"I hjärtat nomadernas oro
och pilgrimstaven i hand -
vart gingo de irrande vägarna
långt bort genom främlingars land?"
(Carl Hesselgren)
Till min nyvunna pensionärtillvaros större glädjeämnen hör strövtågen i hemmamarkerna. En riktig långpromenad kan i bästa fall bli en stunds meditation, där man får tillfälle att rensa sinnet från allehanda slaggprodukter. Men det går inte att stänga omvärlden ute, plötsligt kan uppmärksamheten fångas av det oväntade! En ekorre på en trädstam, några porslinsskärvor i åkerkanten - upplevelserna är som små presenter som ger näring åt tanke och fantasi.
Under dagens utflykt blev min rutt delvis parallell med en utstakad kyrklig vandring som tydligen skall äga rum i morgon. Såg att promenaden innehåller sju "kontroller", där deltagarna förväntas diskutera olika bibelcitat. Inget att ta anstöt av, finns det en Gud så är det väl troligt att det är ute i skog och mark hen håller till - åtminstone gör min det! Men så var det då namnet på den kyrkliga promenaden - den benämns "pilgrimsvandring". Jag har känt en viss leda över vad jag upplever som överexploatering av det ordet! När jag hör det ser jag framför mig bilden av medeltida människor som under svåra strapatser och umbäranden drog fram på de gamla lederna till heliga platser som Nidaros eller Santiago de Compostela. Sådana vandringar förekommer ännu idag, fast numera kanske oftare i formen "sakral turism". Wikipedia förklarar sakral turism som "en term som beskriver hur turister besöker platser som förknippas med andliga värden, utan att besökaren nödvändigtvis har religiösa skäl till besöket". Kanske då inte för inte som boken "Pilgrimsvandringar i Sverige" är utgiven av Svenska Turistföreningen?
Vad som skett med pilgrimsvandringen skulle sålunda kunna vara att vallfarten i många fall har "devalverats" till en motionsaktivitet ungefär som Hallandsleden, och där de forna religiösa prövningarna ersatts av sakral turism. Pilgrimsvandringarna med religiösa förtecken förläggs istället gärna på hemmaplan, kanske i form av en "guidad poängpromenad", och man gör det tillsammans med bekanta, trots att det latinska ursprungsordet för pilgrim, peregrinus, ju egentligen betyder "främling". Av de katolska strapatsfyllda vandringarna till helgonens viloplatser har det blivit protestantiska söndagspromenader i trygg miljö. "Finns det svenskt kaffe på pilgrimsvandringen?" kanske Stig-Helmer skulle undra. (Observera nu att det inte är själva vandringen jag ironiserar en smula över, utan att vissa lånar metoder från reklamfolket - man tar ett inarbetat begrepp och gör det till sitt eget.)
Svenska kyrkan i Härnösands stift ger oss sin beskrivning av pilgrimsvandring: "Allt fler börjar upptäcka pilgrimsvandringarnas tjusning. Människor ger sig ut på vägar i sitt sökande efter livets djup och inre balans, men också ett sug efter aktivitet i vardagens stillasittande liv. En paus under vandringen vid en vacker utsikt ger perspektiv, kanske inte bara över naturen utan också över det egna livet."
Kanske ett tema för nästa strövtåg! Är jag en pilgrim som söker efter livets djup och inre balans och njuter av den vackra utsikten? Men å andra sidan, eftersom de andliga värdena för mig finns i naturen kan jag ju även betrakta mig som sakral turist. Fast man kan förstås alltid kalla sig flanör - enligt en beskrivning är det "någon som som promenerar långsamt och som har tid att reflektera över existensen". Snäppet värre är då att i likhet med Snoddas vara skogsflanör, och "gå i lugn och ro över myr och mo". Så får det bli - huvudsaken är att sulorna håller...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar