Spår som förfasar

Trettiomilaresan med godståget började närma sitt slut. "Vädret kunde förstås ha varit bättre, underkylt regn mot lokets ruta är aldrig trevligt!", muttrade föraren. Men i övrigt hade det varit ett lugnt pass, bara något rådjur som korsat spåret i sista ögonblicket, och...
Vad som sedan hände hade fått honom på helspänn. "Ännu ett rådjur i vägen!" hann han tänka, men precis när han signalerade första gången såg han den ljusbruna jackan. Flickan hade stått alldeles stilla, med ryggen vänd mot loket, och han skulle för alltid minnas det långa ljusa hårsvallet som fladdrade i vinden.

Håret, och hennes blick. "Bara hon inte vänder sig om!" hade han bett, men förgäves; just innan påkörningen vred hon tillräckligt på huvudet för att deras blickar skulle mötas i ett svindlade mikroögonblick. Såg han ett leende? När han sedan reagerade instinktivt - "Blunda! Bromsa! Tuta!" - precis som han lärt sig, insåg han direkt att han blundat försent.
Efteråt mindes han att han känt igen allt som drabbade kollegor berättat. Hjälplösheten när kroppen sögs in under loket, den obarmhärtiga dunsen mot golvet, medvetenheten om kroppsdelar som spreds ut under en lång sträcka lämnade för räddningspersonalen att samla ihop, de skrikande tåghjulen mot rälsen - allt fanns där.

När ambulanskillen lagt sin hand på hans axel tio minuter senare hade lokföraren vänt sig sakta mot honom. "Blå ögon", hade han mumlat, "hon hade blå ögon. Jag såg dem".

Den iskalla statistiken säger att en lokförare får räkna med att hinna uppleva åtminstone någon påkörning under sin livstid, snittet sägs ligga på två. Omkring hundra personer mister sina liv på järnvägsrälsen varje år, antalet som själva valt att avsluta sina liv av dessa går inte att fastställa säkert, men det kan röra sig om cirka sjuttiofem personer, kanske ännu fler. Tack vare ett väl fungerande krisgruppsarbete kan de flesta drabbade lokförare (liksom tågvärdar) återgå i tjänst efter en tid, men inte ens de som är snabbast återkommer till jobbet kommer någonsin att lyckas förtränga den traumatiska händelsen helt.

I Danmark är det inte fullt så många som begår självmord genom att kasta sig framför loket eller lägga sig på spåret framför ett framrusande tåg. En forskare vid Center for Selvmordsforskning beräknar att siffran ligger på runt 30 personer om året. Men under förra veckan uppges sju personer ha berövat sig livet på de danska järnvägsspåren, detta utan att forskarna kan hitta något gemensam nämnare mellan fallen.
"Jag kan inte dementera med säkerhet att det rör sig om någon form av av kopieringseffekt, grundad på lokalt eller nationellt uppmärksamhet kring andra självmordsfall", säger forskaren. Han tillägger att han inte anser att media skall avstå från att diskutera problemet i rädsla för att inspirera andra självmordskandidater, men att ämnet måste diskuteras med varsamhet och omtanke.

Själv tror jag att i en tid då informationsgången sker blixtsnabbt via Twitter och Facebook så skall man inte övervärdera medias roll i nyhetsspridningen i sådana här fall, nyheterna når alltid fram även om media väljer att tiga.

Tragiskt nog skedde det i den kommun där jag bor två fall av tågrelaterade självmord bland tonåringar den gångna helgen, alltså i samma vecka som de täta danska självmorden skedde. (Dessutom berövade sig en annan tonåring i vår kommun livet genom en annan metod bara några dagar senare.) Om fallen skett rent slumpmässigt så nära varandra i tid och sätt eller triggats genom influenser från media och nätet är oklart, kanske får vi aldrig veta sanningen. Men jag tror inte att kamrater och anhöriga till avlidna som dött under sådana här omständigheter vill att dessa tragiska handlingar skall sopas under mattan, utan att samhället tillåter en öppen debatt om fallen. Det kan vara det bästa sättet att undvika ryktesspridning och rent av förhindra en del förtvivlade ungdomar att söka denna brådstörtade och alltför tidiga död.

Den inledande berättelsen är inte autentisk, men den bygger på vittnesmål från drabbade lokförare.

Plötsligt slocknar en låga

Pettersson - en King of the Dudes?

(Inte Pettersson på bilden.
Men det kan bli!)
Pettersson är inte den som är trögpratad, nej, skall sanningen fram brukar han vara rätt svårpasserad när man försöker korsa hans väg - alltid är det något som skall ventileras! Ena stunden kan han fundera över om Thorsten helt enkelt bara hade hälsat på Gina på marockanskt vis i lördags, för att i nästa ögonblick ställa frågan vilket straff Berlusconi skulle få om han klippte hästsvansen av Zlatan. Men så icke idag!

"Hinner inte", skrek han redan på långt håll.

“Vad är det du inte hinner?”, undrade jag.

“Prata! Jag hinner inte prata!”, flåsade Pettersson när han passerade mig.

“Och varför inte det då?”, frågade jag nyfiket.

Pettersson tvärnitade och kom lommande tillbaka.

“Jag skall på audition...”, förklarade han anfått.

“Du skojar med mig, Pettersson?”, invände jag.

Nej, jag svär!”, förklarade Pettersson med troskyldig min. “Jag fyller ju 65 om ett halvår, så jag är redan sent ute. Ja, alltså att sadla om och byta karriär mitt i livet, som Reinfeldt föreslagit.” Pettersson verkade inte längre ha någon brådska, utan drog med mig till närmaste parkbänk. Vi slog oss ned båda två, med all den tyngd som man är mäktig vid vår ålder.

“Skall sanningen fram är det rätt tungt att gräva lökahål och att samla in A-lagets flaskor och köra dem tillbaka till Systemet. Ja, flaskorna alltså”, förklarade Pettersson. Jag visste att han jobbade på kommunen, om inte annat framgick det av hans klädsel. Pettersson såg med avsmak på sin arbetsoverall.

“Titta bara så de klä´r en!”, utbrast han uppbragt. “Jag vägrar att gå i den här neongula och scharlakansröda overallen till dess jag fyller 75!”

“Du går väl i pension nästa år?” Jag ångrade genast mitt inpass, men det var försent. Pettersson såg på mig med samma föraktfulla blick som han nyss givit sin mundering.

“Trodde du ja!”, spottade han fram. “Nej, nu skall man knega till dess man är 75, och istället för en Rörstrandsvas som avskedsgåva får man väl en droppställning på hjul som man kan hänga efter rollatorn.”

Pettersson rätade lite oväntat på ryggen och fick något drömskt i blicken.

“Och det är därför jag nu skall framträda på audition!”, sade han teatraliskt som den värste Persbrandt.

“Skall du bli skådis?”, undrade jag häpet.

Han log sardoniskt.

“Bättre upp!”, hojtade han. “Jag skall kränga kläder de närmaste tio åren! Bort med polypropenen och in med tigermönstrat från Roberto Cavalli!”

“Klä...?”, bräkte jag fåraktigt, “behöver man gå på audition för att bli klädförsäljare”?

“Skall man sälja kläder i Karlstad måste man först blidka juryn”, förklarade Pettersson lika högfärdig som en sexårig storasyster som förklarar för en fyraårig bror att han är en idiot.

“Och vilka ingår i den då?”, undrade jag.

“Filippa Reinfeldt från Filippa K, Schlingmann från Dressmann och Anders Borg från Bjorn Borg Outlet”, hasplade Pettersson ur sig, reste sig och försvann så snabbt över torget att jag inte hann förklara att han hade fått en del om bakfoten. Kanske lika bra det? Hoppas att han kommer att lämna bra rabatt på gabardinbyxor - man vill man ju se proper ut om man får kallelse till jobbintervju...

Tjänare Tjängvid, hur är det fatt?

P.A. Säve (1811-1887) var en trägen upptecknare av det gamla gotländska kulturarvet. I tidskriften "Förr och Nu" 1874 drog han en lans för traditionella gotländska förnamn. Så här skrev Säve: "Men, med anledning av våra jordfasta och uråldriga ortnamn i allmänhet, må jag slutligen nämna, att Gotland, som på folkdjupet ännu har kvar så mycket fornnordiskt, också har en hel mängd af gamla ortegna karl- och kvinnonamn, såsom Strange, Malde, Byri, Dines, Halle, Grels, Kort, Mas, Udde, Brun, Frede, Ottmar, Lyllof, Emmik, Temme, Tjängvid, Kasten, Troe, och Tjelle samt Helka, Hallvi, Elna, Barva, Kynnika, Agitta, Marinka, Engelfrid m.fl., af hvilka många mycket väl skulle kunna till bruk upptagas."

Hur gick det då? Jo, så här ser det ut i riket idag enligt SCB:s namnsök på förnamn:
11 män har förnamnet Strange. Av dessa har 1 det som tilltalsnamn. Dessutom finns det 6 kvinnor som heter så, dock ej som tilltalsnamn.
7 män har förnamnet Dines. Ingen av dem har det som tilltalsnamn.
9 män heter Halle, 4 har det som tilltalsnamn. Även 8 kvinnor har Halle som förnamn, samtliga har det även som tilltalsnamn. (Kanske Halle Barry har inspirerat?)
62 män heter Grels, 25 av dem bär det som tilltalsnamn.
Förnamnet Kort är det 1 man och 2 kvinnor som bär, dock ej som tilltalsnamn.
Mas har 14 män som förnamn, varav 4 som tilltalsnamn, och av 7 kvinnor som har detta dopnamn bär 4 det som tilltalsnamn.
Udde heter 9 män, varav 1 har det som tilltalsnamn.
Förnamnet Brun bär 10 män, varav 1 har det som tilltal. Av de 8 kvinnor som heter Brun i förnamn har ingen det som tilltalsnamn.
Frede finns det 81 man av, därav 31 som tilltalas med det. Även 2 kvinnor har dopnamnet Frede, av vilka 1 har det som tilltalsnamn.
Ottmar är det 31 herrar som döpts till, varav 6 bär det som tilltalsnamn.
Emmik finns det en kvinna som heter, och det är även är hennes tilltalsnamn.
Förnamnet Kasten bär 14 herrar, därav 1 som har det som tilltal.
Det finns 80 kvinnor som har förnamnet Helka. Av dessa har 53 namnet Helka som tilltalsnamn.
Hallvi finns det 5 kvinnor som heter, därav 2 som bär det som tilltalsnamn.
Namnet Elna är det hela 5389 kvinnor som har som förnamn, därav bär 2358 av dessa det som tilltalsnamn.
Barva är försvunnet som kvinnonamn, däremot finns det 1 man som har förnamnet Barva, och han har det även som tilltalsnamn.
Marinka finns det 36 kvinnor som har som förnamn. Av dessa har 28 det som tilltalsnamn.
Utdöda förnamn: Malde, Byri, Lyllof, Temme, Tjängvid, Troe, Tjälle, Agitta och Engelfrid.
Att observera är att vissa namn finns i närliggande varianter, som Karsten i stället för Kasten och Helga i stället för Helka. En del förnamn här ovan kan ha återkommit genom invandring med en annan betydelse. En del av namnen förekommer även som efternamn.

Namntoppen för födda 2010 bland killarna var Oscar, William, Lucas, Elias och Alexander, medan tjejlistan toppas av Maja, Alice, Julia, Linnéa och Wilma (enligt namntoppen.se). 2012 blir det nog många Jason och Laleh, medan Lyllof och Agitta får det fortsatt kämpigt...

En vinterresa?

Dags att snöra på sig vandrarkängorna och ta en snabbtur genom riket igen! Börjar som sig bör i Ystad, där det är runt 4 grader och blåser runt 13 m/sek. Kanske inte rätt säsong att diskutera vinodling då, men jag vill ändå uppmärksamma er på vinodlaren Percy i Skillinge på Österlen. Just nu är det inte så mycket aktivitet på vinodlingen, så Percy kan förnöjt luta sig mot en av sina många vinstockar och glädjas över att han tog första pris för bästa gårdsvin vid SM i mathantverk i Stockholm. "Det är väldigt trevligt och himla roligt", säger Percy belåtet, och tacka för det! Ett vintips får vi med oss på vägen:ett rött chilenskt vin som heter Los Vascos skall passa bra till köttbiten på lördagsbordet - hoppas att det finns på Systemet!

Så hoppar vi raskt vidare till ostkusten och Kalmar Läns Tidning, en tidning fylld med små vardagliga detaljer, precis som jag vill ha det! Med deras hjälp hamnar vi på ett föredrag om Ölands klimat på Borgholms bibliotek. Visste ni att Ölands klimat är närmast att jämföra med Syditaliens vad nederbörden beträffar, och att man bara får hälften så mycket regn där som på västkusten? Inte underligt att vinodlandet ökar i den delen av landet! Hade jag inte varit så gammal så hade jag nog funderat på att flytta tvärs över landet till Öland, speciellt en sådan här dag när skurarna duggar tätt och det blåser tvärsurt. I Kalmar är det fem grader, blåser 11 m/sek, men solen skiner!

Nytt nedslag blir vid Tåkern, min favoritfågelsjö. Där är det bara några plusgrader, men vinden är måttliga sju m/sek och det är strålande solsken. Verkar vara rätt gott om fåglar i farten, vad sägs t.ex. om två stationära tranor, eller en vattenrall som låter höra sitt lockläte så här i december? Bilden av sensommar snarare än vintermånad förstärks...

Nästa anhalt Värmland, där tidningarna rapporterar om lite vinterkänning åtminstone, med många avåkningar på grund av halt väglag. I Karlstad är det minus 2, mulet och svag vind. Men i Kil sträcker en ensam trotsig vitsippa på nacken...

På Idre fjäll i Dalarna är det omkring nollgradigt med växlande molnighet, och där jublar åtminstone personalen i backen. Nu har man kört igång 100 snökanoner, och om vädret håller i sig räknar man med att öppna liftarna nästa helg, tre veckor senare än planerat.

I Sundsvall skiner solen, eller har åtminstone gjort det. Där är det några minusgrader, och en sydlig vind på 3 m/sek. Vad passar då bättre än en solskenshistoria? I april i år bar det sig inte bättre än att en flock på tio får rymde från naturbete i Långsele. En efter en har djuren kunnat fångas in, men ett lamm försvann och har betraktats som förlorat. Nu, sju månader senare, har dock det vilsegångna fåret kommit till rätta. Han gjorde det genom att söka sig till hundarna i hundgården hos en familj i Lagmansören vid Indalsälven, tio mil från den plats där han försvann! Under den här tiden har han förvandlats från lamm till en ståtlig bagge, och upphittarens förtjusta barnbarn har döpt honom till Malte. Hur fåret lyckats klara sig från rovdjur, jakthundar och bilar under den här tiden är en gåta som vi aldrig lär få svar på. Om inte Malte visar sig lika pratsam som sin artfrände Frank i TV-reklamen förstås! (Att får är duktiga på att hålla sig undan fick vi f.ö. ett exempel på i dagens tidningar...)

Vi avslutar dagens utflykt genom att ta ett stort kliv till Hanhivittikko fäbodområde nordväst om Övertornio. Där är det några plusgrader och snöblandade regnskurar. I helgen har ortsbefolkningen ägnat sig åt diverse julaktiviteter där, men körningen med häst och släde blev det nog inget av med, på grund av väglaget. Fast den som ändå vill avnjuta halkkörning kan göra det i filminslaget här ovan...

Dörr = minneslucka?

Enligt en rapport från nyhetsbyrån Ritzau som danska BT återger har forskare från University of Notre Dame i USA kommit fram till att när man passerar genom en dörr så ökar risken för glömska.

De flesta av oss har väl gått från ett rum till ett annat och plötsligt glömt vad det var vi skulle göra egentligen. Hämta plånboken, öppna vädringsfönstret eller vattna blommorna? Oavsett ålder så är de där hjärnsläppen något vi känner till lite till mans.

Och det är där forskarna kommer in och räddar oss från misstanken att vi tagit ett steg närmare demensen! Man har nämligen konstaterat att bara det faktum att vi går genom dörren får oss att glömma vad vi tänkt göra innan vi klev över tröskeln. Trots att vi befinner oss i hemvand miljö måste nämligen hjärnan registrera den förändrade omgivningen sedan föregående rum, och då släpper den det uppdrag den hade.

Forskarna gav sina försökspersoner i uppgift att memorera sex saker som låg i en låda på ett bord. Halva gänget skulle berätta vad lådan innehöll medan de ännu befann sig i rummet, medan de andra först måste passera dörren in till grannrummet innan de fick svara. Resultatet blev att gänget som fått lämna rummet var markant sämre att dra sig till minnes vilka sex saker som lådan innehöll.

En dansk forskare som uttalar sig för nyhetsbyrån förklarar att även om det kan vara irriterande att hjärnan "raderar minnet" när den byter omgivning så är det i grund och botten nyttigt, eftersom våra hjärnor maximalt bara rymmer sju saker samtidigt.

Det kanske var tur att Snövit hade exakt sju dvärgar att hålla reda på då?

Är svenska hästar engelskspråkiga?

(Egen bild)

Jag minns från ett besök på en travbana för många år sedan att jag råkade stå bakom två gubbar som stod och hängde på staketet vid banan. Eftersom de talade ganska högt (på dalmål f.ö.) gick det inte att undgå att höra deras konversation.
"Hördu", sa en av gubbarna, "jag tror jag ska spela den där Barkar-Olle här".
Barkar-Olle, någon häst eller kusk med sådant namn hade jag inte sett i programmet. När jag bläddrade fram loppet insåg jag att mannen menade hästen Barcarole.Hästnamn kan vara svårt det, och det är inte alltid som hästnamnen blir uttalade så som de stolta uppfödarna en gång tänkt sig. Att man gärna tar till engelska namn kan också krångla till saken. När Aftonbladet bad om namnförslag till "Sveriges minsta häst" fick man inte mindre än 250 namn, av vilka uppfödaren tog ut tio till final. Dessa var: Princess Dusty, Tummelisa, Vanity Fair, Minity, Springfield Supreme, Vanity Surprise, Princess Tiny, Happy Hope, Little Miss Peaches och Dusty Vanilla. Att många anknöt till att fölets föräldrar heter Springfield och Princess Vanity förklarar vissa namnförslag, men att den engelska dominansen är påtaglig framgår med all tydlighet, och var väl så även bland de 240 andra förslagen. Fast till slut voterade ändå 40% av 28.000 röstande för det svenska namnet, så nu kommer den lilla kusen att heta Ministars Tummelisa. Lycka till!

Inte minst svenska travhästar får av någon anledning engelska namn. Om man tar lopp sju på Gävletravet i kväll som ett slumpmässigt exempel så heter de deltagande hästarna Russell Viper, Mystic Love, Goofy R.L., Dream Tooma, April Love, Persos Merci, One More Igor, Opus Justice, Wagtail Willy, Wictorias Merith, Poached Salmon, Patron McQueen, Crash and Burn, Christine Cloud och Svedbo Rappapå Rut.

Kollar man däremot in de vanligaste hästnamnen i England så är de faktiskt inte fullt så ståtliga. Tidskriften Horse & Hound skriver: "The top 10 horse names in order of popularity are Rosie, Charlie, Molly, Jack, Murphy, Billy, Toby, Misty, Ben and Holly. All of them — except for Misty — also appear on the top 50 list of most popular baby names.

“There was a time when a Dobbin, Trigger, Flicka or Beauty could be found in every other stable at a riding school,” said NED chief executive Nick Wallbridge. “But, these days, they have been relegated to the pages of children’s fiction.” ("NED" är "the National Equine Database").

Och Agrias topplista på de vanligaste svenska hästnamnen för några år sedan lämnar heller inget svar på var alla svulstiga svenskengelska hästnamn kommer ifrån. De här namnen var vanligast: Ronja, Lukas, Pontus, Felicia, Molly, Linus, Freja, Lina, Fanny och Polly. ("Molly" verkar gå hem både i England och här!)

När jag bläddrade upp en gammal stambok för varmblodiga travare från 1945 hittade jag också en hel del engelska namn, men där fanns även rekorderliga namn som Majbrud, Lisskulla och, minsann, Tummelisa! Kanske kan man därmed säga att cirkeln är sluten?

Förresten kunde det vara ännu värre, vi kunde ju vara frankofiler istället för anglofiler! I lopp sju på Vincennes i dag hette de tre första i mål Swing D´Eronville, Seduisant Fouteau och Seigneur Du France. Undrar hur han masen vid staketet skulle ha uttalat "Seduisant Fouteaut"?