I februari 1960 spårade jag ur för en dag och blev som nybliven 12-åring den kanske första näthataren. Eftersom det varken fanns persondator eller nät på den tiden fick jag dock i stället hålla mig till blyertspenna, och lika bra var det...
De senaste veckorna har näthatet varit ett hetare debattämne än kanske någonsin tidigare. Inte bara mediapersonligheter träder fram och berättar om hur de kränkts i olika sammanhang, utan även idrottare vittnar om hur de råkat ut för nedsättande kommentarer och t.o.m. dödshot. För den tyska skidskytten Magdalena Neuner gick det så långt att hon valde att avsluta sin karriär som 25-åring. Inga hyllningar i världen uppvägde det faktum att hon upplevde känslan av att "det finns någon därute som hatar mig". Den amerikanske basketbollspelaren Royce White beskriver liknande upplevelser. Han skriver "Även om vi försöker intala oss att det bara handlar om människor vid en datorskärm så är de våra grannar. De sitter vid datorskärmar på skolor och sjukhus, de jobbar i Washington. Det är riktiga människor. Hur länge måste detta hålla på innan vi erkänner att här händer nåt väldigt oroväckande. Jag tycker det är oroväckande om en enda person skriver 'Dra åt helvete, gå och dö'. Men det handlar om hundratals tweet, tusentals. Jag ser många som är mentalt störda utan att få hjälp. Jag läser deras tweet och ser att dom inte bara skriver till mig, dom skriver till alla möjliga. Om nån hotar mig fem gånger på sju minuter för att jag spelar för ett lag som dom inte håller på... det är inte okej. Det tyder på mentalsjukdom. Och även om dom säger 'men jag älskar mitt lag in i döden' betyder det bara att dom lägger för stor vikt vid underhållning. Man mår inte bra av det."
Skidstafett är en spännande gren, som ofta kan innebära snabba omkastningar i ställningen om någon av lagmedlemmarna har en sämre dag. Inte minst kan detta hända om loppet avgörs på hög höjd, som fallet var 1960, då OS gick av stapeln i Squaw Valley, USA när jag var tolv år gammal. Allt hade börjat så bra när Lars Olsson hade hemfört första sträckan. Den tystlåtne "Finnskoga-Lasse" var något av idol bland grabbarna där hemma i samhället, inte minst förstås för att han var värmlänning liksom vi. Men så på andra sträckan hände något; den svenske deltagaren klappade ihop totalt och tappade över tre minuter på sträckan, och sedan hjälpte inte fenomenala svenska insatser på de återstående sträckorna, Sverige fick knappt stryk av Ryssland i striden om bronsmedalj.
Jag minns fortfarande skamset hur jag i ilskan rev ner skolschemat på väggen och skrev "jävla NN (namnet)" med blyertspenna. Min far (själv gammal elitidrottare för övrigt) hörde att jag var upprörd, så han kom in på mitt rum och såg lappen jag skrivit. "Hördu du, så där skriver man inte!", förklarade han strängt. "Killen försökte göra sitt bästa, och han är säkert mer förkrossad än någon annan att det inte höll." Efter en stund insåg jag hur dumt jag burit mig åt, så jag suddade ut min kommentar och satte upp schemat på väggen igen. Men varje gång en idrottsman misslyckas och jag läser alla hånfulla och bittra kommentarer på nätet (av personer ofta betydligt äldre än tolv år) så tänker jag att om det funnits Internet 1960 så hade jag nog skrivit av mig där i stället för på en papperslapp. Så vad man skulle kunna önska idag är att även personerna bakom dagens elaka kommentarer liksom jag den gången hade någon som konfronterade dem med deras intolerans. Det kan bli en lärdom för livet!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar