Til lykkeland

När jag var på väg hem från jobbet igår tog jag vägen runt butiken för att handla lite. Vid bröddisken satt en pappa på knä och småpratade med sin lilla dotter, ett bedårande barn! Det var som om de befann sig i en kapsel där tiden inte fanns. Jag blev närmast generad över att störa detta ögonblick av frid, och vände mig mot brödhyllan för att ta min brödkaka, då jag såg henne komma mellan varudiskarna. Kvinnan såg liksom jag pappan och barnet, och hennes nyss en smula trötta ansikte sprack upp i ett leende som fick henne att stråla. Hon log inte i samförstånd med pappan, för han var onåbar för omvärlden i det ögonblicket. Hon log heller inte för att markera något för mig eller någon annan, utan hon log över det hon sett. Kvinner försvann in bland fruktmontrarna, och hennes steg verkade plötsligt lättare. Medan jag lade brödkakan i korgen insåg jag att upplevelsen av denna kvinnas lycka inför någon annans lycka i sin tur gjort mig lycklig - på ett ögonblick hade något människor emellan spridit sig som ringar på vattnet! I morse när jag vaknade tänkte jag på den här stunden, och beslöt mig för att söka lyckan. Häng med om du vill...

(Foto: Dennis.)

Den här bilden symboliserar "lycka" för mig. Min storebror står där i hagen bland de stora vännerna och bara njuter. Jag som kände honom förstår varför. Hans liv var redan då hästar och skulle så förbli, men det är en annan historia. Du kanske bara ser en fin bild på en pojke bland hästar.

"Lycka är en inhägnad mindre åker eller äng", kan vi läsa på Wikipedia. Och det är det ju också, rent konkret, men en åker och en äng kan också innebära en abstrakt lycka för mig. Vi nordbor älskar ju vår natur, och vi tror oss kanske att vara ensamma om det. Men vi ser ju att allt fler holländare och tyskar söker sig hit, inte bara för att turista, utan för att bosätta sig här. I Lisskogsåsen i södra Dalarna bor t.ex. Astrid och Piet, som två av mer än trehundra invandrade holländare enbart i Dalarna. "Tänk bara att kunna gå ut och se bort över de här vidderna och bergen en solig dag", sade de till Dalarnas Tidning i ett reportage från december förra året. Visst låter det som de funnit lyckan?

Annars söker vi stressade nordeuropéer gärna lyckan "långt längre bort", kanske också en symbolhandling där själva antalet mil tycks bli betydelsefulla i resan bort från oss själva. På en bergstopp i Tibet, där väntar lyckan, eller...? Vem borde veta om inte Anna Bornstein, författare och journalist och livsvis! Hon säger till SvD att hon i likhet med tjuren Ferdinand istället älskar att ligga platt på gräsmattan och smälta samman med blommorna och träden. Eller borra näsan i mossan och känna en extatisk förening med alltet. "Medvetandet finns överallt. Och allt finns i medvetandet, där kan man vara och uppleva världen", anförtror hon SvD. "Det är som lyckliga ögonblick av evighet och klarhet som gör en stark. Den djupa kunskapen om världen och om andra människor finns i insikten att allt hänger samman. Och de gånger man känner samhörigheten med människorna, naturen, alltet – då finns inga avstånd. Det är som lyckliga ögonblick av evighet och klarhet som gör en stark", avslutar Anna Bornstein.

Efter dessa visdomsord blir jag inte längre förvånad över att läsa att Europas lyckligaste folk enligt vad forskare vid Cambridge University kommit fram till faktiskt bor i " en väderbiten landsortsstad allra längst ut på Danmarks västkust". Ringkøbing ligger på västjylland, vid Ringkøbing fjords nordöstra strand. I stans finns cirka 9700 innevånare, och bland dem alltså självaste lyckan - åtminstone om man skall tro forskarna! För ganska precis ett år sedan besökte Sydsvenskan Ringkøbing för att känna befolkningen på pulsen - hur lyckliga är de egentligen i denna småstad, där de de flesta arbetar inom fiske, jordbruk eller handel och turism?

Stadens borgmästare uppvisar en lätt ambivalent attityd över utnämningen. Efter att ha ägnat sig åt lite välförtjänt skryt över orten resonerar han sig fram till att man egentligen nog inte är så särskilt mycket lyckligare här än i grannstäderna, men det är godt nok! Danmark hamnar av tradition högt i sådana här undersökningar. Borgmästare Torben tror att det kanske handlar om allmänt väbefinnande, i kombination med kultur och arv. Man bryr sig om varandra helt enkelt.

Nere i byen träffar reportern på murare Jens Møller Madsen. Han instämmer i att Ringkøbingsborna nog rent allmänt är rätt lyckliga. "Ja, det tror jag faktiskt. Naturen och fjorden är bra för människorna och så är det en levande stad. Det tror jag också har betydelse", säger Jens.

Och med det slutar vår lilla jakt på lyckan, som började med ett leende vid en bröddisk och ledde till lyckans land, som visade sig ligga närmare än vi kunde ana. "Och lyckan är alls inte det som vi tror, inga stora bevingade ord", som det heter i visan. Men det visste vi ju redan!

Fotnot: Ringkøbing utsågs till den "lyckligaste regionen" efter en stor undersökning, där fler än 120 regioner i Europa ingick.

Den felmedicinerade

Howlin Wolf: " I´ll be back someday" (1964)

"You know I'm the Wolf baby, you know I stays in the woods
You know I'm the Wolf babe, you know I stays in the woods.
Well when you get in trouble, you call the wolf out of the woods."

("I´m the Wolf", text Chester Burnett a.k.a. Howling Wolf.)

Jon, Nils-Ersas pojken från Ljustaby, gav sig åt skogen. Det var länge sedan, man tror att det här hände i början av 1700-talet. Till skillnad från sina syskon var Jon svår till humöret, och för att få honom lugnare såg fadern ingen annan råd än att ta hjälp av Klockagubben, bygdens kloke gubbe. Klockagubben rekommenderade att man skulle ge Jon björngalla, något som ansågs vara ett gott botemedel mot svårt humör. Endera hade någon skvallrat för Jon, eller också hade han sina aningar om vad som var på gång, för han flydde bort. Påföljande dag återvände han dock, nu fullständigt okontrollerbar. Byfolket såg sig nödsakade att infånga och binda gossen, och därefter tillkallades Klockagubben. Nu fick Jon sin medicin, och alla trodde att det därmed skulle bli bra. Men när Jon släpptes loss reste han sig snabbt och löpte till skogs.

När den kloke gubben kom hem upptäckte han vad som hänt: istället för björngalla hade han råkat behandla ynglingen med varggalla! "Då blev han nog varulv, ska ni få si!", sade gubben bedrövad, och det visade sig att han skulle få rätt. Jon dök upp både här och där, alltid med något ofog som resultat. Fadern sökte upp prästen, som drog sig till minnes att om man kallade en varulv vid namn så skulle förtrollningen släppa.

Tiden gick och veckor blev till månader utan att man lyckades infånga Jon. Byborna hade nu fått annat att engagera sig i: det hade samlas mycket varg på skogen, så man hade börjat gräva gropar och kalla till drev. En söndagsmorgon var några ynglingar från Färsta ute på skogsfågeljakt. De hade råkat gå vill från vägen, och delade på sig för att hitta rätt igen. En av dem hittade tillbaka och ropade på sin kamrat, som händelsevis också hette Jon. I det samma klämtade kyrkklockorna i Skön för första gången. När de tystnat svarade den andre ynglingen inifrån skogen, och frågade samtidigt vad det var för ynkligt läte han hörde. Pojken som ropat hörde det också, och de letade sig tillsammans fram till en av varggroparna. Insnärjd i ett nät påträffade de där Jon, varulven. Han var nu lugn och foglig och lät sig föras hem. Väl hemma föll han i en djup sömn som varade flera dagar. När Jon vaknade var han fullständigt återställd, och han kunde berätta hur han hört kyrkklockorna, följt av att någon ropat hans namn. I det samma hade det som tryckt över hans bröst och gjort honom fullkomligt vild till sinnes släppt, och efter den dagen var han helt återställd.

"I'm gonna leave you, I'm goin' away
I'm gonna leave, I'll be back someday
Oh well I can't stay here, no need in me stayin'
Here's nothin' for me to lose.

Wooooo, woooooo,
Wooooo, I'm goin' away,
Well I can't stay, 'til you hurt my feelings
I'm goin' away.

I'm going to the woods, I'm worried about you
I be so broken hearted, I won't know what to do
So good bye babe, I hate to go
Here's nothin to lose".

(Howling Blues, Chester Burnett)

Den här berättelsen återgav den då åttioåriga Erik-Nils-Brita i Ljusta för en nedtecknare 1888, och den sattes på pränt 1947 av Mattias Oskar Johannes Svedberg i hans bok "Från gamla Skön", del I". Min berättelse bygger på denna nedteckning.  Idag skulle vi troligen kalla Jon för "bokstavsbarn under psykos", men på den tiden gjorde man andra tolkningar.

Nu dyker vikingarna upp i Säffle igen...

Bild från Projekt Gutenberg

Det hela började med att några inhyrda dykare från kustbevakningen råkade gå ner på fel ställe i Lurö skärgård. Plötsligt fann de något som stack upp ur bottensedimentet, vilket visade sig vara en spant tillhörande ett tjugo meter långt fartyg, i övrigt djupt nedsjunket i slammet. Efter ytterligare undersökningar tror man nu att det kan röra sig om ett skepp från vikingatid, i så fall en stor marinarkeologisk sensation. Man har lyckats bärga vad som kan vara ett svärd och ett spjut, och dessa har vidarebefordrats för åldersbestämning. Om det döljer sig ytterligare föremål i bottenslammet vet man ännu inte. Utöver föremålen har man även skickat ett träprov för analys med hjälp av dendrokronologi. Det ligger ytterligare sex fartyg i anslutning till det gamla vraket och väntar på att bli undersökta, och man kan inte utesluta att detta kan medföra ytterligare överraskningar i form av fler riktigt gamla skepp. Den närmaste tiden vill det till att man håller fyndplatsen under bevakning, så att inte skattsökare letar sig dit för att roffa åt sig av eventuella fynd!

Det är en storsatsning på vrakinventering i Vänern som givit detta jättenapp. Femtio av kustbevakningens sjuttio dykare har engagerats av marinarkeolog Roland Peterson på Vänermuseet i Lidköping för en treveckorskampanj, med målsättningen att hitta och undersöka så många vrak som möjligt. Till förfogande har de sex välutrustade båtar, som gör det möjligt att söka av bottnarna på ett helt annat sätt än vid tidigare undersökningar. Just Lurö skärgård är en välkänd fartygskyrkogård, så att dykningar förlagts dit är förstås självklart!

Om det visar sig att det rör sig om ett bärgningsbart fartyg så lär det bli dragkamp om var det skall placeras. Vänermuséet i Lidköping är förmodligen spekulanter, samtidigt som Säffle kommun säkert lockas av ett västsvenskt Vasamuseum. Närheten till Norge är i så fall ett tungt skäl som borde tala till Värmlandssidans fördel.

Näst efter den där kaffekoppen så är väl Säffle på gott och ont mest känt för Olof Trätälja. Om det nu verkligen är så att Olof vilar i storhögen i Säffle är omdiskuterat, men oavsett det så finns det gott om vikingtida minnen i bygden, t.ex. andra storhögar i Nysäter och Högsäter. En svensk motsvarighet till de norska Gokstad- och Osebergsskeppen skulle därför få en värdig placering i Säffle. Men dit är det långt - man vet ju ännu inte säkert om det verkligen rör sig om ett vikingtidaskepp, inte heller i vilket skick det befinner sig. Men Säffles hövdingar får kanske börja fila på en ny turistslogan. Vad sägs om "Säffle - ro hit med en bägare mjöd"?

Nä, ge mig ett piller...

Beklagar att ovanstående filminslag är lite suddigt, men det togs med dold kamera på ett västsvenskt apotek i morse när det stod klart att två tredjedelar av de svenska apoteken skall säljas ut. SvD skriver: "Och köparna är både verksamma inom apoteksbranschen och som riskkapitalister. Därtill finns enskilda personer som vill driva apotek". De som är verksamma inom apoteksbranschen känner vi ju till, liksom vi anar vilka som i mångt och mycket kan betecknas som "riskkapitalister". Och enskilda personer som är intresserade av branschen finns det ju gott om - hade t.ex. Daniel väntat något år så hade han inte behövt göra sig omaket att gömma sig i Varberg med sitt lager - han hade kunnat köpa ett eget apotek!

VD:n för Apoteket Omstrukturering AB (jo, det heter så!) är full av optimism, och säger till Aftonbladet: "Vi tror att det kommer att bli en mångfald med både stora, medelstora och små aktörer. Men också att det dyker upp andra typer av aktörer till exempel inom e-handeln". Ja, vad e-handeln med farmaceptiska produkter går för känner vi väl alla till vid det här laget?

Förmodar nu att SYO-konsulenterna på våra kåkar nu kan förbereda sig på en anstormning av förfrågningar om lämpliga farmacevtutbildningar. Sedan är det väl bara en tidsfråga innan de gamla apoteksskyltarna ersätts med nya, med texten "drug store".

Å jiane mej, secket elände!

"Nyheten tog fart i helgen och skräckrubrikerna spreds blixtsnabbt över världen. I detta spel finns förlorare och men också vinnare. Någon tjänar alltid på vår oro." ---"Det är därför lätt att enbart skjuta på medierna–budbärarna – för överdrifter och sensationer. Det största mediala problemet är istället aningslösheten och godtrogenheten mot de professionella larmarna." Inger Atterstam, SvD 090430( "Get your facts first, and then you can distort them as much as you please." Mark Twain )

"ANALYS.Pandemin står för dörren. Det betyder att vaccinproduktionen ska sätta i gång, nu genast. Det betyder också att alla omedelbart måste börja förbereda sig. Ingen vet om pandemin kommer att bli lindrig eller om den blir så svår som den nu verkar vara i Mexiko. Men det är ansvarslöst att chansa." Karin Bojs, DN 090429 ("But I follow the worst." Qvidius)


"Allt som kan gå åt helvete kommer att göra det - vid värsta möjliga tidpunkt", heter det i Finagles lag om dynamiska negativismer. Och det är väl så det är just nu, åtminstone enligt media. Det gäller att hitta den värsta konsekvensen i alla skeenden! Det första bygdereportern med andan i halsen frågade förr när två bilar råkat törna emot varandra i korsningen Storgatan och Postgatan var om det fanns "någon krisgrupp sammankallad". Nu är första frågan: "vad är värsta möjliga scenariot?" Sedan bläddrar hemmaredaktionen tillfälligt bort "så skyddar du dig mot viruset", "så räddar du dina besparingar vid finansiell härdsmälta", "så överlever du jordbävningarna i Skåne" och fastnar för "så undviker du trafikdöden i skräckkorsningen", efter en olycka där skadorna inskränkt sig till repor i lacken. Det värsta scenariot är att en kärnavfallstransport kommer att krocka med en gasolbil i samma hörn nästa gång.

"Now, won't you please say "Hello" to the folks that I know
Tell 'em it won't be long" (Ross Parker/Hughie Charles)

Om det nu bara vore journalisterna som drabbats av svartsyn och hysteri vore det gott och väl. Men alla olyckskorpar, domedagsprofeter och Krösa-Major vars insändare hamnade i tidningsredaktionernas papperskorgar förut har nu släppts mer eller mindre fria i kommentatorsrutorna på tidningarnas nätupplagor. Plötsligt sitter det konspirationsteoretiker från Katthult (t.ex.) som med bergsäker röst förklarar att det är Obama som ligger bakom den mexikanska snuvan, och rättshaverister får bl.a. Leif G.W. Persson och Linda Skugge att i vämjelse controlenterdeleata sina bloggar.

Då jag googlade på "glädje" fick jag 2.970.000 träffar, medan sökningen på "sorg" gav 5.500.000 träffar, så nog skulle det behövas en glädjens väckelserörelse i vårt land, något att samlas kring som nation. Men vänta, det har vi ju - vinner Malena Ernman ESC i Moskva så garanterar jag att kvällspressen kommer att glömma undergångsrubrikerna i flera dagar! Å andra sidan vore en sådan utgång det värsta tänkbara scenariot för SvT.

D-day 2009

-Skatteverket.
-Ja, jag undrar hur mycket jag skall betala i skatt.
-Hur mycket tjänade ni förra året?
-Åttitusenetthundratjugotvå kronor.
-Och hur mycket har ni kvar?
-Fyrtisjutusen.
-Skicka in dom!

En gammal historia men lite aktuell i dagarna, eftersom ju det börjar bli dags att deklarera. Fast själv har jag redan klarat av den detaljen, i år gjorde jag det per SMS, efter att ha gjort det via nätet de senaste åren. Och det är för min del i stort sett lika lätt som i historien här ovan, bara att läsa det förtryckta beloppet, bekräfta, betala och försöka se glad ut. Gjort i en svinblink!

Ser att i Norge kan man t.o.m. logga in med tippekortet numera, så en och annan kanske blandar ihop sömmersketipset med deklarationen. Bara att hoppas att garderingarna sitter då! Visste ni förresten att i Norge heter deklarationen "selvangivelse"? Låter uppgivet, tycker jag...

För övrigt är det tydligen inte bara sig själv man kan ange! På annan plats i VG kan man nämligen läsa att "skattetaten oppfordrer nå fraskilte koner og "forsmådde elskerinner" til å angi ekspartnere som har skjult penger i utlandet". Om skatteflykt tycker jag inte, men anser nog trots allt att den norska skattemyndigheten går väl långt i sin service med erbjudandet om hämndchans för den som förmodligen en gång varit med och satt sprätt på pengarna. Eller varför skvallrade man annars inte redan när man satt i samma båt som skatteflyktingen?

Kvinna, 100

Läser i Värmlands Folkblad om Gerda i Nykroppa som fyllde 100 i onsdags, och som firades som sig bör med kaffe och tårta. Gerda verkar vara i besittning av ett glasklart minne, och hennes enda påtagliga krämpa är en aning nedsatt hörsel. Sitt arbetsliv tillbringade hon bl.a. på järnbrukets matservering där hemma och på Loka brunns restaurang. "Att få bli 100 år är en nåd. Kanske är det för att jag skött mig med maten, jag har aldrig rökt eller druckit sprit, det förstör kroppen", säger Gerda till tidningen som en tänkbar förklaring till sin uppnådda höga ålder. Hon tillägger senare: "åren går, det är bara att man följer med".

Det slumpade sig så, att på samma dag, den 22 april, fyllde även Rita Levi-Montalcini 100 år. Denna jubilar firade sin födelsedag med att i Rom hålla ett anförande inför European Brain Research Institute. Hon hävdade där att hennes hjärna duger lika bra idag som när hon var 20, tack vare alla erfarenheter hon samlat på sig. Efter mötet höjde den eleganta Rita dagen till ära ett glas skumpa tillsammans med sina åhörare. Om Gerda, med ålderns rätt, tycker att det är "bara att man följer med" så har Levi-Montalcini andra planer. "Det räcker inte med vad jag har gjort tidigare, det finns en framtid också", säger italienskan i en kommentar.

Rita Levi Montalcini föddes i Turin 22 april 1909. Som judinna tvingades hon under Mussolinis fascistregering att sluta på universitetet och inrätta ett laboratorium hemma i sängkammaren. "Jag skulle kunna tacka Mussolini som ansåg mig höra till en underlägsen ras", hävdar RLM idag. "Det fick mig att utveckla arbetsglädje, och idag spelar det ingen roll att det fick ske där hemma istället för på någon fakultet." Hon inskärper: "Above all, don't fear difficult moments. The best comes from them."

Rita Levi Montalcini tilldelades tillsammans med Stanley Cohen Nobelpriset i medicin 1986 för upptäckten av nervernas tillväxtfaktor (NGF). Idag är hon vd för European Brain Institute (EBRI), men hinner även med att sköta sin stiftelse med syfte att ge kvinnor i Afrika möjlighet att utbilda sig. Som om detta inte skulle vara nog är Rita Levi Montalcini sedan år 2001 senator på livstid i den italienska senaten (Benito, du skulle bara veta!), där hon kämpar mot nedskärningarna i forskningsbudgeten. "Jag är priviligierad som kunnat jobba så länge", säger RLM till tidningen Nature. "Om jag dör i morgon eller nästa år spelar ingen roll. Det är budskapet man lämnar efter sig som betyder något".

Gerda från Nykroppa och Rita från Turin, två kvinnor födda på samma dag för ett sekel sedan. Nu ser den ena tillbaka, den andra blickar framåt. Så olika livsöden, men med samma ödmjukhet inför gåvan att få ha varit med en stund längre. Grattis båda två, så här några dagar i efterskott!

"Tiny though she is, Rita Levi-Montalcini tends to command attention".

(Nature)
Bild från Wikipedia.

På bäversafari vid Mölndals Bro

(Klicka på bilden för förstoring! )

I tisdags upptäckte jag att några trädstammar nere vid ån mellan Gamla Kungsbackavägen och E6 mitt i stan hade gnagts på ett sätt som bara kunde betyda att bävern varit i farten, och nu idag när jag kollade närmare hade den lyckats välta ett par av träden.

Gatukontoret rensade för något år sedan upp längs ån efter översvämningarna, men nu har de alltså fått "hjälp" från oväntat håll! För inte så länge sedan fick vår kommun sin 60.000:e innevånare - kanske var det bävern som skulle ha fått den utmärkelsen istället? Å andra sidan har den nog funnits här en tid, för det fanns även en del gnagmärken som hunnit gråna i närheten. Roligt i alla fall att ha fått nya grannar av udda slag i kvarteret!

Bergmankoden

Kamrer Knut P. Bergmans liv avslutades strax innan han skulle fylla 53. Därmed blev hans vistelse såväl på jorden som i Mölndal förmodligen kortvarigare än han hade tänkt sig, och hans åminnelse hade troligen varit förlorad för eftervärlden vid det här laget - om det inte hade varit för Stenen! Mer om den om lite längre fram i berättelsen, men först lite om själva huvudpersonen, från uppgifter framtagna av hjälpsamma släktforskare.

Knut P. Bergman föddes i Nicolai församling i Stockholm 1853. År 1902 återfinns han med sin familj i Fässbergs församling, där han var för kamrer för Alstermo bruk i Småland, vilket styrdes från Papyrus i Mölndal. År 1904 blev kamrer Bergman medlem i Götiska Förbundet, och trots att han bara hann vara medlem i två år innan han avled så utformades hans gravsten i enlighet med ideal förknippade med logen, där inslag av mysticism och hyllandet av det fornnordiska kom till uttryck.

Rudolf Hjärne skriver i Svenska Familjejournalen 1875 om förbundet: "Stundom finnas i protokollen antydningar, gåtor, till hvilkas lösning nu ingen bestämd ledning finnes. Så slutar protokollet för den 30 April 1813 med dessa ord: »medan mjödet dracks, ådagalades de omisskänneligaste uttryck af en sann götisk anda." Vi kommer att få anledning att fundera vidare på om gåtorna var avsedda att leda till ett fördolt svar, eller om de endast var uttryck för något form av internt svärmeri för det outsagda, "till hvilkas lösning nu ingen bestämd ledning finnes", för att citera Hjärne.

Att Götiska förbundet intresserat sig för runor är en annat faktum som har betydelse i försöken att sätta in gravstenen i ett sammanhang. I en numera borttagen information på nätet om förbundet nämndes om GF och Svea Orden att "Runverket har givit [dessa] i uppdrag att såsom fadder vårda 16 runstenar efter givna anvisningar". Ett annat uttryck för runtraditionen i GF kan vi förstå av att fornforskaren och samlaren L.F. Rääf, som var en av de första medlemmarna i det 1811 bildade förbundet, efterlämnat ett sjusidigt manuskript med rubriken "Om mystiskt bruk av runorna".

Och därmed tror jag att det är dags att särskåda stenen lite närmare!



I november 2005 råkade jag ta genvägen över Kikås kyrkogård i Mölndal efter en höstvandring runt sjön Horsickan (vars namn jag tror minner om en tid då man dränkte lin i den). På väg ut från området föll min blick på en samling gravstenar som stod lutade mot kyrkogårdsmuren, och det var väl släktforskaren i mig som gjorde att jag tittade lite närmare på dem. Det var då jag gjorde min första bekantskap med Knut P. Bergman, eller åtminstone den sten som en gång rests över honom. Jag tyckte direkt att stenen var spännande, det inhuggna ögat gjorde väl att jag ganska omgående förknippade den med något ordenssällskap, men runorna var ju obegripliga!

När jag kort därefter besökte Mölndals Stadsbibliotek passade jag på att leta igenom hembygdsföreningens årsskrifter, och där fick jag hjälp på traven ! I exemplaret från 1975 fanns nämligen en beskrivning av stenen gjord av Lars Gahrn, en numera välkänd västsvensk historieauktoritet. Gahrns granskning av stenen var fullödig, så när som på en punkt - inte heller han kunde tolka skriften! Det framgick dessutom av artikeln att självaste Runverket gått bet på tydningen av de märkliga runorna.

Möjligen inspirerad av den år 2005 ännu högaktuella Da Vincikoden skrev jag några rader om stenen på min blogg, kompletterat med en efterlysning på Anbytarforum. Jag berättade för Lars G. om mitt försök, men jag hade väl inga större förhoppningar om att det skulle ge något resultat. I början strömmade det i alla fall in tips med jämna mellanrum, framför allt med uppgifter ur kyrkböckerna om Bergman och hans familj. Så småningom förträngde jag kamreren och hans retfulla sten, omedveten om att gåtan givit ringar på vattnet till andra nätsällskap. Men så i början av 2009 fick jag en ingivelse att kolla vad som hände med min efterlysning, och fann att samlade forskaransträngningar i stort sett hade löst gåtan redan för några år sedan! Många var de som bidrog till tolkningen, men jag nöjer mig att här nämna Per-Allan Olsson, som insåg att runorna var läsbara från höger till vänster, vilket i sin tur resulterade i att den i latinet bevandrade Heikki Särkkä kunde utläsa en latinsk text som han översatte med "I de avlidnas natt vidrör människornas hårdhet mig inte. Jag gläder mig över att min frälsare lever".

Med viss stolthet över mina begåvade släktforskarkollegor kunde jag avrapportera utfallet till Lars Gahrn för någon månad sedan. Det har resulterat i en intressant artikel i vår lokaltidning, där Lars Gahrn öppnar för ett fortsatt mysterium när han skriver: "Ett ord bör dock uppmärksammas litet mer. Det är sant, att ordet "vindex" kan betyda "Frälsare", men det kan lika gärna betyda "hämnare". Den senare översättningen skulle passa bra ihop med orden "duritas hominum" (människornas hårdhet)."

Fanns det en isande bitter tagg i Bergmans budskap från andra sidan graven, eller rör det sig bara om en stiltrogen mysticism "i sann götisk anda"? Mannen är död, mysteriet lever...

"I de avlidnas natt vidrör människornas hårdhet mig inte.
Jag gläder mig över att min hämnare lever".

De gemensamma släktforskaransträngningarna resulterade i en halvsida i tidningen.
Bra jobbat!

Fotnot:  Se även "Gravens hemlighet" på Stenogram - länk här! 

Tillägg: Trevligt att kunna konstatera att stenen väcker uppmärksamhet även utomlands! Ett kryptosällskap i USA har visat intresse, och nu i mars 2015 förekommer den på en tysk vetenskapssajt. 

Rötter och reminiscenser

Släktforskning gör sig väldigt bra på TV, och varje gång det visas ett program i ämnet hör man människor säga att de gärna skulle vilja veta mer om sina anor. Ikväll fortsätter serien "Vem tror du att du är?" på SvT, när Magnus Härenstam får veta om han har adliga förfäder eller ej.

En ytterlighet i att hitta tidigare generationer kommer senare på kvällen på Kunskapskanalen, där vi i "De okända soldaternas historia" bl.a. fått vara med om en utgrävning av ett slagfält från första världskriget när kvarlevorna av soldaten Leopold Rotharmel grävdes upp (jag såg inte det avsnittet). Förhandsinformationen berättar att Leopold var en talangfull violinist, vars dröm om att få utveckla sin talang krossades då han stupade på ett slagfält i Frankrike. Jag är så pass gammal att Leopold åldersmässigt kan ha varit jämnårig med min farfar, och även om jag är intresserad av arkeologi skulle jag tycka att det vore olustigt att presenteras för en i tid och blod så nära släkting på det här viset. Nej, då föredrar jag att se Magnus Härenstam få hjälp att gräva fram sina förfäder ur gamla handlingar!

"Men den vackraste visan om kärleken,
den kom aldrig på pränt.
Den begravdes i en massgrav i Flandern
med en fattig Parisstudent".

(Ture Nerman)

Burkslavarna

"Du kanske är en rikeman som samlar i en penningpung
fast den förut är stinn och tung du gnider och går an.
Din kassakista är din gud men så en afton får du bud...
Och alla dina slantar små, vad hjälper de dig då ?"

För rätt många år sedan nu körde jag bil i jobbet inne i Göteborg. I det arbetet ingick det ofta en hel del väntande i bilen, så man fick tillfälle att studera gatulivet rätt ingående. En profil som man inte kunde undvika att lägga märke till var Evald. Han var en lång herre, smutsig och med ovårdat skägg. Evald hade alltid samma kläder: en lång, grå rock, en toppluva ovanpå en skärmmössa, smutsiga grå byxor och tidningspapper på fötterna. Nästan alltid sköt han en kundvagn med tomburkar framför sig, ibland när han var "travelling light" bar han en bärkasse med samma innehåll.

Evald åt gärna sådant han hittade i papperskorgarna - jag såg honom själv tugga i sig en halv apelsin som han plockat upp bland soporna. Självklart tyckte många synd om denne trashank (detta var före de professionella tiggarnas tid), och en gång fick jag se hur en välklädd dam stannade och gav Evald en slant med orden "se så, ta nu det här, jag tycker så synd om er!" Evald tackade artigt och stoppade slanten i börsen.

Redan på den tiden pratades det om att Evald hade en herrgård uppe i Dalsland. Hur det förhöll sig med den saken vet jag inte, men Bengt A. Öhnander skriver i en bok om göteborgsoriginal att Evald vid sin bortgång för tio år sedan efterlämnade en förmögenhet på närmare två miljoner. Evald rör sig f.ö. faktiskt ännu idag på Göteborgs gator, i form av den spårvagn som döpts efter det gamla originalet.

Evald

Kommer att tänka på Evald när jag läser om Burk-Curt i Skellefteå, som gått bort i en ålder av 60 år. Curt var också i burkbranschen, och hans kusin berättar för Aftonbladet: "Under en period spekulerade Curt i att panten skulle höjas. Han sparade burkarna hemma, tills hela huset var sprängfyllt. Då kom beskedet. De hade blivit för gamla. Det knäckte nästan Curt. Jag vet inte hur många lass vi körde till skroten.".

Curt överlevde dock burkchocken, men när han nu faktiskt dött efterlämnar han bl.a. 124 guldtackor, två hus och fonder i Luxemburg värda drygt åtta miljoner kronor, allt som allt tolv miljoner som hans kusin nu får ärva. Kusinen tänker dock inte leva livets glada dagar för pengarna. "Pengarna är Curts livsverk. Jag ska inte förstöra det, jag tänker fortsätta att förvalta", säger han. Om även burkar ingår i det som skall förvaltas framgår inte...

Någon drar sig i sammanhanget kanske till minnes Sven Rosengren i Malmö? Till skillnad från de flesta andra (?) snåljåparna tycks hans spariver inte ha varit ett självändamål utan haft ett filantropiskt syfte. Rosengren, som gick bort 2004, efterlämnade liksom Curt tolv miljoner, men de pengarna gick till hans stiftelse Justa Guardia. År 2007 tilldelade stiftelsen en forskare i Lund 950.000 kronor för hans fortsatta studier i mänskliga rättigheter.

Även här på bygden har vi förstås några samlare, men de verkar mest plocka flaskor och burkar för att omsätta i egen ölkonsumtion. Fast det finns ett undantag, bl.a. en nykter men knepig kille som rör sig över stora delar av kommunen med en stor IKEA-kasse över axeln. Han påstås vara vår kommuns motsvarighet till Burk-Curt. Och vem är jag att döma - kan tomma burkar och fulla bankfack ge deras liv ett innehåll så väl bekomme! Dessutom är det ju bra att burkarna och flaskorna inte ligger och skräpar ner överallt.

"Du kan ingenting ta med dig dit du går,
nej du kan ingenting ta med dig dit du går.
Du förvärvar ej för penningar ett enda litet år
och du kan ingenting ta med dig dit du går."

(Alvar Pärson)

Reach Out, Touch A Hand, Make A Friend

NASA-foto

"Can't you feel it in your hearts now;
A new thing is taking shape.
Reach out touch a hand;
Make a friend if you can."

-Staple Singers

Någonstans därute, 17000 ljusår bort i galaxers och nebulosors gåtfullhet, sträcker sig en hand av stjärndimma mot pulsaren PSR B1509-58. Gasmolnet som breder ut sig över 150 ljusår har fångats av Chandrateleskopet. Pulsaren är en neutronstjärna, endast 20 kilometer i diameter, och skapad av resterna från en stjärna som kollapsade för 1700 år sedan, d.v.s. ungefär vid romartidens slut. Det är pulsaren som kastar ut den energi som på bilden råkat formas till en hand. Kanske skulle man ha kunnat dra till med "Guds hand", fast den etiketten har väl någon annan tagit patent på? Men sträcks ena pekfingret ut kan man ju ana vem det är en hälsning från...

Den frikände fartdåren från Hyde Park

Från gammal tidningsreklam

Bästa sättet att bli odödligförklarad verkar vara att dö. Jag känner åtminstone inte så många levande odödliga, däremot vet jag många döda, som trotsigt lever vidare i minnen och berättelser. Några av dessa är våra första offer för motortrafiken. Tragedin var då som nu givetvis stor i anlutning till olyckstillfället, men med hundra års distans och mer har de första olyckorna kanske ändå blivit mer historiska tilldragelser.

Som den där augustidagen 1896, då 45-åriga Bridget Driscoll i sällskap med sin tonårsdotter May tänkte passera över gatan i trakten av Crystal Palace, men olyckligtvis omkom då hon påkördes av en person som provkörde en bil från Anglo-French Motor Carriage Company. Vittnesuppgifter talade om att "bilen hade framförts i en vansinnig fart, nästan som en brandbil" (fanns det sådana då?) Föraren påstod däremot att han blott kört i 6,4 km/tim, men hans kvinnliga passagerare medgav att hennes kavaljer mixtrat med motorn så att den gick snabbare. En sakkunnig person bedömde dock att bilen omöjligen kunde komma upp i hastigheter överstigande 7,2 km/tim.

Efter att ha överlagt i runt sex timmar avgav domstolsjuryn utlåtandet att det rörde sig om en olyckshändelse, och den åtalade föraren friades. Värd att bevara är rättsläkaren Percy Morrisons kommentar, då han hoppades att något liknande aldrig mer skulle inträffa. Idag, när vi vet att omkring 1,2 miljoner människor omkommer i trafiken årligen inser vi att den förhoppningen skulle komma att grusas, minst sagt...

Bridget Driscoll sägs vara det första engelska offret för motortrafiken, men redan år 1869 förolyckades den begåvade forskaren Mary Ward på Irland, då hon olyckligtvis blev överkörd av sina kusiners ångdrivna experimentfordon. Mary fick därmed inte chansen att bli odödlig genom sin forskning, utan som ett passivt offer i vad som tros vara den första bilolyckan med dödlig utgång.

Drag under galoscherna igen?

Tjänare mors, din gamla galosch!

Fick nog all den tid i världen jag behövde i helgen för eftertanke, eftersom jag slutligen kom att fundera över galoschen. Kan det vara så att denna praktiska fotbeklädnad blivit utrotad, eller finns det någon liten galoschkoloni kvar därute någonstans? Jag beslöt mig för att försöka ta reda på sanningen.

Jag tror att galoschen är en sorts fotens basker - den bärs endera av människor som struntar i modets växlingar, eller också av sådana som gör en medveten markering i valet av accessoar. Ändå låter inte ens själva ordet sig systematiseras, Wikipedia påstår att det kommer av franskans galoche, medan Susning.nu hävdar att det kommer från grekiskan kalopus, som betyder läst eller träsko. Kanske har båda parter rätt?

Kan väl lika gärna erkänna att även jag har burit galoscher i min bleka ungdom, därtill dock lockad av min galoschfrälste fader. Själv insåg jag inte hur rätt han hade om galoschernas förträfflighet förrän jag fått större delen av skobeståndet regnvattenspräckt. Fast att det var lite skämmigt med galoscher var kanske inte så underligt, det var ju mest gamla skolfuxar som hade sådana! (Hur många galoscher har väl inte spikats fast av vanartiga elever under årens lopp?)

Dags att dödförklara galoscherna nu då? Kanske ändå inte, för de tycks gå mot en ny vår, tack vare vårt norska broderfolk. Plötsligt finns det galoscher i minst lika grälla färger som den skrikigaste Foppatoffel! Mannen bakom galoschrenässansen heter Johan Ringdahl, som under sin utbildning på Parsons i såväl New York som Paris bar sina galoscher med högburet huvud. Slutligen tröttnade han dock på gliringarna om fotetygen, så han beslöt sig för att göra några mer trendiga varianter, och på den vägen är det alltså. Det finns till och med galoscher för högklackat - längre från de gamla gubbarna bak katedern kan man väl knappt komma...

Och apropå galoschernas tidlöshet: i Aftonbladet presenterades det för någon vecka sedan olika teorier om tidskasten i TV-serien Lost. Trots att Lost påstås vara den TV-serie som innehåller flest referenser till litterära verk har hittils ingen fört fram teorin att rollfigurerna kanske kommit över några av de lyckans galoscher som HC Andersen trampat ur. Då gör jag det, för om ett av paren hette det att"disse Kalosker have den Egenskab, at Enhver, som faaer dem paa, øieblikkelig er paa det Sted eller i den Tid, hvor han helst vil være, ethvert Ønske med Hensyn til Tid, Sted eller Væren bliver strax opfyldt, og Mennesket saaledes endelig engang lykkelig herneden!" Glöm alltså inte att kolla vad Locke har på fötterna nästa gång du kollar Lost!

Ut till landet, ut till fåglarne

Hjortbesök (egen bild)

"Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar
ut till landet, ut till fåglarne
att jag älskar dem, till björk och lindar
sjö och berg, jag vill dem återse,
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö
trastens sång i furuskogens lunder
vattenfågelns lek kring fjärd och ö."

(Herman Sätherberg: "Längtan till landet")

Det var en välsignad stund i går eftermiddag! De andra drack kaffe i huset, men jag hade lånat en kikare och slagit mig ned på en stol med utsikt över viltvattnet. Framför mig betade gässen girigt av det späda vårgräset och på andra stranden stegade de två tranorna eftertänksamt omkring, medan sångsvansparet vilade en stund på den lilla holmen inför nästa etapp. De första tofsviporna kunde inte hålla sig från att göra några uppvisningar i luftakrobatik, men de mera jordnära stararna verkade måttligt intresserade - de hade fullt upp med att botanisera på vårens smörgåsbord.

Borta mot skogsridån njöt en stor hjortflock av sol och färskbete. Lite tidigare hade far och son likt Hjortfot smugit på en mindre grupp av dem, då de totalt orädda för sällskapets fem (snälla!) hundar betat nära hustomten. Vår värdinna berättade att det händer att hjortarna smyger sig in till getterna i hagen på kvällarna för att dela hö med dem.

När jag satt och tittade på vårfåglarna märkte jag att någon stod bredvid mig. Det var gammelhunden som smugit sig fram, och jag insåg att han njöt lika intensivt som jag över att våren kommit igen. Som inte längre unga delar han och jag många krämpor; synen har blivit sämre, liksom hörseln. Men åtminstone han har väderkornet kvar, och jag såg hur han söp in vårens alla dofter med sin känsliga nos. Jag vill tro att vi på både något sätt kände att det faktiskt varit värt att härda ut ännu en vinter för en stund som denna.

Galleriet: Sadko i Havets rike

Sadko väljer brud (Wikipedia)
Klicka på bilden för förstorning!

Sadko är en rysk folksaga som handlar om en handelsman och musikant från Novgorod som upplever en massa äventyr vid havet och t.o.m. under dess yta. Repins tavla ovan berättar om när Sadko skall välja en havsjungfru till sin äkta maka för att kunna fly från riket på havets botten, där han fått roa havshärskaren med spel på sin gusli (ett kanteleinstrument) under dagarna tre. En mystisk gammal grånad gubbe tar kontakt med Sadko och råder honom att förstöra sin gusli samt inviger honom i hur han sedan skall lyckas att fly från havsriket.

"Havshärskaren ställer frågan
om du vill gifta dig på havets botten
med en kvinna, en skönhet.
Då svarar du:
"jag saknar egen vilja här i havet".
Nu säger havshärskaren:
"Då Sadko, stig upp tidigt i morgon
och välj dig en jungfru, en skönhet."
Låt då de första trehundra jungfrurna passera.
och de andra trehundra jungfrurna passera,
och de tredje trehundra jungfrurna passera.
Därefter kommer en jungfru, en skönhet
en skönhet och jungfru - Chernava.
Äkta denna Chernava
och gå i brudsäng med henne
men beblanda dig inte med henne
ty då är du för evigt bunden till havsriket.
Men om du bara sover bredvid den sköna jungfrun
Sadko, då vaknar du i Novgorod.
Där skall du med alla dina oändliga skatter
bygga en katedral att ära Mikola Mozahaisky."

Ilya Repin föddes i Chuhuiv i Ukraina 1844 och dog 1930 i Kuokkola, som då låg i Finland men som nu tillhör Ryssland under namnet Repino - namnet förstås en hyllning till stadens store son. Repins hem Penates är museum och finns med på Unescos världsarvslista. Ilya Repin företräder den ryska realismen, och han skildrade gärna historiska händelser, men var även en erkänd porträttmålare.

Fotnot: berättelsen har även gjorts till opera av Rimsky-Korsakov, något som i sin tur inspirerade till en filmatisering av historien om Sadko.

Och nu blir det reklam.

Låten i reklamen är Celebrare av Peter Raeburn.

Vi är väl några stycken som flyr fältet när TV-profilerna ler inställsamt mot oss och säger "sitt kvar, för vi är snart tillbaka" eller "vi tar en kort paus, men missa inte fortsättningen". De vill inte riktigt säga rent ut att det kommer reklam, kanske tror de att vi då inte märker att den töntige mannen i antik mopedhjälm inte är på riktigt, utan bara är till för att få oss att spela mer på Keno. Och så pratar han ju gotländska, och då blir alla 08:or på gott humör, för då får de semester i tankarna och kanske spelar en extra rad eller rent av slår till med en Kung Keno...

Nej, när ICA-Stig börjar känns lika ofräsch som köttfärsen i sin charkdisk och Telia-Gunnar visar upp sitt uttryckslösa ansikte för tionde gången samma kväll då är det lätt att glömma att en bråkdel av TV-reklamen faktiskt kan vara rolig. Själv känner jag t.ex. en stilla lycka inför Roy Anderssons Findusreklam, som ställer såväl budskap som ketchupflaska på högkant. Annars finns det roligare filmer att hämta utomlands, som i Holland (denna också!) och Kanada.

En "reklam" som var rolig i början var den från Radiotjänst, med körsång för dem som betalat sin TV-licens. Nu är överraskningsmomentet borta, och sedan man dessutom börjat veva den i radion känns den mest plågsam. Kanske skulle de ringa på hos en licensskolkare i stället? "Fy på dig N N som inte betalat din TV-avgift, fy för att du smet från din TV-avgift" - det skulle höja underhållningsvärdet betydligt! Och kanske betalningsviljan hos skolkarna också?

Dansen kring guldkalven

"Före" och "efter"?
T.v. GM:s huvudkontor "The Renaissance Center" i Detroit (Wikipediabild).

I dagarna har foderföretaget Krafft meddelat att man slutar som storsponsor av svensk travsport för att istället "sätta kunderna i centrum". Nu tror jag inte att ni, kära fåtaliga läsare, är intresserade av sport i allmänhet och travsport i synnerhet, men det här är en intressant samhällstrend som jag tror att vi kommer att få se mer av i dessa kristider och därför värd att uppmärksammas.

"De kärva tiderna medför en ökad ekonomisk press för många av travsportens aktiva. För att underlätta situationen kommer Krafft att omdirigera medel från reklam och traditionell sponsring till skärpta volymrabatter som förbättrar den ekonomiska ekvationen för våra kunder", säger företagets vd P-G Åhäll till fackorganet Travronden.

För tillfället råder lite av Robin Hood-stämning i samhället. Den folkliga vreden (i alla samhällslager!) mot vår tids feodalherrar har inneburit att begrepp som bonusar, fallskärmar och pensionsavtal blivit uppmärksammade och mer ifrågasatta än de var i de flydda goda tiderna. Kanske är nästa bastion att anfalla de kolossala pengar som näringslivet lägger på idrottens megastjärnor? Gissningsvis kommer allt fler konsumenter att fråga sig om det är rimligt att producenten av vår frukostfil lägger pengarna på att sponsra idrottare, än att istället lägga pengarna på att sänka priset till oss konsumenter? Visst, stjärnglans säljer, men hur länge till?

Låt oss ta en koncern som General Motors som exempel. GM står som alla vet, inte minst svenska SAAB-anställda, bokstavligen på ruinens brant. Detta fick återverkningar för golffantomen Tiger Woods vid årsskiftet, då GM beslutade dra in det reklamavtal som gav honom 57 miljoner kronor om året. Nu klarar sig säkert Woods ändå - han tjänade 109 miljoner dollar enbart på sponsorer förra året - men kommande golfstjärnor får nog ställa in sig på ett tuffare förhandlingsklimat.

I Detroit finns den svenska ishockeystjärnan Henrik Zetterberg, som representerar NHL:s mästarlag Detroit Red Wings. När han i december intervjuades av Sundsvalls-Tidning uttryckte han sin oro inför utvecklingen i bilstaden framför andra. " Allt här är uppbyggt kring bilindustrin. Skulle GM gå i konkurs är det lika bra att slänga in kepsen", sa "Zäta" då. Men att dansen kring guldkalven ändå fortgår fick vi bevis för bara en månad senare, då just Zetterberg signerade ett tolvårsavtal med Red Wings som ger honom 600 miljoner kronor, eller en miljon i veckan. Expressen kommenterade: "Sett till årslön så kommer Zetterberg inte att tjäna lika mycket som de allra bäst betalda på grund av att Detroit har så många stjärnor som ska få plats inom lönetaket". (Utöver detta har Henrik Zetterberg diverse andra inkomstbringade avtal, bl.a. ett med ett hockeyprylsföretag som ger honom 12 miljoner om året, närmast fickpengar i sammanhanget.)

Nu sliter idrotten hårt på kroppen för många idrottsproffs (dock kanske inte Tiger Woods), och det kan väl vara motiverat att de gjort sin livsinkomst när de pensionerar sig vid fyrtio. Ändå kan man ju fundera över det rimliga i det faktum att en hockeyspelare (inklusive alla sidoinkomster) tjänar lika mycket i veckan som vår statsminister gör på ett år. Den senare är ju som politiker trots allt en av dem som har till ansvar att få hjulen att börja snurra igen, och därmed sörja för att bl.a. hockeyproffsen skall kunna få sin försörjning tryggad. För när allt fler bilarbetare i Detroit faktiskt får "slänga in kepsen", som "Zäta" uttrycker det, så kan man undra över hur länge de kommer att tycka att det är särskilt meningsfullt att betala nästan 400 kronor för att gå på en hockeymatch och se mångmiljonärerna slåss om en gummitrissa?

Bollen är död!

Här hemma rasar debatten om feta bonusar, fallskärmar och pensioner till makthavarna, och vid G20-mötet i London blev det kravaller på gatan mot världsledarnas girighet. Bland annat utsattes Royal Bank of Scotland för attacker av folkmassan som ett tecken på vreden mot den förre bankchefen Frank Goodwin, som blivit något av en symbol för kapitalismens roffarmentalitet.

Samtidigt, i en annan del av Köping...världen tvingas Sven-Göran Eriksson tillsammans med sina trogna vapendragare Tord Grip och Hasse Backe att lämna sin tjänst som förbundskapten för Mexikos landslag efter ett antal medokra insatser. Att bli av med Svennis lär kosta Mexikansk fotboll 32 miljoner kronor.

Nu finns det de som ropar på att Eriksson skall komma som en frälsare till vårt landslag, trots att det inte alls befinner sig i någon kris. Någon som tror att Svennis skulle komma med nya fräscha spelidéer? Någon som tror att han skulle låta sig nöja med de dryga 100.000 som förbundskaptenen i Sverige har i månadslön? När nuvarande landslagschefen Lars Lagerbäck intervjuades av Sydsvenskans Åke Stolt för två år sedan sade han: " tjänade jag så mycket som Svennis skulle jag nog skämmas. Det är en sjuk utveckling. Även bland företagsledare i Sverige. Ingen människa är värd 40 miljoner om året". Ord som inte förlorat i värde med tiden, till skillnad från det mesta annat...

När kommer idrottsvärldens korståg mot girigheten?

(Bild: Wikipedia)

Fikarummet, vårt lokala mikrokosmos

Fri bild från Wikipedia

"Vid överslagsberäkning av utrymme för matrum kan antas att det fordras ca 1,2 m2 golvyta per matplats, huvudgångar inräknade, kök eller köksinredning oräknat. Vid planeringen är det viktigt att se till att det finns tillräcklig plats vid utlämningsdisk och att korsande trafik så långt möjligt förebyggs.

Om arbetsplatsen saknar fönster är det särskilt angeläget att matrummet har fönster. På arbetsplats utan tillgång till dagsljus och där det av någon anledning inte är praktiskt möjligt att ordna matrum med fönster är det lämpligt att i stället förbättra miljön genom exempelvis större utrymmen, omsorgsfull möblering och belysning, färgsättning m.m...."

"Exempel på annat utrymme som kan utnyttjas vid paus är matrum och personalmatsal. Pausutrymme kan också ordnas genom avskärmning på lämplig plats. För elever utgör skolgården ett viktigt pausutrymme vid tjänlig väderlek. Det är i allmänhet bäst om pausutrymme ligger nära arbetsplatsen och har fönster. Att pausutrymmet ligger nära arbetsplatsen är dock ofta viktigare än att det har fönster. Pausutrymme utan fönster behöver i regel utformas med särskild omsorg vad gäller inredning, belysning och färgsättning."

AFS 2000:42, ur § 107 och 108.

Gissningsvis har de flesta av oss någon gång hamnat i ett fikarum på en arbetsplats där vi normalt inte hör hemma. Det behövs inte många minuter för att känna av stämningen på det jobbet, och nu tänkte jag passa på att vädra lite fördomar - väl bekomme!

Studsar ord som "diskrepans", "konvergens", "diskurs", "konsensus", "incitament" och "kontext" över bordet så kan du lika gärna hälla ut kaffet i vasken direkt och sova av resten av fikarasten på muggen. Ditt bordssällskap består nämligen bara av medelålders slipsnissar som använder sig av uttråkningstaktik för att dölja att de kan gråta en hel lördagkväll över "Hitta Nemo" och att deras favorit-TV är "Gör om mig" i "Go´ kväll" på tisdagarna.

Består fikarumssnacket av uttryck som "Oh, my God!", prat om "auditions" och kroppsspråk i form av gapande mun och himlande ögon i kombination med "å ja ba" så befinner du dig i sällskap av Fahrmans vänkrets, d.v.s. tonårstjejer i åldrar upp till 60. Typ. Kännetecknas även av att de oftare pratar med någon i mobiltelefon än med bordssällskapet.

Rör sig pratet om begrepp som "misstänkt offside", "tjugotaggare", "Silvstedt", "flak" och "helrör" är du på en arbetsplats som väntar på sin första kvinnliga anställda.

Kretsar diskussionen kring "vårdtagare", "tvingande åtgärder", "regeringens verktygslåda" och "strategiska nedskärningar" så kasta dig mot dörren och fly för allt vad du orkar - du är i dåligt sällskap!

Talas det som du gjorde när du höll föredrag i högstadiet, och består ordvalet av "installation", "det privata", "gestaltande", "tysk riesling" och "existentiella frågor" har du sannolikt förlagt din fikarast till kulturredaktionen på SR.

Hör du ord som "skogspromenad", "hunden" (eller "katten"), "fjäril", "barnbarn" och "näktergal" - sök jobb där omedelbart! Det skulle åtminstone jag göra...

P.S. killarna på bilden byter recept på citronmuffins och tävlar om vem som har den finaste pelargonian där hemma. Tror jag.