Hellre bryta med svenskan än bryta på svenska?

Senvåren 2010 skedde den oljeolycka i mexikanska golfen som kommer att få svåröverskådliga konsekvenser under årtionden framåt. Svensk press rapporterade utförligt om händelserna, men någon större debatt blev det inte här hemma, förrän den svenske styrelseordföranden Carl-Henric Svanberg gjorde sitt olyckssaliga och numera närmast klassiska uttalande om att "We care about the small people". I USA och andra engelskspråkiga länder reagerade man på Svanbergs närmast koloniala syn på vilka människor som betyder något, medan debatten här hos oss till största delen kom att handla om hans dåliga engelska, och det visade sig att en väldigt stor mängd svenskar satt därhemma i TV-soffan och skämdes i första hand över att den svenska intonationen sken igenom i Svanbergs uttalande. Kritiken var inte nådig; det vimlade av utlåtanden som "Vilken hopplös lantis Svanberg är, han måste bara ut ur BP. Att inte ha brytt sig om att träna upp engelskan är oförlåtligt nonchalant. Den svenska satsmelodin nåt så erbarmlig, han talar engelska på svenska så går det bara inte till" (hur bra var den svenskan då?)

Kom att tänka på det här när jag hörde Hans Rosling i ett reprisprogram på TV i kväll. Rosling åker runt i världen och talar om världsutvecklingen för ledare, forskare och andra, och han gör det på engelska med tydlig svensk accent. Och folk skrattar när de hör Rosling, men inte åt honom, utan med honom! Ingen bryr sig om att det på diktionen hörs var han kommer ifrån, man rycks med av hans budskap och hans engagemang. Rosling finns att se och höra bl.a. på YouTube, och det vimlar av entusiastiska kommentarer där. Fast även där dyker det upp kommentarer om hans uttal från svenskar, här är några exempel: "As a Swede, his accent makes me cringe a bit", "His english makes me ashamed of being swedish" och "Hans Rosling represent a typical older Swedish generation's way of speaking the English language, but it has changed tremendously with the younger generations as the English culture has had an increased influence on the Swedish society at large". Till slut får det en sansad person att reagera. Han/hon skriver: "Who cares about his accent? You understood what he said, right? What is correct english then? The british? The american? It's all accents. I think germans should be allowed to have german accents, and a swede should "sing" away, just like an american is allowed to talk like doesnt have a tongue ;) It makes the english more varied and adds character."

Tidigare idag såg vi den svenske golfspelaren Richard S. Johnson vinna årets spännande upplaga av Scandinavian Masters i golf. Flera gånger under sändningen berättades att Johnsons farfar är amerikan, och på bl.a. Wikipedia får vi veta att "his grandfather is an American (New Jersey) who married a Swede and settled in Sweden." Om Richards mormor hade varit estniska, hade man nämnt det? Knappast, men att en amerikan väljer att slå sig ner i Sverige, det gör oss uppenbarligen så förtjusta att det tycks vara en merit i golf bl.a. Vår beundran för det stora landet i väster verkar vara gränslös, inte bara på språkets område...

Tankar inför en sorts tidtabell

(Förlaga gammalt vykort)

Att nöjen är högst relativa
jag lärde mej tidigt förstå.
I Nykroppa mente man så:
- Vi har en och annan begravning
och tåget att titta på.
(Nils Ferlin)

I dagens Aftonbladet står det saker att läsa om medellivslängden som vi nog redan visste. Det är nämligen så, att medan männen i Överkalix i genomsnitt lever till dess de blir 75, så kan herrarna i Danderyd i genomsnitt hänga med till dess de fyller 83. Damerna är ännu segare, och föga oväntat håller sig även oldgirlsen från Danderyd i topp - de står ut tills de är 86 i snitt (liksom medsystrarna från Waxholm och Ekerö). Men i Vansbro och Älvdalen är det godnatt lite tidigare för tjejerna, för där är medellivslängden 80, d.v.s. kortare än vad männen i Danderyd i allmänhet lever. Vad det är som gör att de lever så länge i Danderyd kan ni räkna ut själva...

Men sedan kommer det mer svåranalyserade. Folkhälsoinstitutet, som står för undersökningen, meddelar nämligen även att
a/ "Att livet är kortare i glesbygden kan bero på att fler lever i ekonomisk utsatthet och att ohälsotalen är höga. Männen har en hög självmordsfrekvens..."(o.s.v.)
Å andra sidan
b/"Däremot säger glesbygdsborna att de mår bra psykiskt.– Det är helt klart så att man mår psykiskt bättre i glesbygden. Det kan ju bland annat bero på att de är mindre stressade. Dessutom tyder mycket på att den sociala samvaron är bättre i glesbygden och att sammanhållningen är bättre. Man gör lite fler saker tillsammans." Som vad? Kollektivt självmord? Ursäkta om jag är lite ambivalent, men jag har svårt att se att någon som lever i ohälsa och ekonomisk utsatthet i en självmordsvänlig omgivning "mår bra psykiskt"! Men det rör sig ju förstås om statistik, och jag tror mig minnas att någon statistiker har sagt att den som har ena handen på en varm platta och den andra i en ishink genomsnittligt sett har det rätt okej. Det är nog han som gjort den här undersökningen.

En turistfälla jag undviker!

Prekestolen/Preikestolen (bild från Wikimedia Commons)

Du står i blåsten på klippan och får stålsätta dig att inte ta de fem snabba stegen och vräka dig över kanten. Då plötsligt hör du ett dovt muller, och ser att den breda spricka du nyss hoppat över har vidgat sig betydligt. Med uppbådande av alla dina krafter rusar du tillbaka, men förgäves - du faller handlöst och skriker ända till dess du landar på golvet bredvid sängen. Kallsvettig inser du att det är dags att sluta äta kryddad mat så sent på kvällen.

Det finns många platser jag skulle vilja se under min semester. Och så finns det andra som jag inte skulle vilja se - åtminstone inte på mindre avstånd än sådär 200 meter! Dit hör bergshyllan Prekestolen (Predikstolen), 604 meter över Lysefjorden i norska Rogaland. Det finns de som har en annan uppfattning - förra året besöktes platån av 125.000 dödsföraktande människor.

För två år sedan skrev jag ett hahainlägg om en planerad Beachvolleymatch på Prekestolen, och så gick det som det gick - visst blev matchen av! När jag nu tittar in på VG:s nätsida ser jag en bild som får det att pirra i benen långt ut i tårna - en kille sitter på kanten av Prekestolen och tittar obekymrat ner i det sugande djupet. En talesman för det lokala Röda Korset tar helt avstånd från det här tillvägagångssättet. Om man nödvändigtvis vill kolla ner från kanten så skall man krypa fram och kika, inte gå dit och sätta sig, menar han. Samtidigt säger han att han inte har hört talas om några olycksfall (i dubbel bemärkelse) på platån med människor som uppträtt oansvarigt. Det går dock att hitta uppgifter på nätet om olyckor med dödlig utgång på berget, liksom man kan finna uppgifter om rena självmordshopp från klipputsprånget, men det kanske inte är riktigt rumsrent att nämna det i tidningen? Och så har vi förstås dessa galenpannor som sysslar med base jumping och liknande övningar - ett i mitt tycke något krångligare sätt att beröva sig livet än att hoppa utan skärm. Fast de flesta kommer faktiskt ner levande, oavsett om de hoppar med skärm eller går till fots den trygga vägen. Själv hade jag nog blivit kvar på parkeringen...

PVSD?

(Egen bearbetad bild från Flensburg Juli 2010)

Bra arbetskamrater och ett omväxlande jobb, man kan ju inte önska så mycket mer! Ändå känns det så här med en vecka kvar av semestern som om jag inte vill tillbaka till arbetslivet, som om att jag har gjort mitt. "Semesternoja"? Kanske, men jag har aldrig haft den känslan förut, och jag har haft funderingar på att försöka hålla igång till dess jag blir 67. Men nu...

Fast OK, om man ändå ser det som en reaktion på den så snopet upphörande semestern så finns det en hel del erfarenheter att ta del av. Läser sålunda i en färsk undersökning som genomförts i nio länder att 19% av svenskarna tycker att det är tungt att börja jobba igen efter ledigheten, vilket är ganska lågt i jämförelse med andra länder. Fransmännen har värsta ågren över att stämpla in på nytt - 36 % tycker att det är tjorvigt att infinna sig på jobbet efter semestern.

Svenskarna är faktiskt sämst på att ta ut sina semesterdagar, ändå återvänder 48% av svenskarna och svenskorna till jobbet med en känsla av att vara utvilade, och 39% av oss känner sig mer produktiva och mer positivt inställda till sina jobb efter ferien (vilket väl tyder på att ganska många inte är fullt så entusiastiska?). En forskare menar dock, att av de få undersökningar som gjorts så framgår det att de positiva effekterna av semestern förbleknar ganska snabbt, och att vi snart är inne i vardagslunken igen.

Amerikanerna vore inte amerikaner om de inte givit chockkänslan efter den flyktade semestern en egen förkortning. PVSD, eller Post-Vacation-Stress Disorder, är det vi skall skylla på när vi sjunker ner på första lediga stol och gråter ut när vi återvänt till kneget. En tröst kan ju då faktiskt vara att undersökningar visar att dödligheten är som lägst över en stor del av världen månaden efter att semesterperioden upphört. "Livet tar inte slut med semestern", tröstar oss mycket riktigt en som vet. Alltså kommer vi troligen inte att avlida när vi är i tjänst igen. Vi bara bleknar bort, i takt med solbrännan...

P.S. Har faktiskt hunnit med fler strandhugg än Flensburg och Skärhamn under semestern! Det här, t.ex. D.S.

Var fanns Johans svenska värld?

(Egen bearbetning av fotografi.)

"In the portraits of that house, the windows are eyes or pieces of the soul, almost. To me, each window is a different part of Christina's life." -Andrew Wyeth.

Blev i förmiddags överraskad med en inbjudan till att hänga med upp till akvarellmuséet i Skärhamn för att beskåda en utställning med verk av den amerikanske konstnären Andrew Wyeth, som f.ö. avled förra året i en ålder av 91 år. Utställningen, som är exklusivt inlånad från Marunuma Art Park i Japan, är baserad på det flera decennier långa förtroendefulla samarbetet mellan konstnären och syskonen Christina (1893-1968) och Alvaro Olson (1894-1967) i Cushing, Maine. Wyeth fick mot alla odds komma och gå som han ville för att dokumentera deras liv och hem, och en bieffekt blev att det med tiden skänkte lite stjärnsatus åt syskonparet, vilket en aning oväntat livade upp den till ytan kärva Christina. Alvaro däremot var mer reserverad inför kändisskapet. Till saken hör att Olsons hem var minst sagt nedgånget, utan att vara elak kan man väl säga att det idag utan problem skulle platsa bland Jan Jörnmarks "övergivna platser". Wyeth har skildrat huset och dess innevånare med en blandning av realism och ömsint närhet, utan att göra avkall på modellernas integritet.

Christina Olson var gravt invalidiserad. Detta till trots gjorde hon utflykter i hemmets omgivningar genom att krypa, eftersom hon vägrade att använda rullstol. Wyeth fångade ett av dessa tillfällen i "Christina´s world" år 1948, och den tavlan har kommit att nämnas som ett av de mest betydande amerikanska konstverken från förra seklet. Tavlan finns permanent utställd på Museum of Modern Art i New York. Många har förvånats över att den 55-åriga kvinnan hade en sådan ungdomlig kropp, men Wyeth har senare medgivit att han i själva verket använde sin betydligt yngre hustru som modell för torsodelen av målningen. Wyeths konstnärliga frihet tycktes därvidlag inte känna några gränser, lika lite som Christina verkade göra det i utforskandet av sin värld...

Modellernas svenskklingande efternamn fick mig att forska lite i deras bakgrund när jag kom hem. Det visade sig att deras far var en svensk sjöman som hette Johan Olausson, vilket han sedan ändrade till John Olson. 1892 gifte han sig med sjökaptensdottern Katie Hathorn, med vilken han fick fyra barn, bland dem alltså Christina och Alvaro. Längre bakåt i tiden än till Johan har jag inte lyckats komma, men jag hoppas på lite hjälp på en släktforskningssajt - uppdatering kanske följer!

Nu är syskonen Olson borta sedan mer än fyrtio år, men de lever vidare i Wyeths konst. Och även deras hem har överlevt - som museum är det rent av i bättre skick än det var då det var avsett som bostad. Däremot skingrades en hel av inventarierna vid en auktion efter Christinas död.

Grillmästaren vs snabbköpsmystikern

Många trädgårdar tycks så här i sommartid förvandlas till hemvist för rituella handlingar. Vid grillen mumlar pappa Ben besvärjelser över glödande kol, medan Knota sitter på en spikmatta med mango och banan i håret och läser mantran. (Och på gräsmattan leker Sten och Flisa med Urax?) Grottfolket har fått en renässans - åtminstone om man skall tro vissa kolumnister!

"Jag har en oseriös teori om att detta upphöjda grillande bland män handlar om att de vill ha kött: djur, och att mannen genom att ta makten över grillen skaffar sig kött.

Hela året står man ut med lättare rätter, sallader och grönsaker, men när sommaren kommer inträder köttets heliga tid. Även om bytet nedlägges ur charkdisken i varukorgen är det något med allt detta bökande med grillen, kol och eld och akter av tillredelse som förefaller rituellt.

I vår familj slängdes grillen efter alltför många nära-slasken-upplevelser (ett förkolnat helsilke att laga mat ute och inne på en gång). Men vad händer? En ny generation grillvirtuoser uppstår. Var kom de ifrån? Så i kväll står en son vid den nya präktiga grillen, en annan manlig grillmästare håller i såserna och en dotter står för tillbehören. Och vi vet att det blir fantastiskt. Inget bränt, inget glömt. Därefter är det helt ok att ta disken."

Maria Schottenius, DN 23 juni 2010.

"Vi inbillar oss att vi lever i en upplyst tidsålder, men i stugorna på landet och i städernas anonyma lägenheter hänger sig kvinnorna åt snabbköpsmysticism. Det kostar bara några hundralappar att inhämta flertusenåriga banaliteter, perfekt hälsa får man på köpet. Kittlande tofflor, spikmatta och blomsterolja. Yantra kit endast 349 kronor, ordinarie pris 799.

Vägen till ett bättre liv underlättas med mango och banan i håret, tipsar Hälsa, före detta Solvikingen."

Peter Kadhammar, Aftonbladet 30 juni 2010.

Blågul kändis i vimlet

Igår när jag i regnet gick hem från jobbet hördes några skorrande rop från bilparkeringen nere i centrum. Där på ett biltak satt Amazonpapegojan Timmy och beskådade nyfiket passerande människor, som i sin tur tittade minst lika nyfiket tillbaka. Nioårige Timmy är en lokal kändis, som släpps ut av husse då och då för att röra på sig lite. En gång flög han till travbanan och medverkade vid en prisutdelning, en annan gång dök han upp under en fotbollsturnering, vilket kanske har sin förklaring i att husse är fotbollsdomare. Timmy återvänder alltid hem så småningom, men när fiskmåsarna har jagat honom brukar han ta en omväg som tar lite längre tid, berättade husse i en tidning för något år sedan. Just den här dagen när jag fångade Timmy på bild med min mobil verkade det mest vara folklivet och bilmodellerna som fångade Timmys intresse.

Hav eller oljetråg?

Deepwater Horizon i lågor 21 april 2010. Bild från Wikipedia.

Ilska! Vanmakt! Avsky! Förtvivlan! Bara ord, och inget av dem, eller ens alla tillsammans, räcker till för att beskriva vad jag känner inför det brott mot mänskligheten som vi nu ser utspela sig inför våra ögon i mexikanska golfen. Medan sliskiga företagsföreträdare spelar Svarte Petter med oljesolkiga kort med varandra inför kongressutskott i USA pumpas obevekligt 800.000 liter råolja ut i havet varje dygn från Deepwater Horizons haveriplats. Under tiden som oljan dödar havssköldpaddor, pelikaner och allt levande som kommer i dess väg tar sig den valhänta kampen mot katastrofen allt märkligare uttryck. En amerikansk välgörenhetsorganisation samlar in hår från frisörsalonger för att sys in i oljelänsar, BP talar om att dumpa sopor och gamla bildäck i borrhålen för att stoppa oljeflödet o.s.v.

Nu börjar observationer av varelser från havsdjupen nå oss från platser där de normalt inte brukar uppträda. Från västkusten rapporterades en död sillkung ha "satt experterna i extas" då den flöt i land i Hunnebostrand den 10 maj. Det var första gången på 131 år som denna märkliga fisk som lever på djup ner till tusen meter påträffades i svenska vatten. DN skriver: " I februari i år lyckades en undervattenskamera, av rena turen, fånga en sillkung när den simmade fram på 765 meters djup i Mexikanska golfen. " Några dagar efter att Sillkungen strandat fångades en vågmär, en djuphavslevande släkting till sillkungen, i ett garn utanför Marstrand. Den arten är också en raritet i Skagerrak , om än inte så ovanlig som Sillkungen.

Samma dag som sillkungen flöt i land vid västkusten hände en ännu större sensation i Medelhavet, då en gråval visade sig, en art som man ansett som utdöd i Atlanten sedan 1700-talet. Nu tror forskarna att denna val tillhör en grupp som återetablerat sig i Atlanten. Men varför dyker den då upp just nu, och i Medelhavet? Även om de här fynden inte nödvändigtvis beror på händelserna ute på Gulfen så känns det dessvärre som om något kommit i olag nere i havsdjupen, och kanske får vi vänja oss vid att främmande arter bokstavligen kommer att dyka upp i miljöer där ingen väntat sig att få se dem. I så fall är det knappast några goda nyheter, utan nödrop från en miljö som kan vara dömd till undergång på grund av mänsklig girighet och cynism.

Och den som händelsevis tror att det här är en isolerad företeelse ute på ett enskilt oljefält är vilseförd! I augusti förra året inträffade t.ex. en oljekatastrof vid Montara Wellhead Platform utanför Australiens kust. Den har inte fått särskilt mycket uppmärksamhet i media här - i själva verket tycks den ha tystats ner även i Australien.

En månad efter katastrofen hade registrerats genomförde forskare från WWF en expedition i området. Trots att man vid flera tillfällen var tvungna att lämna de drabbade farvattnen på grund av den outhärdliga stanken från oljespillet kunde man se hur delfiner kämpade för att få syre, och hur fåglar förgäves putsade sin fjäderdräkt innan döden nådde dem. Crikey skriver: "The expedition report released last Friday describes the results of three days of surveys which included sightings of 202 Spinner Dolphins, 77 Pan Tropical Spotted dolphins, 30 bottlenose dolphins, 176 Sooty terns, many other sea-birds, sea snakes and the occasional turtle in the region affected by the slick. It comes at a time when the company has also reported deaths of 16 out of 25 oil affected birds at Ashmore reef".

Beräkningar pekar på att år 2050 kommer planetens befolkning att ha ökat till ca 12 miljarder invånare. Av dem uppskattas cirka 60 procent leva inom 60 kilometers avstånd från havet. Kommer de att få uppleva ett levande hav, eller kommer de att leva på stranden av en flytande sophög, tömd på liv?

Tallyho!

Dront (G. Edwards 1759). Bild från Wikipedia.

"Ordet natur har en klang av evighet. Men den är falsk. Naturen förändras hela tiden. Arter kommer och går."
Så inleds en artikel i Expressen, som handlar om att vissa forskare vill "försöka vrida den ekologiska klockan tillbaka" genom att återinplantera arter som utrotats ur vår fauna. Nu har vi ju redan upplevt hur utrotade arter kommit tillbaka på mer eller mindre konstlat sätt. Bävern återinplanterades med hjälp av importerade individer från Norge, vildsvinen planterades ut av egen kraft (och kanske med lite hjälp) genom att rymma från vilthägn, medan myskoxen kommit vandrande över gränsen från Dovrefjell efter att ha planterats där.

Nu finns det krafter som vill återinföra Visenten i vårt land. Visenten har en gång vandrat i sydsverige upp till Tiveden, men arten har en gång utrotats som vilt levande djur, och har överlevt på en skör tråd genom djurparksavel. Skansen har där spelat en aktiv roll för artens fortlevnad, och ansträngningarna att rädda arten har lett till att det nu finns flera tusen frigående exemplar i Polen, främst i naturreservatet Bialowiezaskogen.

Att arten blivit i ropet för återutplantering beror inte minst på jaktintressen, och Expressens artikel hymlar inte med den saken. Det är lite trist att det måste jägarnytta till att få tillbaka djurarter som tidigare tidsåldrars jägare utrotat. Om jägarna gjorde det för att sona sina gamla kollegors synder vore det en sak, men det hela går nog ut på att s.a.s. få "skjuta djuren en gång till".

Kanske får vi med tiden får uppleva hur jägarna inte bara återutplanterar räddade djurarter, utan med DNA-hjälp ger oss tillbaka arter som man lyckats totalutrota? Då kan det åter bli dags för Harret Löwenhjelms jägare att ropa sitt "Tallyho" igen, efter att ha nedlagt en dront. Kanske blir han trodd den här gången, vem vet?

"Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Mina bröder, stån upp av er makliga ro.
I kunden väl aldrig er tänkt något sån´t,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
Han var en stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro."

Tack, Torbern!

Lorentz Pasch den yngre: Torbern Bergman. (1760-talet)

Någon gång när jag känner mig extra slö så borde jag sända en medlidandets tanke till 1700-talsvetenskapsmannen Torbern Bergman, som var nyfiken på allt, och följdaktligen dog av överansträngning innan han fyllde 50. Läste om detta universalgeni som uppfann det mesta från åskledare till kemiskt framställt mineralvatten i Vilhelm Fredrik Palmblads "Lexikon öfver namnkunnige svenske män", och det är den egentliga orsaken till att jag kommer dragandes med honom här. Jag hittade nämligen en spännande formulering om några av Bergmans många vetenskapliga arbeten, som jag gärna lägger till mitt ordherbarium:
"Man må särskildt nämna Historien om Regnbogens förklaring och om Skymningen samt Anmärkningar om Tysta Eldsken." Ren poesi, inte sant? När jag så småningom slår mig ner för att skriva min första roman (av sjuttio) så skall den börja just med den meningen. Resten kommer ju av sig själv...

När blev matmor morsa till en liten pojkhund?

I Göteborgs-Posten idag hade Sture Hegerfors i sin dagliga skämtruta "P.S." en teckning av två hundar som läser på schemat utanför lektionssalen i hundskolan att dagens ämne är "matte" -"typisst götebosskt"( för att låna titeln från en av Hegerfors böcker)!

Det fick mig hur som helst att fundera över när begreppen "husbonde" och "matmoder" (båda från fornsvenskan) blev "husse" respektive "matte". Efter en inte alltför djuplodande googling visar det sig att uttrycken varit i bruk omkring hundra år, "husse" omnämns t.ex. i Svenska Kennelklubbens tidning från 1911.

För min del förknippar jag "husse" och "matte" med hundägare, men uppenbarligen används uttrycket även av de som har en katt inneboende (man kan ju inte äga en katt!). Även i våra grannländer använder man sig av benämningarna "husse" och "matte", fast inte så ofta som hos oss, men mer i Norge än i Danmark (enligt min ovetenskapliga undersökning).

Åtminstone vi som är lite äldre minns nog Fridolf Rhudins klassiska monolog "den ensamma hunden", ursprungligen från Kar de Mummas nyårsrevy 1931, som inleds med ”Jag e´… jag e´ vovve här. Jag e´ hund här, hos Herrskapet Gustafsson. Husse och Matte, dom är på Oscarsteatern dom”, och där vi så småningom får veta att husse minsann har en annan matte när matte är borta.

Skivan som gjordes på det revynumret var länge vår mest sålda talskiva, och kanske innebar den det definitiva genombrottet för smeknamnen på husbonde och matmor. Fast nu sägs trenden vara att allt fler använder "mamma och pappa" istället för "matte och husse" när de talar om sitt förhållande till hunden (eller katten), och det är förstås deras ensak. Men när de börjar använda "tjejhund" och "killhund" istället för "tik" och "hane", då är vi några som tycker att man berövar djuret dess värdighet, så då börjar vi morra lite...

Genealoger löste detektivgåta

"It's a giant puzzle, and all the pieces fit together and you have one picture" (Jim Dalmas).

Mountain Lake i Virginia är så pass stor att den skulle klämma sig in bland de till ytvidden tio största sjöarna i Sverige. Det är en ovanlig sjö på många vis, och bland dess egenheter är att djupet vissa perioder kan variera högst betydligt beroende på en märklig samverkan mellan sjöns bottensediment och geologiska faktorer. De två senaste århundradena har dock djupet hållit sig tämligen konstant (största djupet är uppmätt till 33 meter i sjöns norra ände), men från år 2002 har sjön åter börjat tappa vatten vid torra perioder. Som mest minskar nu djupet med fem meter, vilket gör att stora delar av sjöbottnen periodvis torrläggs. Sjön blir då ett populärt utflyktsmål för samlare av allt från fornfynd till tomglas.För två år sedan blev det stor uppståndelse över ett fynd på den torrlagda sjöbottnen. Några samlare hade oberoende av varandra hittat ett par skor i leran, och när man fann ytterligare fynd som tydde på att någon hade funnit sin sista viloplats i sjön tillkallades polis. Vid en undersökning på platsen hittade man snart mänskliga lämningar i form av delar av en skalle plus några större ben. I anslutning till fyndplatsen grävde man vidare fram en plånbok, ett cigarettetui, ett bältesspänne, lite lösa mynt (varav det äldsta från 1907), samt en ring med initialerna "C.A." på ena sidan och "N.C." eller "M.C." på den andra. Med ledning av de upphittade tillhörigheterna kom polisen fram till att det hela rörde sig om ett dödsfall som kunde ha skett så långt tillbaka som på 1930-talet, och eftersom det inte finns någon preskriptionstid för mord i USA betraktades det hela som en mordgåta.

En pensionerad polisman sattes att utreda fallet, och han fick efter hand ta hand om fler tillhörigheter, bl.a. ett fickur från 1876. Mera som en kuriositet kunde man konstatera att ett av mynten man funnit vid kroppen nu hade ett samlarvärde överstigande $500. Mer intressant var dock att en analys av bältesspännet hade avslöjat ingraveringen "SGF" på bältesspännet, vilket man antog kunde härröra från någon förening eller skola. En mödosam genomsökning av gamla polisrapporter och efterlysningar vidtog, men det var två forskande bröder med genealogi som sidohobby som av en slump snubblade på lösningen. En av bröderna med det svenskklingande namnet Dalmas, Jim, hade sökt i gamla exemplar av tidningen The State, när han fann en notis från juli 1921 som väckte hans intresse. Där stod att en S.I. Felder hade fallit överbord från en båt på Mountain Lake, och att dykare sökte efter hans kropp. Även om uppgifterna var knapphändiga var bröderna Dalmas övertygade om att de nu funnit den saknade pusselbiten i mysteriet vid Montain Lake. När förundersökarna i Virginia fick tillgång till genealogernas uppgifter gick de igenom den omkomnes tillhörigheter på nytt, och fann då att det i själva verket stod "SIF" på bältesspännet, vilket förstås inte minskade sannolikheten för att man var på rätt spår.

S.I. Felder var en 37-årig telefontekniker från New York som tillsammans med sin hustru hade rest till Salem, Virginia i juli 1921 för att besöka goda vänner. Just den här sommaraftonen hade man tillsammans med några andra par begivit sig till Mountain Lake för att hyra båtar och roa sig en stund på sjön. Mountain Lake var ett populärt utflyktsmål redan vid den här tiden, den som sett filmen "Dirty Dancing" känner nog f.ö. igen miljön, eftersom filmen delvis spelades in här (fast långt senare förstås!). Sällskapet hade splittrats upp en aning - några ville pröva på att fiska lite, medan Felder och hans hustru plus två andra personer paddlade runt lite i sin kanot. Plötsligt hade Felder rest sig upp på knä för att ögonblicket därefter falla över relingen och ner i vattnet, och efter några korta rosslande andetag försvinna ner i djupet. Det förtvivlade sällskapet sökte förgäves efter sin vän i kvällsmörkret, men till slut fick man ge upp och anmäla försvinnandet.

Myndigheterna spanade länge och väl efter Felder, och ännu på 1980-talet fanns det människor i trakten som fortfarande hade minnen av hur tillkallade tungdykare förgäves hade sökt efter kroppen. Till slut fick man dock ge upp, med hypotesen att kvarlevorna sannolikt hade fastnat i undervattensklippor eller sjunkna trästammar på trettio meters djup, vilket långt senare skulle visa sig vara en felbedömning. Istället tycks kroppen ha fastnat i det leriga bottensedimentet på den plana sjöbottnen och sugits fast där. Man förmodade att dödsorsaken var plötslig sjukdom eller en följd av viss berusning.

Bröderna Dalmas lät sig inte nöja med att få fram vem den saknade i sjön sannolikt var, utan de fortsatte sin uppföljning. Snart fick de fram att den omkomnes hustru Katharine tio år senare bodde som barnlös änka i New York. Samuel Ira Felder hade blivit dödförklarad 1929 några månader efter att hans far hade dött, och då återstod det alltså nära åttio år innan han skulle återfinnas. Nu hade media börjat intressera sig för storyn, och så kom det sig då att Emily Dickson Jennings i South Carolina plötsligt fann sig sitta och läsa en artikel i en tidning om något hon kände igen. Hennes farfar Keating Norris Felder hade ju berättat hans äldre bror hade drunknat! Hon hade ett svagt minne att farfadern hade tillagt att kroppen aldrig återfunnits, och Emily började inse att hon måste vara den drunknades närmaste släkting.

Nu var det så lyckligt att Emily tillhör en släkt som har svårt att göra sig av med saker, och snart hade hon rotat fram såväl tidningsartiklar om försvinnandet som personuppgifter om Samuel Felder. Därmed var det dags att kontakta spaningsledningen i Virginia, och strax därefter lämnade Emily DNA-prov för att släktskapet skulle säkerställas. Upplösningen av historien återstår att skriva, men allt tyder på att Samuel Ira Felder, om inte redan nu, så åtminstone inom kort kommer att vila i den grav som sedan länge väntat på honom, bredvid hustrun Katharine på den lilla kyrkogården i Orangeburg County, S.C.

Och vad lär vi oss av detta? Jo, att släktforskare kan vara framsynta genom att se tillbaka, och att man liksom Emily aldrig skall kasta bort något! För vem vet, rätt som det är så kanske man hittar släktingar i pappershögarna...

"Löftena kunna ej svikas"?

Vilda havsuttrar håller gärna tass för att inte glida ifrån varandra när de tar en slummer på rygg ute vid kusten.
Det här paret vid Vancouver Aquarium tar det säkra före det osäkra och gör likadant i sin bassäng.
Havsuttern har från att ha varit en hotad art gått till att ha uppnått en ganska betryggande population,
och dess ökning ses som ett utmärkt exempel på att det går att göra något åt utrotningen av djurarter.
(Bild från Wikipedia.)

"Nästa år - 2010 - ska förlusten av arter stoppas."

Så står det i ett meddelande från Västra Götalandsregionen inför det faktum att det nästa år är den biologiska mångfaldens år, ett internationellt initiativ sammanhållet av CBD, Convention on Biological Diversity. 190 enskilda länder plus EU har förbundit sig att stödja mångfaldsåret.

Vad är då syftet med det här året? Jo, i korthet att göra oss mer medvetna om den biologiska mångfaldens betydelse för vårt välbefinnande, öka våra kunskaper och göra oss mer engagerade i kampen för den. Vidare att kontrollera vad som uppnåtts hittills och hur man sedan går vidare, vis av erfarenheterna.

Absolut lovvärt, men det är meningen i ingressen jag hajar till inför, det är ju något som man inte kommer att klara av! Det är ingen målsättning, ingen förhoppning, utan ett konstaterande, och det gör mig lite beklämd. Enligt vad vetenskapsmännen kommit fram till utrotar vi över hundra arter på miljonen varje år, i eskalerande hastighet. Om man sagt att "vi skall kämpa för varje art" så hade det varit mer än lovvärt, men med den reklambyråslogan man nu krystat fram så kommer förlusten av enda art innan årets slut att innebära att man svikit ett löfte.

Redan år 2006 utfärdade EU en handlingsplan "med mål för att stoppa förlusten av biologisk mångfald och åtgärder som ska göra det möjligt att nå målen till 2010". Där pratade man visserligen om just "mål", men redan i slutet av år 2008 publicerade EU en självkritisk halvtidsrapport där man konstaterade att "intensiva insatser kommer att krävas under de närmaste två åren, både på EU-nivå och i medlemsstaterna, om vi ens ska komma i närheten av att uppnå målet." Vilket vi nu vet att man aldrig gjorde, och bl.a. därför känns det lite trist att samma bekymmerslösa inställning som EU hade för tre år sedan tycks ha gått i arv. Det hade varit bättre om man lovat mindre, och i stället överraskat med att uppnå åtminstone det...

Som sagt...

God Jul!

Den svårflörtade göteborgskan

Baychimo i isens grepp.

År 1914 sjösattes på Lindholmens varv ett ångfartyg som skulle gå ett märkligt öde till mötes. Hon hette ursprungligen Ångermanelfven, var på 1322 ton och var dryga 70 meter långt. Redan på konstruktionsstadiet såldes fartyget till Baltische Reederei K.G. i Hamburg och gick i trafik mellan Tyskland och Sverige, vilket säkert inte var helt odramatiskt under det första världskriget. Vid krigsslutet övergick fartyget i brittisk ägo, men såldes ganska omgående vidare till Hudson Bay Company, nu under namnet Baychimo, och hennes nya hemmavatten kom att bli inom en trehundramila radie längs Kanadas och Alaskas kuster. Baychimo användes till att transportera förnödenheter till inuiterna, och förde bland annat skinn och hudar som returlast. Det var en tuff trad som fartyget gick på, och en sjöman som mönstrat på som lärling sommaren (!) 1927 konstaterade senare att tillvaron bestod av att befinna sig vilse i ogenomträngliga dimtäcken, sitta fast i packis omgiven av isberg och ett ständigt sökande efter fria farleder.

Kombinationen av välbyggt fartyg, gott sjömanskap och tur höll dock Baychimo i drift fram till den 1 oktober 1931. Det året hade polarisen brett ut sig sydligare än på flera årtionden, och Baychimo blev ohjälpligt fast i packisen vid Barrow i Alaska. Det isbälte hon körde fast i kan knyckla ihop ett fartyg och sänka det, eller dra det med sig på en resa mot ovisst slut. I en vecka slet besättningen med att få loss Baychimo ur packisens grepp, och vid ett tillfälle lyckades de med hjälp av dynamit få henne fri i tre timmar. Men snart var hon åter i isens våld, och inför utsikten att dras in mot Alaskas klippstränder och en trolig sänkning beslöt besättningen sig nu att ge upp den ojämna kampen. Huvuddelen av besättningen, omkring 20 man, hämtades av flyg, vilket var en pionjärinsats för luftburna räddningsinsatser i polartrakterna. Återstående 14 besättningsmän inklusive kaptenen John Cornwell skulle hålla sig kvar under knappa omständigheter i land, i väntan på att skeppet åter skulle gå fri från isens grepp.

Kraftigt snöoväder isolerade besättningen i början av november, och när de slutligen kunde återvända till den position där de övergivit fartyget fann de bara tjock is så långt man kunde se. Resignerat konstaterade man att fartyget sannolikt nu låg på havets botten, och började en mödosam återfärd mot civilisationen. Men på vägen träffade man på några inuiter som berättade att man sett fartyget på en annan position 6 mil därifrån. Upphetsade begav sig kapten Cornwell och hans mannar till den uppgivna positionen, och där låg mycket riktigt Baychimo och väntade! Dessvärre var dock situationen fortfarande prekär för fartyget, och i december 1931 lastade man ur det mest värdefulla styckgodset och överlät Baychimo att möta ett ovisst öde under återstoden av vintern.

På våren 1932 färdades upptäcktsresanden Leslie Melvin med sitt hundspann från Herschel Island mot Alaska. Han kunde konstatera att Baychimo ridit ut vintern, och det var nu som Baychimo fick en ny framtoning bland människorna här uppe. Så långt hade hon ansetts som ett vanligt fartyg, om än med lite brokig historia. Men efter att blivit befriad från sin besättning kom hon nu att bli en legend. De följande sju åren inrapporterades hon av såväl inuiter, äventyrsresande som av passerande fartyg där hon satt fast i isen eller drev omkring i olika strömmar utan att någon lyckades bärga henne. På barerna frodades myterna kring Baychimo, och sjömännen viskade sinsemellan att hon tog hjälp av polarstormarna för att hålla människorna från sig. Men hon fick faktiskt flera besök, och det rapporterades att hon var i utomordentligt skick fortfarande. År 1933 blev hon räddningen för en grupp inuitjägare som drabbats av extremt oväder. När en man som hette Hugh Polson 1939 gjorde ett misslyckat försök att bärga fartyget var det sista gången som man med bestämdhet kan säga att någon varit ombord på Baychimo. Sedan kom ett krig emellan, och legenden Baychimo bleknade sakteliga bort. Ända till 1962, då förvånade inuiter fann fartyget åter fast i packisen! Hon hade rostat under sina 32 år i frihet, och hade börjat se ut som det spökskepp som hon länge ansetts vara.

”Det måste väl i alla fall vara slutet på historien?”, utbrast förvånade iskustbor, men när den amerikanska tankern Manhattan år 1969 gjorde sin omtalade färd genom Nordvästpassagen träffade besättningen på inuitjägare, som hävdade att Baychimo drev omkring mellan Point Barrow och Icy Cape i Alska.

Så sent som år 2006 skickade man ut en expedition från Alaska med uppdrag att söka efter det legendomsusade spökskeppet, men trots efterforskningar både på och under havsytan fann man inga spår av fartyget som lämnat varvet i Göteborg som "Ångermanelfven" över nittio år tidigare. Men ingen vågar längre säga att man sett Baychimo för sista gången - kanske tog hon bara hjälp av polarvindarna ännu en gång för att hålla sig borta från människorna…

Den googlande detektiven

Mystiska försvinnanden både fascinerar och skrämmer nog många av oss! Här är ett fall där en fiffig amerikansk detektiv tog okonventionella sökmetoder till hjälp för att återfinna en till synes spårlöst försvunnen person.

Klockan var halv elva på kvällen den 1 februari 1993 när en bilist på River Road i Yakima County, Washington, observerade något som låg mitt i vägbanan. Fylld av farhågor vände han tillbaka och såg att byltet han sett verkligen var en människa. Samtidigt som mannen hejdade de första fordonen som närmade sig såg han i ögonvrån vad han uppfattade vara en Chevrolet Camaro lämna olycksplatsen. Tillkallad räddningspersonal som snabbt var på plats kunde endast konstatera att offret var bortom all hjälp, nu återstod det endast att identifiera den döde och ta reda på vem som dödat honom - något som dock blev lättare sagt än gjort! Offret som vid provtagning visade sig ha varit odrogad och nykter saknade varje form av legitimationshandlingar i den kamoflagefärgade klädsel han var iförd, och de efterlysningar som sändes ut av den lokala polisen blev resultatlösa. Akten med uppgifterna om det oidentifierade offret hade alla förutsättningar att bli ett hopplöst cold case.

Elva år senare satt Pat Ditter, utredare på Washington State Patrol, och bläddrade i en artikelserie från Seattle Post Intelligencer från 2003. Artiklarna innehöll kritik mot myndigheternas sätt att följa upp fall med spårlöst försvunna personer. Man påpeka hur lågprioriterade dessa fall tycktes vara, och hur illa det fungerade med de databanker över de saknade personer som fanns att tillgå. Detektiv Ditter med tretton års rutin och med omvittnad uthållighet och ett utpräglat sinne för detaljanalyser, tänkte att "om det är så illa ställt i Seattle så är det väl inte bättre här?" Han beslöt sig för att söka sig utanför de gängse ramarna. Varför inte testa Google?

Efter att Ditter bläddrat igenom ett antal polisakter fastnade han för smitningsolyckan på River Road 1993. Han tog fram de uppgifter om offret som fanns tillgängliga, såsom vikt och längd, och gjorde en avancerad sökning på nätet. Inom en vecka hade han lyckats med det som hans kollegor gått bet på tidigare - han hade fått ihop en lista på saknade personer som kunde vara hans "John Doe" från Yakima. På Doe Network fann han ett foto på en man med drag som var påfallande lika offret, med ett undantag: han hade glasögon med lite ovanlig design. I materialet om offret som Ditter hade tillgång till nämndes att denne hade haft glasögon, men de fanns inte avbildade. Pat Ditter rekvirerade ut bevismaterialet, och i kartongen med kläder låg det ett par glasögon som stämde in med dem som den saknade personen bar på efterlysningsfotot. "Nu kör vi!", tyckte Ditter.

Den 31 januari 1993, tvåhundra mil från Yakima County, återvände Karen Lewis hem till Amarillo i Texas efter en tredagars shoppingtur till Dallas. Villan var tom, men videobandspelaren var igång, så hon förmodade att hennes make var hos kompisar och tittade på den Super Bowlmatch som han spelade in. På köksbänken låg hans ring och armbandsur, vilket hon tyckte var lite märkligt. När hennes make inte återvänt hem påföljande morgon, den 1 februari, anmälde Karen hans försvinnande, och en efterlysning av den 39-årige advokaten och tidigare domaren David Glen Lewis utfärdades. Enligt hustrun var han en omtänksam make, och hon såg inga skäl till att han skulle ha givit sig av självmant. Till yttermera visso förelåg det en viss hotbild mot honom.

Påföljande dag, den 2 februari 1993, återfanns Lewis röda Ford Explorer parkerad utanför Potter County domstol inne i Amarillo. Såväl bilnycklar som bostadsnycklarna låg gömda under bilmattan, och både checkhäfte och kreditkort låg där han brukade förvara dem i bilen. I hemmet saknades heller inga av Lewis tillhörigheter. Teknikerna kunde konstatera att videon inte varit förinställd utan hade startats manuellt, uppenbarligen med avsikten att den skulle stoppas på samma sätt efter matchen. Av de upplysningar som samlades in från kollegor, grannar och vänner framgick det att sista gången någon sett Lewis var den 30 januari.Ett genombrott fick polisen då man kontaktade olika flygbolag. Det visade sig att det fanns biljetter utställda på Lewis personligen. Den ena, från Dallas (!) till Amarillo hade köpts den 31 januari, dagen då matchen hade spelats in på videon. En andra biljett, från Los Angeles till Dallas, hade använts samma dag som Lewis hade anmälts som försvunnen. Polisen antog därför att Lewis höll sig undan frivilligt, trots att hans närmaste enträget påstod att det var en omöjlighet. Att en mystisk man hittats död på vägen i Yakima County i Washington samma dag som Lewis enligt biljetten företagit sin andra resa var förstås okänt för Amarillopolisen vid den tidpunkten, och även om man känt till det hade man knappast få det offret att passa in i mordbilden.

Åter till 2004 och Paul Ditter, som nu beslöt sig att kontakta Amarillopolisen och få mer uppgifter om David Glen Lewis. Man fann det lämpligt att Lewis nu försåg Amarillokollegorna med DNA-analyser på det oidentifierade offret. Amarillopolisen i sin tur lät matcha prover tagna på Lewis mor vid en analys hos University of North Texas. Analysresultatet gav vid handen att den okände person som elva år tidigare begravts i Yakima County med 99,91 procents sannolikhet var identisk med den saknade David Glen Lewis. Detta fick Lewis familj att omedelbart misstänka att han hade blivit bortförd, inte minst eftersom han saknade anknytning till Washington state.

Advokat Lewis bror hyllade detektiv Ditters hängivna efterforskningar. "Om han inte hade undersökt vårt fall hade vi fortfarande stått på ruta ett, och ännu väntat på att få höra av min bror", sade han i en intervju. Efter att David Glen Lewis slutligen under sitt rätta namn kunde begravas i sin hemstad den 30 oktober 2004 återstår dock flera frågor att besvara. Vem hade startat videon i Lewis bostad, vem befann sig samtidigt på flygplanet mellan Los Angeles och Dallas, och hur kom det sig att Lewis själv då befann sig i Washington state, där hans liv tragiskt ändades?

De okritiska lyssnarna

-Kan du inte läsa?
-Nej, men jag kan lyssna!
(Eget bildmontage)

Owens mamma lyssnar stolt på när hennes son leende läser för Sadie medan han borstar hennes päls. Efter att ha övat och övat uttalar han nu orden som de skall låta, och när läsestunden är slut ber han sin mamma att boka in en ny tid med Sadie.

Barn som har lässvårigheter riskerar att inte känna sig respekterade och delaktiga. Ofta spänner de sig när de skall läsa inför kamrater och vuxna, som i ren välmening korrigerar direkt istället för att låta barnet få rätta sig själv. Men på biblioteket i Darthmouth har man två medarbetare som verkligen kan konsten att lyssna utan att protestera! Det är Chloe, en arton månader gammal papilion, och Sadie, en nioårig Nova Scotia Duck Tolling Retriever. Sadie har ett förflutet som utställningsstjärna, men har nu sadlat om och blivit terapihund. Terapihundar är utbildade till att ge stöd och sällskap åt allt från autistiska barn till senildementa gamla.

På biblioteket kan föräldrarna boka in femton minuter konsultation med Chloe eller Sadie, och sedan får barnet ta en bok och krypa intill sin lyssnande mentor. Lilla Hanna frågade mamma flera gånger om hon verkligen trodde att Chloe skulle gilla den här boken när hon valde att läsa "Martha Speaks", som handlar om en hund som plötsligt kan tala efter att ha ätit en förtrollad bokstavssoppa. Och Chloe lyssnade förstås på Hannas lite stapplande läsning utan invändningar! De två fyrbenta läskamraterna har olika sätt att lyssna, Chloe som är den unga tjejen, verkar att lyssna engagerat och entusiastiskt, medan Sadie, som den livserfarna individ hon är, verkar lyssna mera avslappnat. Men det fina är att de två hundarna tycks känna skillnad på hur man skall stötta barnet individuellt. Sadie lade vid ett tillfälle tassen på axeln till en liten gosse som hon uppenbarligen tyckte skulle ha lite extra uppmärksamhet, och när han dessutom fick förtroende att gå ut och gå med henne i koppel tycktes killen vara i sjunde himlen.

Kathy Klotz från Intermountain Therapy Animals säger att själva tanken egentligen inte är att lära barn att läsa, till det finns det massor av andra beprövade metoder att använda. Det gäller istället att få barnen att känna läsglädje, och så har det fått ytterligare en effekt som överraskat Klotz. "Barnen verkar känna sig som lärare, och är besjälade av tanken att verkligen få hunden att begripa berättelsen!"

Projektet med bibliotekshundar för att få barn att upptäcka läslusten började år 2000 som ett projekt vid Bennion Elementary School i Salt Lake City, och har sedan spridit sig över USA. Här i Sverige verkar dock metoden ännu så länge oprövad. Kanske man är rädd för allergiriskerna?

Inte ett spår av Argleton...

Det här är järnvägsstationen i Aughton, West Lancashire, close to nowhere...
(bild från Wikipedia)

"Nu böjas över kartans blad
de huvun små i lockig rad,
som efter oss ta arvet.
Vad oss synts långt, för dem syns kort,
och alla avstånd svinna bort
i järnvägstidevarvet."

(Carl Snoilsky)

När innevånarna i Ormskirk (häftigt namn!) i West Lancashire kollade på Google Map fann de till sin förvåning grannstaden Argleton. Ingen hade nämligen vetat om denna orts existens, men när de sökte på Google fann de under tilltagande häpnad att där fanns jobb att söka, lägenheter att hyra och skolor att sätta ungarna i.

En oförvägen ormskirkbo beslöt sig för att bege sig till Argleton, kanske för att finna Den Bortglömda Staden, varför inte Nils Holgerssons Vineta, staden som bara visar sig en gång var hundrade år som straff för medborgarnas övermod och praktlystnad? Men av Argleton fann spanaren inte ett spår, när han kom till den förväntade stadskärnan såg han bara åker och äng runt omkring sig!

Efter det har de fiktiva arbetsförmedlingarna, mäklarna och skolorna diskret utplånats från nätet. Nu lutar sig stigfinnare och andra vise män över Googlekartan och grubblar över varifrån och varthän staden kom och gick. Representanter från det holländska företag som svarat för kartbiten gnuggar sina ögon och vrider sina händer och säger att man inte har en aning om vad som gått snett och att sådana här saker inte händer så ofta, vilket man ju kan förstå.

Telegraph.co skriver: "Tantalisingly, “Argle” echoes the word “Google”, while the phantom town’s name is also an anagram of “Not Real G”, and “Not Large”, vilket ju låter lite skumt. Kanske är det på grundval av detta som en lärd man, möjligen med anlag för konspirationsteoretiserande, misstänker att kartmakarna helt frankt placerar in sådana här spökstäder här och där för att kunna se vilka som knycker deras kartor. Låter väl lite långsökt med tanke på att även folk i grannskapet, ormskirksbor och andra, troligen också kollar kartan ibland för att lokalisera sig? Om du inte kollat din plats på jorden på kartan nyligen så gör då det - du kan få en överraskning!

Som jag ser det finns det bara en lösning för ormskirkarna: ut och sätt spaden i marken för att bygga Argleton - kartan ljuger ju aldrig!

1937

Häromdagen fick jag fick ta del av ett fynd från Folkrörelsernas arkiv i Karlstad. En gammal bandylegendar hade botaniserat i föreningens gamla protokoll, och hittade följande noteringar från ett styrelsemöte den 14 november 1937 där C. hade suttit vid protokollet. Under § 4 och 5 skrev C.: "Diskuterades träningsfrågan för den stundande bandysäsongen. Att leda gymnastiksträningen skulle styrelsen höra efter om Kurt N. kunde åtaga sig. Till denna skulle alla bandyspelare uppmanas infinna sig. Vidare beslöts att anordna skogspromenader och landträning på söndagarna. Att anordna detta utsågs Harald T."

Idag, när bandylagen står på is i augusti, och när idrottstränare har näst intill gudomlig status, känns det fantastiskt med en tid då ett elitlag i mitten av november började fundera på att köra igång så smått med skogspromenader och lite lattjande på söndagarna under överinseende av en av spelarna. Man "uppmanades" också att infinna sig på gymnastikträning, som en annan av spelarna skulle tillfrågas om att hålla i. Så var det med det, och fram på vårkanten vann de SM igen, för tredje gången av fyra....

Det är lätt att tycka att det här visar på hur primitiv idrotten var på den tiden, men jag är inte beredd att skriva under på det! Det här gänget bestod av en rutinerad samling som spelade fotboll på hög nivå på sommaren, och som hade ett hårt fysiskt arbete på fabriken. Privatbilismen existerade nära nog inte, utan man cyklade och gick i det dagliga livet. Med andra ord var det säkert inte så svårt att få fart under rören när det var så dags!

Efter att ha läst utdraget plockade jag fram en gammal radiointervju med Calle från 1977, och det var faktiskt första gången på tolv år som jag hörde hans röst, och det fick mig att känna dåligt samvete över de kassetter jag har liggande med honom och G., där de berättar om sina liv. Med dagens teknik borde det vara lätt att överföra dem på CD-skivor, men kommer det att finnas tid och intresse att blicka tillbaka när det finns så mycket annat som konkurrerar om uppmärksamhet? Den som söker i gången tid får allt bättre metoder i den forskningen, men allt färre att berätta för - utöver andra forskare...

Törnrosasömn

Vissa arbetsdagar råkar bli mer spännande än andra! Som igår, då jag hade ärende till de gamla fabriksruinerna i kommunen, och i samband med det fick möjlighet att fotografera lite. Spännande ja, men även lite skrämmande att se hur snabbt allt förfallit, där människor bara för några år sedan var i full verksamhet. Fast när staden nu har köpt in området kan man ju hoppas på att området snart blir återupprättat igen!