Husdjuret

Flyg, fula fluga!

När jag gick i pension för ett halvår sedan hade jag vissa tankar på att skaffa något husdjur, i första hand en hund. Efter att ha varit daghusse i tre dagar blev jag snabbt kurererad, ingen hund för mig tack!
Något annat djur har jag heller inte skaffat, men för någon vecka sedan blev jag med fluga - en husfluga har annekterat lägenheten och vägrar att flytta ut! Jag har försökt med våldsmetoder (TV-bilagan är en usel flugsmälla) och jag har erbjudit fri lejd, men inget hjälper, lägenheten är ockuperad...

Mest av allt tycks den älska min datorskärm - de senaste tio minuterna har den suttit ovanpå skärmen, trots att jag har fönstret öppet en halv meter från där den sitter. Men den vinken vägrar den fatta!
Den gillar också att sitta direkt på skärmbilden likt en obrukbar muspekarpil. Häromdagen greps jag av medlidande med flugan och googlade fram lite flugbilder. Jag hade en baktanke med det också, för jag tänkte om den får se lite andra flugor så ger den sig iväg och söker sällskap, men icke då!

Fast nu har jag slutat med att visa flugbilder för den. Nästa gång den sätter sig på rutan skall jag googla fram en flugsnappare.

Variationer på att "gå genom rutan"

Det har ju varit kravaller i vissa förorter utanför Stockholm, där mer än femtio bilar satts i brand, en mängd rutor har krossats och poliser och brandmän utsatts för stenkastning. Svaret på vad det hela beror på varierar med vem man frågar, så det är lika bra att lämna den frågan utanför den här gången. (Fast om jag skall tillåta mig att ha en egen teori så visst händer väl sådana här saker tillräckligt ofta i vissa områden just när de första varma kvällarna infunnit sig för att det skall vara mer än en tillfällighet? Kan det ha uppstått en tradition av något slags lokala valborgsmässoliknande firanden?)

Våra kvällstidningar, som ju numera producerar egna direktsändningar av minst sagt varierande kvalitet på webben, kunde förstås inte motstå frestelsen att "sända direkt" från oroshärdarna, och i takt med att rubrikerna blev allt fetare gjorde jag några nedslag i de två stora drakarnas bataljmålningar. Vad var det då man fick se? Jo, upphetsade reportrar som stod i trapphusen och intervjuade varandra, lika upphetsade bomberuniformerade trettonåringar som drog runt och kände samma spända förväntningar som journalisterna inför att något kunde hända, och däremellan instick från förvirrade "redaktioner" som förtvivlat försökte krama ut det hetaste från varje bränd bil som inrapporterats. Efter en stund  insmög sig känslan av att man beskådade något slags ungtuppsdans i koreografi av de stora drakarna, där de senare välvilligt spred information till upprorsmakarna om var det var stökigast för tillfället.

Det värsta av allt var dock den reporter som ihärdigt upprepade ett rykte från en en kollega som påstod sig hört någon spoling yttra att "i natt skall en polis dö". Att på så lösa boliner sprida detta rykte är omdömeslöst, det känns som om det gränsar till anstiftan av brott! Alla kan nog dessutom tänka sig vilken oro ett sådant uttalande kan skapa hos webbtittande anhöriga till de utkommenderade poliserna...  
     
 Självklart skall medierna skildra oroligheterna, men det är illa om de inte kan eller vill skilja på att rapportera nyheter och vara medskapare till dem...

"Tiden är inne"

Så skedde då invasionen, och i stora horder vällde de över gränsen och spred skräck och förvirring i grannlandet. Nordkoreanerna? Nej, jag talar om norrmännen, som igår traditionsenligt intog sin gamla besittning Strömstad. Sverige svarade med hästpatruller, polisbåtar, -helikopter och stängda systembolag. Fast den lokale polischefen verkar ganska luttrad, och säger till norsk press att  "han synes det er hyggelig med det norske besøket". Ja, det är ett friskt folk, dessa norrmän! Medan vi, søta bror, kryper ihop i kylan och ber om vårens snara ankomst så ropar norrmännen något om "tidenes beste påskevvær" innan de frustande försvinner in i första bästa snödriva.

Vi har ju redan varit inne på Nordkorea, och många av oss har nog fått morgonkaffet i vrångstrupen inför de svarta extravinjetterna och krigsfeta rubrikerna i framförallt svensk kvällspress. Kim Jung-Un står i begrepp att angripa USA, och det verkar bara vara ren tur om inte vargavintern skall övergå i atomvinter redan innan påsken är över. Ja, situationen är förvisso bekymmersam, men det underliga är att när jag nu på morgonen surfat runt till de större tidningarna i omvärlden så finns det ingenting eller på sin höjd små notiser om det eskalerande läget på Koreahalvön. Man skall givetvis inte underskatta den galne diktatorn, men frågan är varför just vi Sverige tycks bedöma läget så mycket allvarligare än vad omvärlden verkar göra. Om vi verkligen står på randen till WWIII borde väl FN:s generalförsamling suttit i extramöte vid det här laget?

I övrigt kan noteras att Vatikanen gått ut hårt den här påsken. Den nytillträdde påven Franciscus har under skärtorsdagen varit  i Romfängelset Casal del Marmo och tvättat och kysst tolv unga (och troligen) generade  fångars fötter. Kanske en oväntad konkurrent för fotfiskpedikyristerna att se upp med? 

Franciscus företrädare Benedictus XVI har å sin sida önskat ge katoliker runt om i världen "en sista gåva" i samband med sin avgång genom att åter visa Turinduken, den svepning som Jesus påstås ha legat i efter korsfästelsen. Motiveringen till visningen låter kryptisk och skulle kanske kunna duga för Dan Brown att skriva något på. Nu visar det sig dock att det "händelsevis" är en bok av andra författare på gång redan idag. Den heter  Il Mistero della Sindone, Mysteriet med svepningen, och sägs innehålla "häpnadsväckande uppgifter" om svepningen. Att påven i samband med boklanseringen visar svepningen är väl ett tecken på att även Vatikanen är med sin tid.

Till sist fick jag igår ett bevis på de hårda livsvillkoren för oss pensionärer. Träffade en för dagen något framåtböjd f.d. kollega på stan. På frågan hur det var fatt berättade han att han hade ryggskott, vilket jag i och för sig redan anat. "Jaha, du kanske gjorde något tungt jobb igår då?", frågade jag försiktigt. "Ja, jag löste Soduko", stönade han.  

Lite på sniskan

Föregående inlägg handlade ju om "världssömndagen", vilket får mig att tänka på den relaterade p-dagen. P-dagen eller Påskebrygdagen är den dag då de danska bryggerierna avtäcker årets kollektion av påsköl. Detta sker den första fredagen i mars, vilket i år lämpligt nog inföll den 1 mars. Enligt danska Wikipedia har man tradition att "på universiteter, hjere læreanstalter og andre undervisningsinstitutioner fejre P-dag, når denne bryg lanceres". Något sådant skulle väl inte kunna komma ifråga här i Sverige, inte ens på Chalmers? Där har studenterna nog aldrig helt lagt ner tanken på en pipeline mellan Pripps och kårpuben, men en påskebrygpipeline från Danmark skulle väl bli lite mer svårgenomförbar, om än inte omöjlig.

För att detta inlägg inte skall tas som ohöljd reklam för dansk ölkultur vill jag genast inflika att jag inte är någon anhängare av danskt påsköl. Numera. Annat var det i ungdomen, då jag likt många andra unga på den tiden var ölromantiker, där man i triumf hemförde full ranson (vilken då var betydligt blygsammare än i dag)  paaskebryg från Danmark. Enda inköpsskälet var att den var starkare än vanlig dansk luxusøl. "Heliga enfald" säger jag idag (vilket inte hindrar att jag faktiskt har två Three Hearts påskebrygd på kylning...). I Danmark fortsätter man dock med att hylla sitt paskebryg, och försäljningen har ökat med hela 19% i jämförelse med fjolåret, enligt danska källor. "Højtidsbryg i almindelighed bliver mere og mere populært, fordi det jo stikker ud i forhold til almindelige hverdagsting. Den almindelige frikadellepilsner, altså øl, der har fin kvalitet, men ikke tænder festlysene i ret manges øjne, vinder ikke længere ret mange hjerter, "säger ölkännaren Ole Madsen en smula poetiskt till foodculture.dk.

När vi ändå är inne på det detta skadliga ämne ser jag i dagens NA exempel på vad alkoholen kan ställa till med. Det så pampigt lanserade Bergslagens Destilleri i Nora hotas nu med vräkning, en inte helt ovanlig följd där alkohol varit inblandat. Destilleriet, som tänkt sig tillverka whisky, har haft en motig uppstart. Nyckelpersoner har slutat, och för en månad sedan hotades man av konkurs. Nora kommun, som satsat tjugo miljoner av skattebetalarnas pengar för att skapa lämpliga lokaler för verksamheten, lär ha huvudvärk idag på grund av spritproblemen. På frågan om man gjort rätt som som satsat så mycket pengar på att anpassa sig efter destilleriets behov svarar vd för Nora fastigheter "I det här skedet så kan man ju ställa sig den frågan förstås. Men det här affärsprojektet har fängslat många, och vårt fastighetsbolag har varit berett att göra de här investeringarna för att få till den här attraktionen." Ja, nog kan projektet fängsla många, men om det är en "attraktion" värd pengarna, det kan väl bara noraborna svara på.

I Norge har man däremot lagt krut på annat! Där tänker försvaret handla sprit för sextio miljoner enligt vg.no. Inte för att supa fienden under bordet, utan för att man tagit kontroll över spritförsäljningen på landets militära mässar. Det norska försvaret tänker spara in på utgifterna genom att själva köpa in och potionera ut spriten. Skönt ändå med vår nordiska militär - andra länders militär tar kontroll över regeringsbyggnader och liknande, här tar man kontroll över spritförsäljningen på mässarna! Att militären inte spottar i glasen kan man utläsa i att det på en enskild norsk mäss såldes dryckjom för 1,2 miljoner förra året, och då kostar ändå ölen, vinet och brännvinet bara ungefär hälften av vad det skulle kosta ute i en bar på byn. "Årsaken er at messene drives som medlemsklubber, alkoholen selges til selvkostpris, og ingen av dem går med overskudd", konstaterar VG. Enda oroshärden i sammanhanget tycks vara att spriten är reserverad för officerare, vilket det länge grymtats över ute i leden. De värnpliktiga tycker att även de borde "få nyte en kald pils når arbeidsdagen er over". Någon revolution som hotar deras kaptenlöjtnant lär dock inte de norska officerarna behöva frukta, utan bassarna får nog fortsätta att smyghutta på luckan. Drar mig i sammanhanget till minnes en manöver i Kilsbergen i slutet på sextiotalet, där vi hade en kompaniafton som blev riktigt blöt, från befäl och ner till oss beväringar. En av mina kompanikompisar blev så full och glad att han knallade in på fältmässen, som händelsevis var tom för tillfället. Där satt han och spelade grammofon, drack konjak och rökte cigarr till dess fienden (=befälen) kom på honom. Vi hälsade på honom i arresten veckan efter.  

Men ännu sjunger lärkorna

"Slottskogen", Ypres 1917 (Wikibild)

"The thundering line of battle stands,
And in the air death moans and sings;
But Day shall clasp him with strong hands,
And Night shall fold him in soft wings."

(Ur "Into Battle" av Julian Grenfell, född 1888, död i första världskriget 1915)

Harry Patch vägrade länge att tala om det, om kriget. De fem månadernas fasorna i Flanderns skyttegravar. Löss, råttor, knädjup dy i löpgravarna att ta sig igenom, blod, livlösa kroppar och skrik. Inte förrän han fyllt hundra började han att tala, i takt med att andra veteraner från första världskriget tystnade och dog undan. Patch insåg att någon måste berätta om det, så länge det var möjligt.

31 juli 1917. Striderna i Flandern utmynnade i ett tredje slag i Ypres, ibland kallat slaget i Passchendaele som kom att pågå fram till början av december samma år. Man uppskattar att de allierade förlorade omring 300.000 man i Flanderns lera, 35 män för varje meter man lyckades erövra, många av dem för alltid nergrävda, nertrampade eller spridda i småstycken i jorden, andra som identifierade eller okända förflyttade till en grävd grav på någon av många krigskyrkogårdarna. Tyskarna beräknas ha förlorat 260.000 man under samma drabbning. Redan samtida bedömare ansåg att slaget var totalt meningslöst.

Intervjun började gå mot sitt slut, och reportern anade att den gamle mannen vid fönstret kunde vara trött, men han hade en absolut sista fråga att ställa till Harry Patch. "Hur känns det", frågade han försiktigt, "hur känns det att vara den siste kvarvarande, den siste i denna spökarmé?" Kanske ångrade journalisten genast sitt sätt att ställa frågan, men den gamle verkade inte ta illa upp. "Jag tycker inte om det", sade han bestämt. "Jag sitter ofta här och tänker, och det händer även i när jag drömmer att jag är tillbaka i den där första striden. Det går bara inte att glömma." Han tystnade ett ögonblick innan han fortsatte sin berättelse. "Jag föll i en skyttegrav. Där låg en kille i min ålder, perforerad av splitter. Jag höll hans hand i min den sista minuten av hans liv. Han öppnade sin mun, och det sista ord han förmådde säga var "mor". Jag såg henne inte, men i det ögonblicket kände jag att hon var där. Så försvann han bara, bort från det här livet och vidare till en annan tillvaro, och det kändes som det skedde under Guds överinseende."

I samma slag men på den tyska sidan deltog en Charles Kuentz. Hans berättelse är kusligt lik den vi fått ta del av från Harry Patch. "Det var fruktansvärda strider", berättade han. "Det är nästan omöjligt att förstå vad soldaterna fick gå igenom, både fysiskt och psykiskt." Kuentz svåraste minne var att se sin bästa vän trasas sönder av granatsplitter i skyttegraven. "Det fanns inget jag kunde göra för honom, och ännu i denna dag kan jag inte fly undan den synen", sade Kuentz för några år sedan. Inte bara dessa händelser förband den tyske och engelske soldaten, t.ex. så dröjde även Kuentz till dess han fyllt hundra innan han började berätta sin historia.

Harry Patch klarade sig fram till den 22 september 1917, då en splitterbomb exploderade över hans grupp och dödade tre av kamraterna. Själv blev Harry splitterskadad i magen, och fördes hem som konvalescent. Han återgick efter kriget till sitt jobb som rörmokare, bildade familj och försökte glömma kriget. Charles stred ända till krigsslutet, då även han återgick till ett civilt liv och bildade familj. Tragiskt nog fick Charles Kuentz uppleva hur en av hans söner föll på Normandies stränder under D-dagen 1944.

Trots de båda männens samstämmiga livshistoria dröjde det ända till 2005 innan de fick träffas. Då arrangerades ett möte mellan Harry Patch, 106, och Charles Kuentz, 103, vid de gamla slagfälten i Ypres. De två herrarna bjöd varandra på kakor och cider innan de besökte en tysk kyrkogård där 44.000 av deras generationskamrater vilar sedan nittio år. Nu i våras gick Charles Kuentz bort, och igår, med bara en vecka kvar till 92-årsminnet av den tredje kampanjen vid Ypres, avled Harry Patch som den siste brittiske veteranen från första världskriget. "And Night shall fold him in soft wings".

"In Flanders field the poppies blow
Between the crosses row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below."
(John McRae)