Om arvssynden, eller "vem tror du att du är?"

"Jag har fått nog nu
Vi hade en tid som stod still
Men allt är över nu
och äntligen gör jag som jag vill
Hör du det, nu gör jag som jag vill!"

(Marie Fredriksson: "Vem tror du att du är?")

Just nu går det en programserie på SvT där kända människor får hjälp av släktforskare och arkivarier att lära känna sina förfäder. Att just kändisars släkt har ett stort "allmänintresse" vet den som tidigare besökt sajten Anbytarforum, där diverse berömdheters förfäder var en populär tråd innan datainspektionen satte stopp för publiceringen ("... på sidan har funnits flera känsliga rubriker kring etniska grupper som judar och romer, kändisar och även brottslingars släktled", som media uttryckte det den gången).

Hittills har vi bara sett det första avsnittet (av 6) i serien, där en entusiastisk Helena Bergström fick veta mer om sin farmor, ett program som säkert lockade fler att börja släktforska (även om det fanns undantag!). "Men sitt kvar framför apparaterna", som man säger numera, för det kommer mera! I förhandsreklamen får vi t.ex. veta att "Perellis släkting var en mördare". Till Aftonbladet säger stjärnan att "det är inte roligt med mördare i släkten, men det är inget jag går och tänker på varje dag".

Vidare får vi enligt förhandsreklamen veta att Thomas Bodströms morfars bror var "en lösdrivare och fängelsekund" , att en eventuell förfader till Magnus Härenstam "satte på en kvinna ur allmogen under resan", och vi lockas fundera över huruvida Susanne Ostens pappa var "motståndsman, desertör eller jude". (Fattig bonddräng göre sig väl inte besvär i dessa sammanhang...)

Ja, hittar vi i vår tur inte någon kändis i släkten kanske vi åtminstone kan hitta någon missgärningsman? En av anledningarna till att jag själv en gång började släktforska var ett rykte att en förfader i vår så hästintresserade släkt hade hängts för häststöld. Dessvärre verkar just det ha varit en släktskröna, och med undantag av två avlägset befryntade kvinnor i Värmland respektive Amerika som råkat krydda makarnas mat med arsenik så har släkten varit närmast pinsamt skötsam. Jag behöver väl därmed inte bära solglasögon för att dölja skammen över släkten - det där med arvsynden som det står om i katekesen tror jag inte ett dugg på! Jag skulle inte skämmas om jag så råkat vara barnbarn till Hannibal Lecter...

Min egna kriminella bana inskränker sig till böter för att jag vid ett tillfälle framfört fordon utan att ha lindat in mig i säkerhetsbälte - nog så allvarligt! För övrigt härstammar de båda giftmörderskorna från lilla Kila i Värmland. Jag funderar på att börja forska om matkryddningstraditionerna på den orten.

P.S. Bilden föreställer Caligula. (Skulle inte förvåna mig om han är släkt med diverse kändisar!)

Kruka söker växt

I veckan var jag ute och åt lunch med en kollega på jobbet. På vägen till restaurangen passerade vi en blomsteraffär. Utanför affären stod flera stora zinklådor som hon föll för. De var perfekta för den som har trädgård eller uteplats, och priset var facila femtiolappen styck. När vi kom tillbaka efter att ha ätit hade (givetvis...) någon varit framme och köpt lådorna. Men då föll min blick på en keramikurna som också kostade 50 kronor. Prislappen inuti var på 950:-, och även om den hade några små färgavskrap så vaknade shopaholicen i mig, så det blev affär.

Nu står den 75 cm höga mörkröda pjäsen på min nyrenoverade balkong och väntar på att tas i bruk. Jag är inte säker på vad den skall fyllas med, häng- eller klätterväxt, men jag funderar lite grann på kaprifol, eller kanske humle. Nu hör det till saken att min balkong har ganska mycket eftermiddagssol, så det får inte vara någon skuggälskande växt. Om någon hortikulturell människa letar sig till min blogg är jag idel öra för eventuella tips på lämplig planta!

Galleriet: ha tiden i minne!

Det var år 1931 som Salvadore Dali, då 27 år gammal, målade sitt vykortsstora verk The Persistence of Memory. SF-författaren JG Ballard skriver så här om bilden i The Guardian 2007: "Dalí's masterpiece and, I believe, the greatest painting of the 20th century is The Persistence of Memory, a tiny painting not much larger than the postcard version, containing the age of Freud, Kafka and Einstein in its image of soft watches, an embryo and a beach of fused sand. The ghost of Freud presides over the uterine fantasies that set the stage for the adult traumas to come, while insects incarnate the self-loathing of Kafka's Metamorphosis and its hero turned into a beetle. The soft watches belong to a realm where clock time is no longer valid and relativity rules in Einstein's self-warping continuum.

What monster would grow from this sleeping embryo? It may be the long eyelashes, but there is something feminine and almost coquettish about this little figure, and I see the painting as the 20th century's Mona Lisa, a psychoanalytic take on the mysterious Gioconda smile. If the Mona Lisa, as someone said, looks as if she has just dined on her husband, then Dalí's embryo looks as if she dreams of feasting on her mother."

Själv kommer jag mest att tänka på tidvatten när jag ser klockorna på tork...

Anledningen till motivvalet är förstås rätt självklar: det är ju dags att ställa om till sommartid, en natt då det väl fortfarande kommer att vara köldgrader i en stor del av landet. Vid varje tillfälle när det är dags att ställa om klockorna återkommer den eviga frågan: "framåt eller bakåt"? För min del har jag inga problem med tidsuppfattningen sedan jag lärde mig att på våren ser vi fram emot sommaren och då ställer vi fram visaren, och på hösten ser vi tillbaka på sommaren och följdaktligen drar tillbaka visaren. Andra tänker på trädgårdsmöblernas utplockande respektive magasinering på vår och höst, och Lillan har tipsat om att i engelskspråkiga länder har man ramsan "Spring Forward, Fall Back" till hjälp.

Bangalore Dagblad?

"I india land bak Himalaya strand,
där händer det konstiga saker ibland"

Pasadena är en välmående stad med ungefär hälften så många innevånare som Malmö kommun. Den är belägen i San Gabriel Valley, Los Angeles County i Kalifornien. Staden har bl.a. en trevlig nätsajt som heter Pasadena Now, med 25.000 besökare i veckan. I det senaste numret kan vi bland mycket annat läsa om ortens historiska arkitektur, om typiska amerikanska välgörenhetstillställningar på lokal nivå och om en konstvernissage i staden. På hemmaplan tycker man att Pasadena Now fungerar bra, även om någon tycker sig ha märkt att sajten saknar riktig kapacitet att gå på djupet i aktuella lokala frågor. Det senare är kanske inte så underligt, då sajten är "outsourcad" till Mumbai och Bangalore i Indien, där den produceras av lokala skribenter!

Nu finns det en och annan inom journalistkåren här hemma som är tacksam för att engelskan (ännu) inte är vårt huvudspråk. Indien och Pasadena kan låta avlägset i våra öron, men då är det bara att kasta blickarna på grannlandet Norge. Där säger nämligen teknologidirektören Petter Ole Jakobsen på det Bergen-baserade grafikbolaget Vizrt till norska E24 att "vi tjener på pairavisenes død". Han tillägger sedan att papperstidningarna inte kommer att dö, men att de har svårt att klara det faktum att 70% av kostnaderna består av tryck och distribution, något som nätmedia ju klarar sig undan. Jakobsen säger att papperspressen inte kan fortsätta som nu så länge till. Kanske dags för någon redaktion i Punjab att börja brusha upp norskan? Ett tips : "avisa", "tidene" och "budstikke" kan vara bra namn att träna på...

Oumbärlighetens välsignelser och förbannelser

Redan vid senaste tusenårsskiftet visste initierade bedömare att amerikanska sjukan var över oss. Det hotades med att att våra halvgudar till direktörer skulle bege sig utomlands och lämna landet i träda om de inte fick sina "skäliga" (=ohemula) ersättningskrav uppfyllda. Trots att talet om de förträffliga direktörerna förstås visade sig vara en myt lyckades man ändå sticka huvudet genom alla lönetak som fanns. "Sanningen är att det inte behövs miljoner, optioner, pensioner och andra förmåner för att få vettiga människor att göra ett bra jobb" skrevs det redan 2002, men det hjälpte föga då, lika lite som idag.

Snikenhetens dynastier som kommer att glänsa under århundraden framåt föddes, adelsläkter som de la Gardie och Wrangel vandrade ut ur sina sörmländska gods och ersattes av nyrikedomen. Nu är det ätterna Dahlbäck, Ramqvist, Braun, Schörling och Persson som kommer att njuta av en ljus framtid under ekars ljuva grönska vid Sörmländska gods och herresäten.

Lika övertygade om sin förträfflighet och oumbärlighet som direktörerna tycks styrelseproffsen vara. Att samla på sig många styrelseposter har fram till idag setts som mycket meriterande för näringslivets och politikens höjdare. Så sent som i höstas kunde vi på sajten Webfinanser ta del av vad en doktorand i ägarstyrning tyckte var viktigt vid en styrelsesammansättning. "Synen på styrelsesammansättning är alltför förenklad idag", säger Jenny Helin. "Man stirrar sig blind på kompetenser och att hitta ”styrelseproffs” och glömmer de viktigaste frågorna – brinner personen för företagets vision och känner man sig bekväm tillsammans? En styrelse blir slagkraftig när dialogen mellan deltagarna står i fokus vid sammansättningen." Att "brinna för företagets vision" låter vackert, men kan lika gärna vara en läpparnas bekännelse. Minst lika intressant är då att man skall känna sig "bekväma" tillsammans och ha en "bra dialog". Och det är väl där någonstans som skon klämmer? Livet i styrelserummen har blivit som ett slags logeväsende, dit man får tillträde genom personliga rekommendationer - "You scratch my back and I'll scratch yours". För företag och koncerner som vill slippa alltför engagerade styrelsemöten måste det kännas tryggt att ha sådana vid bordet som inte har tid eller ork att fördjupa sig i sitt uppdrag. Det räcker ju så bra att få pusta ut en stund och bli grundlurade tillsammans med likasinnade. "Jag accepterar den förklaring jag fick och ingen annan i styrelsen ställer några frågor. Skall vi gå och äta då?"

Ett av våra mesta (värsta?) styrelseproffs genom alla tider, Rune Andersson, säger i KvP angående Wanja Lundby-Wedins många styrelsuppdrag att " det verkar orimligt tufft att sitta i 24 styrelser, som Wanja Lundby-Wedin.Man hinner helt enkelt inte med. Särskilt inte om man dessutom har ett krävande heltidsjobb." Då känns det ju bra att WLW nu beslutat sig för att sovra bland uppdragen (vilken rolig slump det blev då hon behåller dem som hon tjänar pengar på!). I dessa tider när vi behöver en stark motkraft mot kapitalets arrogans skulle det kännas bättre med en LO-ordförande som platsar på listan över "Sveriges 49 bråkigaste kvinnor", än en som låter sig bländas av makten och blir ihågkommen för att ha svikit arbetarrörelsens ideal. "Jag har fått ett förtroende från medlemmarna. Jag kan inte svika det förtroendet”, säger WLW i ett uttalande till LO-tidningen angående ropen på hennes avgång. Idag förefaller det som en bevingad klyscha.

"Lägg märke till hur hastigt fackets pampar ändrar stil!
Man riktigt ser hur sosseglöden falnar!"
(Ronny Åström: "Pssst! Lunchen väntar på Stadshotellet" (ur "Den ensamma människan" 1976)

När åt Du cormarye senast?

Wilhelm Erövrarens festmåltid. Från Bayeuxtapeten.

Nej, oroa dig inte - jag är varken den elake, nakne eller hemlige kocken! Mitt bästa recept är fortfarande "stoppa 60 kronor i fickan. Gå till gatuköket. Beställ en hel special. Tillsätt senap och ketchup samt krydda efter behag. Dryckesförslag: pucko. Betala."

Men att läsa om mat ger varken skär- och brännskador eller samlar mycket disk, och nu på morgonen har jag kunskapat lite i medeltida mat. Skall man tro experterna så skilde sig medeltidens mat förvånansvärt lite från vår, sedan beror det ju på var man befann sig - pörte eller slott gjorde ju sitt till, men den skillnaden finns ju även i dag. Vid årets första kungamiddag t.ex. åt de 160 inbjudna matvraken " lättrökt tonfisk med löjrom från Kalix, granatäppeldressing och blomkålsconfit, därefter stekt rödingsfilé med svart tryffelrisotto och rödbetssky samt oxfilé med stjärnanissky, potatis glaserad med gräslökscrème och portvinskokt minirättika. Till sist serverades exotisk dessert med rostad kokossorbet, passionsfrukt och ananas". Vinlistan är sekretessbelagd, men det var gissningsvis inte spanskt lantvin. (Hos familjen Karlsson i Lövgärdet åt man samtidigt en fet variant av isterband, extraprisnedsatt potatissallad och rödbetor a lá Willys. Till detta drack man en rumstempererad Åbro 3,5.)

Åter till vår medeltidsrätt coremarye då! Läs detta först: "Take Colyandre, Caraway smale grounden, Powdour of Peper and garlec ygrounde in rede wyne, medle alle þise togyder and salt it, take loynes of Pork rawe and fle of the skyn, and pryk it wel with a knyf and lay it in the sawse, roost þerof what þou wilt, & kepe þat þat fallith þerfro in the rosting and seeþ it in a possynet with faire broth, & serue it forth witþ þe roost anoon".

Om det inte klarnade efter det så får vi göra som alla fuskkockar på TV- förenkla det hela! Här är en dagsfärsk 1400-tals corymarye:

1.5 kg skinn- benfri Pork Loin Roast
("Pork loin är en utskuren bit fläskkött, längs med toppen av revbenen på grisen. Finns oftast färdigmarinerat, bara att kasta på grillen", enligt en nätkälla. Vi gör det dock mera köksmästarvärdigt...)
1/2 flaska rödtjut
1/2 k kycklingbuljong
1/2 kopp vatten
1-2 klyftor krossad vitlök
1 tsk corianderpulver
1 tsk salt
1/2 tsk peppar
1/4 tsk kummin

Nu börjar det roliga!

1. Blanda ihop kryddor, vin och vitlök.
2. Stick hål i köttet och marinera i åtminstone två timmar (eller i kylen över natten).
3. Värm upp ugnen (den biten klarar jag!)
4. Ugnsstek köttet. (Tid och temperatur efter spisens egenskaper.)
5. Blanda sås och fett från stekfatet, tillsätt kycklingbuljongen samt vatten och sjud upp som en sås.
6. Skär upp, töm såsen över köttet.
7. Garnera gärna med några corianderblad.

Vad kan väl passa bättre till denna maträtt än ett vin som heter Allegro Primitivo? (32412)
Musikförslag: "engelsk dans" på harpa.

Brasklappar (läs gärna först...)
1. Läs receptet på engelska och rätta till alla fel som blivit genom min översättning.
2. Känner du för ett litet modernare upplägg, gör så här istället!
3. Sket det sig ändå så testa detta nästa gång...
4. Släng dig i väggen Morberg!

Människokloningen har ökat dramatiskt!

Den som händelsevis förirrar sig in på någon av kvällsdrakarnas hemsidor kan inte ha undgått att se de stort uppslagna kontaktförmedlingsannonserna. Där visas bilder på kontaktsökande, och det märkliga är att bilderna utan undantag visar riktiga a-exemplar utan en skräma i lacken! De kanske inte borde ha något besvär att knyta kontakter på köttmarknaden utanför förstasidan på Aftonbladet, och hade man varit det minsta konspiratoriskt lagd skulle man ha kunnat tro att bilderna var på fotomodeller. Men så går det ju inte till i vårt land!

I England har man kommit ännu längre - där visar man nu klonade människor! Annonserna till vänster fanns direkt under varandra på en stor tabloid, och flera av kvinnorna är till förväxling lika varandra, fast de bor i olika länder. Sålunda påminner Olga,22, från Ryssland väldigt mycket om sin ett år äldre medsyster Sweet från Ukraina. Eldiga Ginka, 40, också från Ryssland, visar sig ha en tvillingssjäl i Ukraina i form av Rödkatten, 41. I England har en 22-årig pianissa levt sina dagar utan att ha en aning om att hon har en kopia i Ryssland som kallar sig LuvYa. Jag är en flitig läsare av vetenskapssidorna, men ändå kommer det som en chock för mig att kloningen av människor kommit så här långt!

(Fotnot: ja, jag har bytt ut de övriga bilderna!)

Ett träsktrolls lördag

Före och efter.

En skvätt vin till den wokade kycklingen. En fesljummen gingrogg. Miss i andra V75-loppet. En digitalkamera. Mer behövs det inte för att förvandla sig till ett träsktroll. Lika bra att passa på att avreagera sig samtidigt, sedan tänker jag vara Prins Charming resten av månaden. (Hur många dagar är det kvar?)

Dagens största snedtändning får jag när jag möter Expressens rubriker på stan. "Elisabeth tvingas fly. Fotograferna avslöjade hennes hemliga gömställe." Hur lång tid tar det innan det kommer en bild i Expressen på fotograferna utanför hennes "hemliga" gömställe, alla givetvis där för att fotografera varandra? Och när kommer motiveringen om "allmänintresse" och att "när alla andra publicerar bilder måste vi också göra det". Jag vill inte vara "Elisabeth" med denna lidande människa - jag vill att hon skall få vara i fred!

Hur länge dröjer det innan veckotidningarna erbjuder läsekretsen att virka Elisabeths överkast som pappan våldtog henne på? När får vi läsa receptet på knödeln som gubben höll barnen vid liv med? Och när kommer skvallerpressen med "Elisabeths nye man" (kanske en farbror - det skulle ju sälja bra!)...

Nej, gråterskorna i pressen äcklar mig, och att låta Sven-Erik Alhem stå för en brasklapp känns bara patetiskt. Han skriver: "Jakten på Fritzl´s offer måste upphöra!" Ja, var så god Expressen, bollen är er! (Samtidigt kan ni gärna skrota genitivapostrofen i Alhems rubrik ovan.)

Kung av ett krympande rike

"En dag, berätta några polarfarare, dödade vi en isbjörn, som flere månader hade bevakat vår bostad; då vi öppnade honom funno vi i djurets mage ingenting mer än en klädesbit, som vår skräddare kastat ut med annat skräp. Flere andra björnar, som vi likaledes dödade, hade helt och hållet tomma inelfvor; andra hade icke förtärt annat än vatten och hafsväxter, en diet, som endast hungern kunnat tvinga dem att välja. Korteligen, det är ett sorgligt lif, som dessa djur föra, nödgade att oaflåtligt gå och söka efter sin föda i denna verld af is och mörker; ett rof för fruktansvärda snöstormar, som endast klipporna kunna ostraffadt trotsa, en lekboll för tusentals anfall af denna nyckfulla natur med isar, som utan uppehåll stöta tillsamman eller hopa sig i fruktansvärda massor; omgifna af förrädiska klyftor, eller hotade att när som helst föras ut i öppna hafvet af ett isstycke som lossnar och lemnar sitt landfäste. I sanning, den europeiska bruna björnen för ett det behagligaste lif i jemförelse med sin kusin i höga norden."
- - -
"Det händer äfven ofta vid slädfärder, då manskapet hvarken har tid eller möjlighet att anställa jagt, att truppen passerar förbi en eller flere björnar, som då stanna på endast några stegs afstånd, utan att i sin ställning röja annat än nyfikenhet och öfverraskning. En annan gång nöja de sig med att göra en rund omkring tåget, med hufvudet oaflåtligt vändt deråt. Så hände sig en gång, att vår doktor, som med sin släde, befann sig på återväg till fartyget, helt oförmodadt fick eskort af en stor isbjörn. Det var endast våra rop som föranledde doktorn att vända sig om, och då upptäckte han med öfverraskning, hvilket farligt sällskap han hade."
(Svenska Familjejournalen 1875)

"Dagens Nyheter har en artikel om hur isbjörnen Knut åt en födelsedagstårta. Sen Al Gore kom med sin bluffbild om den "drunknande" isbjörnen har klimatvänstern tagit isbjörnen som någon symbol för ett djur som kommer att utrotas av (den påhittade) kommande katastrofala uppvärmningen.

Men isbjörnen är ett av de farligaste djuren på jorden. För isbjörnen är människan helt enkelt mat. Ingen människa med förståndet i behåll ger sig ut i isbjörnsrika trakter utan ett vapen."
(Citat från svensk blogg anno 2008.)

Fotnot: Inslaget från YouTube har bytts ut eftersom det inte längre fanns tillgängligt. Samtidigt har länkarna setts över (140114).

I eftertankars kranka blekheter

Observera! Uppgifter om att ovanstående animation av Alli Sadegiani bygger på iaktagelser från personaltoaletten på något av våra större förskingringsbolag är rent förtal. Så sketna toaletter har de inte!

Tävlingar är alltid kul! Idag gör vi som man gjorde innan Jeopardy - jag ställer frågan och du ger svaret. Och frågan är: ett eller flera av följande citat skall bort. Vilket/vilka?

"Sätt en skurk i rampljuset och han kommer att handla som en hederlig man." (Napoleon I)

" Jag kan inte nog betona hur fel detta har blivit." (Näringslivsprofil)

"I denna svåra stund för oss alla gäller det att idka sammanhållning." (Statsminister)

"UTC Chairman: Spending was effort to save marriage."(International Herald Tribune)

"Moraliskt agerande, exempelvis, brukar ju framhävas som en unikt mänsklig egenskap. Men i dag är det välkänt att moraliskt agerande uppstår hos varje grupplevande, intelligent art - schimpanser lika väl som människor. Gruppen är en arena för förhandlingar och ömsesidighet, och varje individ försöker påverka sin omgivning och få återkopplingar på hur hans eller hennes uppförande påverkar andra. Ur denna dynamik uppstår så småningom ett "socialt kontrakt", en moralkodex som gör att gruppen fungerar rimligt väl just som grupp". (Torbjörn Fagerström, biolog.)

"Också en rent moralisk handling utan tanke på någon omedelbar och synlig effekt kan med tiden, gradvis och indirekt, visa sig bli politiskt signifikant". (Václav Havel)

"Right before me, signs implore me
Help the needy and show them the way
Human kindness overflowing
I think its gonna rain today"

(Randy Newman)

Galleriet: kvinna med många namn

Återigen ett kvinnoporträtt i galleriet, och sällan har väl en medlem av en regentfamilj skildrats så fri från fasadputs? Kvinnan på bilden är nämligen kejsarinnan Teresa Cristina Maria Josefa Gaspar Baltazar Melquior Januária Rosália Lúcia Francisca de Assis Isabel Francisca de Pádua Donata Bondosa André d'Avelino Rita Leodegária Gertrudes Venância Tadéia Espiridião Roca Matilda de Bourbon-Sicílias e Bragança, eller, till vardags, Teresa Cristina Maria de Bourbon-Sicílias e Bragança (1822-1889).

Teresa gifte sig 1842 med sin kusin, den unge kejsaren Dom Pedro II av Brasilien, vars tid som regent betecknas som en guldålder i landets historia. Det var under hans regim som slaveriet avskaffades i Brasilien, och kejsaren stred också för att hålla militären utanför makten, vilket slutligen kom att leda till att kejsarfamiljen drevs i exil.

Teresa å sin sida sägs ha varit en lugn och behaglig kvinna med breda kulturella intressen. Under hennes tid som kejsarinna strömmade representanter för kultur och bildning till Brasilien. Målare, musiker, professorer och botaniker välkomnades till det kejserliga hovet, där det inte sällan hände att kejsarinnan själv underhöll med sång och musicerande.

År 1889 tog dock lyckan slut, när Pedro, Teresa och deras barn fängslades och förnedrades, innan de fick gå i landsflykt till Portugal. Kejsarinnan tog in på ett billigt hotell i Porto där hon senare insjuknade. En tillkallad läkare kunde bara konstatera att hon var bortom all hjälp, och hon avled den 28 december. Hennes make Pedro (död i paris 1891) donerade en samling med 48.000 volymer till Brasiliens nationalbibliotek, med förbehållet att samlingen skulle heta Collection Teresa Cristina Maria. Den har senare förklarats som världsminne av Unesco.

Kejsarinnan begravdes först i klostret São Vicente de Fora i Lisabon. När bannlysningen av den kejserliga familjen hävts flyttades hennes kvarlevor 1921 till Metropolitankatedralen i Rio de Janeiro, varfrån president Vargas år 1939 lät flytta hela Pedros familj till det kejserliga mausoléet i Petrópolis.

Konstnären bakom tavlan, Vicente Pereira Mallié, finns det tyvärr inte så mycket uppgifter om på nätet. Man vet dock att han föddes 1832 och en populär målare i Brasilien under senare delen av 1800-talet. Hans far kom från Italien, och var själv konstnär.

P.S. Kommer apropå de många namnen att tänka på en gammal göteborgshistoria (Geigert?). Det var inskrivning i skolan, och när turen kom till en av gossarna att skriva in sig frågade fröken vad han hette.
- Jag heter Napoleon Caesar Balthazar Hannibald Leopold Karlsson.
- Oj, det var många fina namn, och vad kallas du då?
- "Kôrven"...

Portar

Ser att Smulan skriver på sin blogg att portar är ett aktuellt ämne på nätet just nu. Passar då på att plocka över ett inlägg från Tankehållplatsen, med några intressanta kinesiska portar hämtade på mongabay.com (fria bilder!). Klicka på bilden för större format.

E.G.G. for President!

Erik Gustaf Geijer 1783-1847

"När vi säger att vi inget har att lära av historien visar vi att vi inget har lärt av historien." (Inte Erik Gustafs ord, men jag är säker på att det var vad han tänkte...)

Avstod från kvällens Melodigyckel och ägnade mig istället att söka på nätet bland Erik Gustaf Geijers efterlämnade analyser, i brist på några nu levande krönikörer med samma tankeskärpa (Lena Mellin må ursäkta!). Ganska snabbt bläddrade jag fram något som lika gärna kunde ha varit skrivet idag om läget inom försvarspolitik som i samhället i stort. Så här skrev Geijer den gången det begav sig, i en bekräftelse på att allt går igen:

"När nu i ett samhälle alla de moraliska kroppar, hos hvilka den lagliga myndigheten bör finnas, och av hvilka den bör utöfvas, förlorat deras anseende i nationens ögon, och til en del verkeligen mist den styrka de äga borde, så kan man lätt föreställa sig huru i detta samhälle tillgå måste. Så har ock hos oss verkeligen tillgått.

Det enskilda interesset har blifvit rådande öfver det allmänna; enskiltas beqvämligheter öfver Rikets tjänst; egen vilja öfver embetsmäns bud och befalningar. Dertill har stött en förvirring i vårt penningeväsende, som lätteligen kan bevisas vara af allt det föregående upprunnen, men som af sig födt en aldrig tillförne i Sverige sedd dyrhet på all ting; en otillräcklighet af Cronans inkomster emot dess behof, och följaktligen en förlägenhet hos Regeringen, hvarutur den på intet sätt igenom reda kunnat.

Jag kallar förlägenhet hos regeringen, då den måste se rikets tarfvor i de oundgängligaste delar brista; se att fästningar och försvarsverk luta till undergång; att hela arméen är obevärad och intet enda regemente försedt med dess nödigaste behof; att försvarsverket till sjös är lika förfallet som till lands, då de gamla skeppen ej kunnat underhållas, nya ännu mindre byggas, och alldeles inga medel finnas till utrustning och excercis…” (Att han inte skrev något om flygvapnet får vi kanske ha överseende med?)

Tänk om Geijer levat idag - vilken självklar förste president vore han väl inte (och vilket uppsving för kulturlivet det skulle innebära, Lena!) Några politiska särintressen skulle E.G.G. inte behöva anklagas för att ha heller, för som han själv påpekade: "I själva verket har jag aldrig tillhört något parti, ej ens mitt eget, om ett sådant funnits". Men, men - nu får vi försöka rädda oss ur vår förlägenhet bäst vi kan för egen maskin...

Svanmärkt bonde

Denna naturnära bonde räds nog varken svan eller trollen... Wikipedia.

Redan Horatius på sin tid hade bilden klar för sig: "Naturen må du försöka driva ut med hötjuga, hon kommer ändå alltid tillbaka", konstaterade han. Dessvärre är inte klarsynen lika stor bland vissa av våra bönder, det där med att leva i samklang med naturen är det uppenbarligen si och så med, inte minst i Värmland av någon anledning. Nu senast är det en bonde i sydvästra Värmland, som vill ha skyddsjakt på svanarna som äter upp hans raps. "Svanarna har fått ett onaturligt beteende eftersom det är lättare att få mat på åkern", säger anmälaren. Nog låter det väl som ett i högsta grad naturligt beteende att söka föda där det finns att tillgå?

"Först är det älgar och rådjur som kalasar. Sedan gässen och nu har svanarna kommit", konstaterar bonden vidare. Märkligt att han inte fått med vargen på ett hörn - de brukar ju det, bönderna i Värmland! Rovdjuren får inte konkurrera med människan om älgarna och rådjuren , som man som i detta fall sedan också svär ve och förbannelse över. Det är synd om människan - och de andra djuren.

"Nog driver du med fågelskrämmans larv
Ett barn på flykten, och i minsta sparv
En friare till drufvorna du vädrar"
(Carl Snoilsky)

När de giriga kommer till makten får man leta efter människor

Bild Mölndal-Fässberg Rotaryklubb
Hon har stått där så länge med sin insamlingsbössa för Frälsningsarmén att hon nästan blivit en del av gatubilden i Mölndal, Anna Pärs. Denna dam i sina bästa år (93) står troget på post vid Hemköps entré och önskar på sitt trygga dalmål den som lägger en slant i bössan en bra dag. Många är de som stannar och språkar en stund med den vitala frälsningssoldaten om det mesta mellan himmel och jord.

I julas, när den lokala Rotaryklubben uppmärksammade det jobb Anna och hennes medarbetare i Frälsningsarmén gör genom att tilldela dem en donation på 10.000 kronor, tillfrågades Anna vad det är som driver henne. Anna förklarade på sitt anspråkslösa sätt att hon alltid gjort detta för att hjälpa människor som har det svårt.

I denna girighetens tidevarv känns det så oändligt skönt med människor som vet vad empati vill säga! Och om inte direktörernas massvurpa skänkt oss något annat så lämnar det åtminstone ett nytt ordspråk efter sig: "Jag har också ett hjärta, sa Falkengren".

Fotnot: apropå ordspråk, rubriken är en travesti från ordspråksboken (tror jag) .

Sport och spe

Satt och tittade på ishockey mellan Frölunda och Luleå från elitseriens slutspel igår. I sista perioden blir bortalagets bäste spelare liggande på isen efter en armbågstackling från en Frölundaspelare. Medan den däckade spelaren ligger på isen åker en Frölundaspelare avsiktligt fram och placerar sin ena skridsko mot den liggande spelaren så att den bara är millimeter från att skära av honom halspulsådern. Om detta skriver idrottskrönikören Mattias Ek i beundrande ordalag i Expressen under rubriken "Frölundas svin kan bli guld värd" : "Ulf Dahlén har ju redan ett ärkesvin i Mikael Johansson. Han är fantastisk i box play, drar sig inte från att nita motståndare eller häckla dem med kycklingdans på isen. Och när blivande NHL-resenären Linus Omark låg nere vid sargen svängde Johansson dit och tryckte högerskridskon i nacken på Luleåstjärnan. Äckligt fult men oj så värdefullt i guldjakten".
Kanske Johansson bara hade blivit ännu mer värd om han lyckats oskadliggöra motståndaren för gott?

När drog du stugan till fest senast?

Drättaduk (bild ur Nordisk Familjebok anno 1907)

Det är mycket man inte vet, och en tidigare icke känd okunskap hos mig upptäckte jag ikväll, när jag mycket händelsevis snubblade in på ordet "drätt" i Nordisk Familjebok (på projekt Runbeberg). Mitt ansikte antog alltmer formen av en fågelholk ju mer jag läste jag läste: "Drätt. 1. (Drättaduk, Dragduk), fordom en del af dragningen", hvarmed stugan vid högtider pryddes ("drogs") kring väggar och tak. Denna bestod dessutom af hängkläden (hvilka förhöllo sig till drätten som bården till tapeten), flätter l. trär (linneremsor med flätade fransar) och i senare tid äfven af målade bonader. Drätter och hängkläden gå äfven under benämningen bonader, häntydande på deras ursprungliga bestämmelse att "bona om" stugan. I senare tider ha de tjänat endast till prydnad och alltmer börjat ersättas af målade pappersbonader. Drätterna äro i regel, liksom hängklädena, hvita linneväfnader med geometriska mönsterränder (i skälblad, opphämta eller dukagång) af rödt eller blått ull- eller bomullsgarn. På skånska slätten förekomma rikare drätter med inväfda figurer, ryttare, skepp, djur, hus o. d. och då ofta i flera färger. Drättadukarna förekomma i Skåne, Halland, Blekinge och Småland".

Likt en semantisk Indiana Jones grävde jag allt mer upphetsad vidare, och fick på Wikipedia veta att "Dukagångsdrätt är en drätt vävd i dukagång", vilket väl verkar logiskt - åtminstone för den som vet vad en "drätt" och en "dukagång" är...

Men Wikipedia hade mer att bjuda på! Där meddelades nämligen att "Dragen stuga är begreppet för hur rum fordom kläddes med bonader och tyger längs hela väggarna. Tygerna kunde vara enklare vävnader eller broderade, ofta med frans. Olika format hade olika namn, som drätt, dragduk, hängkläde. Mellan vävnaderna flätades tygerna samman. Traditionen har förhistoriska anor." Blekinge läns museum konfirmerade detta: "Att klä stugans nakna träväggar, hyllkanter och takfall med vackra textilier vid festliga tillfällen är en sed som kan spåras långt bak i tiden. Vävnaderna har haft olika format och benämningar, (som) hängkläde, dragaduk och drätt. Med drätt menas oftast en bonad som hänger horisontalt och med hängkläde en bonad som hänger vertikalt. I Sydsverige har seden förekommit i bondehemmen, fram till slutet av 1800-talet."

En spännande, men ack så utdöd tradition? Nej faktiskt inte! På sajten "byYlva" hittade jag inte bara nutida mönster inspirerade av drättbruket, utan fick som bonus även den intressanta upplysningen att när man gjorde dessa dekorationer så kallades det att "man drog stugan till fest", vilket alltså då återknyter till det märkliga uttrycket "dragen stuga". Nu vet vi det, liksom hur man har det när man bor "ombonat"...

Äventyrare i frack gör deckardebut

Helgoland: människor på fågelberg (Wikipediabild)

"Livet är så tjusande,
så underbart rikt - berusande,
om blott det leves rätt."

(Gösta Ekman d.ä.: "En herre i frack".)

På darrande ben står han på randen till avgrunden. Havsvinden rycker och sliter i honom, och han slinter flera gånger på kalkstensgruset under fötterna. Då hör han en välbekant stämma ur mängden där nere, ett rop som uppmanar honom att kasta sig utför stupet, ett svindlande fall på fyrtio meter ner mot den steniga havsstranden. Med ett dödsföraktande jämfotahopp kastar han sig rakt ur från klippan mot det okända. Flera gånger under fallet håller kastvindarna på att slunga honom in i bergväggen, men efter några hissnande sekunder landar han tungt mot ett klippblock. När han lätt vimmelkantig reser sig upp hör han återigen föräldern locka på honom utifrån havet. Ännu en sillgrissla har påbörjat sin resa.

Kom att tänka på Sillgrisslan när jag läste att Marie Jungstedts kommande deckare bl.a. kommer att kretsa kring just denna fågel. Och ingen kan väl passa bättre att bli deckarhjälte än denna ständigt frackförsedda tuffing! I tider då vi vant oss vid att läsa larmrapporter om minskande fågelpopulationer ser denne överlevare ut att leva ett tryggt och ganska ohotat liv i tätbefolkade omgivningar. Faktum är att sillgrisslan i sina fem underarter finns representerad på de flesta kontinenter, den häckar på fågelberg i Normandie, på Grönland och vid Kamtjatka. Fast hos oss är den inte så spridd, den håller sig mest till lämpliga lokaler från Gotland och upp till Kvarken, den största kolonin norr om Karlsöarna finns på ön Bonden. Totalt uppskattas beståndet av sillgrissla i Östersjön hålla sig kring 15.000 par.

Sillgrisslans äventyrliga liv börjar alltså redan i äggstadiet på en smal klipphylla högt över havet, och att de flesta ungarna senare faktiskt överlever sitt halsbrytande hopp från fågelberget kan de tacka sitt goda bukfett för - fetma hos barn är alltså inte skadligt hos alla livsformer! Väl nere i vattnet tas grissleungen om hand av pappan, men äventyret är långt ifrån slut här! På hösten beger sig ungfågeln och pappan i sällskap med andra sillgrisslefäder och -barn iväg på en lång simtur ner mot södra delarna av Östersjön, medan honorna däremot använder vingarna för att ta sig till samma övervintringsområde.

Vuxna grisslor har observerats dyka ända ner till 180 meters djup för att hitta föda (ännu värre är kejsarpingvinen som tar sig ner till 550 meters djup!). Trots, eller kanske rättare tack vare, sitt tuffa liv är sillgrisslan känd för att kunna uppnå mycket hög ålder. Förra året kontrollerades en individ på en häckningshylla på Stora Karlsö, och den visade sig vara född 42 år och tio månader tidigare, vilket gör den till Sveriges genom tiderna äldsta observerade fågel och världens nu (då?) äldsta sillgrissla. Aftonbladet konstaterade häpet att den var tre månader äldre än Fredrik Reinfeldt. Inga jämförelser i övrigt! Ja, det skulle väl vara djupdykningarna då...

.

Gnu-bild

Vad var det de såg?

I likhet med många andra länder har nu Kanada beslutat att offentliggöra sina UFO-arkiv, och därmed kanske det faller nytt ljus på ett av de märkligaste UFO-fallen världen skådat. Det hela utspelade sig i Shag Harbour, Nova Scotia, på kvällen den 4 oktober 1967. Några konstaplar från Royal Canadian Mounted Police (RCMP) och sex civila vittnen upplevde då en händelse som fortfarande är oförklarad.

Tidigare på kvällen hade RCMP fått in flera påringningar från allmänheten med beskedet att ett flygplan hade störtat i hamnbassängen i Shag Harbour. Polisen gjorde en utryckning till hamnen, och även representanter från allmänheten begav sig dit. Enligt vittnesmålen hade ett nära tjugo meter långt föremål rört sig i östlig riktning på kvällshimlen innan det slagit i vattnet i en kraftig kaskad. Ett kort ögonblick syntes ett fast, vitt sken på vattenytan, innan allt blev mörkt. Polisen fick hjälp av lokala fiskare med att försöka nå ut till olycksplatsen innan det förmodade planet sjönk, men man kom fram för sent.Yrkesfiskarna berättade senare att vattenytan vid nedslagsplatsen varit täckt av ett tjockflytande, gulglänsande skum, och att luftbubblor strömmade upp till utan. Sökandet efter eventuella överlevande var resultatlöst.

Försvarsministeriet informerades, och de utförde därefter en egen genomsökning av området utan att hitta något som kunde förklara det skedda. Fortfarande väcker fallet många frågor, och det finns gott om diskussionsmaterial på nätet. Här nedan ser vi försvarsministeriets egna noteringar kring händelsen, som de betecknar som olöst. Däremot finns ingen polisrapport bifogad. Efteråt har det förekommit teorier om att det kan ha rört sig om en obemannad rysk rymdfarkost som slagit ner, vilket skulle förklara påstådd rysk ubåtsaktivitet i området tiden efter incidenten. Å andra sidan fanns inga rapporter om någon förkommen rymdfarkost vid den aktuella tidpunkten.

Kanadensarna är för övrigt flitiga UFO-observatörer, och rapporterna tycks komma allt tätare. "Min åsikt är att rapportörerna verkligen sett något. Det är inget bevis för att rymdväsen i mängder besöker oss. Men vi tycker att det finns nog med oförklarade rapporter för att vetenskapen skall göra en granskning", säger Chris Rutkowski från organisationen Ufology Research Group enligt en artikel i Ekstra Bladet.

"Originaldokumentet", klicka på det för större bild.
(Teckningen hör ej till dokumentet!)