Hjältekonungarnas återkomst

Hockeyns historia är dess konungars?

Efter att ha sett en slutspelsmatch i ishockey på TV börjar man fundera på om det inte kan vara dags att hämta in Herman Lindqvist som bisittare? Det bör finnas ett behov av det, med tanke på alla "poängkungar", "målkungar", "före detta målkungar" och "matchhjältar" som det kryllar av på rinken. 

Ord till låns (3), ett insuffisant inlägg

Upptäckte till min fasa att jag missat att ägna intresse åt något låneord i mars, det måste rättas till - inga halvmessyrer här inte! Och det är just det vi skulle ägna oss, för ordet halvmesyr är levande i vårt språk som beskrivning för något som är "halvbra", "sådär". Men hur ofta hör vi det ursprungliga ordet mesyr? I Nordisk Familjebok 1913 kan vi läsa: "Mesyr (fr. mesure, af lat. mensura, mått), mått och steg, åtgärd", och enligt SAOB var innebörden en åtgärd för att åstadkomma eller förhindra något. Men idag är mesyr inte ofta använt i vårt språk, googlar man på "mesyr" får man 3620 träffar (varav många på andra språk), medan man får 16900 träffar på "halvmesyr" ("helmesyr" gav förresten 210 träffar).

När jag sedan använde Googles översättningsfunktion på mesyr från svenska till franska blev det "mesyr" även på det senare språket. När jag gjorde samma försök med "halvmesyr" fick jag förslaget "insuffisant", och när jag till sist sökte på "insuffisant" från franska till svenska fick jag förslaget "otillräckligt". Kanske då läge för en mesyr där man går från halvfranska "halvmesyr" till helfranska "insuffisant" om man känner halvmesyr vara otillräckligt?



 

Sköna maj välkommen?

Andra strålande vårdagen på raken förde mig ut på promenad i marker där jag inte varit det senaste decenniet, trots att det bara är tjugo minuters gångväg dit från min bostad. Det visade sig att skogsmaskiner och vildsvin nu tycks ha förenat sig i det slutgiltiga arbetet att böka sönder terrängen där jag förr var en flitig vandrare. Tröstade mig med angenämare syner i mina kvarter, där vilda och tama blommor nu sticker upp som bara den!


I kväll är det ju dags att skruva fram klockorna igen (man kan ju det där vid det här laget!), men det känns faktiskt som vi vridit fram kalendern en månad och hoppat över april i förbifarten. Fast det hinner nog komma bakslag innan vi är framme i maj på riktigt!

För att återgå till omställning till sommartid så har en viss zoobutiksägare i Berlin min fulla sympati. Hon bojkottar nämligen tidsomställningen, eftersom hon anser att den gör hennes burfåglar så trötta och hängiga att ingen vill köpa dem. "Fåglarna får ju inte sova ut", klagar hon. Som innehavare av en märklig biologisk klocka kan jag bara instämma i klagolåten - den rättar sig nämligen efter rådande officiell tid. Jag vaknar alltså 05.55 oavsett årstid och veckodag, så nu lär jag vakna en timme tidigare det närmaste halvåret, enligt tidsordningen för sommartid. Å andra sidan gör det mindre nu, när man inte längre har något arbete att passa...  

 

Bara att bita ihop?

En dam i Sundsvallstrakten steg härom morgonen intet ont anande på bussen i sällskap med sin sexåriga dotter. Eftersom barn under sju år åker gratis registrerade kvinnan bara sin egen resa, men då krävde chauffören att få kolla dotterns tänder, hon misstänkte nämligen att dottern var äldre. Inför den häpna mamman gjorde sedan chauffören en kontroll av tandstatusen hos dottern. Chauffören drog därefter slutsatsen att flickan hade för många tänder för att vara sex år, och att det fick gå för den här gången, men att hon "nästa gång hon reste inte skulle vara sex år".

Kanske är det nu dags att ersätta färdkorten med tandkort när man reser kollektivt? Chauffören kan då  låta sitt "god morgon" följas av ett "å så gapar vi lite" och ge en vänlig liten vink om att det medföljande barnet har "en distorsal ocklusionshöjd till följd av en eruptiv process tvåa åtta", eller att "fru Gustavsson har minsann slarvat med tandborstningen i morse". Tänk vad pengar vi skulle spara, och vilken god tandhälsa vi bussresenärer kunde få!

Så kunde man ta den gamla TV-reklamen till heders och ändra manuset till "jag är inte bara busschaufför,  jag är tandläkare också"...

Oväntat besök på jobbet?

Ser i bladet rubriken "Rappare straff mot dålig arbetsmiljö" och får omedelbart associationen av ett arbetsplatsbesök av Timbuktu, som inskärper att "alla vill till himlen men ingen vill dö".

Ja, jag vet förstås att "rappare" i det här fallet är liktydigt med snabbare, fast jag känner en och annan  som nog skulle ta ett besök av en rappare på jobbet som ett straff och en försämring av arbetsmiljön i sig...

Mil efter mil till lador och hus

 Eget collage (månbilden från NASA.)

Extra ensligt boende.

 Eftersom vädret inte inbjöd till utvistelse satte jag mig vid datorn idag på förmiddagen, och även om datorn inte längre frågar "Where do you want to go today?" så blev det ändå en liten utflykt på nätet. Temat visade sig bli "enslighet", eftersom jag ganska snabbt snubblade på en uppgift om att det för knappt två år sedan fanns åtta personer i Sverige som hade mer än en mil till närmaste granne. Om jag skall vara ärlig trodde jag nog att det var betydligt fler än så som valt att bosätta sig ensligt, alternativt blivit kvar därhemma under avfolkningen av landsbygden, men så är det uppenbarligen inte.

Ändå är det skillnad på att bo i "utmarkerna" idag mot vad det var förr i tiden. Man kommer ju att tänka på det väglösa land där människor för att komma över till grannen på en kopp kaffe fick vandra över myrar och milsvida skogar - idag finns ju i regel bil, motorcykel, moped och/eller snöskoter att färdas i och på. Visst, vägarna snöar igen, men det händer ju oss stadsbor också att det blir väderkaos. Förvisso kan det vara mer utsatt att bli sittande strömlöst på landsbygden, men å andra sidan finns det ju skapliga dieselaggregat som kan avhjälpa det problemet.
 
Nyhetsgången är också lite annorlunda i våra dagar. Medan man för några generationer sedan kunde vara helt nollställd på nyheter innan man kom fram till grannen så kan man idag med hjälp av radio, TV, telefon och internet (jo, jag vet att det saknas bredband och mobilförbindelse på alltför många orter!) vara lika uppdaterad som vilken storstadsbo som helst vad Putin sagt om Krim, hur vädret är på Kanarieöarna och vilka kläder Linda Bengtzing hade på sig på idrottsgalan.

Att bli liggande sjuk ute i ödemarken kan givetvis vara ett stort problem. Å andra sidan finns det människor som legat döda i en stadslägenhet i åratal utan att någon märkt det. I det fallet hade jag nog föredragit att få dra min sista suck i skogens hägn...

 Ett skäl att bosatta sig ensligt kan även vara att man inte drar jämnt med sina grannar. Fast för en del kan närmaste granne aldrig vara nog långt bort! Om detta berättade Topelius år 1875 sålunda: "De flesta voro ej vana att dela marken med sina grannar. I Lesti kapell bodde en man på Hiidenniemi. Denne träffade en gång en granne som bodde 8 mil därifrån i Himango, och råkade med honom i träta om jaktmarken. Slutligen förliktes de så, att en stor mo skulle utgöra gränsen emellan dem."

Ida på Konterud hette en dam som också bodde ensam borta på skogen. Åttio år fyllda slog hon höet åt den enda kon med lie ute på ängen och bar hem det i en spånkont på ryggen. Någon, jag tror det var författaren Erik Goland, frågade Ida om det inte kunde bli bra ensamt emellanåt att bo så isolerat.                                                                                                                                                   
 "Å, nej da", svarade Ida, "här springer dä fôlk av och an hela tia!" När besökaren såg ut som ett frågetecken förklarade Ida: "Ja, jag tror dä inte ä mer än fjortan dar sen nôen va här sist!"

En nackdel med att bo lite "avsides" är förvisso att det faktiskt i regel har blivit längre till affären - idag är det inte lönsamt att driva en liten handelsbod. Det innebär att man som konsument kanske får planera sina inköp ordentligt, men sedan går det ju numera bra att förvara matvatrorna i frys och kyl.
 Även förr fick man planera saker och ting. En som inte var så bra på det var "Kôtt-Maja" på Kotterud i Järnerud på Värmlandsnäs. Om henne berättas i skriften "Torp i Botilsäter" hur hon gick den sju mil långa vägen till Karlstad och sålde kon på marknaden. Efter att ensam ha vandrat hem motsatta vägen från Karlstad kom hon på att det allt var bra tomt utan kon. En kort tid därefter vandrade hon därför de fyra milen till Åmål när det var marknad där för att köpa en annan ko. Hon lyckades faktiskt få tag på en, om än lite dyrare än den hon sålt. Hon ledde alltså hem den nya kon de fyra milen, och det var inte förrän hon ledde in den i lagårn som hon insåg att hon hade köpt tillbaka den ko som hon nyligen sålt i Karlstad...

P.S. Apropå min vinjettbild så har ju konstnären Mikael Genberg planer på att placera ett rött hus med vita knutar på månen. Dock inte detta - det står redan på en plats med vacker utsikt...

Sisten ut låser och slänger nyckeln...

Så har det kommit ännu en larmrapport som förutspår vår civilisations snara undergång, denna gång är det NASA som agerar Jeremias i Tröstlösa. Enligt deras utredare kan det bli överbefolkning i förening med klimatförändringar som kommer att bli början till slutet på vår show.

Nu tror jag inte att det blir så, det kommer säkert något nytt dataspel som räddar världen (Civilization VI?). Men jag vill i alla fall utlysa en liten tävling om vad ni tror kommer att bli anledningen till vår civilisations, och i förlängningen väl hela jordens, slutgiltiga haveri. (Något pris är inte att tänka på, för det finns knappast någon prisutdelare som kan överlämna priset, som i så fall ändå skulle vara postumt. Men lycka till!)

Volvolåten

Mina känslor förhållande till rikets nationalsång är en aning motstridiga. Om jag skall vara ärlig tycker jag att det är en aning "trôkig", men det kan man ju både leva och dö med - vad kan man förresten begära av en högtravande text från 1844 (dessutom till en melodi härstammande från en än äldre folkvisa)?  Att "Du gamla, du fria" skulle hamna på en av radions topplistor 2014 hade med andra ord låtit som ett dåligt skämt för bara något år sedan, men i februari dök Max Martins arrangemang av nationalsången made by Volvo och Zlatan upp överst på Sveriges Radios "DigiListan". Säreget är väl det minsta man kan tycka... 

Visst har det väl hänt mer än en gång att man förstulet fått stryka bort en tår i ögonvrån när någon av våra duktiga idrottsmän fått ställa sig överst på en prispall och hyllats med flagghissning och "Du gamla, du fria". Men på något vis känns det bara "too much" med överexploateringen av nationalsången i idrottssammanhang när den på amerikanskt vis spelas före inhemska ishockeymatcher. Därför kändes det befriande när publiken i Scandinavium igår reagerade när Max Martins version av "Du gamla, du fria" spelades. Tyvärr var dock inte protesterna grundade på det faktum att man spelade nationalsången, utan för att det var "fel" version av den, ungefär som när Gustav Svensson protesterar på julafton mot att det inte är Arne Weise som är julvärd. Frölundas presschef, som inte var på plats i Scandinavium, försvarar sig med att "man ville hjälpa Volvo kommersiellt" och att "låten är väldigt mycket nedladdad och uppskattad". Själv har jag till skillnad från de buande fansen svårt att bli indignerad över valet av version. Vore jag ett Frölundafan skulle jag nog vara mer upprörd över det faktum att föreningens presschef inte fanns på plats i arenan när laget spelade.

Själv håller jag för övrigt på Färjestad, som brukar köra "Ack Värmeland du sköna" före sina hemmamatcher. Det tycker jag är god smak, inte minst för att den "låten" är bättre... (Är f.ö. svag för Jimmy Woods anspråkslösa version - han framför visan med just den den innerlighet som krävs för att göra den rättvisa.)

Här är era ballonger!

Begav mig ut på spaning idag efter den vår som är i annalkande och jodå, det händer saker!

Men det som satte mest färg på dagen fann jag i ett videsnår, nämligen ett knippe ballonger som fastnat i buskens topp. Så ni som avbröt födelsedagspartyt för er mamma när ballongerna slet sig kan lämpligen bege er till videsnåret längs motorvägen mellan Mölndal och Kållered och återuppta festandet där...

Happy Birthday, Mum!

Norparnas fiende

Le Pen, mais pas l'

Plötsligt hade det blivit lite stökigt i småskolan. Jannes fina penna var försvunnen, och ni må tro att han var arg! "Jag vet att jag lade ner den här”, ropade han upprört och skakade på sitt skotskrutiga pennfodral. “Se själva, det är tomt!” Han höll upp fodralet inför den måttligt intresserade klassen. Kvävda fnissanden och himlande ögon blev den enda reaktionen. Janne sparkade till en stol och muttrade något om att “nu är ondskan över oss!” Därefter gick han hem för dagen. Alla lärarna och eleverna andades ut – tillfälligt...

Nästa dag kom Janne tillbaka med en tjock packe maskinskrivna lappar med samma text på alla. Där stod: “Till den som i tisdags norpade min bästa penna, en svart sak , i sal 2B, vill jag säga följande. Pennan är min, bara min, och det är bara jag som kan skriva med den. Lägg pennan och en lapp med ditt namn på så får du min veckopeng de två närmaste veckorna.” Janne såg även till att samma text trycktes i skoltidningen.

Jannes kompis Leffe. tillika skolans mästerdetektiv,  intervjuades i skoltidningen, och menade att “det var ganska ovanligt med sådana brott i skolan, men att det hände”. En lärare gjorde misstaget att fråga Janne om det inte gick att skriva med en annan penna, vilket fick Janne att fnysa högdraget på det personliga sätt som var hans signum. “Kolla här då!”, röt han och slet till sig en gul Bicpenna. “Det går ju inte att räkna med en sådan här!” För att visa hur fel allt hade blivit plitade han mödosamt ner 4+3=7. “Se själv,” gnällde han. “Jag kan ju inte räkna längre!” När läraren försynt konstaterade att ekvationen stämde hotade Janne att anmäla honom till “Kalla Fötter” på TV4.

Veckorna gick, och Janne gick inte att känna igen. Borta var den malliga eleven som spred elaka kommentarer runt omkring sig, helt plötsligt var han som en vanlig kille som svarade fel i klassens frågesporter utan att det verkade bekomma honom. De andra eleverna tyckte nästan synd om Janne. Men bara “nästan”.

Så en dag när Janne letade efter en bok i skolbänken hittade han sitt gamla pennfodral som han vredgat slängt i bänkens innanmäten den dagen då den fina pennan blev norpad. Irriterad kastade han fodralet på golvet och hörde förvånad hur det gav ifrån sig en metallisk klang. Han slet till sig fodralet och där, mitt i fodralet låg ju hans penna! Janne rodnade besvärat, och hans lärare som inte kände igen den färgen på Jannes färgskala frågade om han hade feber. Utan att svara reste Janne på sig och började riva ner alla efterlysningar han satt upp på väggarna. När han var klar i klassrummet försvann han ut i korridoren för att riva ner alla andra lappar, och det hela slutade på skoltidningens redaktion. På redaktionen var Janne både älskad och hatad - hatad för att han var så dryg, och älskad för att han var lika dryg mot tidningens läsare. Nu ville han publicera en kommuniké.

När tidningen kom ut påföljande dag kunde de förvånade eleverna läsa följande: “till er som tänkt norpa min penna vill jag meddela att det går det bra att försöka igen, för nu är den tillbaka. Jag är hemskt ledsen om jag varit elak. Nu när jag fått pennan tillbaka lovar jag att vara extra elak på riktigt. Kram Janne.” Skoltidningen hade förstås inte missat att intervjua Deckar-Leffe om historien. Han hade frånvarande stirrat in i den grå korridorväggen medan han förklarat att det var "ganska ovanligt på skolan med sådana här upplösningar på kriminalfall, men att det hände" .Slutet gott, allting gott!

Och alla ni som tror att den här berättelsen har med verkligheten att göra kan glömma det! För vilken tidning skulle bereda utrymme på bästa plats för efterlysning av en penna, och vilken liten gosse skulle gå ut och anklaga omvärlden för att ha norpa den penna som han hela tiden själv hade inom räckhåll?

Melodramfestivalen

(Eget festivalbidrag)

 Efter att ha svävat i ovisshet de senaste fem veckorna tänker jag nu på lördag bänka mig framför TV:n för att ta del av det som nationen under samma tid fött fram under liv och kiv och visst röstfusk, jag tänker förstås på det s.k. "mellot". Även utan att höra själva bidragen så har man ju inte kunnat undgå att notera kacklet i spalterna. Senast igår blev vad jag förstår Sanna Nielsen (29) tantförklarad av en av deltagare av konfirmandmodell, vilket hon kvitterade med förminskningen "vad söt han är" - en uppvisning i härskarteknik som rent av borde kunna få Göran Persson att mysa. Eftersom jag med åren blivit något värdekonservativ kommer jag nog att vifta med flaggan lite extra för Sanna.

I kölvattnet på melodifestivalen  har en annan musikalisk skapelse seglat upp. Jag tänker på Babels tävling mellan ett antal författare, som tävlar i att skriva bästa texten till en låt komponerad av självaste Benny Andersson, som också skall framföra den tillsammans med  Helen Sjöholm. I startfältet finner vi namn som Jan Guillou, Susanna Alakoski, Horace Engdahl, Björn Ranelid och Camilla Läckberg, och att det är ett triggat startfält som tar tävlingen på största allvar förstår man av att Alakoski säger att  "Benny Andersson är som Dalai Lama för mig". Till och med den annars så orubbligt Jan Guillou tycks skakad och frågar oroligt om han skall tvingas rimma.

För att underlätta lite för honom har jag för hans räkning lånat och travesterat en text som borde passa i marschtakt. Den börjar så här: 

"Carl Hamilton, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sin pickadoll från bälte
Och bröt i striden fram." (O.s.v.)

Även Ranelid kan behöva hjälp på traven, och då kan det kanske passa att kombinera en av hans redan odödliga verk med en välkänd dänga:

"Nu reser jag till söderns land, till varm och solig strand
Att leva är att simma från stranden jag… till stranden du… i havet vi.
Jag surfar över vågorna som tar mig in mot land
i mitt eget Blue Hawaii."

OK, versrytmen haltar väl en aning, men det tror jag inte bekommer rapparen Ranelid...

Vad gäller Babeltävlingen hoppas jag att vi får se Horace Engdahl stiga ut genom den världsberömda akademiedörren och förkunna vem som vunnit - allt annat skulle vara en besvikelse!

P.S. Så har jag då gjort min plikt (dock utan att rösta) och lyssnat på årets melodifestivalbidrag, och jag blev nästan lite positivt överraskad -  fem, sex låtar höll skaplig standard enligt min åsikt. Mina tre i topp var Sanna Nielsen först och sedan dött lopp mellan Ace Wilder och Yohio om andraplatsen, så jag var väl inte så snett ute? Återstår att se hur långt "Undo" räcker ute i Europa - en topp femplacering är nog  inom räckhåll. I övrigt tyckte jag allt mer synd om programledarna i takt med att deras skämt dalade mot golvet utan reaktioner. Bäst var pauspotpurriet med ABBA - det räddade min stund framför TV:n! D.S.

.

Svarta damen går igen

Svarta Damen i hemmiljö

Idag unnade jag mig lyxen att titta på TV-film mitt på dagen. Det var Arne Mattssons "Damen i svart" från 1958 som visades på SvT. Det var tillräckligt länge sedan jag såg den första gången för att jag skulle ha glömt bort handlingen. Den var den första filmen av fem i Hillmanserien, och manuset av Folke Mellvig och Lars Widding skulle nog hålla för en nyinspelning. Mattssons version är inte dålig heller, men den är väl lite tidstypiskt övertydlig, och Karl-Arne Holmsten som privatdetektiven Hillman är kanske i präktigaste laget enligt nutida måttstock på hur en detektiv skall vara.

Jag kom efteråt att tänka på att det i filmens släptåg uppstod en "Svarta Damenvåg" runt om i landet, där personer klädde ut sig i svarta kvinnokläder och "spökade". Även det lilla samhälle där jag växte upp höll sig med sin egna Svarta Damen, och det var lite man ur huset på kvällarna för att få en skymt av den här personen, som väl på sitt sätt var en tidig rollspelare. Tyvärr trappades scenariot upp i form av anlagda bränder, och det var så dramat fick sin upplösning när det visade sig att mannen (nu död sedan många år) även anlagt en serie bränder i en närbelägen stad och till slut kunde gripas. Dessförinnan hann många utpekas av ryktet som den skyldige, men det var vad jag förstår ingen sensation när det avslöjades vem det var som dolde sig under klädseln.

Apropå svarta damen så var jag i skräckhistorieåldern vid samma tid och minns en historia jag hörde i olika former om mannen som tog upp en liftande svartklädd kvinna med sorgflor. Kvinnan tog plats i bilens passagerarsäte med en medhavd tårtkartong i knät och satt obehagligt tyst under resan. I en kurva gled locket av tårtkartongen och blottade en kniv! När passageraren stack ner armen för att nå kniven såg den skräckslagne föraren att det inte var en kvinnas arm, utan en hårig mansarm. Föraren gjorde en kraftig gir med bilen så att liftaren föll ut på vägen, och när han tittade i backspegeln medan han snabbt körde därifrån såg föraren att "kvinnan" tappat floret och i själva verket var en skallig man. När bilisten slog upp tidningen dagen därpå såg han en bild på en förrymd mördare, och kände omedelbart igen sin liftare. Historien berättades i olika versioner, alla givetvis med intygande om att den var "alldeles sann". Idag skulle nog historien duga gott som "Klintbergare" - om den inte redan är det...

Fast svarta damen hade förstås ett liv före Mattssons film! Googlar man på ämnet så hittar man gott om spökplatser som har sin egna svartklädda dam. Törs du lyssna på en spökhistoria om en av alla dessa svartarbetande vålnader så har du en på denna länk. Fast skyll inte på mig om det blir illa beställt med nattsömnen sedan... ;-)

Jaha, bokrea!

Ärligt talat så höll årets bokrea på att passera mig obemärkt. Men så hörde jag någon på P2:s klassiska förmiddag säga att hon köpt en liten fälthandbok över träd och buskar på rean, och då insåg jag att det var precis vad jag behöver! Sagt och gjort, fick tag på den fickvänliga handboken á 45:- i vår bokhandel. Det hamnade ytterligare två böcker i varukorgen, varav en av Peter Robinson, trots att jag har fem böcker av honom att läsa in. Jag tror att fälthandboken kommer till användning innan jag hunnit avverka Robinsonhögen...

Risk för vattenplaning i fädrens spår?

Så är då OS i Sotji ett avslutat kapitel, och efter några dygns sportabstinens börjar man rätta till sig en aning. Det svenska utfallet blev ju långt bättre än vad åtminstone jag hade vågat kalkylera med, och nästan allt kan vi tacka längdskidåkarna för. Utan den solkiga avslutningen med hockeydopingen så kunde det ha varit en solskensolympiad för svenskt bekommande. Men allt det där debatteras ju på annat håll, så jag lämnar det gärna bakom mig. Vill dock passa på att plussa Viasats sändningar som var  över förväntan. Ändå saknade åtminstone jag kommentatorsduon Hård och Blomquist, men till Vasaloppet på söndag är de åter i rutan. Eller skulle ha varit, för nu verkar det som om mildvädret kan innebära att loppet ställs in för första gången på 24 år. Nog vore det trist om det blir så?

Ord till låns (2): avanak

"Avanak"

 
Började ju i förra månaden att leta utländska "bra-att-ha-ord", och då föll valet på tyskans "waldeinsamkeit". Denna månads ord har sitt utsprung i Armenien varifrån det sedan har lånats över till turkiskan. Ordet är "avanak" och betyder "åsna", men liksom i svenskan synonymt med "dåre" och "dumskalle". Likhetstecknet mellan åsnan och dumheten verkar finnas i en mängd kulturer och språk, vet inte vad detta tappra men egensinniga djur kan ha gjort för något dumt! Men den som blir kallad för avanak kan nog utgå från att det inte är avsett som en komplimang...

Konsten att angöra en brygga för att sedan aldrig lämna den

Klicka på bilden för större format

Den minnesgode minns kanske hur jag för tre veckor sedan ömmade för ett antal ekor som hade isen kramande runt relingen som en skjorta med för litet kragnummer runt halsen. För att dämpa oron kan jag meddela att de flesta verkar ha klarat istiden bra, även om deras situation kanske inte är helt tillfredsställande. Inte oväntat har det gått sämst för den kämpande ekan i Stålloppet, som nu med möda orkar hålla sin ruttnande för över ytan. Fast å andra sidan är det högt vatten i loppet, så kanske dyker den upp ytterligare någon gång längre framåt våren. Jag kommer att fortsätta följa dess öde!

Under ytan

Så länge sen...

Stensjöns utflöde 24 februari 2014

"Där i vila multna vraken och de trötta män få ro"  
(Dan Andersson)


"...gamla båtvrak som har multnat gröna,
men än, i brustna skrov, bär vågens form."
(Evert Taube)

Också en recension...

(Eget bakverk som inte har med texten att göra)

"Jag har gått här förr men jag märkte då

inget särskilt med de smulor som jag trampat på"

(Fritt ur My Fair Lady)

En städerska i Bari upptäckte lite utspridda kakbitar på golvet och gjorde vad som väl föll sig naturligt i den situationen - hon sopade helt enkelt upp bitarna och slängde dem i sopsäcken. Problemet var att kakbitarna var en del av ett konstverk som förvarades i lokalen i väntan på att ställas ut vid en större konstutställning i staden. Nu krävs hennes arbetsgivare på i runda slängar 100.000 kronor för de kastade kakbitarna. Inga småsmulor direkt!

"Hon gjorde bara sitt jobb" säger hennes chef, som uppenbarligen inte är något kakmonster. Kostnaderna (gissningsvis inräknat kostnader för smör, sirap, socker och jäst) lär täckas av försäkringen, så allt verkar sluta lyckligt.

Personligen är jag tacksam över att ha fått en bra motivering  nästa gång jag får besök och det visar sig att städningen slagit lite fel ut. Då är det ju bara att hävda att smulorna på golvet inte alls är skräp, utan delar av en konstnärlig installation.   

Tids nog - längre fram

(Egen bild)

"Släkten följa släktens gång"

I detta nu är vi knappt 7,2 miljarder människor som är i livet, och vi är hittills 83,6 miljarder individer som delar erfarenheten av att någon gång ha levat som människa på denna jord. En del fick en livslåga som bara varade någon minut, andra har haft, eller kommer att få, ett långt liv. Vissa levde lyckliga, andra hade inte samma tur. Men alla har vi det gemensamt att vi fötts och att vi kommer att dö, utan det endaste undantag. 83,6 miljarder individuella dödsögonblick - visst svindlar det lite?

Barn sägs bli medvetna om sin egen dödlighet när de är cirka fem år gamla, och det stämmer med min egen erfarenhet. Jag minns att jag satt i mörkret i källartrappan medan min far lade in ved i pannan nere i pannrummet. Än idag, sextio år senare kan jag återkalla den stunden.
"Varför måste man dö?" Frågan var föredömligt rättfram. Min far gjorde inget uppehåll i vedklyvandet.
"Därför att man måste", svarade han. "Det är bara så."
"Men de kanske uppfinner hur man slipper dö innan jag hinner bli gammal?", fortsatte jag någonstans mellan förtvivlan och hopp.
"Ja, kanske det". Min far visste förstås det rätta svaret, men han valde att vara skonsam. Tids nog skulle jag förstå...

Nu har jag haft förmånen av att få ett liv som blivit längre än vad många andra av vår art fått, samtidigt som jag är medveten om att återstående tid är begränsad och kan vara kortare än jag anar. Jag grubblar faktiskt sällan över den saken, däremot så förvånas jag lite över att jag under min vuxna tid aldrig föreställt mig att jag som alla andra löpt risken att få lämna livet i förtid genom en olyckshändelse eller på grund av sjukdom. Döden fanns inte i min närhet under lång tid, jag var närmare femtio innan jag bevistade en begravning.

Varför skriver jag nu detta och riskerar att göra någon illa till mods? Jo, det är för att plötsligt gör sig döden påmind allt oftare. Inte för att människor jag har haft i min omgivning dör - det är ju en naturlig följd av att man själv varit med länge. Nej, det är för att det skrivs och talas om döden i media som aldrig förr.  Visste man inte bättre kunde man tro att döden är en pinfärsk upptäckt! Den som haft intresse har kunnat följa hur en person bearbetat sin egen dödsångest genom att grotta ner sig i döden i åtta avsnitt på TV, och vi har kunnat läsa om kändisars eller halvkändisars sista kamp mot det oundvikliga. En utländsk fotbollstränare i relativt mogen ålder som aldrig varit uppmärksammad i vårt land under sitt yrkesverksamma liv på grund av någon yrkeskompetens blir plötsligt intressant genom sin situation som varande döende. Jag frågar mig varför? Det finns människor på närmare håll som just i detta nu drar sina sista tunga andetag innan lågan har brunnit ut. Vi är 7,2 miljarder människor som står mer eller mindre nära gravens kant - vad gör då denna fotbollstränare så unik? Är det för att han är på lagom långt borta för att vi skall tycka att det är spännande, eller är det för att hans snygga döttrar gör sig bra på bild där de sitter och berättar om sin egen smärta? För mig känns det lite grann som dödspornografi, en nekrofili light.

En annan variant av lånad sorg är den där tidningarna slår upp kända människors sorg över avlidna föräldrar. Även föräldrar som gått bort i hög ålder för kanske tio år sedan slinker med på sorgetåget, och jag kan inte hjälpa att jag får en känsla av att dessa människors död exploateras på ett tvivelaktigt sätt. Detta oavsett om det är kändisen själv som spelat ut sorgekortet eller om det är journalisten som hakat på sorgtrenden i media. Kanske är jag gammalmodig när jag tycker att sorg hör hemma i den privata sfären, inte på löpsedlar och kändissidor? Det påstås ibland att det hjälper andra människor i samma situation, men jag upplever det mest som en spekulation i empati. Ungefär så här känns det att snacket går:
 Journalisten: "Jaha, vad skall vi skriva om idag - har du några hemligheter för oss?
Mellodeltagaren: "Nej, vad skulle det vara? Ni har ju skrivit om allt!"
J: "Ja, men någon släkting som har dött har du väl åtminstone?"
M: "Nej, min farmor dog för elva år sedan, men..."
J: "Jamen va bra! Stod ni varandra nära du och din farmor?"
M: "Nja, hon var gammal och senil de sista åren så det blev väl inte att vi talades vid så mycket..."
J: "OK, vi kör den här rubriken: Stjärnans svåra sorg efter chockbudet - Hon betydde allt för mig!"
 
Men kända personers tal om döden kan ibland få oväntade följder. Astrid Lindgren berättade att hon och hennes syster när de talades vid per telefon klarade av "dösnacket" och avfärdade mörkret genom mantrat "döden, döden, döden", sedan var den saken avklarad. Det paradoxala är att just det där uttrycket blivit bevingat (googla det gärna!) och genom att ständigt upprepas påminner det massor av människor just om det som Astrid och systern avsåg att snabbt bocka av för att sedan gå vidare till något mer levande ämne.

Jag har märkt att det finns  bildade personer som tycker att det lättar att skriva om sin egen rädsla -  Herbert Tingsten och Ingmar Bergman hade ju dödsskräcken som en del av sina varumärken. Men det är som om det är förbehållet en förfinad samhällsklass att kokettera med sin dödsångest, gärna på bra sändningstid på TV en söndagskväll. Inte sitter grabbarna på rörfirman och pratar om döden på fikarasten, om nu inte någon kompis nyss mulat! Men ett gäng akademiker kan nog tycka att det livar upp stämningen vid kaffebordet att påminna om den där avgrundsdjupa intigheten som förr eller senare är ett faktum. "Vi måste våga tala om döden!" klingar parollen från de "dösmarta".

För egen del tycker jag att det hela stod klart under de där minuterna i källartrappan. Någon uppfinnare hörde aldrig av sig till patentverket med mirakelkuren mot döden. Och jag är säker på att det just nu sitter någon annan femåring någonstans och ställer samma fråga, med samma bävan i rösten.

-

Inser plötsligt att med detta har även jag sällat mig till skaran som behandlat det trendigaste ämnet för dagen.

Många komiker men få humorister

"We're filled with our own lightness, our own autobiography. We want to be understood. Our conversations become collective monologues, and we never really understand what's going on inside another human being." ~ Stephen R. Covey

Kvällstidningarna brukar ha små rutor med bild där man frågor allmänheten på stan om vad de tycker i olika frågor, från vintervädret till hur många guld Sverige kan tänkas ta i OS. Bland dessa intervjuade finns det en tidigare åtminstone till titulaturen närmast okänd yrkesgrupp som dyker upp allt oftare - jag talar om "komiker". En gång i tiden påstods det att vi levde i titelsjukans land, där det fanns gott om viktigpettrar som kallade sig "direktör". Numera tycks det som om "komiker" ligger högt upp på snobbtiteltoppen, och gemensamt för de båda titlarna är att det inte verkar finnas krav på någon uppnådd kvalifikation innan man trycker dem på visitkortet. OK, en del "komiker" bildar något sorts kotterier, där affärsidén är att man garanterar varandras förmåga till att vara roliga - "boka honom, jag lovar att han är skitrolig!"

Det trista med dessa nutida komiker är att de tycks ha förväxlat humor och elakhet. Förr i tiden stod det människor på våra torg och marknader och krängde rökt korv eller knallestrumpor genom att vara "slängda i käften", och det känns som om det är deras efterträdare som nu tagit klivit in på krogscenen. Just så här års är det extra stor efterfrågan på denna yrkeskår. Det skall ju delas ut idrottspriser, guldbaggar, musikutmärkelser och skådespelarstatyetter, och då är det tydligen nödvändigt att ha några som även står och delar ut oförskämdheter till vinnarna så att de inte tror att de är något bara för att de vunnit pris. "Jante for dummies"...

Häromkvällen hade travsporten sin årliga galaföreställning, som till skillnad från många andra evenemang hade det försonande draget att den bara sändes över nätet. Och lika bra var väl det! Efteråt konstaterade travbloggaren Lennart Persson: "Läser också att en inhyrd komiker gjorde vad han kunde för att förstöra tillställningen. Det är heller ingen överraskning. Är det inte märkligt att arrangörer av galor så ofta prickar rätt i sin iver att hyra in komiker som nästan alltid misslyckas med att nå fram till publiken? Jag är övertygad om att galapublik och tv-tittare inte skulle protestera om det blev komikerförbud på sådana här fester."  Den kommentaren skulle kunna skrivas om samtliga liknande galor de senaste veckorna...

Efter Guldbaggegalan och i samband med senaste "melloshowen" "rasade" svenska folket på välbekant  kvällstidningsmanér för att det framförts rasistiska skämt i föreställningarna. Det "roliga" med dessa skämt var att det ena skämtet var producerat av en öppet homosexuell manusförfattare och att det andra levererades av en komiker (?) med invandrarbakgrund. Man tycker att just de borde ha lite hum om skillnaden mellan mobbning och humor, men när den ironiska generationens istäcke drog sig tillbaka en smula lämnade det efter sig en humorrelikt som bara sprider iskyla omkring sig på scenerna.  En föraktspridande "ståuppkultur" som kräver en dyngrak drängstugestämning för att nå sin rätta publik har baxats upp på krogscenen. Skillnaden mellan hjärtligt skratt och asgarv har blivit en humorklassindikator.
 
Vem kunde väl tro att det skulle vara prins Carl Philip som skulle leverera de stilfullaste skämten de här galorna, först på idrottsgalan och därefter vid krönandet av "Årets kock" 2013? Men Carl Philip verkar ha uppfattat något som alla självbelåtna häcklare missat, nämligen de gamla sanningarna att "den finaste formen av humor är den som innehåller självironi, för den drabbar ingen annan än den som har den" och "all verklig humor börjar där man inte tar sig själv på allvar". 

Som Sir David Frost uttryckte det: "helvetet är det ställe där tyskarna är poliser, svenskarna står för humorn, italienarna sköter försvaret, fransmännen bygger vägarna, belgarna står för musiken, spanjorerna lägger järnvägsnätet, turkarna lagar maten, grekerna sköter regeringen och alla talar holländska". Det var väl heller inte riktigt snällt, men nog så sant - åtminstone på en punkt...