4 januari 2008

"Mottager ej mera arbete"

Egen bild


"Mannen som gjort sitt vandrade sakta i ljusblå skjorta och mörka byxor med hängslen och i nyputsade snörkängor stillsamt ner mot sjön och brevlådan". Vilket anslag till en berättelse, det är inte utan att man känner samma startblocksberusning som inför Selmas "Äntligen stod prästen i predikstolen"!

Plockade fram mitt tummade exemplar av "Vem älskar Yngve Frej" ikväll, efter att ha läst att Slas, författaren och konstnären Stig Claesson har dött. Som jag älskar den boken - blotta tanken på den kan göra mig upprymd en lång stund! Den handlar om en skomakare som beslutat sig att upphöra med verksamheten. Han får bryderi över vad som skall stå på skylten nere vid brevlådan, nu när han blivit titellös. Men så kommer han på att det ju skall stå
Fornminne, eftersom det är precis vad han anser att de alla är, de som fortfarande lever sitt liv i denna avkrok av världen. Snart uppenbarar sig turisten Pettersson och hans tjej, och det är då ruinen efter Yngves undantagsstuga förvandlas till Yngve Frejs forntidsgrav, och en underbar skröna om utflyttningsbygden och dess folk har tagit sin början.

Slas skrev själv, med den drastiska stillsamhet som var hans signum, följande om Yngve Frej:

”Jag skrev en bok som hette ’Bönder’ som en hyllning till vårt lands bortrationaliserade eller rättare sagt utkonkurrerade småbönder. Sen skrev jag i slutet av sextiotalet 'Vem älskar Yngve Frej' som handlar om fyra gamla människor som fortfarande går kvar på sina ägor av ren kärlek till tjugofyra hektar skog och öppen jord. Det kom sedan brev från läsare i varje landskap som precis visste var Bråten och Östentorp som jag kallar de små gårdarna låg. Och alla hade rätt. Gårdarna ligger där man i minnet kan placera dem, de av oss som vill minnas. Jag har anklagats för att som Stockholmare egentligen inte veta något om det gamla Bondesverige eller svenskt liv på landet över huvud taget. Att jag romantiserat några sommarlov. Att jag praktiskt taget hittat på ett eget Bondesverige som jag påstått mig ha bott i. Det finns bara ett svar på detta: Far åt helvete!

Våra skogar betas inte och snårar igen. Hagarna betas inte och växer igen. Kalhyggena kallas föryngringsytor vilket är en förskönande omskrivning för vanvård för vinnings skull. Nu ska även storjordbruken läggas ned och då får månskensbönderna smyghålla nån liten hage, nån liten åkerbit öppen med några får. En tid i alla fall. Sen växer Sverige igen.
Denna utställning innehåller bilder av det lilla som finns kvar och som man kan se inom gångavstånd från ett lärkträd just vid gamle Yngve Frejs påhittade grav.
Ingenting annat.

Det är mycket nog för vi håller på att förlora det".

(Ur ett förord från en annan av Claessons böcker.)

"Yngve Frej - the movie" (den hade kunnat heta så!) kom till 1973 i regi av Leif Lennart Forsberg, med Allan Edwall, Janne "Loffe" Carlsson och en ung Christina Stenius ("Hem till byn") i rollerna, och den var näst intill lika bra som boken. Kanske kan man hoppas att få se den på TV nu igen, som en hyllning till Stig Claesson?

Jo förresten: rubriken är lånad av skomakaren.




4 kommentarer :

From Sweden with Grief sa...

Jag pluggar ibland, sedan sex år, kurser på universitetet och då hinner jag delta i en "Berättelse-cirkel". Det är unga matematiker, biologer och civilare och så jag en medelålders sjuksyster och humanist, jag får vara med dessa fantastiska unga människor som jag kunde vara mor åt, iallafall vissa av dem. De berättar sagor från hela världen, memorerar och berättar ur minnet. De hittar på egna sagor och anekdoter och jag gör så gott jag kan för att bidra. En av tjejerna har ofta en Slas-historia att delge oss och de är härliga och fantasieggande, men ändå nära och verkliga, eller hur jag nu ska förklara.
Det är så märkligt att de som gett mig en del av min uppväxt, nu försvinner ifrån oss. Livet är svårt och härligt samtidigt, men jag grät faktiskt då jag hörde om Slas bortgång på nyheterna.

Ptr sa...

Härligt med ungdomar som traderar Slas, det inger hopp!

Visst är det synd att de dör ifrån oss de gamla gudarna, men å andra sidan kan vi vara tacksamma att Povel Ramel, Lars Forssell och Stig Claesson inte försvann redan som trettioåringar - tänk vad mycket vi skulle ha gått miste om då!

Anonym sa...

Jag minns inte Slas. Det känns nu som en stor fÖrlust. Tack Peter fÖr att du gjort mig uppmärksam på honom. Lustigt att han nämner gårdsnamnet Bråten i stycket du återger. Jag har anor som ägde en gård som kallades så. Säkert ett ganska vanligt namn.

Boken om Yngve Frej skulle jag gärna vilja läsa.

Lillan

Ptr sa...

Så roligt att Du hittade Slas den här vägen, Lillan! Han är till allt annat en gudabenådad Stockholmsskildrare, så jag tror säkert att Du skulle gilla hans skildringar av din gamla hemstad.

Jag har sett Yngve Frej i pocketform på nätet för några tior - verkligen ett fynd!