Mästaren har lämnat ringen

Bild: Wikipedia

Så ljöd då det sista gonggongslaget för Ingemar Johansson, men legender dör som bekant aldrig, de bara bleknar bort, och så också med Ingo. Hans sjukdom gjorde ju att han redan satt i dödens karantän sedan länge, vilket vi dessvärre kunde konstatera i Tom Alandhs TV-program för några år sedan. Det finns många boxningsvänner som hävdar att hans alzheimer inte var sviter av skadorna, men det är nog dessvärre ingen slump att Ingo, liksom Mohammed Ali, Floyd Patterson och Bosse Högberg bland många andra, fått betala ett högt pris för sin karriär.

Dagens unga som är bortskämda med svenska idrottsframgångar förstår nog inte vilken ikon Ingo verkligen var! När Ingemar i dubbel bemärkelse slog igenom var det i en boxningsvärld där det bara fanns en tungviktsklass, idag kan det finnas flera tungviktsmästare från olika organisationer. Att han var vit spelade stor roll i det dåtida USA som fortfarande var otäckt rassegregerat, och hans roll som "the White Hope" förstod nog vi naiva svenskar inte riktigt fullt ut.

Till legendbildningen bidrog förstås också radioutsändningen på Radio Luxemburg från första titelmatchen 1959. Sveriges Radio hade inga nattsändningar och kunde inte tänka sig att göra ett undantag, och TV var ju bara på blöjstadiet på den tiden. (SR håller fortfarande på att revanschera sig, det finns en hel del Ingo på SR minnen nu!) Fortfarande är vi veteraner som minns exakt vad vi gjorde den natten, det år de stora idolerna hette Rock-Olga och Rockande Samen. Aftonbladet skriver "raggarna satt stilla i sina bilar utanför sta'n, busarna lämnade tunnelbanan eftersom det inte gick att höra radio där, och nattklubbarna stängde före klockan 3 för att folk skulle hinna hem till radioutsändningen" (hade verkligen nattklubbarna öppet så länge då?). I Göteborg hade 15.000 personer ringt Telia och beställt väckning, vilket säkert inte var helt lätt att lösa, då väckningarna var manuella!

För egen del purrades jag mitt i natten av mina föräldrar för att få följa matchen tillsammans med dem. Själva hade de förstås vakat in evenemanget i goda vänners lag - det var ju faktiskt midsommardagens morgon, så de hade liksom legitimt skäl att hålla sig uppe! Klockan 03.47 slog "Tors hammare" ner för sjätte gången på Floyds käke, och resten är historia. Ingo kom inte att bli någon av de stora mästarna (Floyd tog ju tillbaka titeln "direkt"), men det förringar inte hans prestation.

Ingemar Johansson var en outspoken person, som kom att medverka i ett tiotal filmer och pröva lyckan som grammofonartist (svågern får fortfarande något vått i ögonvrån när han hör "Västkustens vals" i Ingos version). Massor av lycksökare hängde förstås på, jag nöjer mig med att nämna den illasmakande läskedrycken "Ingo". Själv såg jag Ingemar i ringen en gång, när han i karriärens slutskede uppvisningsboxades mot "Silver-Gunnar" Nilsson vid idrottsmässan på Strandvallen i Slottsbron. Ingen dramatisk fight direkt, om man säger så...

När skribenter idag ställer sig frågan om varför en fiktiv figur som Rocky Balboa kan bli en större legend än boxare av kött och blod kan vi svenskar nog hävda att vi faktiskt ändå har vår egen legend att hylla. Tack för väl genomförd match, och för kämpainsatsen in i det sista Ingemar!


Den här biljetten hittade jag i ett ärvt album. Den 4 juli 1959 landade Ingemar Johansson som nybliven nationalhjälte med helikopter på ett fullsatt Ullevi, och det hela finns dokumenterat på en journalfilm (tyvärr utan ljud).