Dörr = minneslucka?

Enligt en rapport från nyhetsbyrån Ritzau som danska BT återger har forskare från University of Notre Dame i USA kommit fram till att när man passerar genom en dörr så ökar risken för glömska.

De flesta av oss har väl gått från ett rum till ett annat och plötsligt glömt vad det var vi skulle göra egentligen. Hämta plånboken, öppna vädringsfönstret eller vattna blommorna? Oavsett ålder så är de där hjärnsläppen något vi känner till lite till mans.

Och det är där forskarna kommer in och räddar oss från misstanken att vi tagit ett steg närmare demensen! Man har nämligen konstaterat att bara det faktum att vi går genom dörren får oss att glömma vad vi tänkt göra innan vi klev över tröskeln. Trots att vi befinner oss i hemvand miljö måste nämligen hjärnan registrera den förändrade omgivningen sedan föregående rum, och då släpper den det uppdrag den hade.

Forskarna gav sina försökspersoner i uppgift att memorera sex saker som låg i en låda på ett bord. Halva gänget skulle berätta vad lådan innehöll medan de ännu befann sig i rummet, medan de andra först måste passera dörren in till grannrummet innan de fick svara. Resultatet blev att gänget som fått lämna rummet var markant sämre att dra sig till minnes vilka sex saker som lådan innehöll.

En dansk forskare som uttalar sig för nyhetsbyrån förklarar att även om det kan vara irriterande att hjärnan "raderar minnet" när den byter omgivning så är det i grund och botten nyttigt, eftersom våra hjärnor maximalt bara rymmer sju saker samtidigt.

Det kanske var tur att Snövit hade exakt sju dvärgar att hålla reda på då?

Är svenska hästar engelskspråkiga?

(Egen bild)

Jag minns från ett besök på en travbana för många år sedan att jag råkade stå bakom två gubbar som stod och hängde på staketet vid banan. Eftersom de talade ganska högt (på dalmål f.ö.) gick det inte att undgå att höra deras konversation.
"Hördu", sa en av gubbarna, "jag tror jag ska spela den där Barkar-Olle här".
Barkar-Olle, någon häst eller kusk med sådant namn hade jag inte sett i programmet. När jag bläddrade fram loppet insåg jag att mannen menade hästen Barcarole.Hästnamn kan vara svårt det, och det är inte alltid som hästnamnen blir uttalade så som de stolta uppfödarna en gång tänkt sig. Att man gärna tar till engelska namn kan också krångla till saken. När Aftonbladet bad om namnförslag till "Sveriges minsta häst" fick man inte mindre än 250 namn, av vilka uppfödaren tog ut tio till final. Dessa var: Princess Dusty, Tummelisa, Vanity Fair, Minity, Springfield Supreme, Vanity Surprise, Princess Tiny, Happy Hope, Little Miss Peaches och Dusty Vanilla. Att många anknöt till att fölets föräldrar heter Springfield och Princess Vanity förklarar vissa namnförslag, men att den engelska dominansen är påtaglig framgår med all tydlighet, och var väl så även bland de 240 andra förslagen. Fast till slut voterade ändå 40% av 28.000 röstande för det svenska namnet, så nu kommer den lilla kusen att heta Ministars Tummelisa. Lycka till!

Inte minst svenska travhästar får av någon anledning engelska namn. Om man tar lopp sju på Gävletravet i kväll som ett slumpmässigt exempel så heter de deltagande hästarna Russell Viper, Mystic Love, Goofy R.L., Dream Tooma, April Love, Persos Merci, One More Igor, Opus Justice, Wagtail Willy, Wictorias Merith, Poached Salmon, Patron McQueen, Crash and Burn, Christine Cloud och Svedbo Rappapå Rut.

Kollar man däremot in de vanligaste hästnamnen i England så är de faktiskt inte fullt så ståtliga. Tidskriften Horse & Hound skriver: "The top 10 horse names in order of popularity are Rosie, Charlie, Molly, Jack, Murphy, Billy, Toby, Misty, Ben and Holly. All of them — except for Misty — also appear on the top 50 list of most popular baby names.

“There was a time when a Dobbin, Trigger, Flicka or Beauty could be found in every other stable at a riding school,” said NED chief executive Nick Wallbridge. “But, these days, they have been relegated to the pages of children’s fiction.” ("NED" är "the National Equine Database").

Och Agrias topplista på de vanligaste svenska hästnamnen för några år sedan lämnar heller inget svar på var alla svulstiga svenskengelska hästnamn kommer ifrån. De här namnen var vanligast: Ronja, Lukas, Pontus, Felicia, Molly, Linus, Freja, Lina, Fanny och Polly. ("Molly" verkar gå hem både i England och här!)

När jag bläddrade upp en gammal stambok för varmblodiga travare från 1945 hittade jag också en hel del engelska namn, men där fanns även rekorderliga namn som Majbrud, Lisskulla och, minsann, Tummelisa! Kanske kan man därmed säga att cirkeln är sluten?

Förresten kunde det vara ännu värre, vi kunde ju vara frankofiler istället för anglofiler! I lopp sju på Vincennes i dag hette de tre första i mål Swing D´Eronville, Seduisant Fouteau och Seigneur Du France. Undrar hur han masen vid staketet skulle ha uttalat "Seduisant Fouteaut"?

Arkiven kommer inte att ha svaren

Egen bild efter filmförlaga.

SvT sänder just nu en serie som heter Allt för Sverige, där tio amerikaner med svenska anor tävlar mot varandra, och där vinnaren så småningom får möta sina svenska släktingar. De utslagna får trösta sig med att få en antavla, plus lite upplysningar om sin släkt här över. Detta har gjort att serien fått en stämpel som ett släktforskningsprogram, medan det i själva verket mer verkar röra sig om etnologi.

Den ansvariga för att "hemvändarna" skall få veta mer om sin släkt är Helena Seger, som arbetar på landsarkivet i Uppsala och tituleras forskningsutredare. Med anledning av TV-serien har Uppsala Nya Tidning gjort ett reportage om henne. "Många kan inte något om sin släkt, det är så tragiskt. Tänk när du själv får barnbarn och de inte vet vem du var eller vad du gjorde. Ett helt människoliv försvinner i samma ögonblick som det sista andetaget", säger hon till tidningen.

Jag kan både hålla med och inte hålla med i det. Visst är det tragiskt när människor inte känner till sina förfäder och varifrån man själv kommer. Däremot tror jag inte att de redan händangångna eller vi som köar för att bli det förr eller senare lider någon skada av att bli bortglömda. Man kan kanske hålla sig illa över det i livet, men när man väl dragit det där sista andetaget så kan man nog "leva med" att bli bortglömd. "Stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död", som Ferlin uttryckt det.

För övrigt kommer nog framtida släktforskare att ha lättare än oss att snabbt få fram uppgifter om sina förfäder. De som forskat under min generation kan vittna om hur besöken på arkiven ersatts av knappande på datorn, och den som är beredd att betala en slant kan få tillgång till ett snabbt ökande antal register och arkiv hemma från sitt skrivbord. I framtiden är nog problemet inte om det går att få veta mer om sina förfäder, utan om man är intresserad av att få veta det - precis som det är idag. Men den dag man kan få hela sin antavla utskriven med hjälp av ett knapptryck kanske inte undanflykter som "tidsbrist" längre kommer att ha något fog...

Den som är angelägen om att följande generationer skall få veta mer om oss och hur livet gestaltade sig behöver därmed inte tänka så mycket på på att lämna efter sig personbevis och dopattester i första hand, det fixar arkiven! I stället gör man kommande släkten och släktingar en större tjänst genom att skriva dagbok och fotografera mycket. Det är genom det de verkligen kan få veta "vilka vi var var och vad vi gjorde"!

I hissen...

Visste ni att hissar har funnits i människans tjänst sedan 2400 år? I begynnelsen drevs de med muskelkraft från djur eller människor, eller i förfinade versioner med vattenkraft.

Våra moderna hissar är väl för de flesta av oss bara något vi förflyttar oss med mellan våningarna i högre hus. En del gör det med större tvekan än andra, det finns de som lider av hissfobi, kanske till följd av att någon gång ha suttit fast mellan några våningsplan. Jag har också några egna fastsittarerfarenheter, dock utan att det har vållat mig några kvardröjande symptom.

Men så har vi då motsatsen till oss rutin- eller panikresenärer, nämligen hissentusiasterna. En av dem är 17-årige Andreas från Stockholm, som verkligen förvandlat hissåkandet till nöjesresa. Och han använder inte hissen som en metod att förflytta sig från entréplan till fjärde våningen. Nej, han filmar och dokumenterar sina resor noga! Så här säger Andreas till Aftonbladet: "Jag åker upp och ned minst en gång, kollar inredningen, tar reda på inspektionspappret. Sen lämnar jag hissen och kollar alla delar i hissen och schaktet. Sedan går jag därifrån. En normalsnabb film är 1,5 minut och en fördjupad film kan ta 5 minuter."

Hittills har Andreas filmat mer än 1500 hissresor, men han har många resor kvar för att komma ikapp sin förebild, "America’s original elevator photographer” Dieselducy, med egen sida på You Tube. Den som vill höra svensken berätta om sitt liv i hissen kan göra det i en upptagning från nördcaféet på Tekniska Muséet.

Jag vet inte om Andreas har avverkat så många röststyrda hissar än. Skottarna i filmen här ovan håller sig nog helst till knapphissar i fortsättningen...

8848?

Mount Everest sett från Kala Patthar (foto från Wikipedia)

Vi är en ökande skara som ser oss om i världen med hjälp av webkameror. En del kanske letar efter farbror Gottfrid och tant Magda på playan i Magaluf för att se så de inte slarvar med solskyddsfaktorn, medan andra med kamerans hjälp jagar ett häftigt åskväder på Sri Llanka eller ser en tålmodig gjuse ruva ägg på en vindpinad hed i Skottland.

I de flesta fall är det förstås bättre att bege sig till utflyktsmålet i verkligheten än att uppleva det med kamerans hjälp, men de som hellre ser ovanstående vy på nätet än live har jag en viss förståelse för! Italienska forskare har nämligen riggat upp en kamera i närheten av toppen på det 5545 meter höga berget Kala Pathar, med linsen riktad mot Mount Everest. Kameran är uppenbarligen av det härdigare slaget, den tål temperaturer ned till minus trettio grader. Med hjälp av en solcellsdriven motor länkar den var femte minut (vid dagsljus?) bilder och färska väderdata till en närbelägen forskningsstation. Efter en första analys skickas resultatet därifrån vidare till Bergamo i Italien, där andra forskare tar vid.

Syftet med det här projektet är att få ökad kunskap om den globala uppvärmningen med tillhörande klimatförändringar, och resultatet beräknas ligga klart om två år. Dessutom hoppas man få svar på frågan om Mount Everests nuvarande höjd, något som ju inte minst är ett populärt frågesportsämne.

Det förnämliga är ju att vi skrivbordsalpinister också kan ta del av bilderna i realtid (minus högst fem minuter). Själv kommer jag nog någon gång när det drar lite extra kallt från fönstret att klicka fram en bild på Mount Everest, för att konstatera att allting är relativt, och att det kunde vara värre...

H&M tafsar på Salander!

När Stieg Larsson lämnade sitt första manus i Milleniumtrilogin till förläggaren lär han han ha yttrat om karaktären Lisbeth Salander : “Min utgångspunkt var (frågan) hur Pippi Långstrump skulle ha blivit som vuxen. Skulle man etikettera henne som sociopat med avsaknad av social kompetens för hennes sätt att se på samhället?" Salanders "grej" var ju just detta utanförskap, som gjorde att hon sket i konventionerna. Men modeindustrins tentakler lämnar inte ens egenartade litterära existenser i fred, och nu har H&M lejt den designer som skapat kreationerna till David Finchers Millenniumfilmatisering att "göra en Salander-kollektion". Så hej då Lisbeth och hallå Kitty...

Tio tidningsbloggare

Tänkte passa på att slå ett slag för tidningarnas nätbloggare. De har det ju inte särskilt lätt numera, när framfusiga mode- och kändisbloggare lägger beslag på alla marknadsandelar som går att uppbringa - utan att ta den besvärliga vägen runt tidningsredaktionerna.

Nu skall jag sanningsenligt säga att jag inte är någon trägen läsare av någon bloggare eller krönikör på nätet. Några av dem jag tipsar om är nya bekantskaper även för mig, men en 6-7 av skribenterna återvänder jag till någorlunda regelbundet.
Det kan hända att jag återkommer med uppdateringar med nya fynd, och jag tar förstås gärna emot tips om tidningsbloggare inom olika genrer. Fast det måste vara bloggare på dagstidningar- egenföretagande reklambloggare är diskade från listan på förhand!

And here are the nominees!

1. Ulf Ivars historia (Arbetarbladet) behandlar intressanta ämnen med anknytning till Gävle och Gästrikland, och trots att jag inte har några känningar där läser jag med nöje de välarbetade texterna. Att Ulf Ivar Nilsson dessutom är en roande tecknare ger ytterligare pluspoäng.

2. "Gunnels Guldfyndigheter" (Västerbottens-Kuriren). Fjällgårdsinnehavaren, demenssjuksköterskan och föreläsaren Gunnel Forsberg har jag nyligen upptäckt, och hennes texter och bilder får mig att ana att det finns ett annat och bättre liv inom våra gränser.

3. Osevärdheter: "Mats Areskoug" (DN). Jag älskar att grotta ner mig i trivialhistoriska skildringar, och i den här spalten ser man stora skeenden i de små detaljerna.

4. Zandra Lundberg (Aftonbladet) "om att vara reporter på Aftonbladet"
Zandra Lundberg är en ung nöjesjournalist och någon som egentligen inte borde locka till läsning för en gubbe som jag, men den här tjejen skriver så roligt och medryckande att jag bara inte kan låta bli att smygkolla vad hon skriver om. Finns även som krönikör.

5. Claes Svahn bloggar om märkligheter. (DN). Claes Svahn är en allmänreporter som även lyckats skriva om "ovanliga fenomen och händelser" i 37 år utan att förlora sin journalistiska integritet, vilket är ett konststycke om något. Att han lyckats reta upp en och annan foliehatt på den vägen är ju ofrånkomligt...

6. "Epsteins Stockholm", Lars Epstein bloggar om Stockholm (DN). Epstein skriver om stockholm så att även en göteborgare förstår tjusningen med huvudstaden.

7. "Skruvat och korkat" - Thomaz Grehn tipsar om drycker (GP). Bra och lättläst information om vad som händer på vinmarknaden även för oss måttligt intresserade.

8. "Z:s fotoblogg". Pressfotografen K-G Z Fougstedt på Södermanlands Nyheter delar med sig av sina tankar om fotografering, och bevisar att en bild - nästan - säger mer än tusen ord.

9. Daniel Erlandsson, språkspalten (Corren). En språkspalt måste ju finnas med, tyvärr blir de inte alltid så långvariga. Håller tummarna för att den här består, och lovar att läsa in mig på den.

10 "På bordet" (Vasabladet). För mig som hellre äter mat än tillagar den är det här en lagom blandning! Anna Granér skriver, och tar hjälp av Linus Lindholm med en del fotograferande. I likhet med Z visar de bildens betydelse för att skapa en aptitretande blogg.

Optimisten och Pessimisten

Kanske är det "sentimental reasons" som gör att jag brukar försöka att orientera mig om läget i Säffle. Annars är det en stad som jag sällan besöker numera, men varje gång jag gör det får jag intrycket att det är en liten fridsam och idyllisk plats. Dock; när jag kollar in på Värmlands Folkblads Säfflesida blir jag lika förskräckt varje gång, eftersom man bara möts av rubriker om våld och social misär. Så här ser det ut på nätsidan idag:

Rubrik 1: "Person påkörd i Säffle". (Person förd till sjukhus med sårskada i huvudet)
Rubrik 2: "Knivhotade tre personer" (17-årig flicka misstänkt för olaga hot)
Rubrik 3: "Stal paket på Ica" (En kille bestals på ett paket han hämtat ut på ICA i Sunne. Artikeln har av okänd anledning placerats på Säfflesidan i tidningen.)
Rubrik 4: "Två män dömda för spritförsäljning"
Rubrik 5: " Mordbrand på Billerudsgatan i Säffle"
Rubrik 6: "Försäkringskassan ger sig inte – överklagar diskbråcksdom"

Ser ut ungefär som det brukar, och jag skall inte raljera över trafikolyckor och trilskande myndigheter - det ÄR viktiga lokalnyheter, men i övrigt verkar det som om lokalredaktören på tidningen verkligen vinlägger sig om att se allt i svart och leta upp de värsta sakerna att skildra, inte bara denna dag.

För att få lite perspektiv och kolla om det verkligen är så uschligt i Säffle som man kan frestas att tro tittade jag in på lokalkollegan NWT, vars sex första lokalnyheter från Säffle lyder som följer:

Rubrik 1: "Askås I&R belönades med Guld-Ess" (ett pris till någon som satt Säffle på kartan)
Rubrik 2: "Inspirationsdag lockade hundratalet till Säffle"
Rubrik 3: "Jag vill veta hur ni tänker" (En diskussion mellan lokalpolitiker)
Rubrik 4: "Ny matsal i Svanskog skall invigas av prinsessan Birgitta"
Rubrik 5: "Kvarnhjulet fortsätter att växa" (Hjälporganisationers Secondhandbutik)
Rubrik 6: "Dröm stort" uppmanade Starrin": "Var schyssta mot varandra. Säg ”vad snygg du är” till någon i din närhet. Vi är alldeles för dåliga på att peppa och berömma varandra, sa Björn Starrin när han föreläste inför ett stort gäng åhörare på Dream Big-arrangemanget i Herrgårdsgymnasiet i måndags kväll."

Det är inte utan att man ser en viss skillnad i synen på orten tidningar emellan, och jag fick nog min bild av Värmlands Folkblad som en synnerligen ängslig tidning ytterligare befäst...

111111

Känner ni hur allt vibrerar? Inte? Det borde ni göra, eftersom det är den 11 november idag. Okej då: 11/11-11, ja jag vet! Fast de där vibrationerna har jag inte känt av, och ändå är det starka vibrationer och rent av kaos i universum. Åtminstone om man skall tro en numerolog som kommer till tals i Norrländska Socialdemokraten. "11:ans starka vibrationer gör att den är väldigt svår att balansera, därför borde vi vara lite försiktiga just den 11:e. Dessutom är det fullmåne och det gör allting starkare. Efter den 11:e kommer vi att bli mer känslomässiga, mer närvarande", säger kvinnan. Påminn mig gärna - i morgon går bra! Nu skall jag gå ut och yla under månen.

Bräck och konsten att se teamet omkring sig

Passar på att vara "provpensionär" en vecka, har tagit semester för att försöka komma ikapp både kroppsligt och mentalt efter en lite slitsam höst.

Det har bl.a. gett mig tid att digitalbläddra lite extra i tidningarna, och nu på morgonen hittade jag ett guldkorn i Värmlands Folkblad. Motoresset Kenny Bräck har hållit ett föredrag för en gymnasieklass i Arvika som refereras i tidningen, och i anförandet kom han förstås in på den ödesdigra kraschen 2003 som så när höll på att kosta honom livet.

Det var när Kenny så småningom kvicknade till på sjukhuset som hans managementegenskaper visade sig. Kenny befann sig "för första gången i karriären i underläge", som han själv beskriver det. Oavsett om man är sjuk/skadad, arbetslös eller på andra sätt i händerna på andra är det lätt att väva in sig i något slags kokong och låta dem styra ens liv, men Kenny tog över ratten själv. Han gjorde återhämtningen till sitt eget projekt, där han i vårdpersonalen såg sitt eget team som det var viktigt att skapa en relation till. Han beskriver det så här: "Om jag höll modet uppe tyckte de säkert att det var roligare att hjälpa mig. Jag involverade hela teamet i en positiv anda som enbart gick ut på att vinna. Med entusiasm kan man påverka andra".

Visst, kan vi tycka, med en fet sjukvårdsförsäkring som ger tillgång till den allra bästa sjukhusvården kan man diskutera så, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Minns att Kenny själv beskriver sin situation som att "befinna sig i underläge", så hans reaktion var säkert inte självklar. Att han hade vana att utnyttja teamets möjligheter från sin motorkarriär hjälpte givetvis till. Genom sin entusiasm uppmuntrade han nu det nya teamet runt omkring sig - jag skulle vilja kalla det en form av livsmod.

Frågan man kan ställa sig är om våra egna arbetsförmedlare, försäkringskassehandläggare och läkare tillåter oss att bli våra egna teamledare, eller om de trivs bäst med att tala över våra huvuden? Och kan vi själva skapa förutsättningar att göra det till ett nöje att hjälpa oss? För att jämföra med fotbollen så kan det ju vara självklart att läkaren skall vara coach med ansvar för det som händer på planen, men patienten borde få vara klubbdirektör och hejaklacksledare i en och samma person. Landstinget och andra vårdgivare står bara för arenan och arenakostnaderna. Jag tror att den som får vara delaktig i teamet runt sig har större chans att få jobb, tillfriskna snabbare etc.

Att Kennys initiativförmåga och viljestyrka inte var förgäves vet vi nu. Så här skildrade tidningarna "undret": "Den 12 oktober i fjol var racerföraren Kenny Bräck ytterst nära att dödskrascha i säsongens sista tävling. Ett halvår senare har han överraskat alla med en rekordsnabb återhämtning." Hur illa det verkligen var ställt kan man förstå när man hör specialisten Peter H. Edwards beskriva den värsta idrottsskada han sett: "Han borde ha dött multipla gånger. Först av själva kraschen, sedan av den oerhört komplicerade blodproppen. Den är allvarlig redan om man ligger inlagd, men Kenny var dessutom på rehab. Den var stor och hade gått upp i lungan", sade Edwards, medan Bräck fortfarande var konvalecent.

Ändå trodde Edwards redan då på att Kenny åter skulle kunna köra, och Kenny, som först troddes vara dömd till ett liv i rullstol, hann knappt resa sig på benen förrän han satt ner igen -nu i sittbrunnen på en racerbil! Nu blev inte comebacken så långvarig, men som Bräck sa till Aftonbladet den gången: "någon gång måste man säga att nu är det bra, nu får det vara nog". Vilket för oss tillbaka till föredraget i Arvika, där Kenny förklarade: " Det gäller att alltid vara förberedd på bästa sätt". Själv tror jag att det var under de där sex veckorna på sjukhus som Kenny verkligen blev förberedd för allt. Som talessättet lyder: "det som inte dödar dig, det stärker dig".

Nu rör musiken på sig!

Macaco - Moving

Vill på detta sätt bara tipsa om att alla gamla plus alla kommande musikinlägg numera återfinns på sidan "Lyssnerian" - välkommen på besök! Är förresten lite stolt över namnvalet, googla på det så får du se hur många träffar du hittar på mitt "kökslatinord" - inte så vanligt numera att hitta ord som inte finns med på google...

Fotnot: "Kökslatin {lati’nas culina’ria), felaktigt latin, särskilt till ändelser och form latiniserade ordstammar ur andra språk, ofta begagnat av medeltidens munkar (munklatin) i blandning med verkligt latin." (Ekbohrn, 1936)

Amerikafrämmat

Igår var det dags för avsnitt två av "Allt för Sverige", dokusåpan där tio amerikaner med svenska rötter kämpar om vem som skall få möta sin svenska släkt. Man har börjat lära känna de medverkande lite mer nu, tyvärr fick en av dem lämna den här gången.

Som svensk kan man inte undgå att slicka i sig deltagarnas åsikter om vårt land, för det handlar ju faktiskt om "oss". Bland tänkvärdheter som vi fick oss till livs igår var "svenskar uppgår i naturen istället för att erövra den" (om det ändå vore så väl!), en annan ännu mer sann åsikt var "de vet inte varför, men de gör det ändå. Så lever svenskarna!" Att programmet överdriver vår nationalkaraktär är mest bara roligt, och att man sedan historieförfalskar lite (som när man fick deltagarna att tro att svenska män fick sova i ladugården förr) får vi väl stå ut med.

Den som väntat sig amerikansk storebrorsmentalitet kan nog känna sig blåst, det här verkar vara reflekterande och förståndiga människor. Som pastor Gerard, som visade sig vara en medborgarrättsförkämpe. Han överraskar f.ö. lite genom att vilja importera vårt svenska begrepp "lagom" till sitt hemland.

Lite förbryllade över det (uteblivna) svenska nationalsfirandet var ju amerikanerna förstås. Fast i den norska förlagan till programmet (som följdaktligen heter "Alt for Norge") visade det sig att vinnaren där inte tycker att 4th of July är störst. I en chat med tittarna fick han nämligen frågan "Hva syns du om 17 mai?", och på det svarade han att "Its really a special day, for which we have no equal in the states. It combines national pride with roots. It makes for a more meaningful event than anything I have experienced..." Hoppsan! 

Fotnot: YouTubeinslaget utbytt 140114. 

Blev det så mycket bättre?

Är det din hand man vill styra? (Bild: Fotothek)

För några månader sedan rasade debatten om "näthatet", något som bl.a. utmynnade i att tidningarna vidtog en rad nedskärningar i allmänhetens möjligheter att tycka till i kommentarfunktionen under artiklar och krönikor på tidningarnas hemsidor på nätet. En del tog helt sonika bort kommentarsmöjligheten, andra begränsade den och införde förhandsmoderering, medan vissa valde att tvinga dem som hade något på hjärtat att registrera sig på Facebook för att "legitimera sig". Nu är frågan - blev det så mycket bättre? För att besvara den frågan tror jag att man måste spalta upp "hatet" i åtminstone två grupper, den "onda och olönsamma" respektive den "fräcka och kommersiella". I den förra gruppen rörde det sig mycket om rasism och rabulism, medan det i den andra gruppen mera handlar om mobbning, avundsjuka och effektsökeri i "den ironiska generationens" anda.

Att tidningarna lyckats begränsa utrymmet för det politiska och "icke partibundna hatet" är uppenbart, en biverkan av det är att man genom sin ängslighet närmat sig ett censursamhälle som vi annars förknippar med totalitära stater. Men när det gäller det lönsamma hatet är läget oförändrat, det rasar vidare främst på nöjes- och sportsidorna, och det verkar inte ha funnits någon avsikt att begränsa den. Orsaken till detta är att den är lönsam - elakhet säljer helt enkelt!

"Kvällstidningsprofilen" Alex Schulman som, tillsammans med bl.a. Marcus Birro, hör till dem som oftast hörts klaga på elaka kommentarer sällar sig till dem som nu är med och sätter gränserna för vilken mobbning som är etablerad. I sin "Schulman show" i fredags, där han utser sina "fem skönaste" den gångna veckan skriver Schulman så här om sin tvåa Kajsa Ingemarsson: "Roligt att se henne programleda "Svagaste länken" på Sjuan. Hon är så förfinat elak, så elegant nedsättande att man förstår att hon måste ha det i sig. Det är inget man spelar - det där är något man i grund och botten är! Och jag älskar henne för det."

Schulmans kvällstidningskollega Fredrik Virtanen skrev ungefär samtidigt så här om ett aktuellt och populärt program på TV: "Lismande, kommersiell cynism och skivbranschens kris skiner igenom i årets `Så mycket bättre´. Artisterna spelar charmiga apor.” Vidare: "Programmet var så kletigt, ryggdunkigt och så sött att om man hade brett programmet på smörgås så skulle man ha fått diabetes typ 2, akut."

De här etablerade och godkända tyckarna må tjusas av elakhet och äcklas av oförarglighet, men de följs i kölvattnet av de näthatare som tidningarna givit sin välsignelse. När Aftonbladet slog upp stort att artisten Laleh vägrat att ikläda sig en kanindress i "Så mycket bättre" så var det snabbt någon som "hade hört" att hon "visst lär vara väldigt dryg", och andra lät också sitt förakt och skvallerbehov flöda fritt. Samma sak i "Idolprogrammen", där Alexander Bard och andra tycks ha upphöjt skolgårdsmobbningen till "skön konst". (Jag har aldrig sett programmen, men inte kunnat undgå att läsa om höra om dem.) Senast var det en 16-årig tjej som utsattes för förakt, vilket direkt följdes upp med för kränkande kommentater om henne på nätet, till stor del av personer som uppenbarligen "representerar" skolor på något vis enligt sin presentation (Högskolor tycks vara en speciell mobbningshärd.) Visst, "den som givit sig i leken får leken tåla" heter det ju, men den njutningsfyllda mobbningen känns faktiskt olustig!

På Idrottssidorna gör man nu flersidesreklam för Zlatans bok, som uppenbarligen är fylld av föraktfulla och nedsättande åsikter om hans gamla med- och motspelare och ledare. Flera av dem som råkat ut för kränkningarna från Zlatan (och hans medförfattare) har valt att vända andra kinden till, vilket tyder på storhet. Detta i sin tur tycks dock ha mottagits med viss irritation av sportjournalister som sett fram emot polemik och returnerade spydigheter, men "tji fick de"!

Strax före Aftonbladets inskränkningar i kommentarsfunktionen skrev en debattör från ett medieföretag på Aftonbladets debattsida att man borde "skapa funktioner som ger mer kvalitativ läsarmedverkan än innehållslöst skitprat." Det är bara att konstatera att skitpratet består, eftersom den nya tidningsandan aldrig var avsedd att inskränka det lönsamma skvallret och mobbning av skolgårdskaraktär.