6 december 2009

De okritiska lyssnarna

-Kan du inte läsa?
-Nej, men jag kan lyssna!

(Eget bildmontage)

Owens mamma lyssnar stolt på när hennes son leende läser för Sadie medan han borstar hennes päls. Efter att ha övat och övat uttalar han nu orden som de skall låta, och när läsestunden är slut ber han sin mamma att boka in en ny tid med Sadie.

Barn som har lässvårigheter riskerar att inte känna sig respekterade och delaktiga. Ofta spänner de sig när de skall läsa inför kamrater och vuxna, som i ren välmening korrigerar direkt istället för att låta barnet få rätta sig själv. Men på biblioteket i Darthmouth har man två medarbetare som verkligen kan konsten att lyssna utan att protestera! Det är Chloe, en arton månader gammal papilion, och Sadie, en nioårig Nova Scotia Duck Tolling Retriever. Sadie har ett förflutet som utställningsstjärna, men har nu sadlat om och blivit terapihund. Terapihundar är utbildade till att ge stöd och sällskap åt allt från autistiska barn till senildementa gamla.

På biblioteket kan föräldrarna boka in femton minuter konsultation med Chloe eller Sadie, och sedan får barnet ta en bok och krypa intill sin lyssnande mentor. Lilla Hanna frågade mamma flera gånger om hon verkligen trodde att Chloe skulle gilla den här boken när hon valde att läsa "Martha Speaks", som handlar om en hund som plötsligt kan tala efter att ha ätit en förtrollad bokstavssoppa. Och Chloe lyssnade förstås på Hannas lite stapplande läsning utan invändningar! De två fyrbenta läskamraterna har olika sätt att lyssna, Chloe som är den unga tjejen, verkar att lyssna engagerat och entusiastiskt, medan Sadie, som den livserfarna individ hon är, verkar lyssna mera avslappnat. Men det fina är att de två hundarna tycks känna skillnad på hur man skall stötta barnet individuellt. Sadie lade vid ett tillfälle tassen på axeln till en liten gosse som hon uppenbarligen tyckte skulle ha lite extra uppmärksamhet, och när han dessutom fick förtroende att gå ut och gå med henne i koppel tycktes killen vara i sjunde himlen.

Kathy Klotz från Intermountain Therapy Animals säger att själva tanken egentligen inte är att lära barn att läsa, till det finns det massor av andra beprövade metoder att använda. Det gäller istället att få barnen att känna läsglädje, och så har det fått ytterligare en effekt som överraskat Klotz. "Barnen verkar känna sig som lärare, och är besjälade av tanken att verkligen få hunden att begripa berättelsen!"

Projektet med bibliotekshundar för att få barn att upptäcka läslusten började år 2000 som ett projekt vid Bennion Elementary School i Salt Lake City, och har sedan spridit sig över USA. Här i Sverige verkar dock metoden ännu så länge oprövad. Kanske man är rädd för allergiriskerna?

4 kommentarer :

Gittan sa...

Det här hör inte alls till ditt inlägg men jag stötte på en text som ´var inskickad till dej -06 Maria Marushka såg att det fattades första versen , här kommer den: Maria marushka du mörka mö på Reval American bar.
Nu far jag ut på det gungande hav å du står där ensam kvar.
De tar i din dörr å de står där på rad ja se karl efter karl efter karl.
Maria Marushka från Petrograd på Reval American bar.

Ptr sa...

Jättesnällt Gittan, jag kopierar över ditt tillägg till det inlägget.Jag har sett att väldigt många googlar på den texten, så den finns förmodligen inte på så många håll på nätet.

Tuwa sa...

Att få utvecklas i sin egen takt... borde vara lag på det. Hundar och barn, en lyckad kombination. Jag är inte förvånad över resultatet. *L*

Ptr sa...

Ja, hundar och barn har många hemlisar ihop, och det barn som haft ett förtroendefullt förhållande till ett djur har fått en gåva för livet att förvalta.