15 juni 2009

Wakie Wakie!

Saved by the bell? (montage av Wikibilder)

Lika bra att säga det med en gång: nu riskerar jag att uppfattas som lite morbid! Jag tänker dock inte skämta om den stackars gamla dam i Polen som, enligt dagens tidningar, vaknade upp på bårhuset efter att felaktigt ha bedömts som död. Dessvärre är händelsen inte så unik som man kanske kan tro; googla på "vaknade på bårhuset" och du finner flera hårresande historier! Som en Ajviderysare fast ur verkligheten, så att säga...

Skräcken för skendöden har säkert varit människans följeslagare i många århundraden. Läser på Illustrerad Vetenskaps hemsida om att det "under en period var vanligt att likkistor försågs med olika typer av larmanordningar, till exempel ett rep som var knutet till en bjällra". Detta känns igen i det påstående som cirkulerat om att den gamla klyschan "saved by the bell" skulle härröra från då en yrvaken exdöd gav sig till känna med en liten klockringning. Fast det anses vara en hoax, uttrycket känner vi ju igen från boxningsvärlden.

Även i vårt land finns det historier om skendödhet, flera faktiskt med lycklig utgång (om man kan säga så, personerna dog ju trots allt till slut ändå...). Lilla fröken Bergenhjelm, borgmästardotter i Uppsala t.ex. troddes ha somnat in för gott vid tolv års ålder år 1669. Men Olof Rudbeck d.ä., som var närvarande vid begravningen, upptäckte att flickan föreföll vara vid liv, och satte igång med upplivningsförsök. Detta var inte populärt bland övriga begravningsgäster, sålunda upplyste "teologie professor Schütze sin kollega det olämpliga uti, att med onödiga upptåg oroa en död kropp", som Per Gustaf Berg får till det i "Svensk mystik". Men Rudbeck hade haft rätt, han lyckades få liv i flickstackaren, som repade sig, blev sedermera gift och föll ifrån först som nittioåring!

Från samma tid kommer historien om löjtnanten vid kavalleriet Israel Olsson Färling som, efter att ha "stått lik" i den kalla storstugan på Nibble i inte mindre än sex veckor, troligen skrämde vettet ur den torparhustru som skulle förbereda hans begravning. Färling satte sig nämligen upp i kistan och röt "
Hustru Kristin, gif mig mina böxor och tåfflor!" Därefter levde han, betydligt mildare till sinnes, i ett drygt år innan han dog på allvar. Fast om man skall tro de nutida ägarna på Tibble lär det vara si och så med den saken - gubben visar sig faktiskt än idag, meddelar sajten "nibble.se".

Den här tjavveln vore inte komplett utan att jag berättar den gamla skrönan som väl de flesta ändå redan känner till. Gamle Petter var en timid man som framlevde sitt liv i ett litet värmländskt samhälle, hårt hållen av sin dominanta hustru. När Karolin så överraskande somnade in var det inte bara maken som drog en lättnadens suck. Men då det var begravningsdags bar det sig inte bättre än att den småfulle likkusken körde in i kyrkans grindstolpe. Kistan skakade till, och plötsligt tittade Karolin upp, i högsta grad levande och ilsknare än någonsin! Återstod inget annat än att återvända hem, och där fick minsann Petter också veta att han levde...

Så när Karolin verkligen lämnade in något år senare och på nytt påbörjade sin andra sista resa må det väl vara Petter förlåtet att han smög sig fram till kusken och väste: "Å den här gangen ser du dej för hur du kör!"

2 kommentarer :

Västanvind sa...

Rena galghumorn :)
Ibland var dom nog för snabba att dödförklara. Det här har vi diskuterat för längesedan tror jag. Många är ju rädda för detta.
Din bild i inlägget under, påminner om ett torp i min blogg. Det finns många liknande ute i skogarna.
Ha det gott
Eivor

Ptr sa...

Ja, kanske är skämtet ett sätt att hålla den primitiva skräcken stången...

Torpet ja, det ligger på en plats där en av mina förfäder bodde en period av sitt liv. Han var förresten trädgårdsmästare. Misstänker att han skulle fnysa åt mina planteringsförsök på balkongen, om han fick chansen.

Ha det bra!

Peter