Tänker... (Egen bild)
Medan SvT envisas med att visa patetisk "ståuppkomik" har man uppenbarligen helt missat återkomsten av en uråldrig kommunikation människor emellan - sagoberättandet! Idag tar storföretag t.ex. vid organisationsförändringar inte hjälp bara av marknadsanalytiker och löntagarkonsulter, utan kallar även in sagoberättare. Då känns det ledsamt att Public Service missat det tåget - och onödigt dessutom, då man redan för flera decennier sedan var på rätt spår genom att ge berättarkonsten fritt spelrum i "Sena skrönikörer" på radion och "Berättelser ur bakfickan" på SvT!
T.o.m. i den utbildning jag nu har förmånen att vara med om har vi haft gästspel av en sagoberätterska, som berättade en tänkvärd gammal folksaga från Grekland. I väntan på att TV och radio och TV tar sitt ansvar skall jag i alla fall dra mitt strå till stacken genom att återberätta en gammal japansk folksaga, med, som de flesta sagor, tidlös sens moral.
För länge sedan och långt i fjärran fanns det i en by en byggnad som kallades "huset med de tusen speglarna". En dag fick en liten hund höra talas om huset, och han tänkte att "det måste jag bara besöka!" Sagt och gjort, han letade sig dit och rusade uppför trapporna till ingången. Vid dörren kikade han in, med spetsade öron och med svansen viftande för fullt, och han blev överväldigad av att se hur tusen hundar innanför dörren viftade på svansen precis lika glatt som han själv! Han såg vänligt på alla hundarna, som gav honom samma varma bemötande i retur. "Oj, vilket underbart ställe", tänkte den lilla hunden, "hit måste jag komma tillbaka, gång på gång!"
Nu råkade det bo en annan liten hund i samma by. Den hunden var inte lika lycklig som den vi nyss hört om, men även han hade hört talas om den här byggnaden, och ville också besöka den. Misstänksamt krälade han uppför trapporna, och med hängande huvud kikade han in i huset. Till sin förskräckelse fick han syn på tusen ilskna hundar därinne, och när han morrande visade tänderna gjorde alla hundarna innanför dörren likadant! Medan han med svansen mellan benen rusade nedför trapporna tänkte han "Usch, vilket ställe - hit vill jag aldrig återvända!"
4 kommentarer :
Jag har ett starkt minne av en "saga" som fanns i min första läsebok i skolan. Den handlade om hur vinden och solen slog vad om vem som fortast kunde få den lille pojken att ta av sig jackan. Vinden blåste och blåste, hårdare och allt mer kallare. Men pojken drog bara på sig jackan ännu tätare intill kroppen. Vinden lyckades inte få pojken att ta av sig jackan. Då kom solen och värmde, mer och mer. Då knäppte pojken upp jackan, tog av sig den och vände ansiktet och kroppen mot solen! En saga med mycket sens moral, tycker jag.
Den lilla sagan har fastnat hos mig, och jag tänker på den ibland. Sagor är underbara!
Hej Smulan!
Tack för den berättelsen! Ja, sagor är absolut något viktigt, och det är intressant att traderade vuxensagor kommit tillbaka mitt i allt mediabrus - hoppas att TV och radio hänger på trenden någon gång...
Med hopp om en sagolik vecka,
Peter
Den fabeln, som jag också minns från min barndom, heter " The North Wind and the Sun " på engelska och kommer från AEsop's Fables. Min dotter hade en gång i tiden en bok med just denna titel.
Det finns en mycket bra länk till AEsop's Fables där det finns mycket att läsa;
AesopFables.com
Lillan
Lillan, tack så mycket för den intressanta länken - det skall bli spännande att se sig om på den sidan!
Hälsn.
Peter
Skicka en kommentar