Under himlapällen

Stardust (fri bild från NASA)

" Än brinner de med stadigt sken
Än flammar de som bloss
Som silver och kristaller
nu deras gnistor faller
Och en och annan flämtar till när hon har brunnit ut
Så faller hon då blir det som en strimma rök till slut"
(Jeremias i Tröstlösa)

Högsommarvärmen är över oss, och igår kväll beslöt jag mig för att sova på balkongen som står färdigrenoverad. Det såg ut att bli en tropisk natt, när jag lade mig vid midnatt var det 21 grader. Jag lyssnade en stund på musik på mp3-spelaren, men till slut lät jag nattens ljud ta över. Röster från nattvandrare, slagen mot skenorna från nattåget mot Malmö, bruset från långtradardäcken på motorvägen - allt vävdes samman till en rogivande ljudmatta. Uppe på himlen lyste stjärnorna, inte så distinkt som ute på landet när de befrias från stadens störande ljus, men ändå tillräckligt tydligt för att bilda ett vackert imaginärt alkovtak. Då drogs ett ljust pennstreck över himlavalvet - en meteorit trädde in i vår atmosfär! Fast i mina ögon är det ett stjärnfall, och jag kom att tänka på en vinterkväll i min barndom, när min mor tog med mig ut på gården och visade mig stjärnhimlen och de få stjärntecken hon kände igen. Plötsligt föll en stjärna, och mamma ropade "kvickt, önska dig någonting!" Jag förstod förstås ingenting, men hon förklarade att man skulle önska sig något när man såg ett stjärnfall, fast man skulle göra det tyst för sig själv och inte avslöja önskningen för någon. I många år kunde jag inte låta bli att önska något när jag såg en stjärna falla, men nu är det slut på önskningarna sedan länge.

Och den tropiska natten, hur gick det med den? Ja, när jag vaknade klockan kvart över fem var det tretton grader! Fast det var skönt det också, så det var inte därför jag gick in och lade mig. Nej, det var morgonljuset - vi troll tål ju inte dagsljus...