7 oktober 2008

Läxor för livet


Ett klipp ur Svensk läraretidning 1893, från tiden långt innan flum- och disciplindebatten: "En ledsam händelse har, enligt hvad berättas i tidningen Värmlandsberg, inträffat i Gåsbornshyttans folkskola. I lärarens hem hade en guldring bortkommit, och läraren riktade sina misstankar på en skolgosse, hvilken vid annat tillfälle gjort sig skyldig till oärlighet. Då läraren icke med vänliga föreställningar kunde få gossen att bekänna, öfvergick han till stränghet, hvarpå gossen för att undgå vidare kroppslig aga påtog sig stölden. Med anledning af bekännelsen verkställde skolrådet en undersökning i skolan, i följd af hvilken sex af gossarne erhöllo strängare bestraffning. En af dem (icke den för stölden misstänkte) kunde icke bära skammen utan afhände sig lifvet. Det uppdagades sedan, att lärarens egen dotter tagit ringen. Saken har nu blifvit föremål för rättslig undersökning."

Fortsättning samma källa senare samma år: »Folkskofetragedien» i Gåsbornshyttan, Vrml., hvarom vi förut haft meddelande, har nu slutbehandlats vid häradsrätten, hvars utslag har följande lydelse: »Som annat förhållande icke blifvit i målet ådagalagdt, än att svaranden skolläraren S. A. Lönnqvist, såsom han uppgifvit, dels tilldelat kärandens son Karl Oskar, hvilken ostridigt är minderårig, aga för ett af honom begånget tillgrepp af en klocka, dels ock uppmanat nämde gosse att bekänna sig skyldig till tillgrepp af en ring, med tillsägelse tillika, att han borde veta, att han eljest finge stryk, samt Lönnqvist härigenom, oaktadt sedermera blifvit kändt, att ringen tillgripes af annan person, icke kan anses hafva missbrukat den rätt, som honom i egenskap af gossens lärare tillkommit att utdela aga och undersökning anställa, förty finner häradsrätten käromålet icke kunna bifallas; och varda med afseende å hvad i målet förekommit rättegångskostnaderna parterna emellan kvittade, liksom Lönnqvists anspråk på vedergällning och yrkande om ansvar å vederparten för obefogad rättegång af häradsrätten ogillas.»

Med andra ord så fann häradsrätten att skolläraren hade sin fulla rätt att dela ut aga och hota med mer stryk, trots att pojken ju var oskyldig i fallet med ringen. Att läraren dock inte fick igenom igenom sitt anspråk på skadestånd känns även så här 115 år senare åtminstone som en liten tröst...

Att skoltukten var en mycket brännande fråga framgår av en annan artikel i Svensk Läraretidning, också från april 1893:

"Lärarinnan Maria Olsson, som var anställd vid mindre folkskolan i Åsbo, Valbo församling af Gäfleborgs län, afled natten till den 5 d:s under mera säregna förhållanden. O., som var en mycket begåfvad och intelligent kvinna, hade gjort sig känd såsom en ovanligt framstående och nitisk lärarinna icke blott uti kunskapers meddelande utan också med afseende på ordning och tukt inom skolan. Detta senare vann dock mindre genklang bland barnens föräldrar, hvilka i afseende på föräldratukten stå på en allt annat än hög ståndpunkt. Detta hade till följd, att en skolrådssuppleant jämte ett par andra personer uppträdde brutalt och ohyfsadt mot lärarinnan, uppeggade barnen till olydnad samt, då detta ej hjälpte, klagade inför inspektören och skolrådets ordförande, hvilket dock ej ledde till annat resultat, än att skolrådssuppleanten blef skild från sitt förtroendeuppdrag och föräldrarna erhöllo tillrättavisning af skolrådets ordförande.

Men för dylika intriger samt en mängd ohyggliga historier, som hennes antagonister förstodo att sätta i omlopp, var fröken Olsson ej stark nog. Hon blef dyster till sinnet, isolerade sig mer och mer, ådrog sig något slags hjärtlidande och den 5 d:s på morgonen kom ingen lärarinna in i skolsalen. Barnen sprungo muntert omkring på lekplatsen till middagstiden, då en förbigående kvinna väckte grannarnas uppmärksamhet på saken. Lärarinnan fanns då liggande död och kall i sin bostad. Hon hade dött utan någon människas närvaro. Den aflidna var blott 28 år.

Förhållandet har väckt stort uppseende för att icke säga upphetsning inorn orten, skrifves till Svensk Läraretidning."


Från samma tidningssida som artikel 1:

"Till anskaffande af trägevär att användas vid folkskolegossarnes i Hudiksvall exercis har fabrikör E. Frisk därstädes skänkt 30 kronor".

"Betänkliga rubbningar i skolgången på landsbygden förorsakas af den stränga vintern. Så meddelas från södra Uppland, att i flera skolor är ofta mer än halfva antalet barn frånvarande. Många hafva lång väg till skolan, och om de i den stränga kölden och genom de hopade snömassorna icke kunna taga sig fram, så måste nog detta räknas som giltigt förhinder. Äfven från många andra delar af landet ingå liknande underrättelser, och på åtskilliga ställen har man t. o. m. ansett sig böra stänga åtminstone småskolorna".

5 kommentarer :

smulan sa...

Huuuva, vilka otäcka artiklar! Tänk att bli oskyldigt dömd, och av skammen därför ta livet av sig. Jag blir så upprörd in i själen..
Allt var verkligen inte bättre förr!

Ha det riktigt gott, Peter!

Ptr sa...

Ja, det är en otäck notis! Jag har försökt att ta reda på lite mer, men inte lyckats ännu. Dessvärre finns ju våldet kvar i skolan, fast det numera är elever som tagit över den detaljen...

Ptr sa...

Smulan, nu har jag hittat historiens epilog, se ovan!

Ha det så bra du också!

Peter

Anonym sa...

När det gäller folkskolelärare Alfred Lönnqvist som du diskuterar ovan finns det också en helt annan sanning än den du refererar. Han var mycket politiskt aktiv och verkade för demokratiska rättigheter, bland annat allmän och lika rösträtt. Han kandiderade till riksdagen i valet 1893, vilket ledde till omfattande smutskastningskampanjer från hans konservativa politiska motståndare. Det du refererar ovan är en del i en sådan kampanj och alltså åtminstone delvis osant. Smutskastningskampanjen var dock "framgångsrik" och Alfred Lönnqvist blev inte vald till riksdagen, men däremot till den så kallade folkriksdagen.

Några år senare kan man finna Alfred Lönnqvists bemötande av anklagelserna i samma tidskrift, men då var förstås valet för länge sedan förbi.

Ptr sa...

Anonym, tack för de intressanta kompletteringarna, som ju har sin givna plats i sammanhanget! Fast det är ju rättens utslag som refererades i lärartidningen, och inget motsäger att eleven verkligen utsattes för aga. Något som ju heller inte var förbjudet vid den tiden.

Vore spännande att få veta vad det var som var "delvis osant", för jag antar att rättegången i sig verkligen ägde rum, och att pojken var anklagad för stöld? Menar du att rättegången utnyttjades i förtalskampanjen, begicks det mened, eller vad var det som skedde?

Jag skall försöka att leta reda på Lönnqvists bemötande, för att se vad han anförde. Men, som sagt, tack för upplysningarna!