År 2012 är ju det år som vår värld skall gå under, åtminstone enligt vad Mayafolket runt om i stugorna i vårt land påstår. Kanske fick vi en försmak av detta den 4 januari, då det kändes som om jordaxeln svajade till betänkligt. Stora entrén på SNSN slogs upp på vid gavel, och en rad skäggiga isländska jordskalvsnördar med läsglasögonen på nästippen tittade ut med skräck i blick. Sedan dess har efterskalven tickat in med täta mellanrum, men nu har bilden av vad som hände börjat klarna.
Det som denna morgon fick ABF-Fellini att ramla ur sängen, Mjöklunda Allehandas kulturredaktör att trycka upp frukostcroissanten i näsgången och hela Kobackens acapellamorsa Signe att få stopp i krävan var en drapa av Bengt Ohlsson över tre helsidor i DN. Denne man hade mage att svära i kulturkyrkan, genom vanvördigheter som "Jag börjar långsamt vänja mig vid tanken på att det finns människor som inte vill titta på experimentteater medan de väntar på Värmdöbussen, och inte annars heller för den delen." Sådant säger man inte ostraffat i detta fotriktiga land! Sven Wollter och Åsa Linderborg var så snabba att spika ner startblocken att det fanns uppenbar risk för spik i foten.
Men attackerna mot kulturimamernas välde kom över bred front, och innan de hunnit samla sig reste sig Dilsa Demirbag Sten någonstans på tredje kyrkbänken och med stadig röst betackade sig för alla buktalare från vänstra sidan av rummet. Vid tioårsminnet av mordet på Fadime Sahindal skrev hon i GP: "När jag ser tillbaka på åren efter mordet på Fadime slås jag över hur hård tonen var mot de få kvinnor som vågade stå emot dem som snabbt deklarerade att hedersmord inte var kulturbetingat och att hävda något annat var rasistiskt i ett postkolonialt perspektiv.
Sara Muhammad, Gulan Avci, Sakine Madon, Tara Twana, Inger Stark, Maria Hagman och de andra som vågade trotsa partipiskan och hoten som kom inte minst från dem som kallade sig antirasister, blev stämplade som muslimhatare. Samma kulturjournalister som får ett nervöst sammanbrott och ropar efter luktsaltet så fort någon höjer rösten en aning, kunde utan större betänkligheter anklaga de modiga kvinnorna för att springa rasisternas ärenden. Det var uppenbart svårt för dessa debattörer att hålla flera tankar i huvudet samtidigt."
Nu kanske man kan tycka att angreppen på makt- och kultureliten borde vara nog, men som den lilla klarsynta barnet i H C Andersens saga "Kejsarens nya kläder" vågade plötsligt fler människor i kultursvängen sig på att vara uppriktiga. Eija Hetekivi Olsson, uppvuxen som frimodigt barn av Bergsjön, går i sin debutroman "Ingenbarnsland" till angrepp på ett samhälle som "exkluderar och segregerar" genom sitt ihärdiga experimenterade med apartheitpåfund som "svenska som andraspråk". Eija säger i Norrbottenskuriren: "Det är inte bara stämpeln i hemspråksklassen som är ett problem för (romanfiguren) Miira. Jag tänker att klass föregår etnicitet, att klassklyftor är mer stigmatiserande.
-Och var finns den forskning som stödjer ämnet "svenska som andraspåk"? Det ligger ett slags ojämlik människosyn och barnsyn bakom blotta existensen av det skolämnet. Det har blivit en av de självklarheter som för få ifrågasätter."
Ja, käre värld så mycket som bubblar ihop när korken väl sprungit till väders! På den luxuösa guldbaggegalan hävdade Lo Kauppi snyltarmentalitetens existensberättigande genom att tycka att det är självklart att staten utan att våga ifrågasätta fortsätter att skyffla bidrag över kulturnissar utan i stort sett någon redovisningsskyldighet alls. Ronny Svensson, filmkritiker med god insyn i kultursverige, dristade sig till att våga replikera ”Du och alla andra bidragsmänniskor som kräver pengar för att ni ska få fullfölja er konstnärliga vision, varför ska jag med mina surt förvärvade slantar pynta för att just du ska få uttrycka dig?” Självklart tog det hus i helsicke, och den timide Ronny tvingades till botbänken.
Och så i dag hängde den svårinringade Johan Hakelius i Aftonbladet på genom att ifrågasätta kulturkotteriets koketterande med sin "farlighet" för det etablerade samhället. Detta är något jag sedan länge reagerat över. Varför är de "farliga", när de i själva verket är en del av den överklass de säger sig utgöra en fara för? Vilka dricker konstnärseliten sitt rödvin med? Ja, inte är det med blåställsfolket och skurhinksbärarna, den saken är säker!
Till sist en manifestation: jo, jag älskar de sköna konsterna, men avskyr dem som vill göra dem till egendom för sig och sin klan.
Well, you know
We're doing what we can
But when you want money
for people with minds that hate
All I can tell is brother you have to wait"
(Lennon/McCarney)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar