"Lat, latare - Wolfgang?"

 "Today I don't feel like doing anything
I just wanna lay in my bed
Don't feel like picking up my phone
So leave a message at the tone
'Cause today I swear I'm not doing anything

Nothing att all"

Bruno Mars: "The Lazy Song"

Så har arbetslättjan äntligen fått ett ansikte, tack vare den offentligt anställde ingenjören Wolfgang i Tyskland som satte punkt för sitt arbetsliv genom att skriva ett mail till sina arbetskamrater, där han berättade att han faktiskt inte gjort ett skapandes grand de sista 14 åren av sin karriär. Här i Göteborg har nog många hört talas om varvsarbetaren på Götaverken som ständigt höll sig undan allt jobb genom att gå omkring med en planka under armen och se målmedveten ut. Det är förstås lite av en vandringssägen, för på andra håll kan det t.ex. ha varit en pappersarbetare som drog på en skottkärra, vilket låter onödigt jobbigt i jämförelse med en av mina bekanta, som säger sig ha hittat ett bra cirkulationskuvert att bära omkring på i korridorerna hela dagen.

Men tittar man på "fallet Wolfgang" så har det nog fler bottnar än ren lättja. Wolfgang berättar själv att han hamnade "mellan stolarna" genom flera omorganisationer. Omorganisationer förväntas ju leda till effektiviseringar, men tyvärr är det inte ovanligt att det som såg så bra ut på papperet inte fungerar när det skall tillämpas i praktiken. Det finns ett känt citat som tillskrives den romerske författaren Gaius Petronius död år 66 e Kr som lyder: " Vi tränade hårt - men varje gång vi började få fram fungerande grupper skulle vi omorganiseras. Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta varje ny situation genom omorganisation och även vilken underbar metod detta är för att skapa illusionen av framsteg, medan den åstadkommer kaos, ineffektivitet och demoralisering." Källforskning tyder dock på att det här citatet i själva verket myntades i Tyskland under andra världskriget, men att man tillskrev det den gamle romaren för att inte misshaga rikets egna ledare.

Det må vara hur det vill med den saken, för träffande är det, och det är väl i en sådan omorganisationssoppa som Wolfgang hamnade. Därefter tycks han och arbetsgivarna ha talat förbi varandra; arbetsgivaren beklagar att Wolfgang inte berättade om sin situation för dem, medan han själv säger att han "alltid erbjöd sin arbetskraft, och att man inte ville ha den var det inte hans problem".

Nu är det inte bara Wolfgangs bittra mail som är intressant -  tidningarnas kommentarsrutor fylls med åsikter om Wolfgang och hans moral, eller brist på sådan. Vissa kallar W.  för "kung", andra ser honom som en parasit. Påfallande ofta drar kommentatorerna jämförelser med vårt egna kungahus och våra politiker, vilket väl inte var så oväntat. 

Fast handen på hjärtat, visst har vi väl alla våra svackor i arbetslusten, även om det förhoppningsvis hör till undantagen att de blir 14 år långa? Det vi kallar "flit" har för resten kanske inte så sällan drag av rent ögontjäneri. Jag kom att tänka på historien om gubbarna på ett bruk i Värmland, som skulle gräva ett dike. Nu var det bara så att det fanns så mycket att prata om, så det blev nog inte så mycket bevänt med arbetet - till dess någon ropade att bruksingenjören var i antågande. I ett huj slet gubbarna åt sig spadar och hackor och skottade för glatta livet, men till en av dem blev det inget redskap över.
"Jaså", sa ingenjören sarkastiskt, "här står Johansson utan att ha något att jobba med?" Gubben plirade mot honom och svarade stilla: "om ingenschenjörn vänter te ingenschenjörn gått, så ska han få se att det nog blir reskap över te mej å".