägga att en mycket stor majoritet av hundägarna man möter i skogen har mycket bra pli på sina hundar, det är ju tyvärr avarterna som man märker.
Ja, nog finns det ormar i vårt paradis alltid...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar