Buss på dom bara!

 "Ty genom den dagliga utdunstningen eller transpiration, befrias människorna i Norden väl till hälften ifrån vad som förtärt och i kroppen onyttigt blivit, och det nästan oförmärkt."
  Ur "läkarbok för allmogen" 1765.

En bussresenär som anlitat Upplands lokaltrafik påstås ha luktat så illa att resenärerna lämnat bussen i panik när odören spridit sig, och chaufförerna skrev upprörda brev till sin arbetsgivare och påpekade att de såg det som ett arbetsmiljöproblem att skjutsa mannen. Bland annat anfördes att de tvingats byta sittdynor som resenären suttit på, eftersom stanken satt i så länge. Upplands lokaltrafik vidtog då den drastiska åtgärden att helt sonika göra hembesök hos kunden för att undersöka hur han luktade. Hur kontrollen gick till framgår (som tur är?) inte av trafikföretagets rapport, men de säger att mannen visat "full förståelse" för deras synpunkter, och skulle göra något åt problemet (duscha, kanske?).

Fallet, som f.ö. har fått stor uppmärksamhet långt utanför landets gränser efter att nyhetsbyrån UPI uppmärksammat det, visar hur trafikföretagen kan nå framgång genom att verkligen gå till botten med detta problem. Själv plågas jag starkt  av vissa medresenärers tunga parfymer och annan "vällukt". Kan man inte göra så att biljettkontrollanterna utbildas i att inte bara kolla färdbevisen, utan även luktar på resenärerna, för att se till att de varken luktar för illa eller för "gott"? En avgiftstaxa skulle lämpligen kunna se ut så här:

Doftar timotej och nyligen slaget hö  = 50:-

Utsöndrar bävergäll = 100:-
Luktar mäsk = 100:-

Avger jätteknölkallalukt = 150:-
Stinker som träskvatten och ruttet hö = 150:- 

Kanske tycker någon att det är att hårddra det hela, men faktum är att Honolulu City Council redan för tre år sedan planerade att införa en bot på upp till $500 eller sex månaders fängelse för resenärer som doftar för mycket - om man sedan lyckades genomföra nyordningen vet jag inte. Det sades då: "It would make it illegal to have odors that unreasonably disturb others or interfere with their use of the transit system. It doesn't matter if it's body odor or offensive fumes that emanates from clothes, personal belongings or animals."

Slutligen vet jag att oönskade lukter faktiskt även kan få positiva konsekvenser för personalens kondition. På den arbetsplats jag nyss lämnat berättade mina kollegor att det för några år sedan fanns en anställd som åt mycket vitlökspiller, dock ej den luktfria sorten. Efter att hon åkt i hissen föredrog hennes arbetskamrater att gå uppför trapporna ännu flera timmar efteråt. Samma effekt hade det f.ö. då en äldre kontorist brukade fjärta rätt så indiskret under sitt hissresande. Där skulle luktkontrollanterna från Uppsala ha behövts!


Brasklapp:  Om någon tycker att jag inte är medveten om problemets allvar så vill jag jag återknyta till att jag själv är känslig för starka dofter, om än inte med de allra besvärligaste symtomen. Det är bara det att jag gärna föredrar att ta saker och ting från den lättsamma sidan, även om det kan tyckas lukta lite skämt.  

Been There, Done That

Så här i semestertider droppar det ju ner ett och annat vykort, och det mest långväga är väl det som NASA skickat oss från Mars (bortsett då från  livstecknen från vagabonden Voyager I på väg ut ur solsystemet). Den minnesgode minns kanske att  en bild från samma ställe och samma avsändare från 2008 eventuellt visade en figur på den karga marsheden. Då gissade jag på den här besökaren, men på den senaste bilden har konturerna klarnat.

D´oh?

Under ytan

Lost at sea? (Eget)

Av olika skäl har det inte blivit så mycket skrivet de senaste veckorna, så när jag tittade in på mitt tjavvel igår så blev jag rätt förvånad över att antalet besökare plötsligt nått en topp. När jag kollade orsaken visade det sig att det var ett gammalt inlägg från den 29 januari i år som lockat till lite extra besök. Inlägget handlade om det spektakulära "cirkulära fynd" som ett gäng äventyrare gjort på Östersjöns botten.

När det nu startats en expedition för att utröna vad det är som egentligen ligger där nere är det klart att nyfikenheten ökats, speciellt som tidningarna valt att på löpen kalla det hela för ett "UFO-mysterium". Nu har dykarna varit nere på plats, men man är förtegna om vad det hela rör sig om, mer än att man vidhåller att det är ett "mysterium". Den pressansvarige säger: "Vi har inte fått tag i dem (från Stockholm) och vet inte vad de hittat", vilket i sig är ett mysterium - med dagens teknik borde väl inte expeditionsfartyget vara så svårt att nå? Fast givetvis gäller det att hålla på svaret i det längsta, helst till dess man kan sälja filmen från expeditionen till TV-kanaler över hela världen...

Men det händer mer på havsbotten! För några veckor sedan släpptes uppgifterna att det det länge eftersökta vraket Resande Man påträffat ute vid Landsortsgrundet. I och med att vrakets position rapporterades in som fornminne till länsstyrelsen i Stockholm så blev dessa uppgifter offentliga, och inte oväntat men desto sorgligare har moderna sjörövare redan utnyttjat offentlighetsprincipen för egen vinning. De har rotat runt ordentligt på fyndplatsen innan dykförbud hunnit utfärdats, och det är väl f.ö. tveksamt om ett sådant förbud kommer att hålla plundrarna borta...

Om marinarkeologerna som dykt på det inrapporterade vikingtida skeppet i Lurö skärgård för tre år sedan varit särskilt framgångsrika med att lägga locket på, eller om man smugit ur det hela med svansen mellan benen är en öppen fråga. Sommaren 2009 fylldes tidningarna med uppgifterna om det sensationella fynden (det visade sig ligga ytterligare ett vrak i närheten), och kommunerna runt Vänern tvistade på tidigt stadium om var Vänerns motsvarighet till Vasamuséet skulle ligga. Sedan dess har det varit ack så tyst kring den här historien. Det enda någorlunda aktuella uppgiften jag lyckas hitta är ett inlägg på arkeologiforum från förra våren. En företagsam intresserad hade då på egen hand mailat marinarkeologen på Vänermuséet och frågat om vad som hänt, och bl.a. fått följande svar: "Träproverna som vi tog var av alldeles för dålig kvalitet, för att kunna användas för dendrokronologi. Vi har valt att inte göra C14-datering då det blir alltför oexakt." Om det därmed är dags att avfärda "vikingaskeppet" som en överdriven historia eller hoppas att något  fortfarande bubblar under ytan är upp till var och en att ta ställning till. Att Luröarkipelagen är ett spännande utflyktsmål för många dykare vet vi däremot!

Dörr = minneslucka?

Enligt en rapport från nyhetsbyrån Ritzau som danska BT återger har forskare från University of Notre Dame i USA kommit fram till att när man passerar genom en dörr så ökar risken för glömska.

De flesta av oss har väl gått från ett rum till ett annat och plötsligt glömt vad det var vi skulle göra egentligen. Hämta plånboken, öppna vädringsfönstret eller vattna blommorna? Oavsett ålder så är de där hjärnsläppen något vi känner till lite till mans.

Och det är där forskarna kommer in och räddar oss från misstanken att vi tagit ett steg närmare demensen! Man har nämligen konstaterat att bara det faktum att vi går genom dörren får oss att glömma vad vi tänkt göra innan vi klev över tröskeln. Trots att vi befinner oss i hemvand miljö måste nämligen hjärnan registrera den förändrade omgivningen sedan föregående rum, och då släpper den det uppdrag den hade.

Forskarna gav sina försökspersoner i uppgift att memorera sex saker som låg i en låda på ett bord. Halva gänget skulle berätta vad lådan innehöll medan de ännu befann sig i rummet, medan de andra först måste passera dörren in till grannrummet innan de fick svara. Resultatet blev att gänget som fått lämna rummet var markant sämre att dra sig till minnes vilka sex saker som lådan innehöll.

En dansk forskare som uttalar sig för nyhetsbyrån förklarar att även om det kan vara irriterande att hjärnan "raderar minnet" när den byter omgivning så är det i grund och botten nyttigt, eftersom våra hjärnor maximalt bara rymmer sju saker samtidigt.

Det kanske var tur att Snövit hade exakt sju dvärgar att hålla reda på då?

Ja, må dom leva!

Ernest Borgnine är en gammal skämtare, med betoning på båda orden, och han lever såvitt jag vet än idag, i så fall 94 år gammal. Han har varit gift fem gånger, varav det kortaste äktenskapet, med skådespelerskan Ethel Merman, varade i 32 dagar. Snabba ryck! Det är väl f.ö. något liknande han säger i Fox News Channel 2008 om receptet för ett långt liv också (Ernst var då 91)...

Skämt (?) åsido så hittade jag en uppgift i Sundsvalls tidning från 1888 som gjorde mig intresserad. Där kunde man nämligen läsa följande:


Vid denna tid hade Sverige en befolkning på c:a 4,8 miljoner. Blev då nyfiken på hur det är i dagsläget och fann hos SCB att i december 2010 var antalet åldringar 90 och mer 85743 st., fördelat på 61678 kvinnor och 24065 män, av en befolkning på drygt 9,4 miljoner.

Skall man gå på sådana som är exakt 90 år så visar det sig att år 1920 föddes det 138753 människor (okänd könsfördelning). Av dessa återstår idag 16%, eller 23310, fördelat på 15942 kvinnor och 7368 män.

Fann sedan hos SR en artikel om framtida pensioner (vilken vi i övrigt kan lämna därhän) som meddelar att "mer än varannan flicka som föds i dag kommer att få uppleva sin 90-årsdag och av pojkarna beräknas 43 procent uppleva den dagen. Det visar siffror från Statistiska centralbyrån." Vid en koll med SCB på nytt fick jag fram att år 2010 föddes 59385 pojkar och 56256 flickor i Sverige, totalt 115641 individer. Det innebär att Sverige kommer att ha c:a 53670 90-åringar år 2100 (plus alltså även sådana som är ännu äldre).

Om siffrorna stämmer så är det en svindlande förändring inom loppet av drygt tvåhundra år (även om den maximala livslängden inte förändrats i takt med antalet som lever längre). Och det mesta tyder på att svenskarna inte bara lever längre, utan kan bibehålla spänsten längre upp i åldrarna. Även om vissa av oss inte kommer att innebära en plusfaktor i just den statistiken...

Veckans val: Megaptera novaeangliae

http://songlinesofthewhales.org/


Som du eventuelle besökare kanske har märkt så har jag återupptagit min lilla presentation av musik för mig, kanske för dig, under titeln "Veckans val", och den här gången gör rubriken verkligen skäl för namnet, eftersom det är knölvalen som står för musiken. Det är en mäktig upplevelse att lyssna på knölvalens sång, den urkraft man upplever när man hör inspelningar av den vill jag närmast jämföra med andaktskänslan inför tranrop över en enslig myr.

Nu visar dock nya undersökningar att knölvalen alls inte är någon konservativ traditionsförmedlare när det gäller sina sånger; någonstans längs Australiens östkust finns uppenbarligen vad som kan vara valarnas BjörnåBenny eller Lennon/McCartney. I det valbestånd som håller till där uppstår ständigt nya variationer av parningsropen, som det ju egentligen är fråga om. När årets tema presenteras sprider sig sedan denna version genom haven i östlig riktning, och inom loppet av två år har sången vandrat från Australien till Franska Polynesien, via sex angränsande populationer.

Knölvaltjurens sång består av upprepade sekvenser av lågfrekvent ljud mellan 20 och 5000 khz. Sekvenserna kan varieras och bestå av olika teman. Sångens räckvidd beror på vilken frekvens den ligger på, och på havsvattnets temperatur. I regel kan sången höras över tre mil, men det finns uppgifter om att den vid gynnsamma förhållanden kan spridas över tjugo mil.

På SvT:s Vetenskapssida kan man läsa att när sångerna sprids, endera genom migration mellan flockarna eller via tjuvlyssnande, så innehåller de ofta visst material från föregående år som kompletterats med något nytt.

"Ungefär som när man tar en gammal Beatleslåt och fogar ihop den med något från U2. Men ibland struntade de helt i den gamla låten och började sjunga på en splitterny sång", säger forskaren Ellen Garland enligt SvT Vetenskap. Låter lite grann som Melodifestivalen, fast mera värdigt...

Tallyho!

Dront (G. Edwards 1759). Bild från Wikipedia.

"Ordet natur har en klang av evighet. Men den är falsk. Naturen förändras hela tiden. Arter kommer och går."
Så inleds en artikel i Expressen, som handlar om att vissa forskare vill "försöka vrida den ekologiska klockan tillbaka" genom att återinplantera arter som utrotats ur vår fauna. Nu har vi ju redan upplevt hur utrotade arter kommit tillbaka på mer eller mindre konstlat sätt. Bävern återinplanterades med hjälp av importerade individer från Norge, vildsvinen planterades ut av egen kraft (och kanske med lite hjälp) genom att rymma från vilthägn, medan myskoxen kommit vandrande över gränsen från Dovrefjell efter att ha planterats där.

Nu finns det krafter som vill återinföra Visenten i vårt land. Visenten har en gång vandrat i sydsverige upp till Tiveden, men arten har en gång utrotats som vilt levande djur, och har överlevt på en skör tråd genom djurparksavel. Skansen har där spelat en aktiv roll för artens fortlevnad, och ansträngningarna att rädda arten har lett till att det nu finns flera tusen frigående exemplar i Polen, främst i naturreservatet Bialowiezaskogen.

Att arten blivit i ropet för återutplantering beror inte minst på jaktintressen, och Expressens artikel hymlar inte med den saken. Det är lite trist att det måste jägarnytta till att få tillbaka djurarter som tidigare tidsåldrars jägare utrotat. Om jägarna gjorde det för att sona sina gamla kollegors synder vore det en sak, men det hela går nog ut på att s.a.s. få "skjuta djuren en gång till".

Kanske får vi med tiden får uppleva hur jägarna inte bara återutplanterar räddade djurarter, utan med DNA-hjälp ger oss tillbaka arter som man lyckats totalutrota? Då kan det åter bli dags för Harret Löwenhjelms jägare att ropa sitt "Tallyho" igen, efter att ha nedlagt en dront. Kanske blir han trodd den här gången, vem vet?

"Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Mina bröder, stån upp av er makliga ro.
I kunden väl aldrig er tänkt något sån´t,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
Han var en stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro."

Tack, Torbern!

Lorentz Pasch den yngre: Torbern Bergman. (1760-talet)

Någon gång när jag känner mig extra slö så borde jag sända en medlidandets tanke till 1700-talsvetenskapsmannen Torbern Bergman, som var nyfiken på allt, och följdaktligen dog av överansträngning innan han fyllde 50. Läste om detta universalgeni som uppfann det mesta från åskledare till kemiskt framställt mineralvatten i Vilhelm Fredrik Palmblads "Lexikon öfver namnkunnige svenske män", och det är den egentliga orsaken till att jag kommer dragandes med honom här. Jag hittade nämligen en spännande formulering om några av Bergmans många vetenskapliga arbeten, som jag gärna lägger till mitt ordherbarium:
"Man må särskildt nämna Historien om Regnbogens förklaring och om Skymningen samt Anmärkningar om Tysta Eldsken." Ren poesi, inte sant? När jag så småningom slår mig ner för att skriva min första roman (av sjuttio) så skall den börja just med den meningen. Resten kommer ju av sig själv...

Pillertrollare

Dagens tema skall tydligen bli "piller"! Är det inte konstigt att vi fått ett sådant grundmurat förtroende för piller, när vi så ofta misstror de som skriver ut dem? För några år sedan kunde vi läsa i media att en studie visat på hur effekterna av låtsasmedicinen placebo inte är inbillning. "Bara tanken på att en medicin kan minska smärta utlöser hjärnans egna smärtstillande endorfiner", skrev SvD då, och refererade till en studie på Universitetet i Michigan, där en skara tappra unga män utsattes för smärta genom att det sprutades in koncentrerad saltlösning i muskelvävnaden i käken. Sedan tillfördes fusksmärtlindring, och redan när försökspersonerna upplystes om att de skulle få en smärtdämpande spruta visade hjärnskanningen att kroppens egna smärtlindringsprocesser triggades igång av den förväntning på smärtlindring som fanns hos de medverkande. Utvärderingen efteråt visade att av de fjorton deltagarna så upplevde nio en smärtminskning med 20 procent eller mer.

Det här har en innovativ kvinna i USA tagit fasta på, när hon lanserat en fuskmedicin för barn.
"Pillren är utformade för att se ut och smaka som riktig medicin, så barnen kommer att tro att de faktiskt tar något med effekt. Sedan tar barnens hjärnor över och de säger ”oj, jag känner mig bättre” försäkrar entreprenören Jennifer Buettner enligt läkemedelsvärlden.se. Men det finns invändningar!
"Det här kan få barn att växa upp i tron att piller botar allt, utan att förstå att småblessyrer som ett skrapat knä faktiskt kan läka alldeles av sig själv ", säger en kritisk doktor till New York Times.

Fast dagens Tjavvel skall handla om andra medikamenter! I morse kunde vi höra på Vetenskapsradion att man för första gången har upptäckt ett medel som kan förlänga livet hos däggdjur. Ämnet heter rapamycin, och har bildas av bakterier som upptäckts på Påskön. Redan idag är rapamycin ett läkemedel som bland annat används för att förhindra att organ stöts bort vid transplantation, men det har nu även visat sig kunna förlänga livet på möss - något som får amerikanska forskare att i tidskriften Nature utropa att upptäckten banar väg för ett medel som bromsar åldrandet. Det förefaller också vara verkningsfullt mot åldersrelaterade sjukdomar även hos redan åldrade individer. Är det månne Cocoon man hittat? Nja, det verkar vara för tidigt att dra sådana slutsatser, Rapamycin kan ha skadliga effekter, och forskarna varnar för att redan idag använda det för att hålla sig ung. Jag skulle dock inte tro att det är svårt att få frivilliga åldringar att ta risken som försökskaniner, kanske finns det de som inte tycker sig ha så mycket att förlora?
Givetvis var det här ett lockande ämne för kvällspressen att hänga på, och Aftonbladet spekulerar i om framtiden kommer att bjuda på 180-årskalas, när "den livsförlängande substansen" kommit ut på marknaden. Den som lever får se!

Ett mer dystert åldersrelaterat ämne hittar vi i dagens GT. En 93-årig dam vädjar om hjälp att få avsluta ett liv som länge varit innehållsrikt. Nu upplever dock kvinnan att hon inte vill vara med längre, trots att hon är frisk för sin ålder, med undantag av att knäna inte fungerar så bra. Tidningen låter oss läsare tycka till om vi skall ha legal dödshjälp i Sverige, och som vanligt är det en stabil övervikt för dem som är för dödshjälp. Jag hör till majoriteten i den frågan, men har respekt för att man inte kan tvinga sjukvårdspersonal att utföra något som strider mot deras övertygelse. "Den som arbetar i sjukvården har som huvuduppgift att bota sjukdomar och ytterst rädda liv. Vad händer om vi öppnar för att läkare inte bara ska rädda liv utan också hjälpa till att släcka liv?", som några riksdagsmän från Folkpartiet frågade i ett debattinlägg förra året.

Tyvärr är det nog så att det redan idag finns flera andra yrkeskategorier som på ett betydligt otrevligare sätt får ta konsekvenserna när människor väljer att förkorta sina liv. Lok- och tunnelbaneförare och yrkeschaufförer i trafiken hör till dem som inte bara blir ofrivilliga bödlar, utan även riskerar sina egna och andra oskyldigas liv när de ställs inför en självmordskandidat. Givetvis skulle långt ifrån alla av dessa livströtta ha valt alternativet att svälja ett piller på en klinik, men om bara en hade gjort det hade det besparat räddningspersonal, spårsanerare och medtrafikanter från fruktansvärda synintryck att bära med sig resten av livet. För även i livets svartaste stund måste det väl för många självmordsfärdiga kännas tungt att veta att man kommer att dra andra med sig i sin olycka? Ett inplanerat kliniskt avslut kanske dessutom skulle kunna innebära att man fick en chans att omvärdera sin situation innan det blir dags att dra härifrån för gott?

Det blev mycket om piller idag, från sådana som förlänger livet till de som förkortar det, via de som gör effekt utan att egentligen vara avsedda för det. Sedan finns det ju sådana som förhindrar liv också, och då kommer jag att tänka på henne som åt p-piller i tron att det förhindrade p-böter. Det gick inte så bra, men hon slapp å andra sidan att investera i barnstol, så det gick väl jämnt ut med boten.

Apropå ingressbilden: pillren som gör oss smartare är redan här! Fast enligt en professor i neurologi vid Cambridge så förbehåller forskarna dessa kognitionsförbättrande piller för sig själva. Smart...

D-day 2009

-Skatteverket.
-Ja, jag undrar hur mycket jag skall betala i skatt.
-Hur mycket tjänade ni förra året?
-Åttitusenetthundratjugotvå kronor.
-Och hur mycket har ni kvar?
-Fyrtisjutusen.
-Skicka in dom!

En gammal historia men lite aktuell i dagarna, eftersom ju det börjar bli dags att deklarera. Fast själv har jag redan klarat av den detaljen, i år gjorde jag det per SMS, efter att ha gjort det via nätet de senaste åren. Och det är för min del i stort sett lika lätt som i historien här ovan, bara att läsa det förtryckta beloppet, bekräfta, betala och försöka se glad ut. Gjort i en svinblink!

Ser att i Norge kan man t.o.m. logga in med tippekortet numera, så en och annan kanske blandar ihop sömmersketipset med deklarationen. Bara att hoppas att garderingarna sitter då! Visste ni förresten att i Norge heter deklarationen "selvangivelse"? Låter uppgivet, tycker jag...

För övrigt är det tydligen inte bara sig själv man kan ange! På annan plats i VG kan man nämligen läsa att "skattetaten oppfordrer nå fraskilte koner og "forsmådde elskerinner" til å angi ekspartnere som har skjult penger i utlandet". Om skatteflykt tycker jag inte, men anser nog trots allt att den norska skattemyndigheten går väl långt i sin service med erbjudandet om hämndchans för den som förmodligen en gång varit med och satt sprätt på pengarna. Eller varför skvallrade man annars inte redan när man satt i samma båt som skatteflyktingen?

Kvinna, 100

Läser i Värmlands Folkblad om Gerda i Nykroppa som fyllde 100 i onsdags, och som firades som sig bör med kaffe och tårta. Gerda verkar vara i besittning av ett glasklart minne, och hennes enda påtagliga krämpa är en aning nedsatt hörsel. Sitt arbetsliv tillbringade hon bl.a. på järnbrukets matservering där hemma och på Loka brunns restaurang. "Att få bli 100 år är en nåd. Kanske är det för att jag skött mig med maten, jag har aldrig rökt eller druckit sprit, det förstör kroppen", säger Gerda till tidningen som en tänkbar förklaring till sin uppnådda höga ålder. Hon tillägger senare: "åren går, det är bara att man följer med".

Det slumpade sig så, att på samma dag, den 22 april, fyllde även Rita Levi-Montalcini 100 år. Denna jubilar firade sin födelsedag med att i Rom hålla ett anförande inför European Brain Research Institute. Hon hävdade där att hennes hjärna duger lika bra idag som när hon var 20, tack vare alla erfarenheter hon samlat på sig. Efter mötet höjde den eleganta Rita dagen till ära ett glas skumpa tillsammans med sina åhörare. Om Gerda, med ålderns rätt, tycker att det är "bara att man följer med" så har Levi-Montalcini andra planer. "Det räcker inte med vad jag har gjort tidigare, det finns en framtid också", säger italienskan i en kommentar.

Rita Levi Montalcini föddes i Turin 22 april 1909. Som judinna tvingades hon under Mussolinis fascistregering att sluta på universitetet och inrätta ett laboratorium hemma i sängkammaren. "Jag skulle kunna tacka Mussolini som ansåg mig höra till en underlägsen ras", hävdar RLM idag. "Det fick mig att utveckla arbetsglädje, och idag spelar det ingen roll att det fick ske där hemma istället för på någon fakultet." Hon inskärper: "Above all, don't fear difficult moments. The best comes from them."

Rita Levi Montalcini tilldelades tillsammans med Stanley Cohen Nobelpriset i medicin 1986 för upptäckten av nervernas tillväxtfaktor (NGF). Idag är hon vd för European Brain Institute (EBRI), men hinner även med att sköta sin stiftelse med syfte att ge kvinnor i Afrika möjlighet att utbilda sig. Som om detta inte skulle vara nog är Rita Levi Montalcini sedan år 2001 senator på livstid i den italienska senaten (Benito, du skulle bara veta!), där hon kämpar mot nedskärningarna i forskningsbudgeten. "Jag är priviligierad som kunnat jobba så länge", säger RLM till tidningen Nature. "Om jag dör i morgon eller nästa år spelar ingen roll. Det är budskapet man lämnar efter sig som betyder något".

Gerda från Nykroppa och Rita från Turin, två kvinnor födda på samma dag för ett sekel sedan. Nu ser den ena tillbaka, den andra blickar framåt. Så olika livsöden, men med samma ödmjukhet inför gåvan att få ha varit med en stund längre. Grattis båda två, så här några dagar i efterskott!

"Tiny though she is, Rita Levi-Montalcini tends to command attention".

(Nature)
Bild från Wikipedia.

Människokloningen har ökat dramatiskt!

Den som händelsevis förirrar sig in på någon av kvällsdrakarnas hemsidor kan inte ha undgått att se de stort uppslagna kontaktförmedlingsannonserna. Där visas bilder på kontaktsökande, och det märkliga är att bilderna utan undantag visar riktiga a-exemplar utan en skräma i lacken! De kanske inte borde ha något besvär att knyta kontakter på köttmarknaden utanför förstasidan på Aftonbladet, och hade man varit det minsta konspiratoriskt lagd skulle man ha kunnat tro att bilderna var på fotomodeller. Men så går det ju inte till i vårt land!

I England har man kommit ännu längre - där visar man nu klonade människor! Annonserna till vänster fanns direkt under varandra på en stor tabloid, och flera av kvinnorna är till förväxling lika varandra, fast de bor i olika länder. Sålunda påminner Olga,22, från Ryssland väldigt mycket om sin ett år äldre medsyster Sweet från Ukraina. Eldiga Ginka, 40, också från Ryssland, visar sig ha en tvillingssjäl i Ukraina i form av Rödkatten, 41. I England har en 22-årig pianissa levt sina dagar utan att ha en aning om att hon har en kopia i Ryssland som kallar sig LuvYa. Jag är en flitig läsare av vetenskapssidorna, men ändå kommer det som en chock för mig att kloningen av människor kommit så här långt!

(Fotnot: ja, jag har bytt ut de övriga bilderna!)

Galleriet: "the answer is blowin´ in the wind"

Vid Crown Point utanför Burnley står sedan några år tillbaka konstverket "The Singing, Ringing Tree" (som lär vara döpt efter ett ursprungligen östtyskt barnprogram för TV,vilket på sin tid blev en stor succé i England). Skaparna av konstverket är arkitektbyrån Tonkin Liu, som drivs av Anna Liu och Mike Tonkin.
Konstverket består av 1000 "vinddrivna" stålflöjter som vinden spelar på, och varje besökare får alltså vara med om ett uruppförande (om det inte råkar vara vindstilla vill säga). Vid solnedgången kan kvällsbrisen höras spela en vaggvisa som når ända in till den avlägsna tätorten.
Vinden kan för övrigt vara en entusiastisk medhjälpare även i annat konstnärligt skapande! Holländaren Theo Jansen har gjort några fantastiska strandlevande skapelser med hjälp av plaströr och PET-flaskor, och den som är intresserad kan lyssna på hans egna beskrivning på hur det går till - det är ett häpnadsväckande konstnärligt skapande i gränsmarkerna mellan ingenjörsvetenskap och lekfull kreativitet. De här figurerna lever sitt eget liv i strandkanten, där de kan fås att undvika havsvågorna och att bita sig fast i sanden när vinden blir för tuff.
Intressant är att dessa lättfotade skapelser på sikt även kan komma att användas i nyttobringande verksamhet på våtmarker och annat underlag där hjulet kommer till korta. Kanske finns det fog i påståendet att Jansen på sätt och vis har uppfunnit hjulet på nytt?

Fotnot: länkarna uppdaterade 140209

En aha-upplevelse

Också en upplevelse... (Fri bild från Wikipedia)

Att investera i upplevelser gör människor lyckligare än att köpa saker", meddelar Vetenskapsradion apropå en pinfärsk psykologistudie från San Fransisco State University. "Det var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades", för att citera byrådirektör H.K. Bergdahl! Detta innebär att de som lyssnade på Handelns utredningsinstituts julklappstips förra året troligen gjorde en klokare affär än de som köpte den redan omoderna julklappsslipsen.

Här skulle jag dock pilla in en liten brasklapp! Är det inte positiva upplevelser man avser? En "upplevelse" kan också vara att sitta i bilkö vid Tingstadstunneln i rusningstrafik, eller ligga på spikmatta (alla kan väl inte gilla det?), men i så fall tar jag nog hellre en pryl, tack!

Det visade sig i alla fall att studieobjekten tyckte sig få bättre utdelning av att t.ex. äta ute (en halv special på Heden?) än av att köpa på sig prylar, vilket väl skall ses som ett uttryck för att Karl-Bertil Jonssons anda fortfarande vilar över vårt avlånga land. Adressaterna fick ju uppleva hur K-B gav bort deras prylar, och nog verkade de enbart lyckliga över det, so shame on you, Ms Löwengrip!

Som Vetenskapsradion så vackert får till det på slutet: "Enligt forskarna bakom studien kan förklaringen vara att upplevelser tillfredställer behov av social samhörighet och av att känna sig vital och levande på ett sätt som materiella ting inte gör". Kör till slumkvarteren!

"Citius, altus, fortius"

Pierre du Coubertin framför "The human androgen receptor bound to testosterone"

"Det öppnar väldiga perspektiv om man i framtidens idrott också får räkna med preparat, särskilt framställda för att gynna prestationen. "

Ivar Lo Johansson: "Jag tvivlar på idrotten" (1931).

Nej, jag vet - ingen besökare här är intresserad av OS! Snart är jag nog inte det heller: det enda den svenska truppen lyckats kasta på brottarmattan är en medalj, i simningen sprack såväl medaljförhoppningar som höghastighetsdräkter, och svenska aktiva som slagits ut slog upp öl på läktaren som tröst. Små pinsamheter, men det är inte det som fått mig att liksom Ivar Lo tvivla på idrotten. Nej, det var t.ex. igår när den unge Jamaicanen Usain Bolt utklassade motståndet och satte världsrekord på 100 meter, trots att han sista biten av loppet sprang sidledes som en krabba och dunkade sig själv i bröstet. Hur är det möjligt? Dessvärre smyger sig tankarna över en att han var dopad, och blotta misstanken är nästan lika förödande som om den senare besannas, för det visar hur intimt förknippad elitidrotten blivit med doping i vårt tänkande.

Eller som idag: när ryskan Gulnara Galkina Samitova vunnit guld på 3000 meter hinder och blivit den första kvinnan under nio minuter på distansen ville man ju så gärna glädjas med henne där hon stod på prispallen och blinkade bort glädjetårarna, men istället tänkte man på de tolv dopade ryska atleter som inte får vara med i OS på grund av dopingavstängningar, av vilka fem stoppades när de redan var på väg till Peking. Vilka vägar löper trådarna i det ryska kontaktnätet? Den frågan poppar upp även beträffande Valerij Bortjin, som trots att han är ung redan hunnit vara avstängd för doping, och experterna förklarar att han fortfarande är gynnad av de preparat han då intog. Bortjin vann 20 km gång för några dagar sedan.

Grekerna är alltid "pålitliga" i sådana här sammanhang, och har redan fått två av sina aktiva hemskickade för att de dopat sig. Idag tog en grekiska medalj i tresteg, och genast tyckte jag mig se märkliga maskulina drag hos henne. Men tänk om hon aldrig varit i närheten att dopa sig, utan tränat hårt och ärligt i hela sin karriär? Skall man då hytta finger åt oss som tänker "ingen rök utan eld", eller åt hennes lagkamrater som svikit sina kompisar genom att dopa sig?

Usch ja, listan över fuskare kan göras lång, listan av sådana man misstänker ännu längre. Och på en fångvårdsanstalt i Texas avtjänar femfaldiga OS-medaljören 84868/054 Marion Jones just nu ett fängelsestraff för sitt dopingfifflande.

Dessvärre kommer nog allt fler av oss sportfånar att vända elitidrotten ryggen, eftersom utvecklingen på något märkligt sätt alltid går snabbare på fuskarsidan än på forskarsidan. Själv avstod jag från en del av sändningarna från friidrottstävlingarna i eftermiddag för att istället titta på ett program om polarvargar. Det var mycket mer spännande!

Den diskreta hjälparen

"Ingen mening mä å prat!"

“Intuition becomes increasingly valuable in the new information society precisely because there is so much data.” ~ John Naisbitt.

Eftersom jag tror mig vara en intuitivt lagd person blev jag intresserad av att i ett pressmeddelande från Linköpings universitet läsa att intuition kan förklaras enligt en ny avhandling i didaktik. Forskaren Lars-Erik Björklund menar i den att det finns en neurobiologisk förklaring till hur erfarenhetsbaserad kunskap uppstår.

Det var för några år sedan som vetenskapsmännen upptäckte att vår hjärna använder sig av dubbla system när den tar emot och bearbetar sinnesintryck, ett medvetet och ett omedvetet. Det omedvetna systemet lagrar sina intryck i vad som kan jämföras med en bilderbok, där våra samlade erfarenheter infogas kontinuerligt. Till bilderna fogar det undermedvetna en liten kommentar av typen "bra" eller "dåligt". När det uppstår en situation som relaterar till någon av bilderna i "boken" bläddrar det omedvetna blixtsnabbt fram bilden och överlämnar den diskret till oss som ett tips om hur vi kan lösa problemet. Speciellt när vi ställs inför flera val och vid informationskorsningar är den här reaktionen oss till stor hjälp.

De här minnena ligger separerade från våra vanliga minnen, och vi kan inte berätta om dem för vi vet inte att vi har dem. Det är först när de känner igen någonting som vi får den där magkänslan eller den här idén hur vi ska hantera eller agera, förklarar Lars-Erik Björklund för Vetenskapsradion. En person som förlitade sig på sin intuition var enligt Björklund Ingemar Stenmark. ”Hä gå int å förklar för den som int begrip”, mina ben tänker fortare än jag”, kunde Stenmark säga, och han verkade faktiskt agera i enlighet med det. Satt i relation till det framstår "Dä ä bar´å åk" som något mer än en klyscha...

Som amatörtyckare i ämnet kan man ju spinna vidare och fundera över det välkända uttrycket att "livet passerar revy" när vi utsätts för en krissituation eller ligger på det yttersta. Kanske är det helt enkelt intuitionen som bläddrar febrilt i sitt album för att hitta något som passar för att lösa situationen, och som till slut slänger upp hela albumet i ren desperation? Prosaiskt lagda läkare hävdar förstås att det i det fallet rör sig om att syretillförseln till hjärnan stryps, så att det uppstår hallucinationsliknande tillstånd. Fast jag har själv upplevt den här "revyn" vid tre tillfällen, en gång i tidig barndom då jag ramlade ner från en tunna, och i det korta fallet såg jag mitt då så korta liv flimra förbi innan jag landade. Totalt oskadd, så någon syrebrist lär jag inte ha drabbats av! Något senare berättade en kamrat att han också haft en "revyföreställning", i hans fall tror jag att det hände i samband med en cykelvurpa, men det tog många år innan jag fick veta att det här är ett allmänkänt fenomen. Fast nu tror jag visst att jag kommit en bit O.T? Intuitionen säger mig åtminstone det...