Vi förstår inte varandra!

Förra veckan tittade jag på ett trevligt program om öl, som lämpligt nog gjorde ett nedslag i Danmark, där man ju inte har några problem med at svinge en bajer til frokost utan att skämmas. Det jag reagerade mest på var inte det avspända förhållandet till öl, utan mera att den svenske programledaren och de danska medverkande mestadels konverserade på engelska (trots att man var på nykter kaluv!). Det verkar föreligga ett accelererande kommunikationsproblem, som inte bara är svenskt-danskt utan även norskt-danskt. "Det har skett en utveckling där man talar snabbare och otydligare, vissa ändelser försvinner och vissa ljud uttalas mindre distinkt än förut", säger Sabine Kirchmeier om det danska uttalet, och som chef på danska språknämnden vet hon nog vad hon talar om.

Inte nog med detta: forskare påstår att danska småbarn föredra att tiga allt längre innan de ger sig i kast med modersmålet, eftersom de tycker att danskan är svårbegriplig. Redan på det första ord som barn brukar tycka är användbart, "mor", kör det ihop sig för de små, enligt språkforskaren Dorthe Bleses.

Nu är det inte bara språkligt som det går grus i det mellanfolkliga umgänget ibland. "Far, far, det är danskar i affären!", skrek Elof upphetsat i en gammal galenskaparsketch. Nu verkar danskarna säga det samma, fast om oss. "Svenska arbetare upprör Danmark", skriver Kvällsposten. "De kommer her og tager vores job, tag hjem til Sverige", tycker många kunder, medan arbetsgivarna däremot gillar den svenska arbetsmoralen. "Jag anställer bara svenskar. Den danska personalen jag har haft har varit lat. Det låter grovt att säga men det är mycket "mañana, mañana" över dem. Man måste vara efter dem för att få dem att städa, även om det står i deras kontrakt", säger en (svensk) butikschef. Någon mer än jag som kommer att tänka på Manuel i Fawlty Towers? Nåja, lite syskongnabb vi hör till, vi kan nok godt lide hinanden, trots allt!

Fast det är inte bara det talade danska språket som kan vara knepigt! Ekstra Bladets rubrik här nedan vållade mig lite huvudbry innan jag läste mig till att det rörde sig om att man hittat den 370 millioner år gamla fisken Euphanerops, som tros vara en av de första som uppvisat parvisa bakfenor. Detta lär ha varit något som hos senare arter utvecklades till ben, vilket visade sig bra att ha när de tog klivet upp på torra land. En betydligt intressantare historia än vad rubriken utlovade för en svensk...

"Tiden är inne"

Så skedde då invasionen, och i stora horder vällde de över gränsen och spred skräck och förvirring i grannlandet. Nordkoreanerna? Nej, jag talar om norrmännen, som igår traditionsenligt intog sin gamla besittning Strömstad. Sverige svarade med hästpatruller, polisbåtar, -helikopter och stängda systembolag. Fast den lokale polischefen verkar ganska luttrad, och säger till norsk press att  "han synes det er hyggelig med det norske besøket". Ja, det är ett friskt folk, dessa norrmän! Medan vi, søta bror, kryper ihop i kylan och ber om vårens snara ankomst så ropar norrmännen något om "tidenes beste påskevvær" innan de frustande försvinner in i första bästa snödriva.

Vi har ju redan varit inne på Nordkorea, och många av oss har nog fått morgonkaffet i vrångstrupen inför de svarta extravinjetterna och krigsfeta rubrikerna i framförallt svensk kvällspress. Kim Jung-Un står i begrepp att angripa USA, och det verkar bara vara ren tur om inte vargavintern skall övergå i atomvinter redan innan påsken är över. Ja, situationen är förvisso bekymmersam, men det underliga är att när jag nu på morgonen surfat runt till de större tidningarna i omvärlden så finns det ingenting eller på sin höjd små notiser om det eskalerande läget på Koreahalvön. Man skall givetvis inte underskatta den galne diktatorn, men frågan är varför just vi Sverige tycks bedöma läget så mycket allvarligare än vad omvärlden verkar göra. Om vi verkligen står på randen till WWIII borde väl FN:s generalförsamling suttit i extramöte vid det här laget?

I övrigt kan noteras att Vatikanen gått ut hårt den här påsken. Den nytillträdde påven Franciscus har under skärtorsdagen varit  i Romfängelset Casal del Marmo och tvättat och kysst tolv unga (och troligen) generade  fångars fötter. Kanske en oväntad konkurrent för fotfiskpedikyristerna att se upp med? 

Franciscus företrädare Benedictus XVI har å sin sida önskat ge katoliker runt om i världen "en sista gåva" i samband med sin avgång genom att åter visa Turinduken, den svepning som Jesus påstås ha legat i efter korsfästelsen. Motiveringen till visningen låter kryptisk och skulle kanske kunna duga för Dan Brown att skriva något på. Nu visar det sig dock att det "händelsevis" är en bok av andra författare på gång redan idag. Den heter  Il Mistero della Sindone, Mysteriet med svepningen, och sägs innehålla "häpnadsväckande uppgifter" om svepningen. Att påven i samband med boklanseringen visar svepningen är väl ett tecken på att även Vatikanen är med sin tid.

Till sist fick jag igår ett bevis på de hårda livsvillkoren för oss pensionärer. Träffade en för dagen något framåtböjd f.d. kollega på stan. På frågan hur det var fatt berättade han att han hade ryggskott, vilket jag i och för sig redan anat. "Jaha, du kanske gjorde något tungt jobb igår då?", frågade jag försiktigt. "Ja, jag löste Soduko", stönade han.  

Vad är det som händer?

Oskyldig resenär

Knappt har vi hunnit hämta oss från meteoritnedslaget vid Uralbergen förrän en husvagnsägare i England drabbas av ett oväntat nedfall av mindre trevligt slag. En isklump bestående av avföring från en flygplanstoalett brakade nämligen rätt genom taket på hennes husvagn, lyckligtvis utan att orsaka någon kroppsskada. "Isblocket måste ha varit minst 45 centimeter brett. Det var brun och gul is överallt. Efter sex, sju timmar hade fortfarande inte allt smält än", säger husvagnsägaren. Verkar som om hon drabbades av apati av chocken, eftersom hon uppenbarligen satt och iakttog hur isklumpen långsamt smälte! (Till skillnad från nedfallet i Ural har inte allmänheten synts försöka plocka upp delar av det här nedfallet.)

En talesman för engelska flygfartsverket ("flight fart" på engelska kanske?) tror att det hela beror på något slags "läcka", och att ingen kan hållas skyldig, mot vilket husvagnsägaren helt förståeligt invänder att "någon borde vara det, jag hade kunnat dö".
 
Och så var det här med hästarna i köttbullarna på IKEA. Det är klart att vi blev upprörda, men vad skall IKEA-kunderna i Kina säga då, som fått två ton chokladkakor från Sverige innehållande avföringsbakterier? Om bakterierna kommer från häst eller människa framgår väl inte riktigt, och inte blir man riktigt klokare av vad den pressansvariga på IKEA säger, nämligen; "Jag vet för lite om det här just nu, men är det så att vi hittat de här ämnena kan det vara så att vi har gjort oss av med produkten". Jo, det är klart, men frågan är väl på vilket sätt. (Senare har IKEA låtit meddela att föroreningen i chokladen fanns i tårtor av märket Almondys. Att man påpekar att tårtor ur samma parti inte sålts i Sverige gör det ändå lätt motbjudande att någonsin plocka upp min icke IKEA-köpta Almondytårta ur frysen... Som sagt - vad är det som händer?)

Nej, jag tror att vi s.a.s. skiter i det ämnet, och kastar över oss nästa mysterium. Hovdestalunds krematorium i Västerås har under natten drabbats av att någon krossat en ruta. Från insidan, eller "från andra sidan", som de väl skulle säga i något av alla dessa parapsykologiprogram som det dräller av på TV! Jag förmodar att polispatrullen kollade så att det var fullbelagt i köande kistor, så att någon inte tröttnat på väntetiden och gått sin väg...

Vet inte riktigt vad det beror på, men det känns som om det senaste nyhetsdygnet gjort tillvaron lite mer oförutsägbar. 

Ensamfruarnas räddare

Klicka på bilden för större format!

                                                                                                                                                                    

Sommaren 2008 var jag på Dalénmuséet och förälskade mig där i en AGA-spis (man kan bli kär i lite av varje!). Samlade då på mig en del "matnyttigt" om AGA-spisar för att eventuellt skriva lite om dess historia. Nu blev det inte så, men jag vet sedan dess att AGA-spisen blev en stor succé i England där den introducerades 1929. Tillverkningen av spisen upphörde 1957 här hemma, men i England gör man den fortfarande, och det sägs att spisen av många betraktas som "det mest typiskt brittiska i varje hem" - åtminstone enligt företagets egen historieskrivning. Förra året droppade dock resultatet för AGA Rangemaster rejält, vilket fått företaget att försöka satsa sig ur krisen genom att sikta in sig på den kinesiska marknaden.

I det lilla material jag samlade på mig om spisarna finns ovanstående annons, som om den publicerades idag väl vore en självklar vinnare av de flesta existerande gubbslemstroféerna.  Så här beskriver man bland annat spisens fördelar: "Här är några av orsakerna AGA-spisen skattas så högt av dem som äga den: tidsbesparingen, varmvattnet, de heta plattorna för snabbkok, kastruller som ej sota och smeta, renligheten i köket, inga bekymmer för tjänarnas ev. slöseri med bränslet, spisens vackra emalj och jämna värme som gör köket till ett hemtrevligt vardagsrum - detta är en del  av det som husmödrarna glädja sig åt. Männen sätta värde på den förbättrade hushållsekonomien, den goda maten som blir färdig i tid, rakvattnet som alltid finnas tillreds och - att fruarna ha tid att göra dem sällskap."

I annonsen förekommer även ett ord som väl närmast är utrotningshotat, nämligen "klavbinda". ("Hemarbetet klavbinder er ofta fullständigt".) Har kollat med SAOB, som säger att ordet ursprungligen kommer från klave, sådant som man band fast (och kanske ännu gör) boskapen i kättarna med. Sedan har begreppet överförts även på människor som fjättrats eller bundits fast, också i symbolisk betydelse. Lite roligt är att det faktiskt är samma ord som i "krona och klave". SAOB förklarar det så här: "benämningen (klave) uppkommen därav att den på vissa äldre svenska mynt avbildade, halvrunda o. starkt stillserade skölden till formen påmint om en kreatursklave". Jaha, där trillade ännu en gaspolett ner!

Om hästar och annat ätbart

"Det hängde hästkött på vägga, det var så färskt så det gnägga" heter det i gammal dänga som fortfarande är populär i nubbevisesammanhang. Plötsligt börjar den kännas aktuell igen, nu när hästköttskandalen rullar vidare i Europa. Att omfattningen kan vara vida större än vad man först trott anar man av det faktum att länsstyrelsen i Skåne konstaterat att inte mindre än 9000 hästar försvann spårlöst i Sverige förra året, och att hela 100.000 svenska hästar försvunnit under 2000-talet. Detta trots att alla hästar i EU numera faktiskt har ett hästpass, och att en hästsporten frysmärker trav- och galopphästar med ett väl synligt identitetsnummer. Det borde ju underlätta för att förhindra en svart hästköttmarknad, men för bara några dagar sedan kunde vi läsa uppgifter i tidningarna om att familjehästar gått till slakt via ombud, utan papper från hästägaren. Kanske dags för ett "Missing Horses Sweden"?

Det finns f.ö. många märkligheter i den här hanteringen. I USA lades de sista hästslakterierna ner 2007, vilket inneburit ökad slaktdjursförsäljning till grannländerna för vidare export av köttet till Europa. Nu höjs röster från hästägare och andra i USA om att man åter skall ta emot hästar på slakterierna, för att få en koll på att hästarna avlivas under kontrollerade former (man skall kanske inte använda ordet "humant" i sammanhanget).

Upprinnelsen till hästköttskandalen var att man hittade hästkött i hamburgare i England och på Irland, och att man då kunde konstatera att det rörde sig om importerat kött. Detta känns så mycket märkligare när det visar sig att irländska hästägare under den rådande ekonomiska krisen helt enkelt släppt sina hästar "på skogen", eftersom det inte finns någon efterfrågan från slakterierna. Det talas om att inte mindre än 20.000 hästar lämnats vind för våg, och djurskyddsorganisationer försöker att hålla hästarna vid liv, eller avliva de där det gått för långt.

Själv har jag ätit hästkött vid några tillfällen, bl.a. hos en charkuterist och på sin tid storstallsägare inom travet. I det hemmet fanns bl.a. hästkött på det rikliga frukostbordet för stallpersonal och gäster, utan att det gjordes någon affär av det - det var en naturlig del av mathållningen. Och under sådana förhållanden kändes det OK att äta hästkött. Däremot avskyr jag att inte själv få veta vad det är jag proppar i mig, jag är verkligen ingen vän av överraskningar av typen "Vet du vad du åt nyss? Det var skallerorm - visst är det gott!" Nej, finns det hästkött i lasagnen så skall det stå på kartongen också, så att man själv får ta ställning till om man vill äta rätten eller ej!

 En av mina bröder var f.ö. en stor vän av Gustafskorven, som är tillverkad av hästkött. "Gustafsröra i tunnbrödskorg" lär ha lanserats i något matlagningsprogram på TV, så nog finns det hästkött ute även på den svenska matmarknaden. Då under sitt rätta namn...

Drömvalutan?

Nya valutan? (Wikipediabild)

Natten mellan lördag och söndag förra veckan jobbade jag hårdare än jag någonsin gjort på min arbetsplats. Tyvärr bara i drömmens värld, så jag lär inte ha någon fet lön att vänta, men drömmen var så rolig att jag tyckte att jag fått valuta ändå för slitet när jag vaknade på morgonkvisten (jag brukar sällan komma ihåg mina drömmar, men den här satt där, åtminstone i vissa detaljer). Här är en resumé av gubbsnusket:

På vårt jobb har vi en tjusig kvinna som har rätt att utföra vigslar. Nu trädde hon fram i drömmen och kallade samman männen på arbetsplatsen och förklarade: "Vi fruntimmer på den här arbetsplatsen tycker faktiskt att ni män i alla åldrar här är fruktansvärt tråkiga. Därför vill vi muntra upp stämningen lite, så att den som först infinner sig i fiket med åtta EU-pallar kommer att få gifta sig med vem han vill av oss."

Därmed bröt den stora kalabaliken loss, jag minns hur horder av kollegor rusade runt i huset, vissa av gubbarna sådana som jag knappt sett röra på sig från kontorsstolen "in real life", men nu sprang de som galningar! Snart hade man fått korn på pallarna, som visade sig finnas i vårt garage. Jag minns att det inträffade flera våldsamma krockar mellan tjänstebilarna där, dock utan kända personskador.

Alla slet till sig så många pallar de bara orkade, så även jag. Därefter tog jag en genväg tillbaka som bara jag kände till, en spiraltrappa (som jag faktiskt går i flera gånger om dagen i vaket tillstånd). Jag fick dela upp mina åtta pallar i två lass, men det bar sig inte bättre att när jag skulle bära upp de fyra sista så fastnade jag i trappan (inte konstigt, så smal som den verkligen är!). Det sista jag minns av drömmen var att det uppstod en diskussion i fall jag skulle dömas som segrare eller ej - hur det gick fick jag dessvärre aldrig riktigt veta. Har grubblat på detta varje gång jag gått i trappan de här dagarna... 
 
När jag analyserade drömmen slog det mig vilket förträfflig valuta EU-pallen skulle vara, till skillnad från Euron! Pallarna finns och tillverkas över hela Europa, de har serienummer som vilken sedel som helst, och att tillverka dem skulle skapa massor av jobb inom olika sektorer. Vidare ökar pallarna ständigt i värde, de tål att cirkuleras ett otal gånger och de lämpar sig för att flyta om så behövs. Och inte minst skulle det vara svårt att begå rån för att komma över dem - att springa ut från en bank med en massa pallar med sig skulle vara rätt svårgenomförbart!

 Så här ECB får ni ett gratistips: inför EU-pallen som valuta! OK, pallarna kan upplevas som lite svårhanterbara, t.ex. vid utrikesresor, men man vänjer sig - en gång i tiden stuvade vi ju 10-dalersplåtar á 19,7 kilo i plånböckerna! Jo, det finns fler nackdelar, men jag pallar inte på att gå in på dem just nu...

Växelkassa? (Wikipediabild)

En tavla?

Hittade den här annonsen på nätet för ett tag sedan. Borde kanske ha bjudit på tavlan, för 400:- för "vem som helst Zorn ev." låter ju onekligen billigt! Fast studerar man bilden så är det nog väldigt mycket "vem som helst" och väldigt lite "Zorn".

Pettersson - en King of the Dudes?

(Inte Pettersson på bilden.
Men det kan bli!)
Pettersson är inte den som är trögpratad, nej, skall sanningen fram brukar han vara rätt svårpasserad när man försöker korsa hans väg - alltid är det något som skall ventileras! Ena stunden kan han fundera över om Thorsten helt enkelt bara hade hälsat på Gina på marockanskt vis i lördags, för att i nästa ögonblick ställa frågan vilket straff Berlusconi skulle få om han klippte hästsvansen av Zlatan. Men så icke idag!

"Hinner inte", skrek han redan på långt håll.

“Vad är det du inte hinner?”, undrade jag.

“Prata! Jag hinner inte prata!”, flåsade Pettersson när han passerade mig.

“Och varför inte det då?”, frågade jag nyfiket.

Pettersson tvärnitade och kom lommande tillbaka.

“Jag skall på audition...”, förklarade han anfått.

“Du skojar med mig, Pettersson?”, invände jag.

Nej, jag svär!”, förklarade Pettersson med troskyldig min. “Jag fyller ju 65 om ett halvår, så jag är redan sent ute. Ja, alltså att sadla om och byta karriär mitt i livet, som Reinfeldt föreslagit.” Pettersson verkade inte längre ha någon brådska, utan drog med mig till närmaste parkbänk. Vi slog oss ned båda två, med all den tyngd som man är mäktig vid vår ålder.

“Skall sanningen fram är det rätt tungt att gräva lökahål och att samla in A-lagets flaskor och köra dem tillbaka till Systemet. Ja, flaskorna alltså”, förklarade Pettersson. Jag visste att han jobbade på kommunen, om inte annat framgick det av hans klädsel. Pettersson såg med avsmak på sin arbetsoverall.

“Titta bara så de klä´r en!”, utbrast han uppbragt. “Jag vägrar att gå i den här neongula och scharlakansröda overallen till dess jag fyller 75!”

“Du går väl i pension nästa år?” Jag ångrade genast mitt inpass, men det var försent. Pettersson såg på mig med samma föraktfulla blick som han nyss givit sin mundering.

“Trodde du ja!”, spottade han fram. “Nej, nu skall man knega till dess man är 75, och istället för en Rörstrandsvas som avskedsgåva får man väl en droppställning på hjul som man kan hänga efter rollatorn.”

Pettersson rätade lite oväntat på ryggen och fick något drömskt i blicken.

“Och det är därför jag nu skall framträda på audition!”, sade han teatraliskt som den värste Persbrandt.

“Skall du bli skådis?”, undrade jag häpet.

Han log sardoniskt.

“Bättre upp!”, hojtade han. “Jag skall kränga kläder de närmaste tio åren! Bort med polypropenen och in med tigermönstrat från Roberto Cavalli!”

“Klä...?”, bräkte jag fåraktigt, “behöver man gå på audition för att bli klädförsäljare”?

“Skall man sälja kläder i Karlstad måste man först blidka juryn”, förklarade Pettersson lika högfärdig som en sexårig storasyster som förklarar för en fyraårig bror att han är en idiot.

“Och vilka ingår i den då?”, undrade jag.

“Filippa Reinfeldt från Filippa K, Schlingmann från Dressmann och Anders Borg från Bjorn Borg Outlet”, hasplade Pettersson ur sig, reste sig och försvann så snabbt över torget att jag inte hann förklara att han hade fått en del om bakfoten. Kanske lika bra det? Hoppas att han kommer att lämna bra rabatt på gabardinbyxor - man vill man ju se proper ut om man får kallelse till jobbintervju...

(T)rötter

Egen bild från Äskhults by (bearbetad med Fotosketcher)

När TV-serien "Rötter" baserad på Alex Haleys bok med samma namn visades på TV år 1980 var jag släktforskare, och jag minns ännu hur den vållade rusning till landets landsarkiv. Ville man vara säker på att få en plats vid ett forskarbord fick man vara beredd att köa i någon halvtimme utanför arkivets ytterdörr, och råkade man vara sent ute någon gång hände det att man fick återvända hem med oförrättat ärende. Nu har jag jag lagt forskandet på hyllan, ganska nöjd med vad jag fått lära om mina förfäder och vad jag fått med mig i kappsäcken från dem.

För dagens släktforskare är inte landsarkivsbesöken nödvändiga på samma sätt som förr - idag sitter man mestadels hemma vid datorn och forskar med hjälp av digitala arkiv och lämpliga register på diskett. Trots det är genealogirörelsen även idag i behov av att marknadsföra sig, och jag tycker därför att det är rätt förvånande att man inte tagit bättre tillvara på uppmärksamheten kring "Vem tror du att du är" och nykomlingen "Allt för Sverige" som börjar i kväll. Var är annonserna och nyhetsbreven, varför sitter det sällan eller aldrig släktforskare i "Go morron och Go´kväll-sofforna"? Nog är det märkligt att släktforskarförbund och andra inte tar tillvara bättre på en exponering som många andra ideella rörelser skulle gå genom eld för att få möjlighet till!