"Ordet natur har en klang av evighet. Men den är falsk. Naturen förändras hela tiden. Arter kommer och går."
Så inleds en artikel i Expressen, som handlar om att vissa forskare vill "försöka vrida den ekologiska klockan tillbaka" genom att återinplantera arter som utrotats ur vår fauna. Nu har vi ju redan upplevt hur utrotade arter kommit tillbaka på mer eller mindre konstlat sätt. Bävern återinplanterades med hjälp av importerade individer från Norge, vildsvinen planterades ut av egen kraft (och kanske med lite hjälp) genom att rymma från vilthägn, medan myskoxen kommit vandrande över gränsen från Dovrefjell efter att ha planterats där.
Nu finns det krafter som vill återinföra Visenten i vårt land. Visenten har en gång vandrat i sydsverige upp till Tiveden, men arten har en gång utrotats som vilt levande djur, och har överlevt på en skör tråd genom djurparksavel. Skansen har där spelat en aktiv roll för artens fortlevnad, och ansträngningarna att rädda arten har lett till att det nu finns flera tusen frigående exemplar i Polen, främst i naturreservatet Bialowiezaskogen.
Att arten blivit i ropet för återutplantering beror inte minst på jaktintressen, och Expressens artikel hymlar inte med den saken. Det är lite trist att det måste jägarnytta till att få tillbaka djurarter som tidigare tidsåldrars jägare utrotat. Om jägarna gjorde det för att sona sina gamla kollegors synder vore det en sak, men det hela går nog ut på att s.a.s. få "skjuta djuren en gång till".
Kanske får vi med tiden får uppleva hur jägarna inte bara återutplanterar räddade djurarter, utan med DNA-hjälp ger oss tillbaka arter som man lyckats totalutrota? Då kan det åter bli dags för Harret Löwenhjelms jägare att ropa sitt "Tallyho" igen, efter att ha nedlagt en dront. Kanske blir han trodd den här gången, vem vet?
"Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.
Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Mina bröder, stån upp av er makliga ro.
I kunden väl aldrig er tänkt något sån´t,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
Han var en stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.
Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro."
