Arkiven kommer inte att ha svaren

Egen bild efter filmförlaga.

SvT sänder just nu en serie som heter Allt för Sverige, där tio amerikaner med svenska anor tävlar mot varandra, och där vinnaren så småningom får möta sina svenska släktingar. De utslagna får trösta sig med att få en antavla, plus lite upplysningar om sin släkt här över. Detta har gjort att serien fått en stämpel som ett släktforskningsprogram, medan det i själva verket mer verkar röra sig om etnologi.

Den ansvariga för att "hemvändarna" skall få veta mer om sin släkt är Helena Seger, som arbetar på landsarkivet i Uppsala och tituleras forskningsutredare. Med anledning av TV-serien har Uppsala Nya Tidning gjort ett reportage om henne. "Många kan inte något om sin släkt, det är så tragiskt. Tänk när du själv får barnbarn och de inte vet vem du var eller vad du gjorde. Ett helt människoliv försvinner i samma ögonblick som det sista andetaget", säger hon till tidningen.

Jag kan både hålla med och inte hålla med i det. Visst är det tragiskt när människor inte känner till sina förfäder och varifrån man själv kommer. Däremot tror jag inte att de redan händangångna eller vi som köar för att bli det förr eller senare lider någon skada av att bli bortglömda. Man kan kanske hålla sig illa över det i livet, men när man väl dragit det där sista andetaget så kan man nog "leva med" att bli bortglömd. "Stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död", som Ferlin uttryckt det.

För övrigt kommer nog framtida släktforskare att ha lättare än oss att snabbt få fram uppgifter om sina förfäder. De som forskat under min generation kan vittna om hur besöken på arkiven ersatts av knappande på datorn, och den som är beredd att betala en slant kan få tillgång till ett snabbt ökande antal register och arkiv hemma från sitt skrivbord. I framtiden är nog problemet inte om det går att få veta mer om sina förfäder, utan om man är intresserad av att få veta det - precis som det är idag. Men den dag man kan få hela sin antavla utskriven med hjälp av ett knapptryck kanske inte undanflykter som "tidsbrist" längre kommer att ha något fog...

Den som är angelägen om att följande generationer skall få veta mer om oss och hur livet gestaltade sig behöver därmed inte tänka så mycket på på att lämna efter sig personbevis och dopattester i första hand, det fixar arkiven! I stället gör man kommande släkten och släktingar en större tjänst genom att skriva dagbok och fotografera mycket. Det är genom det de verkligen kan få veta "vilka vi var var och vad vi gjorde"!

I hissen...

Visste ni att hissar har funnits i människans tjänst sedan 2400 år? I begynnelsen drevs de med muskelkraft från djur eller människor, eller i förfinade versioner med vattenkraft.

Våra moderna hissar är väl för de flesta av oss bara något vi förflyttar oss med mellan våningarna i högre hus. En del gör det med större tvekan än andra, det finns de som lider av hissfobi, kanske till följd av att någon gång ha suttit fast mellan några våningsplan. Jag har också några egna fastsittarerfarenheter, dock utan att det har vållat mig några kvardröjande symptom.

Men så har vi då motsatsen till oss rutin- eller panikresenärer, nämligen hissentusiasterna. En av dem är 17-årige Andreas från Stockholm, som verkligen förvandlat hissåkandet till nöjesresa. Och han använder inte hissen som en metod att förflytta sig från entréplan till fjärde våningen. Nej, han filmar och dokumenterar sina resor noga! Så här säger Andreas till Aftonbladet: "Jag åker upp och ned minst en gång, kollar inredningen, tar reda på inspektionspappret. Sen lämnar jag hissen och kollar alla delar i hissen och schaktet. Sedan går jag därifrån. En normalsnabb film är 1,5 minut och en fördjupad film kan ta 5 minuter."

Hittills har Andreas filmat mer än 1500 hissresor, men han har många resor kvar för att komma ikapp sin förebild, "America’s original elevator photographer” Dieselducy, med egen sida på You Tube. Den som vill höra svensken berätta om sitt liv i hissen kan göra det i en upptagning från nördcaféet på Tekniska Muséet.

Jag vet inte om Andreas har avverkat så många röststyrda hissar än. Skottarna i filmen här ovan håller sig nog helst till knapphissar i fortsättningen...

8848?

Mount Everest sett från Kala Patthar (foto från Wikipedia)

Vi är en ökande skara som ser oss om i världen med hjälp av webkameror. En del kanske letar efter farbror Gottfrid och tant Magda på playan i Magaluf för att se så de inte slarvar med solskyddsfaktorn, medan andra med kamerans hjälp jagar ett häftigt åskväder på Sri Llanka eller ser en tålmodig gjuse ruva ägg på en vindpinad hed i Skottland.

I de flesta fall är det förstås bättre att bege sig till utflyktsmålet i verkligheten än att uppleva det med kamerans hjälp, men de som hellre ser ovanstående vy på nätet än live har jag en viss förståelse för! Italienska forskare har nämligen riggat upp en kamera i närheten av toppen på det 5545 meter höga berget Kala Pathar, med linsen riktad mot Mount Everest. Kameran är uppenbarligen av det härdigare slaget, den tål temperaturer ned till minus trettio grader. Med hjälp av en solcellsdriven motor länkar den var femte minut (vid dagsljus?) bilder och färska väderdata till en närbelägen forskningsstation. Efter en första analys skickas resultatet därifrån vidare till Bergamo i Italien, där andra forskare tar vid.

Syftet med det här projektet är att få ökad kunskap om den globala uppvärmningen med tillhörande klimatförändringar, och resultatet beräknas ligga klart om två år. Dessutom hoppas man få svar på frågan om Mount Everests nuvarande höjd, något som ju inte minst är ett populärt frågesportsämne.

Det förnämliga är ju att vi skrivbordsalpinister också kan ta del av bilderna i realtid (minus högst fem minuter). Själv kommer jag nog någon gång när det drar lite extra kallt från fönstret att klicka fram en bild på Mount Everest, för att konstatera att allting är relativt, och att det kunde vara värre...

H&M tafsar på Salander!

När Stieg Larsson lämnade sitt första manus i Milleniumtrilogin till förläggaren lär han han ha yttrat om karaktären Lisbeth Salander : “Min utgångspunkt var (frågan) hur Pippi Långstrump skulle ha blivit som vuxen. Skulle man etikettera henne som sociopat med avsaknad av social kompetens för hennes sätt att se på samhället?" Salanders "grej" var ju just detta utanförskap, som gjorde att hon sket i konventionerna. Men modeindustrins tentakler lämnar inte ens egenartade litterära existenser i fred, och nu har H&M lejt den designer som skapat kreationerna till David Finchers Millenniumfilmatisering att "göra en Salander-kollektion". Så hej då Lisbeth och hallå Kitty...

Tio tidningsbloggare

Tänkte passa på att slå ett slag för tidningarnas nätbloggare. De har det ju inte särskilt lätt numera, när framfusiga mode- och kändisbloggare lägger beslag på alla marknadsandelar som går att uppbringa - utan att ta den besvärliga vägen runt tidningsredaktionerna.

Nu skall jag sanningsenligt säga att jag inte är någon trägen läsare av någon bloggare eller krönikör på nätet. Några av dem jag tipsar om är nya bekantskaper även för mig, men en 6-7 av skribenterna återvänder jag till någorlunda regelbundet.
Det kan hända att jag återkommer med uppdateringar med nya fynd, och jag tar förstås gärna emot tips om tidningsbloggare inom olika genrer. Fast det måste vara bloggare på dagstidningar- egenföretagande reklambloggare är diskade från listan på förhand!

And here are the nominees!

1. Ulf Ivars historia (Arbetarbladet) behandlar intressanta ämnen med anknytning till Gävle och Gästrikland, och trots att jag inte har några känningar där läser jag med nöje de välarbetade texterna. Att Ulf Ivar Nilsson dessutom är en roande tecknare ger ytterligare pluspoäng.

2. "Gunnels Guldfyndigheter" (Västerbottens-Kuriren). Fjällgårdsinnehavaren, demenssjuksköterskan och föreläsaren Gunnel Forsberg har jag nyligen upptäckt, och hennes texter och bilder får mig att ana att det finns ett annat och bättre liv inom våra gränser.

3. Osevärdheter: "Mats Areskoug" (DN). Jag älskar att grotta ner mig i trivialhistoriska skildringar, och i den här spalten ser man stora skeenden i de små detaljerna.

4. Zandra Lundberg (Aftonbladet) "om att vara reporter på Aftonbladet"
Zandra Lundberg är en ung nöjesjournalist och någon som egentligen inte borde locka till läsning för en gubbe som jag, men den här tjejen skriver så roligt och medryckande att jag bara inte kan låta bli att smygkolla vad hon skriver om. Finns även som krönikör.

5. Claes Svahn bloggar om märkligheter. (DN). Claes Svahn är en allmänreporter som även lyckats skriva om "ovanliga fenomen och händelser" i 37 år utan att förlora sin journalistiska integritet, vilket är ett konststycke om något. Att han lyckats reta upp en och annan foliehatt på den vägen är ju ofrånkomligt...

6. "Epsteins Stockholm", Lars Epstein bloggar om Stockholm (DN). Epstein skriver om stockholm så att även en göteborgare förstår tjusningen med huvudstaden.

7. "Skruvat och korkat" - Thomaz Grehn tipsar om drycker (GP). Bra och lättläst information om vad som händer på vinmarknaden även för oss måttligt intresserade.

8. "Z:s fotoblogg". Pressfotografen K-G Z Fougstedt på Södermanlands Nyheter delar med sig av sina tankar om fotografering, och bevisar att en bild - nästan - säger mer än tusen ord.

9. Daniel Erlandsson, språkspalten (Corren). En språkspalt måste ju finnas med, tyvärr blir de inte alltid så långvariga. Håller tummarna för att den här består, och lovar att läsa in mig på den.

10 "På bordet" (Vasabladet). För mig som hellre äter mat än tillagar den är det här en lagom blandning! Anna Granér skriver, och tar hjälp av Linus Lindholm med en del fotograferande. I likhet med Z visar de bildens betydelse för att skapa en aptitretande blogg.

Optimisten och Pessimisten

Kanske är det "sentimental reasons" som gör att jag brukar försöka att orientera mig om läget i Säffle. Annars är det en stad som jag sällan besöker numera, men varje gång jag gör det får jag intrycket att det är en liten fridsam och idyllisk plats. Dock; när jag kollar in på Värmlands Folkblads Säfflesida blir jag lika förskräckt varje gång, eftersom man bara möts av rubriker om våld och social misär. Så här ser det ut på nätsidan idag:

Rubrik 1: "Person påkörd i Säffle". (Person förd till sjukhus med sårskada i huvudet)
Rubrik 2: "Knivhotade tre personer" (17-årig flicka misstänkt för olaga hot)
Rubrik 3: "Stal paket på Ica" (En kille bestals på ett paket han hämtat ut på ICA i Sunne. Artikeln har av okänd anledning placerats på Säfflesidan i tidningen.)
Rubrik 4: "Två män dömda för spritförsäljning"
Rubrik 5: " Mordbrand på Billerudsgatan i Säffle"
Rubrik 6: "Försäkringskassan ger sig inte – överklagar diskbråcksdom"

Ser ut ungefär som det brukar, och jag skall inte raljera över trafikolyckor och trilskande myndigheter - det ÄR viktiga lokalnyheter, men i övrigt verkar det som om lokalredaktören på tidningen verkligen vinlägger sig om att se allt i svart och leta upp de värsta sakerna att skildra, inte bara denna dag.

För att få lite perspektiv och kolla om det verkligen är så uschligt i Säffle som man kan frestas att tro tittade jag in på lokalkollegan NWT, vars sex första lokalnyheter från Säffle lyder som följer:

Rubrik 1: "Askås I&R belönades med Guld-Ess" (ett pris till någon som satt Säffle på kartan)
Rubrik 2: "Inspirationsdag lockade hundratalet till Säffle"
Rubrik 3: "Jag vill veta hur ni tänker" (En diskussion mellan lokalpolitiker)
Rubrik 4: "Ny matsal i Svanskog skall invigas av prinsessan Birgitta"
Rubrik 5: "Kvarnhjulet fortsätter att växa" (Hjälporganisationers Secondhandbutik)
Rubrik 6: "Dröm stort" uppmanade Starrin": "Var schyssta mot varandra. Säg ”vad snygg du är” till någon i din närhet. Vi är alldeles för dåliga på att peppa och berömma varandra, sa Björn Starrin när han föreläste inför ett stort gäng åhörare på Dream Big-arrangemanget i Herrgårdsgymnasiet i måndags kväll."

Det är inte utan att man ser en viss skillnad i synen på orten tidningar emellan, och jag fick nog min bild av Värmlands Folkblad som en synnerligen ängslig tidning ytterligare befäst...

111111

Känner ni hur allt vibrerar? Inte? Det borde ni göra, eftersom det är den 11 november idag. Okej då: 11/11-11, ja jag vet! Fast de där vibrationerna har jag inte känt av, och ändå är det starka vibrationer och rent av kaos i universum. Åtminstone om man skall tro en numerolog som kommer till tals i Norrländska Socialdemokraten. "11:ans starka vibrationer gör att den är väldigt svår att balansera, därför borde vi vara lite försiktiga just den 11:e. Dessutom är det fullmåne och det gör allting starkare. Efter den 11:e kommer vi att bli mer känslomässiga, mer närvarande", säger kvinnan. Påminn mig gärna - i morgon går bra! Nu skall jag gå ut och yla under månen.

Bräck och konsten att se teamet omkring sig

Passar på att vara "provpensionär" en vecka, har tagit semester för att försöka komma ikapp både kroppsligt och mentalt efter en lite slitsam höst.

Det har bl.a. gett mig tid att digitalbläddra lite extra i tidningarna, och nu på morgonen hittade jag ett guldkorn i Värmlands Folkblad. Motoresset Kenny Bräck har hållit ett föredrag för en gymnasieklass i Arvika som refereras i tidningen, och i anförandet kom han förstås in på den ödesdigra kraschen 2003 som så när höll på att kosta honom livet.

Det var när Kenny så småningom kvicknade till på sjukhuset som hans managementegenskaper visade sig. Kenny befann sig "för första gången i karriären i underläge", som han själv beskriver det. Oavsett om man är sjuk/skadad, arbetslös eller på andra sätt i händerna på andra är det lätt att väva in sig i något slags kokong och låta dem styra ens liv, men Kenny tog över ratten själv. Han gjorde återhämtningen till sitt eget projekt, där han i vårdpersonalen såg sitt eget team som det var viktigt att skapa en relation till. Han beskriver det så här: "Om jag höll modet uppe tyckte de säkert att det var roligare att hjälpa mig. Jag involverade hela teamet i en positiv anda som enbart gick ut på att vinna. Med entusiasm kan man påverka andra".

Visst, kan vi tycka, med en fet sjukvårdsförsäkring som ger tillgång till den allra bästa sjukhusvården kan man diskutera så, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Minns att Kenny själv beskriver sin situation som att "befinna sig i underläge", så hans reaktion var säkert inte självklar. Att han hade vana att utnyttja teamets möjligheter från sin motorkarriär hjälpte givetvis till. Genom sin entusiasm uppmuntrade han nu det nya teamet runt omkring sig - jag skulle vilja kalla det en form av livsmod.

Frågan man kan ställa sig är om våra egna arbetsförmedlare, försäkringskassehandläggare och läkare tillåter oss att bli våra egna teamledare, eller om de trivs bäst med att tala över våra huvuden? Och kan vi själva skapa förutsättningar att göra det till ett nöje att hjälpa oss? För att jämföra med fotbollen så kan det ju vara självklart att läkaren skall vara coach med ansvar för det som händer på planen, men patienten borde få vara klubbdirektör och hejaklacksledare i en och samma person. Landstinget och andra vårdgivare står bara för arenan och arenakostnaderna. Jag tror att den som får vara delaktig i teamet runt sig har större chans att få jobb, tillfriskna snabbare etc.

Att Kennys initiativförmåga och viljestyrka inte var förgäves vet vi nu. Så här skildrade tidningarna "undret": "Den 12 oktober i fjol var racerföraren Kenny Bräck ytterst nära att dödskrascha i säsongens sista tävling. Ett halvår senare har han överraskat alla med en rekordsnabb återhämtning." Hur illa det verkligen var ställt kan man förstå när man hör specialisten Peter H. Edwards beskriva den värsta idrottsskada han sett: "Han borde ha dött multipla gånger. Först av själva kraschen, sedan av den oerhört komplicerade blodproppen. Den är allvarlig redan om man ligger inlagd, men Kenny var dessutom på rehab. Den var stor och hade gått upp i lungan", sade Edwards, medan Bräck fortfarande var konvalecent.

Ändå trodde Edwards redan då på att Kenny åter skulle kunna köra, och Kenny, som först troddes vara dömd till ett liv i rullstol, hann knappt resa sig på benen förrän han satt ner igen -nu i sittbrunnen på en racerbil! Nu blev inte comebacken så långvarig, men som Bräck sa till Aftonbladet den gången: "någon gång måste man säga att nu är det bra, nu får det vara nog". Vilket för oss tillbaka till föredraget i Arvika, där Kenny förklarade: " Det gäller att alltid vara förberedd på bästa sätt". Själv tror jag att det var under de där sex veckorna på sjukhus som Kenny verkligen blev förberedd för allt. Som talessättet lyder: "det som inte dödar dig, det stärker dig".

Nu rör musiken på sig!

Macaco - Moving

Vill på detta sätt bara tipsa om att alla gamla plus alla kommande musikinlägg numera återfinns på sidan "Lyssnerian" - välkommen på besök! Är förresten lite stolt över namnvalet, googla på det så får du se hur många träffar du hittar på mitt "kökslatinord" - inte så vanligt numera att hitta ord som inte finns med på google...

Fotnot: "Kökslatin {lati’nas culina’ria), felaktigt latin, särskilt till ändelser och form latiniserade ordstammar ur andra språk, ofta begagnat av medeltidens munkar (munklatin) i blandning med verkligt latin." (Ekbohrn, 1936)

Amerikafrämmat

Igår var det dags för avsnitt två av "Allt för Sverige", dokusåpan där tio amerikaner med svenska rötter kämpar om vem som skall få möta sin svenska släkt. Man har börjat lära känna de medverkande lite mer nu, tyvärr fick en av dem lämna den här gången.

Som svensk kan man inte undgå att slicka i sig deltagarnas åsikter om vårt land, för det handlar ju faktiskt om "oss". Bland tänkvärdheter som vi fick oss till livs igår var "svenskar uppgår i naturen istället för att erövra den" (om det ändå vore så väl!), en annan ännu mer sann åsikt var "de vet inte varför, men de gör det ändå. Så lever svenskarna!" Att programmet överdriver vår nationalkaraktär är mest bara roligt, och att man sedan historieförfalskar lite (som när man fick deltagarna att tro att svenska män fick sova i ladugården förr) får vi väl stå ut med.

Den som väntat sig amerikansk storebrorsmentalitet kan nog känna sig blåst, det här verkar vara reflekterande och förståndiga människor. Som pastor Gerard, som visade sig vara en medborgarrättsförkämpe. Han överraskar f.ö. lite genom att vilja importera vårt svenska begrepp "lagom" till sitt hemland.

Lite förbryllade över det (uteblivna) svenska nationalsfirandet var ju amerikanerna förstås. Fast i den norska förlagan till programmet (som följdaktligen heter "Alt for Norge") visade det sig att vinnaren där inte tycker att 4th of July är störst. I en chat med tittarna fick han nämligen frågan "Hva syns du om 17 mai?", och på det svarade han att "Its really a special day, for which we have no equal in the states. It combines national pride with roots. It makes for a more meaningful event than anything I have experienced..." Hoppsan! 

Fotnot: YouTubeinslaget utbytt 140114. 

Blev det så mycket bättre?

Är det din hand man vill styra? (Bild: Fotothek)

För några månader sedan rasade debatten om "näthatet", något som bl.a. utmynnade i att tidningarna vidtog en rad nedskärningar i allmänhetens möjligheter att tycka till i kommentarfunktionen under artiklar och krönikor på tidningarnas hemsidor på nätet. En del tog helt sonika bort kommentarsmöjligheten, andra begränsade den och införde förhandsmoderering, medan vissa valde att tvinga dem som hade något på hjärtat att registrera sig på Facebook för att "legitimera sig". Nu är frågan - blev det så mycket bättre? För att besvara den frågan tror jag att man måste spalta upp "hatet" i åtminstone två grupper, den "onda och olönsamma" respektive den "fräcka och kommersiella". I den förra gruppen rörde det sig mycket om rasism och rabulism, medan det i den andra gruppen mera handlar om mobbning, avundsjuka och effektsökeri i "den ironiska generationens" anda.

Att tidningarna lyckats begränsa utrymmet för det politiska och "icke partibundna hatet" är uppenbart, en biverkan av det är att man genom sin ängslighet närmat sig ett censursamhälle som vi annars förknippar med totalitära stater. Men när det gäller det lönsamma hatet är läget oförändrat, det rasar vidare främst på nöjes- och sportsidorna, och det verkar inte ha funnits någon avsikt att begränsa den. Orsaken till detta är att den är lönsam - elakhet säljer helt enkelt!

"Kvällstidningsprofilen" Alex Schulman som, tillsammans med bl.a. Marcus Birro, hör till dem som oftast hörts klaga på elaka kommentarer sällar sig till dem som nu är med och sätter gränserna för vilken mobbning som är etablerad. I sin "Schulman show" i fredags, där han utser sina "fem skönaste" den gångna veckan skriver Schulman så här om sin tvåa Kajsa Ingemarsson: "Roligt att se henne programleda "Svagaste länken" på Sjuan. Hon är så förfinat elak, så elegant nedsättande att man förstår att hon måste ha det i sig. Det är inget man spelar - det där är något man i grund och botten är! Och jag älskar henne för det."

Schulmans kvällstidningskollega Fredrik Virtanen skrev ungefär samtidigt så här om ett aktuellt och populärt program på TV: "Lismande, kommersiell cynism och skivbranschens kris skiner igenom i årets `Så mycket bättre´. Artisterna spelar charmiga apor.” Vidare: "Programmet var så kletigt, ryggdunkigt och så sött att om man hade brett programmet på smörgås så skulle man ha fått diabetes typ 2, akut."

De här etablerade och godkända tyckarna må tjusas av elakhet och äcklas av oförarglighet, men de följs i kölvattnet av de näthatare som tidningarna givit sin välsignelse. När Aftonbladet slog upp stort att artisten Laleh vägrat att ikläda sig en kanindress i "Så mycket bättre" så var det snabbt någon som "hade hört" att hon "visst lär vara väldigt dryg", och andra lät också sitt förakt och skvallerbehov flöda fritt. Samma sak i "Idolprogrammen", där Alexander Bard och andra tycks ha upphöjt skolgårdsmobbningen till "skön konst". (Jag har aldrig sett programmen, men inte kunnat undgå att läsa om höra om dem.) Senast var det en 16-årig tjej som utsattes för förakt, vilket direkt följdes upp med för kränkande kommentater om henne på nätet, till stor del av personer som uppenbarligen "representerar" skolor på något vis enligt sin presentation (Högskolor tycks vara en speciell mobbningshärd.) Visst, "den som givit sig i leken får leken tåla" heter det ju, men den njutningsfyllda mobbningen känns faktiskt olustig!

På Idrottssidorna gör man nu flersidesreklam för Zlatans bok, som uppenbarligen är fylld av föraktfulla och nedsättande åsikter om hans gamla med- och motspelare och ledare. Flera av dem som råkat ut för kränkningarna från Zlatan (och hans medförfattare) har valt att vända andra kinden till, vilket tyder på storhet. Detta i sin tur tycks dock ha mottagits med viss irritation av sportjournalister som sett fram emot polemik och returnerade spydigheter, men "tji fick de"!

Strax före Aftonbladets inskränkningar i kommentarsfunktionen skrev en debattör från ett medieföretag på Aftonbladets debattsida att man borde "skapa funktioner som ger mer kvalitativ läsarmedverkan än innehållslöst skitprat." Det är bara att konstatera att skitpratet består, eftersom den nya tidningsandan aldrig var avsedd att inskränka det lönsamma skvallret och mobbning av skolgårdskaraktär.

Riksronden

Tänkte att vi, så här på randen till novembermörkret, skall ge oss ut på en irrfärd genom riket, i total avsaknad av styrsel. Häng med!

På Nabben i Falsterbo har två tappra fågelräknare konstaterat att 661 fåglar av 17 arter valt att lämna Sverige idag via den rutten. Mest flyttbenägna var stararna, som drog iväg i ett antal av 140 ex.

Ett raskt hopp för oss vidare till Öland. P4 Kalmar konstaterar att konstutställningsverksamheten på Himmelsberga museum tycks vara räddad, sedan två intressegrupper anmält sitt intresse att driva konstdelen av muséet vidare när Ölands Hembygdsförening inte längre orkar med det. Vänder jag mig om i mitt rum ser jag en affisch från Himmelsberga Museum 2002, då jag var där och såg den förnämliga utställningen "Målarna på Bo", så jag känner mig lite som part i målet. Heja Himmelsberga!

Tvärs över till andra kusten, där jag konstaterat att om jag varit hungrig i Halmstad idag så hade jag nog lunchat hos Kalervos i lokstallarna. "Shepherd’s pie (köttfärs- och potatismosgratäng) & lingonsylt" lät intressant. Fast det var innan jag bläddrat upp Wikipedia, där jag får veta att the term `shepherd's pie´ should be used when the meat is mutton or lamb with the origin being that shepherds are concerned with sheep and not cattle". Kalervo tycks alltså i god tro ha serverat sina gäster Cottage Pie under falsk flagg...

Nästa anhalt blir lite överraskande Kumla, där jag inte kan motstå att svara på Nerikes Allehandas quiz om orten. Kumla är en av de platser jag minst har varit i, så fyra rätt av tio på frågorna om Kumla får anses som tämligen väntat. Nu vet jag i alla fall att CA Hagendahl som var verksam i Kumla i slutet av 1800-talet var fröhandlare. Man kan aldrig få för mycket vetande att bära med sig i kappsäcken! (Ser f.ö. på annat håll att Carl Adolfs valspråk var "Crescent Anaris Honestas", så han kanske var cyklist också?)

Next stop Karlstad, där jag får svar på en sak som jag grubblat över i åratal: hur skall man bära sig åt att få in täcket i påslakanet utan att gripas av vansinne? Det enkla svaret är: "vänd ut och in på lakanet, stick in händerna genom hålen, ta tag i täcket, skaka rätt det och vips så är det klart". Tack Lena, you´ve made my bed!

Vart tar vi vägen nu då? Jo fingret hamnar på Gävle, där en snattare ställts inför skranket anklagad för att ha stulit en oxfilé och en blodtrycksmätare. Tycker mig se något slags strategi i valet, men det hade kanske varit ännu tydligare om hon norpat en Cola och en tandborste?

Vad sägs om att göra ett nedslag i Sundsvall? Vi bläddrar lite förstrött i Sundsvalls Tidnings modebilaga, och hittar en serie som heter "Fin på Halloween". Måste erkänna att jag inte förknippat "fin" med den helgen...

Avslutar kvällens spontana resa med att stifta bekantskap med bloggaren Gunnel från Arjeplog, som skriver klokt och vackert och visar fina bilder i Västerbottens Kuriren under rubriken "Gunnels Guldfyndigheter". Som avslutning på den här turnén tycker jag att Gunnels rader om att det finns flera perspektiv på begreppet att "bo centralt" passar bra! Bara att läsa och ta till sig...

"Om man snurrar på jordgloben, rund och grann, och följer Silvervägen norrut, sätter fingret strax norr om polcirkeln så är man med ens hemma hos oss. Mitt i prick på allt det runda. Om man sedan söker fram sin gamla trogna passare från skoltiden, slickar lite på rödpennan och gör en cirkel så ser man att inom en radie av ca en timmes färdtid så kan man välja mellan havsfiske i Atlanten, trolla i Hornavan, laxfiska i Norska älvar, flugfiska harr i Laisan eller parkera sin stillhetsträngtande själ i en båt på Tjaktjaure och njuta av ett fint rödingfiske. Allt enligt tycke och smak. Att sitta här på naturens första parkett en helt vanlig onsdagskväll och smaska nyfångade räkor som den värsta göteborgare gör att man verkligen tycks befinna sig i händelsernas centrum. Bioduken som fyller himlavalvet med årets stora norrskenspremiär är underhållning de luxe. I den här gallerian kan man stöta på verkliga celebriteter - stora och världskända stjärnor."

Norrsken ja - det har jag själv inte fått avnjuta live på många decennier. Men i samband med med det stora norrskensutbrottet för någon månad sedan tog jag lite skärmbildsdumpar på den himmelska ljusorgeln med hjälp av norrskenskamerorna i Porjus. Bl.a. denna:

(Klicka på bilden för förstoring!)

Titta TV!

Under de senaste åren har TV-tittande varit något lågprioriterat för min del, utvecklingen med förnedringsunderhållning och infantila tävlingar har inte varit direkt lockande. Men helt plötsligt har det hänt något - det vimlar av bra program, inte minst så här i veckosluten! Som igår, med nypremiärerna för "Så mycket bättre" (Laleh!) och Downton Abbey, och i kväll med "Allt för Sverige", "Starke man" och Mad Dogs. Lägg därtill "1790" som kommer med sitt andra avsnitt i morgon, det nyss avslutade "Moraeus med mera" plus "Vem tror du att du är?" Bara att tacka och ta emot!

(T)rötter

Egen bild från Äskhults by (bearbetad med Fotosketcher)

När TV-serien "Rötter" baserad på Alex Haleys bok med samma namn visades på TV år 1980 var jag släktforskare, och jag minns ännu hur den vållade rusning till landets landsarkiv. Ville man vara säker på att få en plats vid ett forskarbord fick man vara beredd att köa i någon halvtimme utanför arkivets ytterdörr, och råkade man vara sent ute någon gång hände det att man fick återvända hem med oförrättat ärende. Nu har jag jag lagt forskandet på hyllan, ganska nöjd med vad jag fått lära om mina förfäder och vad jag fått med mig i kappsäcken från dem.

För dagens släktforskare är inte landsarkivsbesöken nödvändiga på samma sätt som förr - idag sitter man mestadels hemma vid datorn och forskar med hjälp av digitala arkiv och lämpliga register på diskett. Trots det är genealogirörelsen även idag i behov av att marknadsföra sig, och jag tycker därför att det är rätt förvånande att man inte tagit bättre tillvara på uppmärksamheten kring "Vem tror du att du är" och nykomlingen "Allt för Sverige" som börjar i kväll. Var är annonserna och nyhetsbreven, varför sitter det sällan eller aldrig släktforskare i "Go morron och Go´kväll-sofforna"? Nog är det märkligt att släktforskarförbund och andra inte tar tillvara bättre på en exponering som många andra ideella rörelser skulle gå genom eld för att få möjlighet till!

Full fågel finkad

Sidensvans (bild från Wikipedia)

Vid middagstid idag var det lite av högtidsstämning, eftersom säsongens första sidensvansar gjorde vår gård den äran för att kalasa på de rönnbär som björktrastarna inte hunnit smaska i sig.

Sidensvansen är ju begiven på jästa rönnbär och äpplen, och nästan varje höst hör man om hur berusade exemplar ankrar på gräsmattor, eller ännu värre, i berusat tillstånd flyger ihjäl sig mot fönster och fasader. Trots det görs det varje höst affär av det bland rubriksättare och bloggare, med nödtvingade lustiga rubriker som "Fyllkaja har man hört om! Men fyllsvans?" (Och min egen är väl inte bättre den...)

Smått tragikomiskt är det dock att läsa i tidningarna idag om hur en person i Västerås tog hand om en redlös sidensvans i tron att det var en nymfparakit, och hur en tillkallad polis gick på samma linje, varför man helt sonika lämnade in fyllot i en zooaffär för tillnyktring. Innehavaren av butiken visste dock lyckligtvis bättre och kunde identifiera pippin, som så småningom kunde återfå friheten, förmodligen lätt bakis.

Det betänkliga i historien är ju att vilda fåglar kan föra med sig såväl "fågelinfluensa" som newcastlesjuka (i västsverige t.ex. har tamhönsen just fått utegångsförbud för att inte bli smittade av den senare åkomman). Att då lämna in en upphittad vild fågel i en zooaffär tyder på att polisen inte riktigt är uppdaterade på smittskyddsriskerna, så jag skulle vilja ge SOF ett litet tips: varför inte ge en fågelbok till alla polisstationer i vårt land, så att de kan identifiera fyllona de burar in? Åtminstone de bevingade exemplaren...

Mellanlandning på tidningshyllan

Nu går det inte längre att låtsas om som att hösten inte kommit även detta år; det är bara att knäppa jackan, dra ner kepsen och bita ihop! Sinnelaget tyngs dessutom inte minst av braskande tidningslöpsedlar om det allmänna världsläget. Som t.ex. dagens löpsedel för GT, som kungjorde: "Chock-beskedet: Bonde-Per-Olof har okänd son". Visst har vi anledning att höstdeppa?

Igår gav dock GT:s kvällstidningskollega Aftonbladet många en anledning att dra på smilbanden när man i en artikel om en samling stulna, men sedan delvis återfunna kändisfotografier återgav följande uttalande från det bestulna galleriets VD: "Vi fick ett samtal från en herre i Huddinge som hittat Amanda Ooms i bar överkropp lutad mot sin häck".

Apropå medierna: chefredaktörerna och kolumnisterna har ju givit sig på fälttåg mot näthatet, och det har resulterat i att om man förut gladdes eller förfasades över innehållet i anonyma läsares kommentarer under artiklarna så fnissar man nu istället åt titelsjukan hos den nya tidens tyckare. Speciellt de som tagit engelskspråkiga titlar till hjälp för att understryka sin egen storhet är en källa till viss muntration...

Fast tidningarna kan ju faktiskt skriva om verkliga glädjeämnen också! I måndags morse var vi många som fick en skön start på veckan när vi läste i GP om brandmannen Andreas, som under sin tid studietid jobbade extra som hemvårdare. Där träffade han den gamle sjömannen Stig, och när Andreas gav sig tid att lyssna på Stigs önskning om att få återse Spanien igen ledde det till att de båda kom iväg på en resa som fick Stig att återuppliva gamla minnen och gav Andreas något att minnas för resten av livet. Läs om resan här!

Ekon från det förgångna

Nils Ferlin: "I mörkret"

"Du lilla lilla lykta i den stora stora natt,
ack hur innerligen hjälplös du irrar.
Du lilla lilla lykta i den stora stora natt:
ditt ljus är förmätet och förvirrar.

De kloka ha sin klokskap; deras drängar ha sitt skratt,
ty de fatta inte alls vad du menar,
du bleka lilla lykta i den stora svarta natt
där människor förfrysa till stenar."

Eftersom jag en tid ägnade mig åt släktforskning ser jag med visst intresse på programmet "Vem tror du att du är" på SvT, där det igår var skådespelaren Rikard Wolffs tur att söka sin släkt. Wolff visade sig vara ättling till "universalgeniet" Olof Rudbeck, men det var avsnittet om hans judiska del av släkten som gjorde det största intrycket. Rikard Wolffs farfar kämpade förtvivlat för att hans svåger och svägerska skulle få inresetillstånd till Sverige under andra världskriget, och åberopade "svenskt ädelmod och humanism" för att försöka blidka myndigheterna. Det kallsinniga svaret från UD lät så här: "Det Kungliga Utrikesdepartementets expedition för utländska ärenden har äran att meddela att det för Walter och Sara Wirtheim begärda inresetillståndet icke kunnat beviljas."

Igår kunde vi läsa migrationsverkets svar på 91-åriga urainskan Ganna Chyzevskas vädjan om att få stanna hos sina släktingar i Sverige. Man skrev "Migrationsverket anser att det inte finns hinder enligt 12 kap. 18§ utlänningslagen (2005:716) mot att utvisningsbeslutet verkställs", vilket sedan kompletterades med migrationsminster Tobias Billströms kommentar att "får man ett nej måste man respektera beskedet och återvända hem". Med ens kändes det som om de sjuttio år som förflutit sedan den svenska underkastelsepolitiken i ett nafs raderats bort, och att såväl handläggarna på migrationsverket som migrationsministern skulle ha kunnat bli perfekta drängar åt det tredje rikets "klokskap" om de varit med på den tiden.

Ett stort tack till Europadomstolen, som förhindrade förpassningen! Men nu måste det bli ett stopp för de temporära uppskjutningarna av utvisningens verkställighet med medföljande press för Ganna och hennes släktingar - låt henne bli här för gott!

Turbulens!

Trots att det ser ut att bli en stilla och vacker höstdag kan tillståndet för dagen i riket närmast kallas för turbulent. Det politiska blåsvädret kring Håkan Juholt tycks visserligen ha mojnat för tillfället, men debatten lär inte ebba ut i och med detta. Allt fler av oss ur folkdjupet undrar varför våra folkvalda (det är förvisso inte bara Juholt som klantat sig) kan komma med undanflykter som "glömska" och "slarv" vid felaktiga ersättningar, när något sådant inte är giltigt skäl för den gräsrot som missbrukat bidragssystemet?

I Riksförsäkringsverkets "Rättvisebok" kan man t.ex. läsa: "Osäkerheten är stor om vad som kan betraktas som en icke likvärdig behandling till följd av inverkan av attityder och värderingar och vad som kan sägas bero på den s.k. mänskliga faktorn, dvs. att misstagen inte går att direkt förklara men att de beror på slarv eller bristande kompetens. Det finns dock, som angetts redan i inledningen, studier som visar att det finns tecken på att vissa grupper har särbehandlats och att tillämpningen av socialförsäkringslagstiftningen därför kan ha varit olikformig, och i så fall orättvis, i vissa situationer."

Nu handlade just detta om socialförsäkringslagstiftningen, men raderna om attityder, värderingar, bristande kompetens och särbehandlade grupper är annars något som politikerna borde ta till sig en gång för alla! Att det är större utrymme för förlåtande attityd hos riksdagsförvaltningen än i vilken socialförvaltning som helst framstår tydligare än någonsin...

Skammen som Juholt talar om gäller rimligen inte bara honom själv, utan förnedringen borde gälla hela det asocialdemokratiska partiet, och om detta påskyndar valet av en tronarvinge är det välkommet. Länge höll jag en tumme för Anna Johansson från Göteborg, inympad i partiet av pappa Göran. Men frågan är om hon inte redan diskvalificerat sig själv genom att i samband med bestickningsskandalerna inom sin hemkommun Göteborg yttra sig: "alltså, normaltillståndet i Sverige är att det inte går att fuska sig fram. Vi har en fungerande byråkrati. Vi har fungerande regelsystem." Tack för den, du! (Ser f.ö. att Anna skall hålla föredrag den 16 november för sina lokala partikamrater i ämnet "etik och moral". Borde bli knôkat i lokalen av tagelskjorteförsedda partikamrater...)

Även i övrigt är det stökigt i nationen för tillfället - knappt en elitseriematch utan medvetslösa killar på isen, och även tjejerna verkar ha käkat taggtråd till frukost. I Ullared frontalkrockade två damer igår med sina kundvagnar på Gekås vilket ledde till handgemäng, och i Skutskär misshandlade två svampplockande 15-åriga tjejer varandra och använde kniven till att hota med i stället för att rensa svamprötter. Vad är det som händer?

Eva och Ganna reste till paradiset...

När krutgumman Eva, 96, mist sin make och inte längre hade några nära släktingar kvar i Sverige drog hon resolut iväg till sin son och hans familj i Thailand. Kvällstidningarna slogs om att ägna henne så stort utrymme som möjligt, och ingen av dem behövde ägna en enda rad om risken för att Eva skulle returneras tillbaka till Sverige av myndigheterna i Thailand.

Samtidigt sitter den bräckliga Ganna, 91, från Ukraina som inte heller har några släktingar kvar i sitt hemland hos sin dotter och barnbarn med familj i Sverige och väntar på besked om hon skall få stanna kvar hos sina närmaste, eller utvisas tillbaka till Ukraina. Just nu har hon på nåder fått 14 dagars uppskov, men bara så att hennes barnbarn skall kunna följa med och stötta under utvisningsresan.

Jag brukar undvika att använda det missbrukade uttrycket att "jag skäms för att vara svensk", men vad annat kan man säga i fallet Ganna?

Tack för showen!

Sven Tumba, 1931-2011

Jag växte upp i landet Sulfit. På andra sidan en bro låg landet Sulfat, och sällan möttes de två. Landet Sulfat var större, hade leksaksaffärer och ett hockeylag. På vår sida bron fick vi hålla tillgodo med Kopra, en lanthandel och ett bandylag. Även om både hockeylaget och bandylaget låg i seriesystemens högsta serie var nu hockeyn rock n´roll, medan bandyn på sin höjd var kultis.

Följdaktligen hörde det till vanligheten att bruksarbetarna med friskift i landet Sulfit klädde upp sig i kavaj, kostymbyxor, vit skjorta och slips och tog sig över bron för att se på hockey (säkert inte sällan med en dold önskan att hemmalaget skulle gå på däng). Ofta gick färden till fots både fram och åter (2 x 7 km!), ibland i små grupper med papporna i en grupp och sönerna i egna små delegationer - mödrar och flickor var bara med ibland som exotiska inslag i gubbröran.

Min far hade presskort, så det hände att jag fick hänga med på pressläktaren. Man frös lika mycket om fötterna där (det var ju uterinkar då), men man hade åtminstone mer utrymme för att stampa liv i fotbladen! Ibland var någon stor elefant från rikstidningarna på plats, och då kunde det bli taxi hem när farsan skulle bjuda dem på grogg, i regel Eau-de-vie och sockervatten.

Jag hann att se ganska många matcher under de här åren innan landet Sulfats storhetstid som hockeymetropol försvann när de degraderades ur högsta serien, men det är bara matcherna mot Djurgården som jag ännu har minnesfragement kvar av. När laget kom på besök var det lika stort som när Blåvitt på Bebbens tid kom på besök till Degerfors. Djurgården, med tränaren Arne Strömberg och Rolle Stoltz, Lasse Björn och Sven "Tumba" Johansson i laget fanns på väggen i form av någon lagbild ur Rekordmagasinet hos varje grabb med självaktning, oavsett på vilken sida av bron man bodde.

Jag minns hur stolta hemmapubliken blev när någon av deras egna lyckades göra något bra mot djurgårdarna, men för det mesta var det kattens lek med råttan. Fast publiken accepterade detta, och lät sig underhållas av stockholmarnas spel utan att förfalla till glåpord och buanden. Tidsandan var helt enkelt sådan, och inte minst Sven Tumba var en strålande representant för sportslighet och schysst spel. Även om han fick sina smällar så gav han inte igen, utan bjöd syndaren på en extra dragning eller kvick kommentar i ett senare byte. Och behövdes det hårdare tag hade han ju Lasse Björn och Rolle Stoltz som beskyddare...

Nu har Sven Tumba lämnat båset tomt, men jag tror att han gjort det med insikten att han svarat för en strålande insats, både på och utanför rinker och greener. Så tack för underhållningen Tumba - vila nu i frid!